nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

INNAN NYÅR...

Kan inte rå för det, men varje år, just innan nyåret närmar sig kan jag inte riktigt låta bli att blicka tillbaka på det som varit, det som gått. Och på det som gått bra - och det som inte gått så bra.
Det är säkert en lindrig yrkes-skada då årsskiftet är tiden då uppnådda mål granskas och budjeter för det kommande året presenteras. Man packar ner det som varit och tar itu med det nya.

Kom på att livet egentligen är lite som att spela Monopol. 
Man kommer till den där rutan där man startar ett nytt varv, man får lite slantar som belöning i och med att man klarat varvet, man har precis klarat sig undan ödet att hamna på de dyra tomterna och sluppit betala sig sjuk till medspelaren som lyckats med hotellbygget, man har undvikit att hamna i fängelse (ta detta nu lite bildligt sådär - är ni snälla...) och man har dragit de rätta korten då man hamnat på de rutorna. 
Eller så har man tvärtom ramlat på en eller några rutor som gjort att det 
luggat lite grann. 

Oberoende hur det gått varvet innan så står man där i startrutan igen och skall inleda ett nytt varv i spelet. 
Igen står man där. Antingen med en pösande självsäkerhet och tilltro till att allt går väl även detta varv.
Eller så står man där med fladdrande sparvhjärta och undrar om man klarar ett varv till.

När jag ser tillbaka på mitt varv, mitt år, så har det varit rätt händelserikt. Mycket har hänt, också mycket sådant som jag valt att inte dela med mig här på bloggen. 
Det är nämligen så, att redan då jag började blogga för några år sedan, bestämde jag mig för att hålla vissa saker, bland annat sådant som har med relationer till andra personer i mitt liv att göra, 
de fick och får stanna utanför. 
Alla de personer som svansar och surfar och susar omkring i mitt liv, för längre eller kortare tid, dem vill jag trots allt hålla utanför bloggosvären. Men ni finns alla där. Ändå. I mitt hjärta liksom.

Men så här en alldeles vanlig torsdagskväll i slutet av året, vill jag utrycka min ödmjuka glädje och tacksamhet över alla som orkar och vill, alldeles frivilligt, svansa omkring med mig i mitt Monopol. 
Utan er skulle det vara tråkigt att spela, att leka, att skratta, att gråta, att vinna, att förlora. 
Att leva.

Och det gäller också alla ni därute, som finns med mig i vardagen via bloggen. Jag är barnsligt glad över att ni finns, ni alla underbara kvinnor (för det mesta) och män som har era alldeles egna Monopolrundor att ta er igenom. Som ändå vill dela det med mig som jag vill dela mitt mer er.

Livet.

Snart börjar vi en ny runda.

Är ni med?

ATT TA ITU MED VARDAGEN...

...och att överge pyjamas-morgonrock-bara-slö-slappa tillvaron. 
För min del har jag brutalt blivit tillbakaryckt till verkligheten efter den lite luddigt 
sköna sofftillvaron på sköna renskinn som varit verklighet i några dagar.
Katten verkar vara aningen förnärmad i sin uppsyn för att hon plötsligt efter några lat-dagar blivit ensam i soffhörnet.

Ja, jag är verkligen ledsen för det. Så gärna skulle jag fortsatt med att gräva ner tårna i lurvet och sträckt mig efter lite chokladpraliner lite nu och då. Helt utan större problem skulle jag
 klarat av det några dagar till.
Men nej, jobbet kallar, och där var det fullt upp. Mer än fullt upp, mycket att ta itu med. Vilket i och för sig är helt skoj. Men ändå, ibland kunde man behöva lite mjuk övergång bara...

Kvällen däremot gick åt till att närvara vid ett möte som fick min skalle att bli alldeles trött, frustrationen att rusa som en förvirrad nyårsraket i kroppen på mig. Ilskan att bubbla på lite grann som de yra bubblorna i ett champagneglas. 

Så du lilla katt, jag skulle gärna bytt med dig, så se inte alls så anklagande på mig!

Men nu hinner jag ännu en stund gräva ner tårna i skinnet innan sömntåget kommer susande. En stund hinner jag mysa här och lojt sträcka mig efter de sista chokladpralinerna. 
Och hålla kvar lite av julens långsamhet.

Mmmmmm....lite till!

I BLÅSVÄDER...

Det är nog bara att vara tacksam över all skinka och övrig julmat som man tyngt i sig de senaste dygnen. Då kan man nämligen tryggt ge sig ut på annandags-promenad utan att behöva fylla fickorna med stenar i rädslan att flyga bort. 

Nattens storm fyllde strandparkens sandgångar med gammal vass. Träd har stupat. I skogen och i parken. Suset i träden är bedövande. Havet bubblar - även om vinden mojnat lite sedan natten. På bilden längst ner i högra hörnet syns kajkanten. Eller syns och syns. Mest anar man den bara. 

Tar man en promenad längs havstrottoaren är risken uppenbar att man får sig en uppfriskande dusch. 

Efteråt, med kinderna röda, inte av vinterfrost utan av stormvindar, känns det skönt att krypa upp soffan med ett glas varm glögg och peta ner tårna i renskinnet. 

Må det storma bäst det vill! Här är gott att vara!

Vad har ni gjort idag, då?

GOD JUL...


Julaftons morgon.

Tyst i huset, endast katten smyger omkring och stryker sig mot benen. 
Innan julafton startar på riktigt vill jag sticka mig in och önskar er alla en riktigt 

HJÄRTEGOD JUL


PRECIS RUNT HÖRNET...

...är allt det som hör julen till. Vi är alldeles strax där.

Men så här danföredan njuter jag av den lite överraskande tystnaden som kommer efter skrammel av kärl, efter prassel av papper, och efter att julmusiken som vräker ur radion tystnat.
När bara ljusen sakta flämtar i kvällen, och man just tänkt krypa i säng. Ungen snusar mellan nybäddade linnelakan, hunden har krupit ihop på fårskinnet under skrivbordet och katten krupit in i sitt eget lilla krypin. 
En smekning av lite blandade juldofter, som nejlikor i apelsin, julgran, kokt kålrot, dröjer sig kvar en stund och blandar sig med stearindoften från utblåsta ljus. 
Ute dämpar den allra första lilla snön och frosten ljuden, gör dem långsammare och på något vis mildare.

I tystnaden just när man släckt den sista lampan, blåst ut det sista ljuset, just då växer dofterna till sig och för en på en kavalkad till alla jular innan.

Blunda och ta för er av alla underbara jul-dofter. 
Och njut av alla doftminnen som dyker upp i era sinnen. I era minnen.
Dröj kvar i alla drömmar om jular som varit, och alla de som skall komma.

Och framför allt - stanna i den som är - just nu.
Precis där bakom dörren!


VÄNTAN...

...denna eviga väntan.

Lillungen vankar oroligt runt som om han hade ett helt samhälle av pissmyror i kallsongerna. Varför måntro?
Själv vankar jag omkring som en flodhäst i startgroparna. Ni vet när alla (okej, där ljög jag litelitelite..) men nästan alla ingredienser är instuvade i kylskåpet i väntan på tillagning. 
Finporslinet tvättat och silvret putsat. Linneduken manglad. Ja, ja...om man nu skall vara riktigt, riktigt ärlig, när vi nu en gång gick in för den linjen, så hör äran för det sist nämnda till tvätteriet som någon gång i januari fixade den biten.

Julgranen, som är helt galet perfekt i år, väntar på lite ljus, och en helsikes massa kulor och pynt. Det är, och har alltid varit, den familjemedlem som mätt minst i strumplästen, i nuläge lillungens, hö. Och han brukar bli lite...lite...ivrig. 

Eftersom min exgubbe under många år sålt julgranar vid sidan om sitt vanliga jobb, lite just-for-fun, fast jag har min teori om att han gjorde det för att slippa julstädandet....hahaha. 
På senare år har min äldre son med kusin tagit över sysslan. När man har julgransleverantörer så där i familjen, så har det någon gång hänt att vår egen julgran lidit av någon form av skomakarens-barn-syndrom.

Glömmer aldrig något av de allra första åren. 
Julgranen som ingen annan ville ha landade hemma hos oss. Konstigt nog?!! 
Det lilla problemet med just den granen var att den såg ut som om den vuxit upp i ett stuprör. Mycket märkligt att ingen annan velat ha den???

Men efter det har även det här med julgranar utvecklats. Numera kan man välja vilken som helst gran, fast med förbundna ögon och de är perfekta. Odlade, inhemska granar. Dessutom nersågade så sent som möjligt vilket ger garanterat lite mer tid innan det börjar rassla barr på parketten. Så skall det vara. Kvalitet.

Men, djuren...ja, den där blicken av väntan får jag nog oftast av att de är av den åsikten att jag glömt något, eller släpar efter i tidtabellen, nämligen gällande det viktigaste av allt: 
Maten.

Undrar om inte min jul också är uppbyggd på det:

Maten. Och så granen. Och så de där nära och kära, förstås.

Där är det. Inte krångligare än så!

VINTERVITT...

...inomhus i alla fall. 
Utomhus är det så mörkt att man är rädd att tappa bort sig själv de stunder man behöver befinna sig där. 
Inne är det också väldans mörkt, i alla fall om man tänker på att fota.
Köpte för en vecka sedan amaryller för att fota knopparna - jag tycker de är så vackra.

Och såhär gick det...när jag äntligen hade tid att fota hade de slagit ut, kroknat i vasen och fick fortsätta sin tillvaro i en gammal skål. 
Och ljuset att fota - ja, det har jag inte sett skymten av på en lite onödigt lång tid. 

Fast å andra sidan har jag faktiskt sett solen, en gång denna veckan. Jag såg den skymta bakom en molnridå, på onsdag tror jag det var. Jag kan kolla i min kalender - så pass stor upplevelse var det att jag tror jag banne mig skrev ner det!
 Och tro eller inte, men det gjorde ont i ögonen att uppleva detta ljusfenomen! 

Hur ont skall det inte göra om det någon gång denna vinter kommer snö till detta norra land.
Och om det samtidigt skulle ske ett under och solen skulle skina från en klar himmel.
Snö och sol - på en gång? Tänk er!

Jag har funderat. Har mina ögon övergått till någon form av grottmännisko-nivå? 
Går jag tillbaka i evolutionen till en tillvaro då ett litet svagt sken från en falnande eld var allt som behövdes?
Håller jag på att bli ett grott-troll.

Utvecklingen är dock lite på hälft. Eller nervecklingen, eller invecklingen.You name it.
Än är det bara ljus-skyggheten som aktiverats.
Fortfarande ser jag inte ett skit därute! Inget nattseende känns ännu av.

Snälla Snö-tomten, eller Snö-guden, eller vem som nu styr det där vita, kalla, fluffiga.
Kan du fixa lite av den varan. Bara lite. Inte som i fjol, eller året innan, det var lite att att ta i. 
Men lite.

Så mycket bara att jag ser nåt därute, och att jag inte pga att dagsljuset som för närvarande kan räknas i minuter snarare än i timmar, sakta utvecklas till ett ljusskyggt bergstroll.
Jag vill gärna också ha ljus nog att fota också. 
Så där btw.

-tack-

DOFT...

...alldeles på riktigt!

Hade planerat in lite pepparkaksbak till den inkommande weekenden, men eftersom både lillungen och jag bestämde oss på eftermiddagen att det nu är så synd om oss just idag, att vi bara måste få gotta oss i lite pepparkaks-deg, peppakaks-doft och pepparkaks-bak just i kväll.

Lillungen har varit däckad av förkylning nu sedan fredagen, och jag hade bara så mycket sådant att ta itu med under dagen, sådant som jag inte tycker om men måste.
Och är det så att det är synd om oss. 
Ens lite, så tar vi tillfället i akt och gör något som man blir på gott humör av på kvällen.

Pepparkakor gör en, om inte snällare, så i alla fall på betydligt bättre humör!
Och jag känner mig redan som en mycket behagligare människa nu när jag försett mig med lite deg, lite doft och lite färdigt pepparkakshjärta. Prima produkt! Om man skulle skicka lite pepparkaksdeg och en massa brödkavlar och hjärtformar till världens alla krishärdar. 
Tror ni man har en chans på Nobels fredspris med en dylik handling? 
Inte? Att det behövs lite mer?? Hmmm?


Men ta en pepparkaka du med - bara för att testa!

Jag lovar - världen blir bums en lite bättre plats än den var innan!

KATT-TILLVARO...

...det är det jag har tänkt rikta in mig på så småningom.
Till jul. Typ. Dega i soffan, äta och sträcka på mig nu och då.

Just nu finns det bara så mycket annat som tar av min tid, mina tankar och snor en bra bit av min energi. Sådant där skittråkigt, som inte alls platsar på en blogg, men som ändå hör livet till. 
Som man bara måste ta. 

