...eller hur svårt kan det vara?
Som ni vet så är jag ibland vegetarian. Lite wanna-be-vege när andan faller på.
Dels för att jag mår bra av vegetarisk kost.
Dels för att jag åtminstone tidvis låtsas vara lite medveten och tänker på miljön.
Jag är det. För det mesta. Ibland.
Tills den där dagen då jag, som så många andra småstressade föräldrar,
står där i butiken.
Vi har en lång och/eller tung jobbdag bakom oss.
Vi vet att kylskåpet ropar, nej ekar, simpel tomhet därhemma
och hjärnan vägrar komma på ett enda vegetariskt alternativ till middagsmat.
Sedan barnsben har middag för mig varit kött, höns eller fisk och så något till.
Och det kan tidvis vara ruskigt svårt att ställa om.
I synnerhet om man är så där hjärndöd-trött och inte speciellt hugad att trolla
fram något av en blomkål eller en näve rädisor.
När man liksom inte har tränat på det där blomkålstricket.
För det är säkert mest där det falerar. Att jag faller i köttfällan gång på gång.
Jag har ingen repertoar av säkra vegetariska kort för de där dagarna då jag
helst bara skulle vilja köpa en fryspizza med salami och strunta
i allt vad heter ekologi och hälsosam mat.
Och jo, det händer.
Att det slinker ner ett paket bacon eller hönsstrimlor i kärran.
Och jo, det stör mig.
Det finns många orsaker varför jag skulle vilja välja mer vegetariskt.
Jag mår faktiskt bättre av det. Är piggare. Mer energisk.
Jag tycker ju också att det är lite pinsamt att käka djur som med
största sannolikhet inte haft ett så jätte-hejsan-liv.
Jag vill ju så gärna tänka på miljön. Och kött är inte det bästa av val om
man vill tänka så.
Kossor rapar en massa koldioxid under sina idisslings-sessioner,
det är nu bara så...
Men.
Jag står där i butiken, och är trött i hjärnkontoret och hemma har jag
en tonåring som inte är så där hejvilt ivrig på vegetariskt.
Och så väljer jag bekvämt. Fram om allt det där andra jag tror på.
Galet? Visst! Mänskligt? Det med!
Just en sådan här dag stötte jag på en facebooksida som uppmanar till en
Köttfri Oktober.
(Lihaton Lokakuu)
Det är gänget bakom Docventures som kom på det här.
Man håller ju ofta en alkoholfri månad i januari
(Tipaton Tammikuu)
så varför inte detta?
För vi käkar ju faktiskt ruskigt mycket kött!
En vanlig finne smällde i sig kött i medeltal 78 kg i fjol.
Köttet, eller djuren, som slank ner för struparna hade under sin
livstid förbrukat 550 000 liter vatten.
Innan de landat på vår tallrik då.
En dryg halv miljoner liter vatten i året förbrukar vi
genom att äta kött.
Nästan 46 000 liter vatten i månaden.
Det blir hisnande 1 500 liter vatten om dagen!
Per person!
Som om en 4-personers familj skulle förbruka 6000 l vatten varje dag.
Som jämförelse drar ett vanligt badkar 150-200 l.
Så även om varje familjemedlem skulle bada i badkar
- varje dag -
så kommer vi bara upp till 800 l vatten.
Ingen vettig gör ju det...
Men ingen äter väl såååå mycket kött?
78 kg i året är 200 g per dag. Och det slinker väl ner, eller?
Nu dricker ju grönsaker också vatten...jag vet, men inte året runt år efter år.
Och så rapar grönsaker mindre.
Sådana här diskussioner och funderingar brukar till slut börja snurra runt sin
egen axel i en så hisnande hastighet att man tillslut ser sina egna baklyktor.
Åsikter går isär och motiveringarna åt ena eller andra hållet
är granna som regnbågen.
Satt och lyssnade på radion i bilen när jag åkte hem. Man hade även där
upptäckt det här med utmaningen om en köttfri oktober.
De flesta personer som blev intervjuade skulle
inte haka på tanken om en köttfri månad. Varför skulle de?
Ja, varför skulle man?
Om man nu inte tänker på sin hälsa eller på miljön eller på djuren så
skulle det kanske bara vara ett skojigt sätt att utmana sig själv som kock?
Hela idén med köttfri oktober är ju inte att döma ut köttet som föda i sig.
Man kunde få den uppfattningen av radioprogrammet nämligen.
Nej, tanken bakom kampanjen är väl
mest tänkt att få oss att tänka till om vilka kött-val vi tar när vi väljer kött.
Om vi nu vill välja kött.
Helt spontant känns det, för mig, mycket mer okej att steka en ripa än att
steka upp en hög med brojlerslimsor i en gladorange marinad.
Varken slimsorna eller marinaden känns riktigt...rätt.
Nu har ju inte alla en liten jägare i bakfickan som man kan
plocka fram lagom till jaktsäsongen. Men det finns ju andra val.
Ibland kör jag förbi en gård som föder upp nötdjur.
De går glatt ute på bete sedan tidiga våren till sent på hösten.
De äter ekologiskt.
Visst, de pruttar och rapar och dricker lika mycket som en
oekologisk kossa, men
de har iallafall ett hyfsat ok liv åtminstone under sommarmånaderna.
Sedan kan man ju fundera på om det räcker för att kännas okej.
Om det gör det - då är det ju okej.
Jag tror bara att man behöver tänka och känna efter lite var på
skalan kött/intekött man själv landar.
Som jag nu när jag checkat in på köttfri oktober och samtidigt blir
erbjuden ripa till middag.
Dessa eviga, eviga val...
I övrigt skall jag hjälpa till att läsa till ett kemiprov idag,
eller förhöra grabben på det och försöka
ge en bild av att jag minns något själv från tiden då jag själv pluggade.
Då för rätt länge sedan...
Mellan molekyler och formler ramlar vi, grabben och jag, in på diskussionen om
kött och vatten i världen och ekologi och...
Han undrar: "Men det finns ju vatten i världen, inte sant?
Det gäller bara att komma på hur man fördelar det jämnare och
hur man kan göra saltvatten till sött."
Enkelt. Bara att komma på det. Liksom.
*
Skön tisdagskväll till alla
från
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar