nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

GLAD VALBORG ALLA...


....ja, mjöd är väl ändå det enklaste man kan försöka få ihop till Valborg?
Eller hur? 
Och jag bara drog ut på det och fick aldrig till det. Så det blev att köpa
i år. Och, flaskan är ju fin och så, men note to my self: 
Gör eget nästa år! 

Havet ligger alldeles spegelblankt framför näsan på mig.
Det är soligt, men inte speciellt varm.
När jag steg upp vid åtta tiden visade termometern på + 2 grader.
Brrrr...men fint, det är det.


Verkar som om vi fått en ny invånare i viken, ett gräsandpar verkar
ha slagit ner sina bopålar här i år.
Skoj! 

På håll har jag både sett och hört storlommen, och med sitt lite spökliga
ku-u-í-ki, kuí-ki, kuí-ki.
kan man inte missa den.

Den är också ny i viken för i år.
Trevligt, trevligt.

*

Som sagt, både en och annan gång, så har det ju varit rätt så kyligt hela våren.
Det har betytt att jag inte fått sommarvattnet hit till stugan kopplat än.
Idag skulle det kopplas, men det visade sig att ett rör hade gett upp och jag har nu en sprutande 
vattenrörs-fontän i bastun i stället för rinnande vatten i köket.

Fast om jag får välja så har jag hellre läckande rör i bastun än i köket, 
så om man nu skall leta efter något positivt så...

Däremot är läckan på ett sådant ställe att det blir att plocka ut 
bastu-ugnen för att få den fixad.
Så ja...huoh!




Och snällt invänta en hantverkare som kanske har tid att 
fixa ett litet söndrigt rör i en liten stuga vid havet.

Tills dess blir det att bära vatten.
Tur att det finns rätt nära i alla fall. 
Och man kan ju ta det som lite styrketräning, eller hur?
Här försöker jag nog bara låta lite käck så där, jag vet! 

Känns inget vidare att vara utan rinnande vatten - så bortskämd har jag blivit!

Stugan är ju inte speciellt lyxutrustad, och det tycker jag 
på sitt sätt är lite charmigt.
Att ha det lite enklare.

Men rinnande vatten! 

Tänk vilken grej det måste ha varit när det blev vanligt i
hemmen då i tiderna. 
Jag skulle nog bara gått och öppnat och stängt kranen i ett.
Bara för att.
Finns en risk att jag gör det när jag sedan någon gång har
rinnande vatten här igen. 
Står där och bara lyssnar till det ljuvliga ljudet av rinnande vatten.

Tänk! 

Men ändå.
Jag har mjöd. Solen skiner. Och det ÄR vår! 

Glad Valborg! 


KLOCKAN TVÅ-KAFFET...


...jag lägger de sista punkterna och kommatecknen på en text som jag översatt.
Ikväll klickar jag den vidare och så blir det att fira Valborg.
Men lite har jag kvar ännu innan vi är där.

Men jag tar mig ett klockan två-kaffe, och går ut på terassen.
Klockan två-kaffet var något jag vande mig vid på mitt förra jobb. Under åren 
blev det så att vissa personer hade samma "kaffe-rytm" och dök upp i köket ungefär vid 
samma tider. Det roliga med just det gänget, klockan två-kaffe- gänget var att 
flera var trädgårdsintresserade, så det hände väl titt som tätt att pratet gled
in på trädgård.

Så lite nu också...till mitt klockan två kaffe plockar jag fram trädgårdsböckerna 
jag hade med mig. Och bläddrar. Och njuter. Och lär mig nytt. 
Men också minns.
Alla mina egna trädgårdar.
De har ju hunnit bli några under åren...

Nu har jag inte ännu ens läst något alls av Karin Berglunds bok,
Det var en gång en trädgård.

Jag sparar den som en godbit till den rätta stunden.
En snabb paus i eget skrivande är inte det. Risken finns att jag då inte återgår det egna
skrivande på en låååång stund. Och med en deadline så är det kanske inte det bästa...
Karin Berglunds tidigare böcker var min bibel, min inspiration, min kunskapskälla då 
jag själv i tiden valde att som vuxen utbilda mig i trädgårdskonst.