Just nu blir det att sätta ner ett litet extra kol på allt det där andra, och 
fixa julförberedelserna lite med vänstra handen. 
Jul blir det ändå. 
Det har mina år som jag tassat här på jorden lärt mig. 
Ibland finns det tid och energi att trolla fram den där drömjulen, ibland inte.

Och faktum är att ibland har det hänt att just det som man trodde skulle bli drömjulen inte alls blev så eller så hände precis tvärtom. När man inte riktigt hunnit med allt det där man tycker att man borde, infinner sig den där genuina julkänslan ändå. 
På något magiskt vis. För att julen är magisk.

När man tillåter det.

Och inte hänger fast sig vid att den enda rätta julen är den absolut perfekta.

Ja, ni vet vad jag menar? 
När livet ändå envisas med att variera lite överraskande hit och dit - varför skulle inte jularna göra det?

Jag då? Jo, jag siktar in mig på den där katt-attityd-julen i år. 
Just i år blir det nämligen bäst så! Av orsaker jag inte kan något åt.
Och då gör jag det bästa av det jag kan göra något åt istället.

Och ändå tänker jag nog lyckas bjuda på en underbar julstämning, fantastiska julsmaker, och den rätta stämningen.
Men i år kommer jag ogenerat att fuska och gena där jag kan bara.....;)

Ska ni? Fuska? Ens lite?

BEKÄNNELSER...


- Besökte inte gammaldags julmarknaden i staden jag bor i av den enda orsaken att vädret var sådant att man borde klätt på sig en dykardräkt för att hålla sig torr. Regnet och blåsten gjorde att regn fanns överallt, i alla riktningar.
Att se mig på stan i dykardräkt är inget jag tänker bjuda på, så jag stannade hemma i stället.

- Istället gav jag mig ut på rövarstråt. Stal mig till några grenar av både tall och gran från staden jag bor i. Som mildrande omständighet kan dock nämnas att grenarna satt fast på träd som, av staden, gallrats från vägrenen - så det räknas inte! Egentligen hjälpte jag bara till att städa upp miljön! 

- Har  inte bakat lussebullar, eller något annat heller för den delen. Med andra ord har jag haft en oförskämt slö lördag. Föredrar förresten krokus i trädgården istället för dess frömjöl i mina bröd...

- Behärskar inte för fem sekiner att redigera mina foton. Kvällen skall jag viga åt att försöka förstå ens lite av fotoredigerandets underliga värld. Har tidigare laddat ner Photoshop's testprogram - men aldrig  blivit ett uns klok på det. Få se om jag upplever en uppenbarelse i kväll? 

- Tänker nu ge mig ut för att nätshoppa en julklapp åt mig själv. Fruktansvärt själviskt, men tar det som en lön för timmarna i köket inför den fantastiska julmiddagen jag har för avsikt att snurra ihop - i år också.
(som en vink till er alla - det är ni ändå värda...;))

- Och så tänker jag ta mig ett stort glas varm glögg, slänga fötterna på soffbordet och ta en rond med photoshop. Önska mig lite lycka till! 

 PoK

NÄR MAN INTE HITTAR GAMMALT...

...och skavt, då får man köra med nytt.
Även om jag kan sätta ner tid på att leta, snoka reda på gamla möbler som skriker på att få flytta hem till mig, så händer det ibland att man inte riktigt hittar just det man är ute efter. Inte på loppis, inte på auktioner, inte i antikbutiker. Inte ens på nätauktioner. Ingenstans.

Men när hjärtat blir lite extra varmt och klappar några extra slag för dessa möbler i rejält trä, och gjorda med gedigen hantverkarkänsla, men man hittar inte gamla sådana, då finns det ett ställe som räddar:


Ett underbart ställe med nygamla möbler, där hittar man trärena möbler om man vill måla dem själv. Och antikmålade om man föredrar det.
Och framför allt så doftar det underbart av trämöbler och vernissa i butiken. 
Och liksom gammalt, men ändå nytt.



Under årens lopp har en och annan möbel därifrån hittat  hem till mig.
Och de ger den samma sammetskänslan under fingertopparna som gamla möbler ger.

Bara som ett alternativ.
Ett bra sådant!

NÄRVARO, HÄR OCH NU...

...det ser denna lilla älskade groda till att jag är. 
Närvarande. Här och nu.

För det mesta, men ibland känner jag att jag ännu mer borde lära mig att leva i nuet, att vara ännu mer närvarande. För vad betyder egentligen det som var - eller det som komma skall? 
Minns emellanåt min kloka, kloka mammas ord:
"Vad som hände igår kan du inte göra något åt, vad som skall hända i morgon vet du inget om. Det är här och nu som finns!".

Var det så att min mamma var långt före sin tid, och redan hade koll på det här med mindfulness - långt innan det ens hade ett namn?

Själv har jag blivit lite småtvungen att aktivt börja tänka i de banorna. När man känner att man inte räcker till åt alla, inte räcker till till allt som förväntas av en eller ens till det man vill räcka till för. 
Då kommer tankarna.
Varför skall jag grubbla över det som varit - jag kan ändå inte ändra på det?
Varför skall jag grubbla på det som (kanske) kommer - jag vet ändå inte, och kan egentligen inte förbereda mig, på en stor del av det som framtiden har tänkt skall tilldelas mig?

Kvar blir alltså att vara här och nu. Och njuta av det.

Jag försöker aktivt njuta av de stunder som är. Inte var eller kommer, utan just ÄR.

Har skrapat lite på ytan i det här med mindfulness, och även om jag kan tycka att det är lite svårt att finna det fantastiska i stunderna då jag kör hem i säckmörker, med en vind som rycker i bilen så att den normala körfilen känns aningen smal, och långtradaren som kommer emot stänker fem ton snösörja på min vindruta. Just DÅ kan det kännas lite kämpigt att njuta av stunden.
Men redan stunden därpå, när jag är hemma, när jag tänt ljusen, och står där i köket och skalar löken till pastasåsen, kan jag känna att just denna stund är bra, är viktig, och framför allt behaglig.

Och det är just de stunderna vi skall ta vara på. 

För utan att tänka hemskt mycket på saken, är det just så barn gör. 
De är just här och nu på ett naturligt sätt. Så det finns något att lära av dem.

Frågan är, när tappar vi den förmågan på vägen?
Förmågan att vara närvarande - i våra egna liv?



DEN DAGEN PÅ ÅRET...

...då jag alltid känner mig så liten! 
Det är bara så. 
Jag känner hur liten jag är i historien. 
Inte för att jag annars heller skulle vara så stor varken på mig eller av mig, men just idag blir det så tydligt på något sätt hur viktig historien är också för lilla mig. 
Och det vad jag är idag.

Vi känner alla någon som deltog i kriget för Finlands självständighet. Någons pappa, farfar, morfar, farbror...Historien blir så konkret så länge det är så. Det är för den allra yngsta generationen som det kanske inte är så.
Det blev också väldigt konkret för mig idag på min skogspromenad. 
Jag brukar nämligen på veckosluten gå ut i skogen som till vardags är träningsplats för militären. 
Överallt finns grävda sk "poteron" (en grop av ta skydd i vid kulregn) och det blir så visuellt att se dessa gropar, som nu i början av december, när första snön och höstfukten bildat en liten sjö av is-vatten-sörja i botten av dessa "poteron". 
Inte alldeles inbjudande att tänka sig behöva kasta sig in i en av dessa. 
Men å andra sidan, om alternativet är fiendens kula någonstans i en själv. 
Då är valet väl ganska givet. 

Min pappa deltog i kriget, två av hans bröder stupade.
Min svärfar deltog, hans ena bror stupade.

Båda blev sårade.
Skjutna - men överlevde.

Och om de inte kämpat? 

Ibland när jag ser bilder från djupaste och mörkaste Ryssland, kan jag inte bara låta bli att tänka:

tänk OM?

OM de inte kämpat, OM de inte trott, OM det hade varit annorlunda.

Så jo, en dag som denna känner jag mig väldigt liten, och ödmjukt full av beundran för alla de 
män, kvinnor och barn 
som då
kämpade och trodde 
och som gjorde historien till det vad vi har idag.

Och att känna sin historia är att känna sig själv.
För man är bara en litenliten del av det hela - men ändå en alldeles unik bit!

HEMMA JUST NU...

...eftersom ni alla redan vet att jag befinner mig hemma i dag i en skön pre-jul-lull-tillvaro, så tänkte jag passa på att bjuda på lite stämningar från hur det är hos mig just nu.

Jag vet inte om det är den annalkande julen, mörkret eller bara vinter(höst)dåsigheten som gör att jag helst av allt bara bonar om härhemma och spinner som en proppmätt katt medan jag flyttar mig mellan matbordet, soffan och sängen.
Tack och lov för vänner och hund som släpar ut mig nu och då. Tack och lov för jobbet som tvingar mig att sätta i gång hjärnan nu och då, lite grann i alla fall.
Annars skulle jag vara helnöjd med få leva grott-tillvaro härhemma och bara ge mig ut om jag måste försvara mina matreserver som jag samlat på mig med tanke på den kommande vintern. 
Den lär ju komma - har jag hört. Och jag räknar choklad till matreserverna, men det har jag ändå lite tillåtit mig att tulla på idag - det är ju ändå för fasen andra advent! 

Så medan jag sitter här i min lilla chokladpralinhimmel och smurfar på nätet kom jag på att jag åter igen vill rekommendera en blogg.

Idag blir det en lite annorlunda blogg än ni kanske förväntat er.
Nämligen;

Här får ni träffa en kompis till min äldre son, en kille som snurrat hemma hos oss sedan sexårsåldern, och som till min stora glädje valde skådespelarkarriären fram om advokatyrket som han vid något skede hade funderingar på. Sällan har jag blandat mig i sonens kompisars yrkesval, men här höll jag ett brandtal, detta dock för några år sedan.
Denna begåvade skådespelarplanta har inget att ge advokatkåren i jämförelse med vad han har att ge teaterkulturen. 

Varsågod, jag bjuder på:

http://www.ctrandberg.blogspot.com/


En ung kille med ett språk som kan liknas vid en verbal kulspruta.
Dessutom lika bra som Drottning Silvia som President Tarja Halonen...


C.Strandberg - lägg det på minnet!

Och nu nattnatt alla sköna!

ANDRA ADVENT...

...är det idag, ja. 
Veckorna går så att jag inte hinner med. Precis som jag tyckte att jag blåste ut det första ljuset, och så är det dags att tända det andra! Inte för att jag gjort stordåd detta veckoslut heller, utan satsat fullt på skönt bara varande. 

Sitter vid matbordet och skriver. Katten har ockuperat mitt skrivbord i kontoret, och har brett ut hela sin vinterlurviga lekamen över mina pappershögar, som jag borde ta itu med. Men det passar sig ju inte. Att jaga bort kattfröken! Nä, då kan jag hellre sätta mig här och skriva ett blogginlägg, fast jag egentligen inte har något speciellt att skriva om. 

Ibland är det så. Man har byggt upp en sådan där slö-skön känsla i hela kroppen. Lång skogspromenad med väninna och hennes hund, Mr Wells julkonsert på kvällen, god mat, lite vin. Och så är det som om den där slö-sköna känsla liksom kryper upp i hjärnan på en, och man känner att man inte får ihop en vettig tanke och varenda lilla röda tråd man börjar spinna på visar sig vara i kortaste laget...

När man är sådan mjuk och nöjd inombords skall man förmodligen lämna skrivandet till någon med skarpare tankegång och själv bara nöja sig med att flyta omkring i känslan. 

Jag tror jag skall göra det  - och gå och ta en pepparkaka till.

Skönaste slö-sköna andra advent till er alla därute i cybern!

*kram*


VAD SKALL JAG GÖRA...

...med de här då?

Jag har ett nostalgiskt förhållande till dadlar. De fanns alltid på julgottebordet i min barndom.
Jag antar att jag tyckte om dem då? Åtminstone framåt trettondagen, när allt det andra goda var slut sedan en vecka eller så.
Numera står jag mest och vrider och vänder på dem och vet inte riktigt vad jag skall ta mig till med dem.

Kanske jag skulle testa med att peta in lite mögelost i dem, det har jag hört skall vara en höjdare för smaklökarna. Eller fetaost. Eller ost (som vanlig ost som ligger där till vänster på fjärde hyllan i kylskåpet och har tråkigt).

Tål att testas - istället för att ha dem framme och samla damm, ensamma på ett tömt och glömt gottebord.

När jag stått och petat på dadlarna en stund, dyker Povel Ramels sång om oljeshejken osökt upp i min fredagströtta hjärna, och jag börjar nynna på låten som går ungenfär såhär:

"...och jag skall smeka dig ibland,
med dadel kladdig hand..."

Trevlig freda´!

JULROSOR...

...hör till de julrelaterade saker jag inte kan vara utan.

Ute i trädgården finns ett par stora krukor med julrosor, Helleborusar, som till min enorma förtjusning och barnsliga glädje har lika många knoppar som  familjer i vissa religiösa sekter har barn.
(inget illa i det, tvärtom, min lilla erfarenhet är att de har bättre koll på sina tolv än jag har på mina två....) 

Men ja, alltså:
Nu kan jag ju inte krypa ut med pannlampa precis varenda kväll för att beundra undret i de stora krukorna i trädgården. Jag försöker ju fortfarande göra lite gott intryck på mina nya grannar, och jag misstänker att de kanske skulle tycka att jag betedde mig aningen suspekt om de fick se mig krypa omkring på kvällarna, iklädd regnmundering och pannlampa, i den lilla trädgården, allt medan jag ojar och vojar och spinner av välbehag över någonting som knappt syns i krukorna. Märk väl i  krukor som knappast heller syns i det totalmörker som förgyller största delen av dagarna nu.

Alltså måste jag släpa hem lite julrosor i blom, för att få Helleborus-behovet tillfredsställt. 

Vad annat finns då på min blir-inte-jul-utan-dessa-lista?
Och vad jag stryker...

Julgran (för doftens skull - och för att äldre sonen säljer julgranar...)
Julmat (för att jag, och min familj är väldans förtjusta i god mat)
Julstädning  (det kan jag koncentrera mig på efter julen, släcker lamporna och tänder lite mer ljus istället)
Julklappar  (har till all lycka begåvats med en ganska så immateriell släkt och vänskapskrets...)
Julkonsert (jo, men i god tid innan stöket i köket väntar på mig)
Firnajulfest  (oftast riktigt skoj fast inte alla år....blir så jobbigt....;))
Julglögg för vänner (däremot välkomnar jag alla på en januari-glühwein då vi alla har bättre tid...)
Julpynt (jo, fast inte så hysteriskt som tidigare)
Pepparkakor - pepparkakshus ( jo, för doftens skull, pepparkakshus om det finns tid...)

Men så där i övrigt så fuskar och genar jag där det är möjligt.
För jag vill ha den där ärliga, sköna julstämningen långt innan juldagen!

Hur gör ni?
Vad skippar ni, och vad kan ni absolut inte vara utan?

DRA NER PÅ KRAVEN...

...innan julkarusellen är i full gång.

Själv har jag blivit lite bättre på det år för år. Men jag måste aktivt tänka på det, så enkelt är det annars att slinka in i julhetsen.
Jag är ju en person som så tycker om julen, men ibland kan det bara bli för mycket... 

Nu menar jag inte julstämning och skön julhets, inte den som är på gott, utan den där negativa julstressen som lägger sig som en tjock, blöt filt över axlarna på en och får små svettpärlor av prestationskrav att tränga ut i hårfästet. När man vill så gärna, så mycket, men orken inte riktigt finns där.
Och när inte orken finns, då finns inte heller glädjen.

Julen ställer onekligen ganska mycket krav på oss, kvinnor. Vi skall trolla fram julens magi, vara mysigt gammaldags och modernt effektiva på samma gång. Städa och pynta huset, skapa julstämning i varje vrå av huset. Fixa en julmiddag som det tidigare krävdes en liten stab av pigor och köksor för att åstadkomma. Pyssla och baka med barnen, komma ihåg vänner, släktingar, skicka julkort, gå på julkonserter, delta i julfester. Springa ett mindre maratonlopp på jakt efter de perfekta julklapparna.
Sedan skall man gärna snurra ihop några julkransar och andra arrangemang där på småtimmarna innan man stupar i säng. Och så finns det där med att man liksom har ett jobb att sköta - också.

Inte undra på att varenda en kvinna jag känner, med förenad stämma säger att det är julDAGEN som är det bästa - för då behöver man inte GÖRA något.

Ibland undrar jag varför vi går med på alla dessa krav? Och är de krav, eller förväntningar kan vi kanske kalla dem, något som kommer från någon annan, från något annat håll? Eller är det bara något vi tror att det förväntas av oss?

Jag tror att alla borde göra en lista på allt det man tycker, vill, inbillar sig, tror, att hör julen till.
En "utan det här blir det ingen jul-lista".

Sedan stryker man hälften.
Eller väljer ut några saker som är JUL-in-i-hjärt-roten-jul liksom.
Välj 3-5 saker från listan som man aldrig, aldrig skulle kunna vara utan.

Så koncentrerar man sig på det - och tar det övriga sedan. Om man har tid - och lust!

För i värsta fall tror jag att julstressen, när den är som värst, bara tömmer oss på energi, och på glädje.
Och då spelar det ju inte så stor roll vad vi hann åstadkomma...
...om man helst av allt bara vill lägga huvudet på julskinkan - och sova ut!

TIDSTJUV...

...jag tror mörknet stjäl, om inte en massa timmar ur mitt dygn, så någon långdragen stund i allafall.
Jag hinner knappast komma hem, snurra ihop lite middag, hjälpa lillungen med läxorna, gå ut med hunden och så vips är klockan nio. Lite nyhetsuppdatering, en dusch och ögonlocken börjar tynga och övertala mig om att soffan är en alldeles ypperligt bra plats att daska ner sig på.

När har detta förkortade dygn tänk att jag skall hinna snurra ihop ett pepparkakshus, baka knäck och lacka naglarna? För att inte tala om att jag skulle hinna göra något åt det nytvättade håret. Förutom att snurra upp det i en...en...liten märklig lilla-my-knut som får självtorka medan jag sliter på soffan och kämpar mot sömnen med ögon som känns som om de satt på en ledsen spaniel.

På tal om hår förresten. Sedan jag blev med (halv)långt hår, har mina besök hos frissan avtagit avsevärt.
Vi kan säga så att jag sliter inte direkt på frisörsalongens gångjärn, vilket min plånbok i och för sig tycker om, men jag kan knappast heller ställa mig först i kön som utser det mest moderiktiga i hårmode.

Skönt på sitt sätt. Med ett hår som man bara snurrar fast på lite varierande sätt. Vecka efter vecka efter månad...ja ni kan föreställa er resten.

Tills man då en morgon blir riktigt skrämd av sin egen spegelbild i badrummet och tänker att NU är det minsann dags att återuppta kontakten med sin frissa.
Long time - no see = sant!

Min frissa har en förkärlek för krulliga frisyrer. Varenda gång jag sätter mig i hennes stol tycker hon att vi skall lite ta fram mitt självlockiga (nåja?) hårburr. 
Med håret fullproppat med geléer och andra produkter som jag inte ens kan namnet på sveper jag in på jobbet och får lite småartiga kommentarer om jag jag ser annorlunda ut. 
- Jo, tack jag vet! Det är nästan så jag presenterar mig själv för mig själv då jag går på toa och ser mig i spegeln.

När min äldre son på eftermiddagen seglar in på mitt kontor och utbrister;
- Hej trollmamma, du ser ut som om du stigit upp ur ett träsk. 

Ja - då gräver man försynt fram sin hårsnodd ur handväskans skumma skrymslen.

Söner har en förmåga att ta ner mammor på jorden.
Tack för det!

Men att göra något åt känslan att dygnet har färre timmar nu än tidigare, det är bra knepigare än att få mammor att landa på jorden. 
Dessutom tror jag att mammor får lösa den biten själva.
Eller hur?

FÖRNYA SIG...

...det finns stunder då jag verkligen undrar över om jag alls vet vad jag gör.
Idag är en sådan dag...skulle lite städa i bloggen, och vad blev det?
Ett kaos av bort tappade bloggrubriker och foton på fel ställe.
Gudarna vet om jag någonsin får ordning på det här???


Inte i dag i alla fall, för nu är ögonen i kors och på sned av trötthet.
Det är betydligt enklare att klippa, klistra och limma sådär konkret i verkliga livet än att göra det i bloggvärlden.

Jag trodde jag hade lite koll på det. Jag misstog mig.
Det här kanske slutar i en helt ny blogg - vem vet?

*suck*

P.s goda tips om hur man får bort en monsterstor bild där högst uppe tas emot av tacksamhet. Började med att försöka förstora den ursprungliga bild jag hade. Den försvann. Sedan skulle jag försöka få in den på nytt, men då var den som sagt bara veck. 
Och en ny bild blev till en barbapapa som bara sväller och sväller och sväller...

HJÄÄÄÄLP


LYKTGUBBAR...

...ja, det måste väl vara tomtarna det???

Vid flytten åter-hittade jag en hel del "böcker" utan pärmar, med för hand uppslitna sidor. De hade fört en lite bortglömd tillvaro i en bortglömd bokhylla. 

Jag har ett svagt minne att min mamma vid tidernas begynnelse, då jag var en liten tös med flätor, läste sig igenom dessa högar av pärmlösa böcker, den tidens pocketböcker?
Hon hade dessutom en god väninna som jobbade på ett förlag, minns hur det dök upp en och annan bunt text i mycket avskalad klädsel hos oss. Ett manus, en blivande bok, som sedan gjorde att min annars ganska så praktiska och duktiga mamma försvann in i litteraturens värld för en dag eller två då dessa texter skulle vrål-läsas.

Nu, så många år senare får dessa pryda mitt hem. Inte bara i orden. 
Utan också i sin avskalade skönhet, som ting. Jag har aldrig kunnat göra mig av med dessa råa kopior av böcker. Jag har alltid njutit av doften av dessa. Av den mjukhet de har, de gulnade bladen. Av sammetskänslan under fingertopparna när man låter handen smeka de slitna sidorna.

Och orden, hur mycket kan vi inte göra med dem?
Läsa dem, eller skriva. 
Och vad skulle vi göra utan dem?

SMAKEN SOM BAKEN...

...varm choklad eller hett kaffe?
Bara att välja!

Detta är mor och sons frukostmuggar, och ve och fasa om muggarna går i kors någon gång...;)

Ikväll skall denna mor och son med gemensamma krafter trolla fram lite adventsstämning härhemma bara vi först jagat iväg alla dammråttor som ligger och lurar i knutarna.
De verkar inte lystra till mitt "husch-försvinn ur mitt hus" som jag fräst åt dem hela veckan.
Kanske de är döva?
Dammråttorna.

SNÖKNAPPEN FUNKAR INTE...

...nu har jag suttit här och tryckt och tryckt och vridit och vänt på knappen som det står SNOW - on/off på, men den funkar inte. Jorden envisas med att vara svart, blöt och liksom suga i sig varje tillstymmelse av ljus som förirrar sig såhär långt upp i norr.

Hittade i postlådan idag en postkortsvacker reklam överfylld med snötyngda bilder från 1700-tals stadsdelen från det som nu är min hemstad.
Reklamhäftet fyllt av julkonserter, gammaldags julmarknad, pepparkaksbakning, Barnens julby, Petter och Lotta julutställning....det blir en hel del spring märker jag, om man skall hinna på allt detta.
Och så dessa snötyngda bilder då, som får mig att verkligen önska lite, lite snö till julen.
Så snälla nån, som har en fungerande SNOW on/off-knapp. Vrid den till on. Men bara för en stund.
Inte så som i fjol att den blev på on i fem månader.
Tack.

Minns en jul för måååånga år sedan, då min äldre son var en liten parvel och skulle delta i luciatåget i den dåvarande hemkommunen. Kommunen vars centrum inte egentligen bestod av så mycket mer än tre vägkorsningar, och vägbelysningen kunde räknas i, om inte ental, så i tiotal.
Ni vet, med all respekt, ett sådan där mysigt bycentrum där tre bilar efter en traktor räknas som rusning.

Ja, den vintern var som nu. Bara mörker. Luciatåget skulle gå genom bycentrumet, lucian skulle, lite otraditionellt, rida på min kompis häst, och efter lucian (och hästen) skulle då en massa söta tärnor, och nissar och nassar tassa.
Jag, och andra föräldrar till de små söta barnen, trotsade mörkret, och regnet och blåsten och stod där vid vägkanten och skulle föreviga sonen/dottern. 
Ni vet, man vill ju ha ett trevligt litet foto att klistra in i familjealbumet. 

Den kvällen tog jag mitt livs sämsta bild. 

Det var innan jag blev det minsta intresserad av fotografering så jag bara knäppte av med en billig automatfundering och hoppades på det bästa.
Det räckte inte.

Det enda som syntes på den bilden var hästens stora, lite skrämda ögon, som lyste som om den svalt en ljusslinga. Resten var bara nattsvart.

Det var efter det jag köpte min första vettiga kamera.

EN VECKA OCH EN DAG...

...snart, snart med andra ord.
Hemma går jag som katten kring het gröt och petar på mina adventsljus och räknar dagarna tills jag får börja nedräkningen till jul.
Just så barnslig är jag.
Medan lillungen kommer att kämpa med att öppna luckorna i sina kalendrar, tänker jag sitta lojt med min kaffekopp vid köksbordet och viftar på tårna medan Dagens Ljus stilla lyser upp i morgongryningen.

Uttrycket 'katten kring het gröt' förresten...jag tror min katt skulle rynka på morrhåren och sannerligen inte stryka förhoppningsfullt runt en tallrik med gröt. Förmodligen skulle den förbluffat sätta ner sig och glo förvånat på mig om jag skulle servera den gröt.

