nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

DET HÄR MED VÄDER...

...jag har hört dem, deras vemodiga pipande på avstånd. En tid har de hörts, men inte synts till.
Har märkt att ofta, ofta, dyker domherrarna upp vid fågelmaten först när det utlovas riktigt 
hundväder inom någon dag.
Jag har absolut ingen vetenskaplig grund, bara ett enkelt iakttagande.
På lördag dök de upp, hela gänget, fladdrade runt i syrener och plommonträd och käkade
solrosfrön som om de aldrig sett det förr. 

Meteorologerna bekräftar det domherrarna visste.

Höststorm.

Inte så tuff här hos oss som mer söderut, men höststorm i alla fall.
Det kan nog lugga till lite här längs sydkusten i alla fall.

Och ifall om. 
Nu är det ju inte så att stormar skulle vara något ovanligt, de har en envis
tendens att dyka upp varje höst, varje vinter, varje vår och ibland till och med på sommaren.
Varje år.

Och just därför, för att jag varit med om elavbrott både en och två och sju gånger, så
har jag lärt mig att förbereda mig.

Utan att vara det minsta stormhysterisk så finns det vissa rutiner jag har inför varje storm.
Ni vet, plocka fram ficklampor, ladda telefonerna. Se till att det finns torr ved inne.
Nå, ljus behöver jag inte plocka fram
de har jag inom räckhåll största delen av åren ändå.
Men jag ser till att det finns ljus också där jag kanske inte normalt har ljus, 
som på tuppen till exempel.

Och så det viktigaste! Isynnerhet inför natt-stormar.
Jag tappar upp vatten så det finns nog för oss att tvätta oss på morgonen.
Och så lagom till en kopp kaffe och te.
Nu har jag ingen vedspis här inne där jag kunde koka upp vare sig mat eller kaffe, så då
tar jag till det nästbästa: plockar fram mitt spritkök som jag vanligtvis har med mig på
de där lite längre turerna i skogen.

Kollar att det finns sprit i behållaren och tändstickor inom räckhåll.

En höststorm med eventuella elavbrott skall banne mig inte hindra mig från att få mitt 
morgonkaffe, och lillungen att få sitt morgonte! Lite så tänker jag.

Jag gör som domherrarna, förbereder mig. 
Varför skulle jag inte?

Det krävs så lite. Egentligen. Inte så mycket mer
än att se till att man har ett paraply med när det regnar.

Just därför blir jag så förvånad när jag hör hur många som inte gör något alls då storm, 
med sannolika elavbrott, är i antågande? 
Hur tänker man då? Berör inte en storm alla? Om den slår till ordentligt?
Nu talar vi ju inte om att bunkra upp för isolering i veckor.
Mina förberedelser tog exakt 4 minuter.
Veden och ljusen hade jag redan.

Och oberoende av el eller inte så dricker jag kaffe i morgon bitti......;)

Håll i hatten i blåsten!
Heja höststorm!



P.s aj jo...och så plockar jag in prylar som kan få för sig att flyga omkring när det börjar blåsa på
riktigt.
Nu börjar det yla i knutarna här....och jag kom just på att jag har ett par saker till som skulle må bra 
att komma i skydd - om jag vill att de skall vara hela i morgon, vill säga...


RÄTT FÄRGLÖST...




...är det därute. Inombords är det också lite uttömt.
I veckan flyttade vi ett kontor. Vårt, mitt och mina kollegers.
Till slut var det mesta på plats och allas datorer funkade och ett nytt sätt att jobba
har tagit sina första steg. Intressant - och annorlunda. Eller åtminstone annorlunda.

Drömde i natt att alla mina kolleger flyttade in i samma höghus - tolkar det som om jag nog 
fått en överdos av flyttande för en tid framöver. Men eftersom mina kolleger i drömmen 
var precis lika trevliga som de är på riktigt, så tar jag det som ett bra tecken, att jag åtminstone
inte tröttnat på dem. Och hur kunde man, de är faktiskt prima typer, hela bunten!