Över tio år har jag varit borta från den branschen, men nu igen inne i den med en liten fot.


Och visst njuter jag! 
Absolut.

Och tänker också på det där med trädgårdar och tid.
Tänk vilken ynnest det är att få följa med sin trädgårds utveckling.
Vilken förmån att få ta över en trädgård och förvalta den.
Växter tar alltid den tid det tar. Och djur.
Det är bara vi människor som har ett sådant behov av att 
hasta oss igenom livet.

Sen när...
Tänker att de allra flesta personer jag känner uttalar sig titt som tätt om 
att sen när...

Men trädgård (och en hel del annat i livet i och för sig) så
är det inte det smartaste man kan göra att vänta på något "sen när."
För det tar tid. Tid som är bort från trädgårdens liv.

Som sagt, jag har inte läst boken än, men tänker att det 
måste vara underbart att få se tillbaka på alla trädgårdar.
Också vemodigt, men vackert! 



Mitt kaffe har svalnat i koppen medan jag suttit här och skrivit blogginlägg.
Efter gårdagens rusk och kyla, lyser solen nu och 
humlor, fjärilar, flugor, spindlar och en massa
andra små kryp valsar runt i solskenet och i värmen som 
om de aldrig tvivlat på att det blir värme och det blir sol.

Inte för att jag tror att en fluga funderar speciellt mycket, men det är
något i dess energiska klättrande över mitt tangentbord som känns
väldigt positivt och livsbejakande.



Nu skall jag återgå till mitt, kaffepausen är slut.

Men till skillnad från mitt förra jobb, så kan jag nu ta ut dator istället för att själv gå in.
Men visst saknar jag tidvis alla dessa kaffepauser med trädgårdssnack.
Men jag får väl ta dem med er i stället då :).

*

Och förresten. Flugsnapparen har inte ännu kommit, så på det sättet är det inte 
Vår fast det är vår, om ni förstår.
Och så håller blåsmesen på att flytta in i flugsnapparholken...
Ni tror inte vilken dramatik det kommer att bli av det ännu! 

Nej, nu MÅSTE jag sluta.
Snart landar La Familia här och då blir det väl sådär att få jobba i lugn och ro...heh! 

Och innan det skall jag försöka hinna röra ihop en grytbrödsdeg. 
För det glömde jag att köpa när jag kom ut hit. 
Bröd. 

Men hörni - vi hörs! 





PÅ STUGAN IGEN...


...nå, visst blev det ju så ändå att jag packade ner mig och djur och en massa annat
och rattade mot skärgården. 
Vindrutetorkarna åkte som om de vore höga av något fram och tillbaka, fram och tillbaka
över vindrutan. En envis tro på meteorologernas ord om att det skulle klarna upp till kvällen 
hade fått mig iväg fast jag så tvivlade innan.

Så ja. Jag och djuren och en hög med trädgårdsböcker är här nu.
Brasan är tänd och utanför fönstret en fantastiskt vacker solnedgång.
Att jag ens tvivlade tidigare idag? Hur tänkte jag?

Slängde ut lite torrt bröd i havet som jag glömt kvar från förra stugbesöket.
Måsarna kom från ingenstans på några minuter och vips fanns det inget bröd mer.






Jag brukar undvika att göra så, för det blir så lätt att måsarna då tror att varje gång 
man går ut så betyder det mat...och DET kan vara lite påfrestande i längden.
Men idag blev det nu så. Hade vägen ner till bryggan för att bära in lite diskvatten
och så det blev bara så. Att brödbitarna kom med.

Vitt bröd är ju annars också något som vi kanske borde undvika.
Är vi nu djur eller människa.

Men någon tunn skiva nu och då skadar knappast någon ändå.
Och här ute är det nog bara jag som syndar och bjussar på vitt bröd typ tre gånger i året.
Hih! 