Får nästan lust att testa, bara för att se den förbluffade minen...fniss.

MOGNAD...

Det är först vid ett visst mognadskede som kotten öppnar sig och släpper iväg sina frön. Det vet vi alla.
Samma är det med oss människor, och i och för sig det mesta levande.
Man vet liksom att man kommer in i ett visst utvecklingsskede när vissa saker händer i eller med en.

Så länge det är utveckling kan man ju bara vara glad och tacksam, så har jag alltid tänkt. Men sedan när det alldeles mitt i allt börjar dyka upp små, små "nervecklingsskeden" blir man lite fundersam.

Jag säger bara : glasögon!

Nej, nej, inte på det sättet att jag skulle blivit vuxen på riktigt, och behöva läsglasögon. Men jag har haft glasögon sedan tjugoårsåldern för att se lite skarpare det som är lite lägre bort. Till det räknar jag medtrafikanter, gatuskyltar och texten på tv. Ibland också människorna på tv - isynnerhet om dom är små och många. 
Nåja, där har det inte hänt något dramatiskt. Saker och ting är lika luddiga utan glasögon som tidigare, och lika tydliga när jag parkerat brillorna på näsan.

Det vill säga - när jag hittar dem:
Glasögonen.

Idag till exempel har de varit på vift igen, på förmiddagen hittade jag  dem inne hos min kollega, på eftermiddagen uppe i kafferummet. 
Hemma, på kvällen,  hittade jag dem, efter en rejäl stunds letande, inne i (!) badrumslavoaren. Ibland har jag glömt dem i bilen, hos grannen, lagt dem på nattduksbordet, invid tv:n, på tamburskåpet, på hyllan i köket. Ibland kan jag hitta dem på min egen skalle. Eller hängande i ett klädesplagg.
Frysen är väl den enda plats jag inte påträffat dem på...än.

Och detta fenomen tycker jag mig uppleva i en ökande frekvens. 
Jag tillbringar, om nu inte ansenligt långa stunder med att leta efter brillorna, så blir det några extra steg varje dag, om man säger så.

När jag inte behöver dem hela tiden, verkar det som om jag undermedvetet vill utmana min egen fantasi och se vilka fantastiska ställen jag kan gömma glasögonen på. Gömma dem för mig själv.
Nu är ju inte denna lek riktigt lika roande när den upprepas hela tiden och varje dag.

 Tidigare kunde jag gott skylla på flytten och på alla möbler som liksom inte funnit sin plats, och att jag på grund av det, helt naturligt, tappade bort ting. Ting som glasögon.
Numera köper inte ens jag själv den förklaringen.

Det är bara att konstatera; jag har uppnått en viss mognad:

Var-har-jag-lagt-mina-glasögon-mognad.

Jap, nu är vi där. Ett skede i livet är uppnått...
...som om man vore en kotte!

SPRINGA FRITT...

...och frostluft i näsan.

I morse vaknade jag av ett ljusfenomen som jag inte sett på länge. Likt en ivrig Rönnerdahl, skuttade jag  ur sängen för att snabbt slänga i mig lite frukost och packa ryggsäcken.
En solig novemberdag med frost kan man bara inte låta bli att ta tillvara.
- Vi struntar i att tvätta, och feja, nu ger vi oss ut i skogen, pladdrar jag på medan hunden vänder huvudet än åt vänster än åt höger, som om hon försökte tolka vad jag menar. Viftar lite frågande på svansen.
- Skogen, Aida. You know? Springa fritt. 

Hon sitter lugnt och följer med mitt pysslande ända tills jag tar fram "De Där Skorna", som bara betyder en sak. "De Där Skorna" som matte bara tar fram när det blir en långtur till skogen - och då händer det något i en liten hundkropp. Hon formligen darrar av iver, och vet inte om hon skall sitta, ligga eller stå, eller åt vilket håll hon skall vända sig. Fram är bak, och bak är fram.

För Aida är skogen springa-fritt, för mig andas-fritt.

Det händer att jag släpar kameran med mig, och Aida är ju van vid att vara modell. Så till den grad, att om jag höjer kameran mot henne, då hon är ett stycke ifrån, kommer hon rusande som en toka.
Lite skoj att hon kombinerat ihop kameran med inkallning. 
Eller så är hon bara en ovanligt fåfäng hund, som vill vara i fokus - typ hela tiden?
Nu gäller det bara för mig att lära mig att snabbt hinna få fokus på henne när hon kommer rusande, för tro mig  - då går det undan i blåbärsriset! 

Nu tänker jag för ovanlighetens skulle klämma till med ett litet tips här: Om ni, som jag, nu har en ivrig hund som tycker det kan bli lite långrandigt att stanna upp mera än 30 sekunder (om man tex vill fota något, hittar svamp, bär, men inte vill koppla hunden). Ha med lite hundgottigott i fickan, släng ut lite i en vid båge - lite som om ni tänkt så en hektar med en näve frön. Vi talar stora gester när det gäller Aida, men det anpassas förstås till hunden.
Hunden tränar sin nos medan ni kan koncentrera er på annat en stund.
Funkar hos oss.

Nu tänker jag röra ihop en middag, värma bastun och bara spinna i söndagskvällen.

Och hunden - hon ligger och storsnarkar i soffan, hon.

DET ABSOLUT BÄSTA...

...med att lägga en renovering på hyllan för ett tag, är att lördagarna ser så annorlunda ut, helt plötsligt. 
När man nu ger sig iväg till butikerna någon gång efter långfrukosten, så är det inte järnhandeln som man skall till. Man skall inte heller till sophanteringen med en överfullt lastad bil med skräp. Man skall absolut inte till kartonginsamlingen med ett berg av förpackningpapp. 
Man skall bara ut på stan, och snurra in och ut i en eller två skojiga butiker. Man kan segla omkring i blombutiker och låta sig förföras av hyacinter och julkransar. Man hinner gå in i djurbutiken och välja ut något nomnom åt småfåglarna.
Hittade dessa söta kokoshalvor att hänga i trädet åt de små flaxarna.
Sedan hinner man vända och vrida på lite annat nomnom i matbutiken, och man kan välja något som faktiskt får ta lite tid att tillreda. 
Man behöver inte prioritera det som går fort som attan att få ihop till en middag.
Alla ni som någon gång renoverat, eller byggt, vet precis känslan. 

När det plötsligt finns tid till annat. Till allt det som är helt vardagligt, men som man själv inte riktigt hunnit med på en tid. 