Kanske det är min introverta sida som ändå slog bakut för till fredagen hade jag bokat ledigt åt
mig. Efter all kaos, allt packande ner och packande upp, allt fixande och ordnande kändes en 
ledig dag som en exklusiv minisemester, även om den gick i pysslandets tecken här hemma.
Hela veckan hade inneburit långa kvällar, av olika orsaker.

Först på sen eftermiddag gav jag mig tid att ge mig ut och sniffa på havet.
Lät hunden springa av sig bland vassruggar och strandstenar.
Tänkte på hur olika syfte våra promenader har - för mig och för hunden.
Jag behöver få komma till ro, och den behöver få härja av sig.


Tänkte på att det kanske är sista gången jag träffar svanfamiljen för i år? 
Kanske de dragit vidare nästa gång jag kommer?

Deras flytt är kanske enklare än vår. Eller kanske inte?
Vi kan ringa en flyttbil, de styrs av instinkter och sådant.
Å andra sidan har de betydligt mindre bagage...


Vilket får mig att tänka på hur enkelt skulle vi människor klara av att leva - om vi måste?

Jag funderar nu och då på det här. Vad skulle vi skala av från våra liv om vi blev tvungna till det?
Roade mig ju med att testa på köpstopp här tidigare i år. Det var intressant att testa på det. Verkligen!
Jo, jag rekommenderar det åt var och en. Kanske det blir ett eget inlägg om det...

Mitt mål var ett halvår, det blev åtta månader. Sedan "tvingade" tonårssonens tillväxt i höjdled oss till 
att återuppta "shoppandet". Under tiden hade min vinterjacka sagt upp kontraktet, så även där behövdes
nyinförskaffning.  Mina vinterstövlar, som jag verkligen skött väl om med vårdande medel till läder, ja deras botten sade upp sig. Efter drygt ett års användning.
 De var inte speciellt billiga då det begav sig. Har prislappen kvar, 169 euro. Och ett drygt år senare är lädret i prima skick, men sulorna har sprickor, det läcker in vatten. Inte skoj!

Skall det vara såhär? Även om man vill satsa på sk kvalitet så håller det ändå inte...
Det känns...bara fel!


Om jag skulle behöva skala ner på min konsumtion, då skulle jag ju börja med att försöka satsa på kvalitetsgrejer. I det mesta. 
Men vad är kvalitet? I dagens läge?
Är det kvalitet på riktigt eller är det bara illusion av ett märke, som ändå
inte garanterar kvalitet på annat sätt än att man köper intrycket av kvalitet...?

Hmmm...

Men på tal om svanar, och om ni känner för att ge er ut i naturen trots det gråa vädret.
Just nu, detta veckoslut, pågår svanräkning
Har ni vägarna förbi där det finns svanar, delta, vet jag.

Det kostar inget - än en stund ute i naturen.
Och även om det är lite färglöst därute just nu, så finns det något att uppleva.
Det lovar jag!

Skönaste lördag till er alla!
från

VÄNDA PÅ KAKAN...

...jo, jag bakade på veckoslutet, vilket i och för sig borde ges ett eget inlägg, så pass sällan
som det händer, men tänkte ta itu med något som händer nästan lika sällan:
Nämligen aforismer, eller sådana där liknande små versen som dyker upp lite här och där nu och då.

Jag har ett lite ambivalent förhållande till dem.

Dels kan jag inte riktigt låta bli att läsa dem om jag snubblar över dem, och dels blir jag, oftast, rätt
irriterad över deras alldeles för självklara budskap.
Självklarheter är förvisso sanningar de med. Kanske just därför, men ja...det är något i sättet
att presentera det som blir lite för färdigtuggat ändå.

Men sen kan det hända att i den tätaste av aforism-kloka-och-tänkvärda-verser-djungeln
snubblar man över något som på riktigt får en (eller mig då) att tänka till.

Och i morse ramlade jag över en sådan:

"Ego says, "Once everything falls into place,
I'll feel peace."
Spirit says, "Find your peace, and then everything will fall 
into place."

(Marianne Williamson)



Ja-happ...Hur vana är vi inte att tänka så där som "egot"?
När jag fixat det å det , när jag fått/nått/mött/sett/ det och det...då är allt som det
skall vara, lite så. 
Jag gör det nog, de flesta gör det. Men ibland undrar jag:

Når vi någonsin dit? 