Idag var en sådan dag.

Och jag är ute i skärin.
Hur kunde jag tvivla på att åka ut hit?

Regnet har slutat, vinden har mojnat.
Det räcker för mig! 




DETTA VÅR-RUSK...


...brrrr.

Sitter vid mitt skrivbord och sammanknyter det sista på min to-do-lista 
innan det blir dags att tänka meny till Valborg och sådant.
Funderar på om jag skall orka stiga upp och gå och hämta sockor åt mig.
Jag fryser om fötterna, det drar kallt från fönstret och 
regnet...det regnet. Det öser ner.
Det är kallt, det är blött och jag har noll känsla
för bubblande drycker och soliga sallader.
Eller ens en liten salt sillbit.
När jag försöker få igång min mat-hjärna så
ser jag bara varma soppor och mustiga grytor för min
inre syn. Inte så det ger speciellt
mycket vårvibbar det inte!

Huoh! 

På verandan står en hel drös med växter som väntar på att få komma till sina
växtplatser så småningom bara det skulle bli varmare.
Väntar...de som jag.





Hade planerat åka ut till stugan redan i dag och mysa lite egentid
innan resten kommer i morgonkväll.
Jag vet inte om jag är sååå sugen på kylslagen och regnfuktig 
stuga just nu.
Men jag kanske ändrar mig.

*

Det plingade till i min telefon medan jag sitter här och skriver och 
jag läser att jag har ett efterlängtat bokpaket på posten.
Om jag sen också skulle åka till stugan idag.
Ta med bokpaketet, tända brasa, dra på mig de där sockorna
och mysa.

Jo, nej, jo, nej.

Skall ta mig en kopp kaffe till och se åt vilket 
håll det börjar luta.
Beslutet.

ALLT ÄR LITE BÄTTRE...


...efter en promenad.

Jag har alltid sagt att när man kör fast i jobbprojekt, eller i studier,
eller i planering av något, så är det bara att sno på sig dojorna,
vira halsduken runt halsen (koppla hunden om man har en)
och ge sig ut på en promenad.

Så ofta, så ofta klarnar tankarna till och även om man kanske
inte alltid kommer hem med den där fantastiskt rätta lösningen på
alla problem, så har man rätt ofta fått en del lösningar som 
inte kommer att funka bortrensade.
Så är det och har varit länge för mig.

Så när jag kör fast i tankearbetet, då går jag ut.
Ut och går.



På söndagen fick jag lillungen medlurad. Det händer onekligen mer och mer sällan, 
och det är ju inte så konstigt - grabben är ju vuxen och har sitt.
Eller nästan. Nästan vuxen.

Men nu verkade det som om våra behov av att få komma ut och rensa tankar och 
tanka syre synkroniserade lämpligt nog med våra tidtabeller så pass fint att vi kom iväg på en 
lite tumis-promenad.

Jag älskar att gå på promenad med den grabben. 
Det är som om vi hade samma rytm i behovet mellan prat och tystnad.
Att jag uppskattar det! 

Jag kanske är lite känslig och så, men det ÄR skillnad med vem man går
på promenad med. I synnerhet om det är frågan om promenader då man 
behöver få rensa i sina tankar.
Det är oftast kanske ändå bäst att gå dessa promenader ensam. 
Eller så krävs det någon som går 
i samklang med en själv på ett lyhört vis.
Jag vet ingen annan som jag skulle vilja ha med
på mina "rensa-tankar-promenader" än lillungen min.
På det sättet är han unik. 

Nu händer det ju inte alldeles ofta våra tidtabeller passar in.
Men när det sker så är det så skoj! 



Denna gång gick vi till en av min barndoms källor.
Gruvsta gruvor.
Det säger sig själv att stadsdelen Gruvsta fått sitt namn efter gruvorna.

Från medlet av 1700-talet till slutet av 1800-talet så grävde man järnmalm ur dessa
gruvor. I tiderna var dessa de mest produktiva gruvorna i Finland.
Dock blev det aldrig riktigt någon ekonomi i det hela och det hela lades ner 1866.

Men då gruvorna var i användning så bröts malmen på det sättet att 
man hettade upp bergväggen med eld under en hel dag.
Det kallas för tillmakning och går ut på att hetta upp berget med eld så 
det blir så sprött att man kan bryta det med spett och andra verktyg.
Efter en eldning kunde man bryta omkring en decimeter berg.

Det säger ju sig själv att gruvdriften omöjligt kunde fås lönsamt
med en sådan metod. Inte om man tänker med nutidskravet på effektivitet.

Elda en hel dag och få ut det lilla järnmalm som 
gått och gömt sig i en dm berg...
Inte för att jag har full koll på vad järnmalm kostade 
på den tiden...men ja, ni vet vad jag menar?! 
Att så där i teorin känns det ju inte som helt lönande som man tänker nu.
Men jag var ju inte med då. 
På 1700-talet. 
(tyvärr)




När jag var barn var det rätt ofta vi snurrade runt och kring dessa gruvor.
Jag har ett svagt minne av att staketen runt gruvorna kom upp då vid
tiden av min barndom. Jag har bleka minnen av att det inte fanns staket och så av att det fanns.
Antagligen kom staketen upp för att någon tog och drattade in i någon gruva...

Och det kan ju inte vara så bra. Att dratta ner nämligen.
På området finns omkring 15 gruvschakt, de längta gångarna är 
flera hundra meter långa och som djupast är de runt 50 meter. 
Inget man vill trilla ner i precis! 

Numera är dessa gruvor fredade enligt fornminneslagen och
representerar den äldsta industriella verksamheten i Vanda.

Intressant nog är att nästan 80 km från dessa gruvor finns ett slott,
Svartå slott, som jag skrivit om en kall vinterdag 2010:
(klicka)

Och där finns alltså en härlig koppling mellan dessa två platser.
Det var nämligen samma (gruvmästare) Magnus Linder II som byggde Svartå Slott som 
också upptäckte gruvorna i det nuvarande Gruvsta. 
Och nästan trehundra år senare går jag här och har en liten koppling till dessa
båda platser genom mina egna minnen och genom var jag bott.

Och nästan lika mycket som jag älskar dessa rensa-skallen-promenader,
ensam eller med någon viktig,
nästan lika mycket älskar jag när jag får kopplat ihop 
historiens gång med nuet.
Med händelser då med hur det är nu.

Att få förankra helt enkelt.

Då blir allt, om möjligt ännu lite bättre! 


I PLANTERINGSTANKAR...


...eller så inte.

Jag har ju inte visat så mycket trädgård ännu här från Bokulla.
Och så är det kanske inte så mycket trädgård i den bemärkelse man (eller jag)
tänker trädgård. Det är mer som en park.

Trädgården är ju rätt så stor, så det är helt klart att man här måste måla med 
stora penseln om det skall se bra ut. 
Och det är ju inga större fel på trädgården som den är, absolut inte.

Men den har nog inte den där mysiga lite småslarviga charmen som
man lätt kan få till i en mindre trädgård.
Och som jag personligen är hemskt svag för...
Nej, här är det stora linjer som gäller.


Och de flesta linjer är ju faktiskt riktigt bra,
så det blir nog inte så mycket att plantera till här inte.
(Om jag inte vill bli fulltime-trädgårdsmästare i egen trädgård, vill säga.)

Just nu blommar scillorna som små sjöar lite här och där.



Det är härligt! 
Jag älskar scillor. 
De kommer liksom med buller och bång från ingenstans
så här innan allt det övriga och så plötsligt är de borta igen.

Så nu när jag precis skall till att presentera ett par trädgårdsplaneringar 
jag gjort, så lägger jag till ett par meningar:
"Plantera scillor. Massor med scillor.
Det ångrar man aldrig! "






Och så detta! 

Medan jag satt där och myste i scilla-havet så kom 
det inte en stare och plockade med sig en blomma! 

Flög upp på grenen och skuttade och hade sig med 
blomman i näbben, medan fru stare satt på
en gren intill och tittade på med huvudet på sned.

Han fick nog lite extra poäng - den staren! 

Säger bara det...vår! 



DENNA VÄNTAN...

...jo, jag vet! 
Jag blir lite ivrig. När snön har smultit så vill jag så inbilla mig själv och 
liksom så in i vassen leka att det blir varmvår på direkten.
Fast jag vet, att så är det ju inte. Inte på dessa breddgrader.
Men man vill ju! 

Vilket då leder till att det står en och annan växt och väntar på
verandan. Väntar på att få hitta sin plats i sommar.


Ännu är det oklart om de flyttar ut till stugan eller
stannar här över sommaren.
Det beror på min arbetssituation, hur mycket jag 
kan vara på stugan i sommar.
Hoppas på att få några jobb som skulle möjliggöra att vara nästan 
hela sommaren därute.
Något jag drömt om sedan stugan blev färdig för
snart trettio år sedan.

Att kunna vara därute i skärin, i skogen och kunna jobba därifrån.

Vi väntar...
växterna på verandan och jag.
På svar.



Jag menar... hur fint skulle det inte vara?

Inte för att det nu går någon större nöd på mig här i stan heller,
men det har blivit lite som en fix idé för mig att faktiskt 
"flytta ut" till stugan en hel sommar.

Nå, det återstår att se hur det blir.

Så vi väntar...



STRANDSPÅR...


Jag går här längs stranden och tänker. Fjolårsvassen frasar sönder under mina steg. 
Jag tänker på det här med behovet av att få vara själv, eller ensam.
Det kanske heter att ha egentid? Nuförtiden?

Ser jag tillbaka på mina femtio år här på jorden så ser jag ju nu att jag nog alltid varit mer åt det introverta hållet. Jag har aldrig saknat glam och tjo. Tvärtom, tystnad och 
lugn är mina oaser.
Däremot har mitt behov av att få tanka ensam tystnad varierat under åren. 
Varierat mycket också.
Under en stor del av mitt liv har det räckt med en ensam promenad längs stranden, en 
kväll för mig själv, en stulen egen stund nu och då.

Men för något år sedan ändrade det. Nu med lite distans till det hela så
undrar jag om inte det var många saker som samspelade, det brukar ju vara så.
Jag behövde längre och längre perioder av avskildhet för att ladda upp mina
urladdade energidepåer. 
Jobbets tempo hade skruvats upp, vem har inte upplevt det?
Det blev hela tiden mera möten med människor, mer telefonsamtal, mer
planeringsmöten, mer prat, mer spring, mer brus. 
För en extrovert person är det säkert som att tanka ren energi medan 
en introvert person blir mer och mer urlakad.
Tills det blir en utmattning som ingen egentid i världen klarar av att 
motarbeta på ett veckoslut eller två.

Många tramsar om att det är...just bara trams, detta behov av egentid.
De som säger så är inte introverta.
Det är nog så att samhället som det är just nu lever lite på de extrovertas
villkor och de introverta får försöka klänga med så gott det går.
Det brukar gå...sådär. 



Jag går längs med stranden och tänker hur det ändrat sedan jag sade upp mig från mitt 
förra jobb och ändrade på min livstil. 
Jag jobbar knappast mindre nu än då, men jag jobbar annorlunda. 
Och känner att jag nu är mer i balans med det sätt att vara som är min grundpersonlighet.
Jag är mer åt det introverta hållet, och det är inget jag valt, eller ens kan 
påverka genom att försöka vara annat än jag är, det bara så jag...är.

Jag tycker om människor - jättemycket till och med.
Men jag blir trött av för mycket av det goda.

Jag gillar att prata och berätta om det jag tycker om och brinner för.
Älskar samtal och dialoger, 
men behöver tystnad för att finna balans.

En balans som verkar vara allt svårare att uppnå i en allt snabbare, 
mer högljudd och liksom hysteriskt ytlig tillvaro där
det känns som om eftertanke eller ens tanke saknas
eller inte verkar speciellt uppskattat.
Som om det som behöver ta tid inte är..in.

