nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

VAD ÄR VIKTIGT?


 Vi har från första stund vetat att vårt nya hem inte skall vara större än det vi bott i nu. Ingen av oss är speciellt förtjusta i att städa och överraskande nog blir man lite mer bekväm med åren...*fniss*. 

Till en början tittade vi på egnahemshus och radhus och hittade också några riktigt intressanta. Vi är nog som personer sådana att vi kan tänka oss olika scenarier hur vi ville bo i framtiden. Vi körde längs smala, snöiga vägar ut på landsbygden för att se på hus, den ena vackra vyn efter den andra, men så kom det alltid till det där att man borde börja renovera...Ens lite för att få det som man själv vill. Och ville vi verkligen bli med gräsmatta och snöskottning igen - om än i mindre skala? 

Egnahemshus i huvudstadsregionen kändes inte speciellt lockande. Husen kunde vara fina, men tomterna så himla små så man kunde nästan räcka ut handen från köksfönstret för att låna socker av grannen. Jag har inte aldrig riktgt förstått mig på sådant boende. Lika nära inpå som om man bodde i radhus, men med större eget ansvar. 

Nå men, radhus då? 

Jo...kanske? Vi var och tittade på några. Blev riktigt förtjust i ett sjuttiotalsradhus men det föll på de kommande renoveringarna i bolaget, ett litet bolag där alla sköter gårdskarls-sysslorna gemensamt. Nja-a...vi ville nog ha kvar bestämmanderätten över när och om och hur vi klipper vår egen och den gemensamma gräsmattan. Vill vi vara hela sommaren på stugan, eller vintermånaderna i södern (om man nu kommer åt att resa igen) så skall vi inte för den skull behöva anställa någon. 

Allt mer började det utkristalliseras en tanke på vad som är viktigt. Även om vi startade sökandet med bred gaffel så föll en del kriterier bort och andra blev viktigare. Till en början tittade vi inte ens på höghus. Vi har inte bott i höghus sedan studietiden. Skulle vi ens bry oss om att titta på sådana lägenheter? Vi i höghus? 

Men vi gjorde det och ja...så gick det som det gick, vi blev förtjusta i en lägenhet i ett höghus och är nu med våning! Ingen gräsmatta, inget snöskottande. Några kvadratmeter mer än vi har nu. 

Förvaringsutrymme MYCKET mindre än vi har nu. Vilket tvingar mig till att verkligen tänka efter då jag väljer bland möbler och andra ting som finns magasinerat på stallvinden, nere i källaren, i lidret - vad är viktigt? Vad skall få komma med? 

En sak vet jag - det är enklare att sitta och skriva ner än att sedan verkligen flytta och behöva välja och välja bort. Ser fram emot flytten, inte just flytten förstås, men hur det blir sedan. 


IGEN ETT FARVÄL


 Det är så med livet. Dessa smärtsamma farväl kommer. Man kan inte undgå dem.


Igår var det katten Kolmonens tur att gå över regnbågsbron till en plats, till en värld, vi inget vet om. Kolmonen är min äldre sons katt. Den kom till honom då den redan var i runda tal tio år och skulle egentligen bli hans sambos katt, eller det var hon som ville ha en katt. Men katten valde annorlunda. Från första stund var det min son och ingen annan. Sina första tio år hade hon, vad vi vet, levt med en pojke/man, så kan hända det var frågan om att känna sig hemma och ha en trygghet, men hon blev min sons katt till hundra procent. Jag, eller hans dåvarande sambo, kunde få en nådig blick - ibland. Katten levde hos son med sambo i tre år ungefär. 

Knappa två år har nu min son (och hans katt), efter separationen med sambon, delat gårdstun med oss så man har ju skymtat denna Lady nu och då. Hon har hållit sig på sin kant och till Sin Människa, men det oaktat är det smärtsamt när dagen för att ta avsked för gott kommer. 

Katten hade en tid redan haft små problem med hälsan och även om hon inte verkade ha direkt ont så blev samlevnaden allt mer utmanande. Maten som inte hölls inne. Katten som inte alltid hann till sin katt-toa (efter tio år som enbart innekatt lärde hon sig aldrig att göra sina bestyr utomhus....). Mediciner och knep som inte längre fungerade. Då är det läge att släppa taget.

Det smärtar in i hjärtat även om det inte är mitt eget djur, men det smärtar också för den smärta jag vet att sonen känner. Ändå är det så viktigt att ha styrka - och mod - nog att leda sitt älskade djur till den där regnbågsbron då sjukdom och ålder börjar ta ut sin rätt, men då det finns en värdighet kvar. Det är en skyldighet vi har gentemot våra djur. Och en rättighet de har. 

Det är alltid svårt att veta var och när man skall göra ett beslut för någon annan, för ett kärt djur. Men att släppa taget då djuret inte längre kan botas, men ännu har kvar sin värdighet, det är väl ändå det bästa? Frågan är ändå om en marginell tid. Och när man vet att slutet ändå är nära inpå, varför dra ut på pinan, allra minst av själviska skäl. 

Sonen stängde av sin dator och tog inte emot samtal på hela eftermiddagen. Han hade en sista kvalitets stund med sin älskade katt. Och hur mycket bättre är inte det än att vänta tills djuret lider av smärta och kanske ångest och avskedet inte alls kan bli så vackert som man önskar. Katten somnade vackert och stilla in till lugn musik och smekningar över ryggen. 

Nästan så man skulle önska att man kunde välja det själv - den stunden ens egen tid är inne. 


LAT LYX-LAX


 Jag är knappast ensam om att ibland vara liksom trött i huvudet med att hitta på vad man skall äta en alldeles vanlig tisdagkväll. 

Jag har ju fortfarande min äldre grabb i grannskapet och när han är kommande på tisdagskvällsbastu (han är den enda i vår familj med de där riktigt djupfinska generna som kunde bada bastu två gånger i dygnet - typ) så blir det att hitta på något enkelt, men som ändå är lite mer. 

Lax är ju inte längre så lyx, och man har väl kört de där samma varianter på lax i ugn till förbannelse? Eller jag har. Känner jag ibland. 

Men när jag nu håller på att rensa lite i lådor och skåp inför flytten längre fram mot sommaren så snubblade jag på ett recept på lax i ugn som jag hastigt rafsat ner på baksidan av ett kurskompendie - vilket placerar receptet någonstans mer än sex år tillbaka i tiden. Vad jag minns har jag aldrig tidigare tillrett lax på detta sätt. Och hade jag gjort det, så hade jag nog kommit ihåg det - såpass gott var det här! 

Så här hade jag rafsat ner:

Ugn 175 °C

Lägg laxen i en liten ugnsform/fixa till en "form" av folie (om laxen är för stor och bara ryms på en plåt, antar jag att jag menat).  

Saften från en halv citron

1 1/2 tsk spiskummin

1 msk soya

1 msk salt/örtsalt

svartpeppar (antar några rejäla varv med kvarnen?)

1 msk olivolja

rivet skal från citronen

hackad dill och/eller gräslök

skivor av citronen att lägga på fisken 

lite vatten (en dl, inte mer) 

Blanda ihop till en lag. Pensla eller häll över fisken. Låt dra en stund i svalt. Lägg citronskivorna på fisken innan den skall in i ugnen och häll lite vatten på sidan om fisken. Låt vara i ugnen i en halvtimme. 

(På senare tid har jag blivit lite noga med temperaturer så numera använder jag ofta en temperaturmätare och dagens fisk tog jag ur ugnen då laxen hade en innertemperatur på 55 °C - och det var perfekt!) 

Jag minns tyvärr inte av vem jag fått receptet av, någon ex-kollega tror jag, eller vems receptet är från början, men det här är det godaste i laxväg jag ätit på väldigt, väldigt länge! Len som sammet och spiskumminet som överraskande bara blir så himla bra ihop med lax! 

Jag gjorde till en kall sås av créme fraiche och hade i lite samma kryddor som i marinaden. Gött! 

LAZY AFTERNOON


 Sådana behövs ibland, lata dagar. 