Är det inte då mer idé att försöka hitta tillfredsställelsen med det som är här och nu?
Än att ständigt jaga oss själva mot något ouppnåeligt mål, där målen dessutom ständigt ändras?

Någon kan tycka att det är det som driver oss vidare, motiverar oss? Sporrar?
Det ouppnåeliga. Att nå dit. Ända fram.

Men är det verkligen så?  

Jag gillar ju det där, som vänder upp och ner på kakan.
Kakan som består av våra tankar och värderingar.

*

Men min äppelkaka skall man lämna ifred för upp-och-ner-vändningar.
Den skall avnjutas på annat vis. 
Helst.



DET KRISPIGA...


...efter regnet.

Det har redan börjat skymma i trädgården. Nej, det är redan mörkt när jag smyger iväg genom
trädgården, över stigen av sten som gräsmattan håller på att sluka.
Det låter när jag går. Det krispar under crocsen vid varje steg jag tar.
Frosten har kommit. Och mörkret. Det doftar bara kyla och kallt hav.

Grannens katt blir skrämd för mig i sin mössjakt och drar iväg genom syrenbersån.
Lyfter tegelstenen åt sidan, den har som funktion att agera lås till bastun.
Eller lås och lås...

Stiger in. Det doftar ved och...ja liksom bastu. Utebastu.
River sönder tidningen från i onsdags, för det var den som blivit liggande på en
stol inne i huset och låg lagom inom räckhåll.
 Rispet av tidningen skär i tystnaden. För det är en så kontraster funkar. De äter
upp varandra och förminskar ytterligheter.

För bara någon timme sedan var det fullt fräs med allt som hör jobbet till. Och så lägger vi en 
flyttning på det. Nej, nej, det är inte, denna gång, jag som flyttar, men väl mitt jobb.

Kan inte påstå att det skulle vara så mycket enklare fast man är fler att dra lasset.
Det blir bara lite mer yrt, liksom. 

Så jag värmer bastun. Finns inget som nollar en så effektivt.
Det är tyst, det är skumt, det är varmt och mosar till ens själ på ett alldeles speciellt vis.
På ett återupplivande sätt.

Och förstår den nästan heliga relation många av oss har till denna
byggnad och dess hetta.
Dess famn. 
Där man fött och dött.
Blött och stött.

Och kommit ut renare - utanpå och inuti.

*

Efteråt går jag barfota genom krispigt gräs in till mig.
Det ångar om mig.
Och jag är renad. På alla plan.

ATT KISSA LÄNGST...





...så var det över för denna gång då. 
De riktigt stora pojkarna fick en hel värld att hålla andan medan de kände
varandra på pulsen och checkade upp vem som kissar längst.
Eller brydde en hel värld sig - egentligen? 
Gäspade man lite blasé bakom sin hand och tänkte att det ordnar väl sig åter.
Som det gjort, de senaste 78 gångerna USA har ramlat in i en situation då fyrken är slut.
Och man måste låna lite till.

Jag satt, än en gång, där på min terass med min kaffekopp, och försökte förstå.
Hur mycket skuld USA egentligen har.
Det är nästan 17 000 miljarder pengar.
17 biljoner.

17 000 000 000 000.

Det är hemskt många nollor det. 
Och läget är helt bisarrt! 

Om jag tänker mig en vanlig familj. Maja Meikäläinen och 
Sven Svensson. De förtjänar i månaden låt oss säga 6000 € .
(vi struntar i skatter här...)
Deras utgifter är ändå 8000 € 
 Vilket gör att det ju inte riktigt går ihop. Så där.
Så de vill låna lite. Traskar till banken och lägger fram sitt ärende.


Jodå, de kan amortera på lånet - men då måste de få låna ännu lite mer.
Och det är väl okej, för Maja och Sven har en så många som tycker att 
de sköter sina finanser så bra så. 

Ok, det här är väldans förenklat, men i grunden är det just så här det är.
Vi fasar över lilla Greklands statskuld som var vadå... något kring 150 % av landets BNP när
det sket sig där.
Redan 2010 gick USA över 100 % men är gud-vet-hur många AAA-rankade - trots det.

Medan de stora pojkarna grälar stannar 800 000 amerikaner hemma i väntan på att gossarna skall bli 
överens. De kommer att få sin lön retroaktivt för de två veckor de stannade hemma när (inte om) man 
än en gång kommer till överenskommelse. Så som alla de andra 78 gånger. Eller är det 77...?
I mina öron låter det som ett förfärligt slöseri.
Och detta upprepas igen. Som det nu ser ut om någon månad igen.

Varför låter det oerhört ansvarslöst i mina öron?
Och ändå finns förtroendet - för att ingen vågar något annat?
För då skulle himlen ramla i nacken på varenda en kotte på jorden, 
om man började tvivla - på riktigt.

Nä, det blir för stort för mig. Jag drar på mig mina handledsvärmare och fortsätter kratta.
Det blir lite kaffe kvar i koppen.

Lite ironiskt är de av "märket" GLOBE HOPE, ett företag som gör nytt av gammalt.
Jag vill ju så gärna tro på...det goda, det rättvisa. Men ärligt talat verkar det som om 
globen vår får dras med den ena märkligheten efter den andra. 
Undrar ibland om det inte är just jorden som håller andan - och inte världen.

Eller vad vet jag? 
Ställer krattan mot lönnen, tar mig till terassen och dricker en sista slurk av kaffet 
som givetvis hunnit kallna. Bläj, men så blir det ofta, jag glömmer kaffet.
Hittar på något att göra eller så åker jag bara iväg med mina tankar.

Jag matar mina fåglar, klipper ner lite vildvuxna buskar som kommer att gnissla mot fönstret när
höststormarna tar i med kraft. Här står jag med mina små vardagliga bekymmer och borde inte
orka bry mig om vem som kissar längst over there.

Men jag gör. För allt har med allt att göra. Precis allt. Och det känns lite... obekvämt.

Nej, det är inte så att jag samlar på mig en överlevnadslåda längst bak i skrubben, så 
illa är det ju ändå inte. Jag är inte heller lagd åt domedagshållet. Mitt motto i livet har 
alltid varit : allt ordnar sig.
Och det gör det oftast också - frågan är bara till vilket pris "allt ordnar sig".

Jag tycker det är lite bakvänt att världens ledande finansiella makt håller på
att gå i (åtminstone teoretisk) konkurs ett par gånger i året så där...
Att i landet där allt är möjligt kostar tre dygn på sjukhuset 22 000 €.
Och att en sjukförsäkring kostar samma där per månad som hos oss i året...
Något stämmer inte riktigt bara.

Ja, ja...det finns problem på närmare håll som man kan ta itu med, men när nu tankarna
ibland har den dåliga smaken att flaxa iväg.
Vad gör man?


Kanske tar man itu med middagen, fjällar gösarna ute vid stenröset.
Smeker katten som vispar runt benen med hoppfull min.

Ibland saknar jag det där riktigt enkla livet som djuren har.

Fast då talar vi ju om djur som har det bra....och vips är vi inne på en helt annan diskussion.

Just så där går det till - man bara halkar in på nya intressanta ämnen

Och jo, också jag har tävlat i att kissa längst, vi kvinnor kan ju testa på
det till exempel genom att placera oss uppe på en brant klippa...
...och så himla skoj vet jag inte om det var.
Och inte vann jag heller - om ni nu vill veta...?
Och inte höll världen andan heller. På sin höjd gjorde vi det. Om jag minns rätt?



EN MATTA AV GULD...






...den lilla lönnen fällde sina löv under veckoslutet. De lade sig stilla, en efter en, på gräsmattan och gömde under sig det friska gröna. Satt i solen på trappan och lät dofterna av avsked kittla mina sinnen.

En yrvaken geting surrar runt min tekopp. Det är lugn och ro. Precis lagom av det mesta.
Hunden har sträckt ut sig på trappan breved mig och katten ligger som ett lurvigt knytt i korgstolen som 
badar i eftermiddagssolen. Jag stiger upp, rättar till min halsduk, tar krattan och börjar.

Sällan tänker jag så bra som när jag krattar. Kanske när jag målar? Arbetets monotoni befriar.

En blick uppåt och jag inser att jag kommer att kratta länge än. Fast bara där jag måste.
Numera uppskattar jag en lite vildvuxen trädgård fram om det perfekt putsade. Kanske det har med åldern att göra? Med mognad kommer överseende och andra prioriteringar helt enkelt?
Det är inte längre viktigast hur det ser ut. Om någon förbivandrare verkligen skulle bry sig om att idka kritik mot mitt sätt att kratta liksom. Eller att jag låter bli? Det är viktigare för mig nu att ordna övervintringsmöjligheter åt igelkottarna, åt andra kryp. De där små. 
När vintern är över kan jag städa mer. Nu tar jag bara de grövsta. 
Och lägger det i en brandgul hög mellan stenarna. 

Kråkfamiljen följer mitt pysslande med ett visst intresse. De vet att jag brukar lägga ut torra ciabatta-kanter som blivit tråkiga i sin prassliga papperspåse. Sådant händer och de vet. 
Domherrarna och talgoxarna flänger runt kring fröna jag lagt ut.
Koltrastarna tömmer aroniabusken med envis frenesi. De gjorde de inte i fjol. Då fick bären vara kvar långt, långt in på vintern. Vad betyder det? Betyder det något?

Väntar på sidensvansarna. De har inte än synts till. Det är bara domherrarna av vinterboende matgäster som gör sig hörda. Mer hörda än synliga faktiskt. Deras vemodiga pipande hörs genom dagen, men det är först mot skymningen som de börjar dyka upp. Först i äppelträdet och sedan med snabba rusch till fröna. De första talgbollarna är uppätna. Redan? Vad betyder det? Betyder det något?

Känner hur jag står där mitt i naturen och inte riktigt kan tolka dess språk hur gärna jag än vill. Finns det ens något språk, några tecken? Eller är det bara slumpen?

Ser jag bara det jag vill se? Och finns det mer att se som jag inte har förmåga till?



Det blir kväll. Solens sista strålar får det guldgula att dra mot koppar.
Den klara kvällen skvallrar om kyla i natt. Jag drar av mig gummistövlarna mot trappkanten. En ensam koltrast flyger omkring och landar till slut i toppen av björken. Sitter där en stund, men drar vidare.
En kall natt skall man inte vara ensam. Det vet till och med en koltrast. 
I den gyllene stunden innan månen och nattfrosten. 



PYSSLAR PÅ HÄRHEMMA...

...någon borde städa undan utemöblerna inför vintern. Men någon bara pysslar på med annat dag efter dag, veckoslut efter veckoslut. Någon har ändå haft förstånd att byta trappans blommor till något lite mer säsongs-betonat. Alltid något. Kan man tycka. 
Någon borde kanske släpa hem lite grankvistar från skogen, när nu någon ändå tassar runt där stup i kvarten. Någon borde så mycket. Men just nu vill någon så lite av det som någon borde...
Någon skaffade hem höstblommor - någon borde bara också komma ihåg att vattna dem, ofta. Isynnerhet som de bor i en pytteliten kruka, som någon borde veta att är en alldeles för sårbar tillvaro för en törstig varelse som en calluna. Någon måste nog skaffa nya. Något tag.
Tills dess låtsas vi att knastertorr calluna är faktiskt riktigt fin tillsammans med alunrot.
Så tänker någon.

Någon funderar på det här med att blogga, och fokus på vad blogga om och varför.
Nej, någon vill inte lägga av, bara filosofera om fenomenet att blogga.

Jag tänker: Om det skulle ha funnits möjlighet att blogga, låt oss säga för 25 år sedan. Vad skulle jag ha skrivit om då? Jag var då 22 år och väntade mitt första barn, byggde hus och gifte mig. 
Eller i lite omvänd ordning.
Skulle jag då skrivit om det, om att vara gravid heltidsarbetande nygift kvällsstuderande som vid sidan om planerade det kommande byggande av det första hemmet. Ritade och räknade.

Skulle jag fem år senare skrivit om hur det är att skola hundar, och själv ha en problemhund som trots all kunskap från tidigare kurser i hundlydnad, var just det - ett problem.
Skulle jag skrivit om hur det var att bygga hus, anlägga trädgård, köra traktor och ha höns.
Hur det kändes att för första gången själv behöva nacka en höna som räven slitit ut inälvorna på.
Skulle jag ha skrivit om det?

Vad skulle jag skrivit om? Om mitt avhopp från arbetslivet - långt innan man ens visste om downshifting - och mitt val att som vuxen börja om på nytt. Men något helt annat. Bara kasta sig ut för stupet och se vart det leder. Skulle jag ha skrivit om det?



Skulle jag ha skrivit om min passion för keramik? För att måla? Trädgård?
Det som var min passion då. Mina stora intressen. 
Hur skulle min blogg ha sett ut då - om det funnits?

Ännu tidigare skulle det säkert ha handlat om teater, om Danmark och om krogar, nattliv
och färgglada drinkar. Resor och frihet. Ungdom.

Vid något skede skulle det säkert varit fokus på mat. Och romaner.
Och historia. Och...och....listan är lång. På allt det som tidvis varit viktigt i mitt liv.

Skulle jag ha skrivit om kriser i parförhållandet, men också om djupet i den kärlek som fanns, som är. Om vikten av vänner, om väntan på ett andra barn som så drog ut på tiden. Skulle jag ha skrivit om allt det? Skulle jag skrivit om tidiga morgnar i hönshuset, om sena kvällar då jag läste till tentor då alla andra sov? Skulle jag ha skrivit om friheten i att vara studerande i vuxen ålder, om stunderna på stranden så grabben, den äldre, lärde sig simma i en mörk skogssjö? 
Om jular då allt var hemlagat, och Carl Larson kunde ha gått och gömt sig.

Om det hade varit möjligt att blogga då? Vad hade jag skrivit om? Vad hade du?
En intressant tanke inte sant?

Hade jag då städat undan det mesta och bara koncentrerat mig på ytskrap?
Jo, det hade jag nog. Bloggen är ju inte en dagbok. Den skrapar bara på ytan.
Ändå skulle den säkert ha lyft fram det som varit viktigt för mig just då.
På ytan viktigt, men inte inunder ytan.
Och ändå är det det som sker inunder ytan som gör oss till dem vi är. Idag.

Vi är som stenar. Vi är där vi är i livet, vi gör det som förväntas av oss. Men hur vi formas beror på vilka vindar råder, vilka vågor slår ner just på oss, hur vi är förankrade i vår plats på jorden.
En lös sten snurras av vågen tills den är rund. Andra förblir kantiga för att det finns så mycket som håller dem på plats. Bara ytan slipas.

Varför detta filosoferande? Ja....varför inte?

Allt det här hör ju också till, då det inte känns relevant att vattna callunor, och då trastarna kalasar på aroniabären, då havet lockar, och man vaknar med någons armar runt en.
När saknad och närhet finns i ett och många pusselbitar i livet inte ännu heller hittat sin plats.

Och så mitt i allt filosoferande, så pockar det på mig.

Doften av en bastu som håller på att bli precis klar där ute i andra ändan av trädgården.
Där ljuset är mycket dämpat, där det är tyst och hett, och natten sluter sig omkring.


Vad hade du skrivit om, om bloggar funnits, då innan?
För...låt oss säga... 20 år sedan? Vad hade du skrivit om år 1993?
Ta det som en utmaning. Vad gjorde du, vad tänkte du, vad intresserade dig i oktober 1993?
Ge det ett blogginlägg - varför inte?


Någon har talat, nej, babblat - igen....och glömt att vattna blommorna.

Skön början på veckan!

önskar er alla;

LÄNGS TORPETS VÄGG...

...rodnar vildvinet alltmedan höstdagarna blir lite kortare, lite kyligare, lite mörkare.
Jag vill bromsa, känner mig inte redo riktigt än. De senaste vintrars minne av 
oändliga snömängder sitter kvar som svårläkta sår och ärren gör sig påminda
 vid minsta lilla aning om att det nog blir en vinter i år också.

Men än rodnar vildvinet. Lite frostnypet vissa morgnar, men levande.
Rasslar stilla i skymningen när vinden från havet kryper upp mellan 
vassen och hittar fram genom syrener och äppelträd.

Jag läser fortfarande min tidning ute på terassen då jag kommer hem 
från jobbet. Jag vill motvilligt avstå från min vana, vill inte att kylan skall
jaga mig in än. Jag klär på mig tröja - på tröja.
Och envisas.

Jag är inte den enda envisa.
I huset huserar en envis till. Penningträdet.
Det mest envisa av alla envisa. 


Jag minns inte ens när jag fick det. För någon gav mig det. Kanske i en julkorg.
Av någon, någon gång, kom det in i mitt hus. Penningträdet.

Och det envisas med att stanna kvar.
Efter en sommar totalt bortglömd i en sprucken kruka omkullramlad i en 
lövhög från i fjol vägrar den ge upp utan sträcker sina bleka stjälkar genom 
gamla löv och ogräs. Och jag bevekas igen och bjuder på husrum.
Den taniga flyttar in än en gång. Av pur envishet.


Även om hösten inte riktigt lyckats jaga mig inomhus än, så har de flesta 
sommarattiraljer fått dra sig tillbaka till den långa väntan på en ny sommar.
Eller ens vår.
Kikaren, den gamla, i den gamla väskan hänger ännu kvar på sin
krok. Än finns det natur att kika på, även om det tystnat i buskar och 
vassruggar. Skogen har tystnat.

I år har jag gett skogen en chans, eller rättare gett mig själv en chans, att
återupptäcka skogen på ett djupare plan än tidigare.
Möta naturen med nya ögon och på ett nytt sätt.
Med tålamod - och med envishet.

Det har gett mig underbara ögonblick - en del har jag lyckats fånga med
kameran, men många, många fler har inte gjort det. 
Men de har funnits.

Kanske är det en av orsakerna varför jag inte vill gå in.
Jag vill stanna där ute ännu en stund.
I det fria, i syret, i det lugna och tysta.

För än rasslar löven på vildvinet.
Där längs torpets vägg. 




DESSA EVIGA VAL...

...eller hur svårt kan det vara?

Som ni vet så är jag ibland vegetarian. Lite wanna-be-vege när andan faller på.
Dels för att jag mår bra av vegetarisk kost.
Dels för att jag åtminstone tidvis låtsas vara lite medveten och tänker på miljön.
Jag är det. För det mesta. Ibland.

Tills den där dagen då jag, som så många andra småstressade föräldrar, 
står där i butiken.
Vi har en lång och/eller tung jobbdag bakom oss. 
Vi vet att kylskåpet ropar, nej ekar, simpel tomhet därhemma 
och hjärnan vägrar komma på ett enda vegetariskt alternativ till middagsmat.

Sedan barnsben har middag för mig varit kött, höns eller fisk och så något till.
Och det kan tidvis vara ruskigt svårt att ställa om.
I synnerhet om man är så där hjärndöd-trött och inte speciellt hugad att trolla 
fram något av en blomkål eller en näve rädisor. 
När man liksom inte har tränat på det där blomkålstricket.

För det är säkert mest där det falerar. Att jag faller i köttfällan gång på gång.
Jag har ingen repertoar av säkra vegetariska kort för de där dagarna då jag 
helst bara skulle vilja köpa en fryspizza med salami och strunta
 i allt vad heter ekologi och hälsosam mat.

Och jo, det händer.
Att det slinker ner ett paket bacon eller hönsstrimlor i kärran.

Och jo, det stör mig.

Det finns många orsaker varför jag skulle vilja välja mer vegetariskt.

Jag mår faktiskt bättre av det. Är piggare. Mer energisk.
Jag tycker ju också att det är lite pinsamt att käka djur som med 
största sannolikhet inte haft ett så jätte-hejsan-liv.
Jag vill ju så gärna tänka på miljön. Och kött är inte det bästa av val om 
man vill tänka så.
Kossor rapar en massa koldioxid under sina idisslings-sessioner, 
det är nu bara så...

Men.

Jag står där i butiken, och är trött i hjärnkontoret och hemma har jag 
en tonåring som inte är så där hejvilt ivrig på vegetariskt.
Och så väljer jag bekvämt. Fram om allt det där andra jag tror på.

Galet? Visst! Mänskligt? Det med!