Eller inte varit in på länge.

Det är på ett ungefär ett år sedan jag tillbringade en hel vecka ensam här ute på stugan.
När jag åkte ut hit den gången var jag urlakad och tom.
 Kände nästan ett panikartat behov av ensamhet.
Jag fick det, målade fönster och vandrade längs stranden.
Men kände att det ändå inte riktigt räckte till. 

Det var nog då jag insåg att jag hade gått över någon gräns då 
egentid inte längre fixade till tröttheten.
Kanske var det så att jag redan då inom mig bestämde mig om 
att jag behöver ändra på mitt sätt att leva om jag vill bejaka det som är jag.



De som levt nära mig denna vinter efter att jag sagt upp mig vet vad jag talar om.
Precis efter att jag slutat skämtade jag om att jag kommer att sova en månad för
att bli mig själv igen.

Det tog två och en halv...månad.

Det var för en månad sedan som jag började sakta känna att jag kanske kan
ha kapacitet att ta itu med lite större projekt.
Stresståligheten är inte ens i närheten av vad den någon gång varit. 
Det känns lite konstigt, för jag brukar inte vara speciellt stresshispig innan heller.
Men nej, kroppen säger ifrån numera.

Det skulle ju vara så enkelt att skylla på arbetslivet, på arbetsgivaren 
på samhället, på regeringen, på på på...man kan alltid hitta en annan "skyldig".
Men jag gör inte det. Jag tänker mer att det bara är så att
jag kanske inte var lämpad för det jag höll på med på sättet som 
jobbets karaktär hade utvecklats till.
Att det säkert finns en plats för en sådan som jag även om 
vi introverta kanske får söka vår plats lite mer.
Och ta plats och ryta till om våra behov.
Fast jag vet, vi introverta ryter inte till så ofta...
Men vi borde.


*

På det sättet känns det att jag är på rätt spår.
Det börjar kännas nu att det inte längre tar en vecka eller två 
att få batterierna laddade i egentid.
Det räcker med en strandpromenad i kvällningen.

Så där som det gjort innan. I alla år innan.
Det känns skönt. Som en lättnad.
Som en liten lycka.

Jag är på något sätt tillbaka i det jag engång var.
Jag är hemma igen i mig själv.



HITTE-PÅ-KONTORET...


...det är lite råkalla i stugan. 
Underligt skulle vara om så inte vore. Vi lever ju ändå bara början av april, även 
om de senaste dagarnas sol- och värmevågor fått till och med en inbiten 
trädgårdsrealist att börja bläddra bland fröpåsarna.
Fast jag vet. Att det är för tidigt.
Men när hjärtat så vill. Längtan så vill matas.
Men det är bara april. Och stugans råkyla är nog den som senast
tar mig ner på jorden från mina trädgårdsdröms-sväverier.
Att medverka i trädgårdsmässan för en vecka sedan gjorde säkert sitt 
att mata denna längtan.

Men här är jag. I en råkall stuga. Värmer upp.
Tänder brasa. Plockar fram fårskinn och filtar. 
Kokar te.

Från havet blåser en nordostlig vind som inte känns speciellt vänlig.
Flyr till terassen bakom huset där det är lä och solen, om nu inte direkt gassar,
så lyser den. Och värmer faktiskt.
Smuttar på mitt te och inser att här är faktiskt varmare än inne i stugan.
Flyttar ut kontoret och börjar jobba.

Breder ut trädgårdsböcker och skriver ner växtlistor.
Ritningarna är redan klara.
Skriver ner de sista skötselråden och goda råden.

Skickar iväg en liten radhusträdgårds planering till ägaren av täppan.
Tänker på hur fint det är att kunna göra så här.
Rigga upp ett hitta-på-kontor där det känns bäst just nu.

Sällar mig till dem som inte kan nog välkomna
de fantastiska möjligheter som digitaliseringen ger oss.

Som att jobba från en kylig stuga ute i skogen med 
en isande vind från havet.
Märkligt nog kan det stå för livskvalitet.

*

Nu skall jag värma lite käk åt mig och
så skall jag sätta igång och planera ett litet kontor åt mig
därinne i den råkalla stugan.
Och så skall jag ta en promenad längs stranden - och låta 
nordostan förstöra frisyren. 

Stuglycka.






PROVSTARTA LITE PLANTERINGAR...


...idag kröp värmegraderna upp till tvåsiffriga plusgrader.
Aj, aj, aj så det kändes bra i en odlar-själ! 

Passade på och lät plantorna av timjan som varit utlånade och 
fått agera mäss-mannekänger på trädgårdsmässan senaste helg, 
komma ut och känna på lite sol och syre efter dagar inne i en varm och mörk mässhall.
Än lär det dröja innan de får stanna utomhus, men en liten timme eller två fick de
njuta sol medan jag pysslade på med annat. 



Med ett ansenligt antal ekar på gården känns det som om fjolårslöven aldrig tar slut även om 
man krattat på hösten. På något sätt känns det som om de kryper fram
på nytt från sin eklövs-gömmor så här på våren.

Men skiner solen och det är underbart nästan somrigt varmt så
är det väl okej att kratta lite här och räfsa lite där.


Sällskapet somnade i solen.
Inte så mycket till sällskap liksom...

Våren känns verkligen tidig i år. Hittade en bild från något år tillbaka.
Tänk, då var det en halvmeter snö ännu på marken vid den här tiden! 
Helt otroligt. 

Nästan så att det blir lite knepigt att inte låta sig förföras och plantera en
massa grejs. Det lär ju bli kallt ännu en sväng innan det blir sommar på riktigt! 




Men buxbommen, den fick åka in i sina krukor permanent idag.
Blir det riktigt kallt ännu så får jag helt enkelt ta och täcka in dem i fiberduk.
Det kändes alldeles för lockande att få plantera något i alla fall, en dag som denna.

Lite provstarta säsongen och få känna mylla under naglarna igen.

*

Och så petade jag ner lite vitlöksklyftor i jord i några krukor på köksbänken.
Sådde den knepiga jätteverbenan - få se hur det går...

kram i vårsolen! 





TRYCKA ENTER...


...ni vet den där känslan?

När man (äntligen) rott något i land, fått något klart och får trycka på  
enter en sista gång och gör det med en liten knorr i handrörelsen. 
Som en kapellmästare som markerar låtens slut. 
Punkt! 

Idag fick jag äntligen iväg en sista del av text som jag 
jobbat med och lovat leverera innan deadline (på måndag).
Så hurra, hurra...ligger före i tidtabellen! 

Bra är det, för i morgon skall jag igen vara på trädgårdsmässan i Helsingfors
och prata mig varm om det här med Bokashi-kompostering.
Jo jag lovar! 
Det kommer ett riktigt ordentligt inlägg om det alldeles snart! 
Det är bara så att det är en så himmelens toppen grej, så jag vill ha tid och ro och 
tanke att presentera det på ett bra sätt. 

Under ett par mässdagar har jag ju nu sett vilket enormt intresse det väckt! 
Men det återkommer jag till! 

*

Nu skall jag dra mig till fjäderholmarna. 
Mäss-dag i morgon = skönast att vara utsövd då.







KVÄLLENS SISTA STRÅLAR...


....idag har förvisso solstrålarna mest lyst med sin frånvaro och dessutom har de gått och lagt sig för länge sedan. Om de hade lyst vill säga.
 Så bilderna är från någon dag sedan. En solig och nästan varm kväll när det blev lite trädgårdspyssel
och hundar som inte ville in alls.

Den gamle jackrusselterriern Atte levde upp och snusade glatt omkring bland fjolårslöv och nygrön
gräsmatta. Det blir ju alltid sådär när man har ett gammalt djur att man går omkring lite hela tiden
och kollar in och försöker avläsa hur hunden egentligen mår. 
Jag vet ju att tiden är så att säga begränsad för en hund som närmar sig femton år
och jag vill inte att mina djur skall behöva lida. 
Men än är han pigg för sin ålder - just nu.
Och njuter vår i trädgården.