Det är en skön känsla, att hitta vardagen igen.

...SssCccHÅ GÖTT...

..ja om det skall nåt till och bota min sommarlängtan så måste det var glögg. 
Och ännu bättre. 
Glögg med chokladsmak liksom kombinerar de bästa av världarna.

När jag äntligen efter en vecka med väldans mycket på många håll, får gräva ner mig i soffan mellan hund och katt och chipsätande unge med en glögg i näven kommer den där mjuka, sköna känsla som bara glögg - eller choklad kan ge en 
(okej, okej ett glas rött kan ibland komma upp till nästan samma nivå, men bara nästan!). 
Men ja, att då liksom kombinera dessa två underbara smaker i en symfoni i en fredags-slö soffa får mig nästan, nästan säger jag, att glömma min sommarlängtan. 
Åtminstone för stunden.

Som den realist jag ändå innerst inne är, har jag kommit till den fantastiska slutsatsen att det nog är smartare av mig att satsa på det här med jul nu.

Tacka årets första glögg för det.

STRAX DÄR...

...?
Jag tänkte att ni kanske skulle behöva dethär såhär i novembergrådasket.
Veckan som gott har varit ganska så händelserik, en sådan där vecka då man bara plötsligt vaknar upp och liksom konstaterar att nämen, är det fredag - igen?
Det var ju måndag just!?
Tänk om det kunde vara så med månaderna också. Plötsligt skulle man bara komma på att
nämen är det maj nu igen?
Det var ju november just!?
Tänk om man kunde det?
Men, men...i väntan på att det bara sådär oförväntat plötsligt skall vara maj igen, så blir det nog att dyka in i skrubben och rota fram lite julglimglim och dränka äppelträdet i ljusslingor och damma av adventsljus-stakarna och lite tjuvstarta.
Jag menar, en vecka hit eller dit, vad har det för betydelse?
Och tänker man så, en vecka hit eller dit - ja, då kanske det blir maj snart.
Jasså, ni tror inte att det funkar så? Nähe...nähe...
Då tror jag det är dags att tulla på glöggen ikväll, om det skulle bota sommarlängtan?
Vad tror ni, det skall väl funka?
Lite Blossa i muggen och fötterna på bordet - det är ju fredag, igen.
I morgon dyker jag in i skrubben.

FRAMTID...

Robotit vanhusten viihdyttäjinä
...din och min framtid?
Jag vet liksom inte riktigt? Skall jag som gammal mysig (hoppas jag) tant sitta och låta mig roas av robotar som dessa? Jag vet inte om jag skall gapflabba åt hela grejen, eller om jag skall bli lite beklämd?
Ett hem för åldringar har alltså på allvar testat dessa robotar, och deras uppgift är då att roa dig med lite sång, ett spel eller så.  De kan sjunga julsånger eller Queen - bara att välja.

Men jag vet inte riktigt? Även om jag hör till den generationen som blivit uppväxt med en massa tekniska mojänger, så känns detta ändå lite att ta i.

Vill jag verkligen lyssna på Bjällerklang uppförd av en robot i rosa glasögon och rosa polisonger med en utstyrsel som också i övrigt ser ut som om de var på hemväg från en blöt firmafest någon gång framåt småtimmarna?

Jag tror faktiskt jag skulle ta till kryckan och ge fanskapet en oförsiktigt knuff, och hoppas på lite error någonstans i kretskortet. Och att det skulle ta ett bra tag att få den fixad - en robot vars hyra går på 
19 000 löjliga euron repareras knappast i en handvändning?

Under tiden kunde jag ge mig på rollatorbarrikaderna och kräva:
en människa 
att prata, spela och sjunga med.

Så skulle jag göra! Och ni?

MORGONFROST...

...oftast har jag ju lämnat hemmet innan solen ens tänkt den första lilla tanke på att vakna upp.
Men just i dag stannade jag hemma lite längre, för att närvara vid en kontroll av fastighetens grund.
Vilket gav mig möjligheten att njuta av en långfrukost i lugn och ro. 

Natten hade varit kall, någon minusgrad hade försilvrat gräsmattan och det gnistrade och glimmade när solen tittade över hustaken och kom åt att kasta sina strålar ner på min lilla plätt på jorden.

Det finns få saker som är så rogivande som att sitta med sin kaffekopp och glo ut på fåglarna som vimsar omkring fågelbordet utanför köksfönstret.
Bara sitta där. Och glo.

Jag förstår katten, som kan tillbringa en god stund med denna sysselsättning. 

Solens strålar avslöjar obarmhärtigt att katten tydligen suttit vid de flesta av husets fönster och roat sig åt denna syssla. Med nosen fast i fönsterrutorna. Väldigt mycket och överallt.

Det är de tidiga mornarna, och de sena kvällarna och den skonsamma novembersvärtan därute, som skyddat mig från vetskapen om att jag har fruktansvärt smutsiga fönster.

Ja, nu vet ni det...
...så hos mig en alldeles vanlig onsdagsmorgon, när frosten glittrar i gräset och 
småfåglarna får stå för stressen.

Jag sätter mig intill katten och fortsätter glo på dem en stund till.

EN GLAD DAG...

...egentligen utan någon speciell orsak alls. 

Konstigt nog faktiskt, för frukostbrödet var sådär måndagstorrt och tråkigt som det kan vara ibland, vissa saker strulade till sig på jobbet, och gjorde att jag inte kom vidare med det jag skulle. Jag måste tanka bilen, vilket kan få mig lite ur balans nästan varje gång, för jag hatar att göra det. Ja, och så började det regna när jag var ute med hunden på kvällspromenad.
Bibban hade inte boken jag tänkt låna, och mjölken hade surnat i kannan.

Men ändå har jag varit glad och nöjd med min dag.
På ett sådant där lojt sätt som känns som sköna sockor i stövlarna.
Lite tryggt och varmt sådär. 

Men sådär extra glad blev jag då jag hörde om att väninnan Anna med bloggen:
http://makaronimamman.ratata.fi/
blivit nominerad i Bloggpriset 2011 under Årets bäst skrivna blogg.

Håller tummarna! Härligt!

Och nu tusan, skall jag uppdatera listan på bloggar jag läser, har varit skamligt dålig på det...det finns några riktiga pärlor som skall in där nu!
Ja, det skall jag ta itu med för nu, städa upp i bloggen för ser ni, jag har bestämt mig att lägga renoveringen i julvila.
Det får vara bra såhär, för en tid.
Nu blir det lite julfrid bland penslar och sandpapper.

Kanske det är därför jag är så glad?
Och för Anna förstås!!!