Just en sådan här dag stötte jag på en facebooksida som uppmanar till en
Köttfri Oktober.
(Lihaton Lokakuu)

Det är gänget bakom Docventures som kom på det här.
Man håller ju ofta en alkoholfri månad i januari
(Tipaton Tammikuu) 
så varför inte detta?

För vi käkar ju faktiskt ruskigt mycket kött!

En vanlig finne smällde i sig kött i medeltal 78 kg i fjol.
Köttet, eller djuren, som slank ner för struparna hade under sin 
livstid förbrukat 550 000 liter vatten.

Innan de landat på vår tallrik då.

En dryg halv miljoner liter vatten i året förbrukar vi 
genom att äta kött.
Nästan 46 000 liter vatten i månaden. 
Det blir hisnande 1 500 liter vatten om dagen!
Per person!

Som om en 4-personers familj skulle förbruka 6000 l vatten varje dag.
Som jämförelse drar ett vanligt badkar 150-200 l. 

Så även om varje familjemedlem skulle bada i badkar
 - varje dag - 
så kommer vi bara upp till 800 l vatten. 
 Ingen vettig gör ju det...

Men ingen äter väl såååå mycket kött?
78 kg i året är 200 g per dag. Och det slinker väl ner, eller?

Nu dricker ju grönsaker också vatten...jag vet, men inte året runt år efter år.
Och så rapar grönsaker mindre.

Sådana här diskussioner och funderingar brukar till slut börja snurra runt sin 
egen axel i en så hisnande hastighet att man tillslut ser sina egna baklyktor.

Åsikter går isär och motiveringarna åt ena eller andra hållet 
är granna som regnbågen.


Satt och lyssnade på radion i bilen när jag åkte hem. Man hade även där 
upptäckt det här med utmaningen om en köttfri oktober. 
De flesta personer som blev intervjuade skulle
inte haka på tanken om en köttfri månad. Varför skulle de?

Ja, varför skulle man?
Om man nu inte tänker på sin hälsa eller på miljön eller på djuren så 
skulle det kanske bara vara ett skojigt sätt att utmana sig själv som kock?

Hela idén med köttfri oktober är ju inte att döma ut köttet som föda i sig. 
Man kunde få den uppfattningen av radioprogrammet nämligen. 
Nej, tanken bakom kampanjen är väl
mest tänkt att få oss att tänka till om vilka kött-val vi tar när vi väljer kött. 
Om vi nu vill välja kött. 

Helt spontant känns det, för mig, mycket mer okej att steka en ripa än att 
steka upp en hög med brojlerslimsor i en gladorange marinad.
Varken slimsorna eller marinaden känns riktigt...rätt.

Nu har ju inte alla en liten jägare i bakfickan som man kan 
plocka fram lagom till jaktsäsongen. Men det finns ju andra val.
Ibland kör jag förbi en gård som föder upp nötdjur. 
De går glatt ute på bete sedan tidiga våren till sent på hösten. 
De äter ekologiskt.
Visst, de pruttar och rapar och dricker lika mycket som en 
oekologisk kossa, men
de har iallafall ett hyfsat ok liv åtminstone under sommarmånaderna.

Sedan kan man ju fundera på om det räcker för att kännas okej.
Om det gör det - då är det ju okej.
Jag tror bara att man behöver tänka och känna efter lite var på 
skalan kött/intekött man själv landar.

Som jag nu när jag checkat in på köttfri oktober och samtidigt blir
erbjuden ripa till middag.

Dessa eviga, eviga val...


I övrigt skall jag hjälpa till att läsa till ett kemiprov idag,
 eller förhöra grabben på det och försöka 
ge en bild av att jag minns något själv från tiden då jag själv pluggade. 
Då för rätt länge sedan...
Mellan molekyler och formler ramlar vi, grabben och jag, in på diskussionen om 
kött och vatten i världen och ekologi och...

Han undrar: "Men det finns ju vatten i världen, inte sant? 
Det gäller bara att komma på hur man fördelar det jämnare och 
hur man kan göra saltvatten till sött."

Enkelt. Bara att komma på det. Liksom.

*


Skön tisdagskväll till alla
från