Den betydligt yngre Aida är också glad över vårljus och så men samtidigt 
sådär lite onödigt fokuserad på fasanerna i trädgården.
Vi kommer inte ifrån att hon är en naturbegåvad jakthund - milt uttryckt.
Så det blir att hålla lite extra koll på henne också, fast på ett helt annat sätt.
Med Atte är det mer att ha koll på hans hälsa och överlevnad.
Med Aida är det mer att ha koll på andra djurs hälsa och överlevnad - 
då hon är i närheten...

Det är ju så som det blir när man har djur. Man har det där ansvaret.
Att se till att de har det bra men samtidigt att även ens egna djur är och beter sig 
så att de inte stör andra djur. Synnerligen viktigt att tänka på det nu när
det snart börjar finnas en hel del djur-ungar ute i naturen.

En gosig soffpotatishund kan, om man inte har koll på den, 
förorsaka en hel del elände bland vilda djur.
Så tänk efter innan du släpper din hund fri i naturen.
Så viktigt att man har koll på dem.

Jag tror jag tjatar om det här varje vår.
För det är viktigt. 
Att ge bobyggarfrid åt de vilda djuren.




Bobygger gör även hasselbusken - även om det inte kanske inte
är så spektakulärt som mången annans familjebildning i vårkvällen.

Men ni ser? Där är han och hon.
På date. På samma gren. 
Love is in the air.
Det byggs bon lite överallt just nu.




Och att fåglarna kommit igång är kanske det mest tydliga.
Det kvittras och skvattras i buskarna och det kollas in holkar och 
lämpliga grenklykor i trädgårdsgranen.

Och jag passar på och bjuder på lite extra lyx i form av nytrimmade 
hundhår. Kammar också genom kattens päls som nu släpper massor med mjukaste ull
som försvinner i ett nafs när jag lägger ut det.

Jag vet ju att min katt onekligen tar någon fågel i sommaren. Jag vet.
Så för att kompensera det så tänker jag att hon får bjussa på finaste, varmaste ullen
i fågelbona så kanske någon unge extra klarar sig.

Himmelens teoretiskt tänkt. Jo tack, jag vet.

Men ändå. 
Att ge något tillbaka är ju ändå att försöka gå mot en jämnvikt.
På något sätt.





NÄR HJÄRTAT FLADDRAR TILL...


...ja, jag kommer nog aldrig att tycka att någon blomma är så fin som julrosen.
Och när våren kommer och den står där, ja då blir jag bara riktigt 
fladdrig i hjärt-trakten. Varje gång! 

Efter påsken har det varit både det ena och andra projektet på gång, och
mellan de redan avtalade projekten så dyker det upp nya uppdrag.
Nästa vecka hittar ni mig på trädgårdsmässan i Helsingfors,
med på ett litet hörn med Bokashi - kökskompost Finland.

Väldigt intressant. Har skrivit några artiklar i ämnet till olika tidningar 
och mottagandet har varit oerhört positivt på alla plan! och från alla håll.

 Skall bli oerhört intressant att nu på trädgårdsmässan få möta människor som 
hållit på med Bokashi-kompostering en tid, men också att få berätta för 
de som inte ännu känner till detta hur oerhört enkelt och bara liksom genialiskt
det här sättet att ta hand om sitt köksavfall är! 

Men det kan jag skriva mer om en annan gång! 


Nu är det fredagskväll och koltrasten har tystnat därute i trädgården.
För idag. I morgon är han igång igen.
Och det är alldeles, alldeles underbart! 

Våren kommer med härliga jätte-kliv känns det som nu.

Precis som jag tycker den gör varje vår bara den väl kommer igång, 
och jag gör mitt bästa för att hänga med! 

Så där att det fladdrar till i hjärtat på en.
Och det är alltid bra det!