Eller egentligen hade jag en fotokurs via zoom (som det mesta sker via nuförtiden), men jag hade missförstått och trott att kursen skulle vara heldag lördag och söndag (priset indikerade lite det - min miss som inte kollade upp det innan...) men visade sig bara vara några timmar på lördag och några timmar på söndag. Så det blev en dåsig söndagseftermiddag för min del. 

Jag kikade lite in i diverse skrubbar för att kolla upp vad där finns, men kände att idag är inte dagen jag vill ta tag i det. Nu var det läge för en slö söndag. Ute var det gråväder med småregn och känner att jag inte ids släpa fram en massa grejer att gås igenom innan jag har lådor och säckar att packa ner dem i. Och det har jag inte än. Och dessutom finns tid! Månader till och med. Inget som kräver något Just Nu! 

Men faktum är att jag känner att jag ser fram emot den rensning av (onödiga) ting som flytten kommer att föra med sig. Jag har redan kollat upp en nätsida som tar emot kläder och sådant för att sälja på nätet - mot en provision naturligtvis - men man slipper göra det själv. Det som inte går åt går sedan till välgörenhet. 

Men jag velar, varför inte ge allt på en gång till välgörenhet? Är det okej att nätloppiset liksom skummar grädden från mjölken innan det går vidare till de ännu mer sårbara i samhället? Jag kommer inte att bli speciellt rik på mina "loppiskläder" som jag både kan och vill avvara, så varför ens anstränga mig med denna mellanhand? Är det för att jag på något banalt sätt känner att min vinterjacka blir "bättre" om någon vill betala en liten slant för den? Känner jag en liten fånig tillfredställelse av att mina avlagda grejer "duger"? Sen vill jag absolut inte förminska pengens betydelse! De flesta av oss tackar väl ändå - ja, tack!  till lite extra i plånboken? 

Förra gången jag hade en motsvarande större utrensning av skåp och lådor, skrymslen och vrår, åkte jag och grabben på en södernresa för våra loppispengar och jag kan lova att jag minns inte en enda pryl jag sålde då som jag skulle sakna, men härliga minnen från resan lever kvar! Kanske är det så man borde tänka. Att för allt det materiella man avstår ifrån kan man istället få, förutom mindre grejer att hålla reda på, möjlighet att på sitt sätt "gratis" köpa sig en upplevelse som stannar i minnet på ett annat sätt än de där stövlarna som inte riktigt är bekväma ändå...

Sådant tänker jag på denna dåsiga söndag, då vädret är grått och disigt och lockar inte till utevistelse alls. Skämtade om att det nog är mitt fel att vi fått skitväder efter veckor av fantastiskt vackra vinterdagar: Det vill säga exakt de veckor som min kamera legat inne på reparation...Alltid kan man inte vinna ;). 

Skön söndagskväll nu gott folk. 

A ROLLING STONE GATHERS NO MOSS

 


Fast just idag känner jag mig nog som den där stenen som bara skulle vilja vara på plats en liten stund och bli lite mossig. Men det beror på att jag dragit på mig en lindrig förkylning (nej, ingen corona) så ni kan lugnt läsa vidare. Och det är övergående, för sedan blir det minsann inte att samla mossa på den här stenen inte. 

Förändringens vindar susar bort den lilla mossa som kanske hunnit sätta sig på mig...

Men ja, det blir att flytta igen. 

Jag undrar om jag inte egentligen borde döpa om hela min blogg...har ju blivit en del flyttande de senaste åren. Men att den här flytten skulle komma, det visste jag, det var mer tidtabellen som varit öppen. Jag har ju nu bott på min mans hemgård och det har redan i årtionden varit klart att den platsen inte har en framtid som boende. Det finns mängder av uthus, gamla stall och ladugårdar, små kojor och större lider samt ett 200 m2 stort karaktärshus som med sina hundra år på nacken krävt och kommer att kräva en hel del omvårdnad och pengar. Att bo såhär är en ynnest, men smakar det så kostar det. 

Och platsen, huset och trädgården är alldeles underbara - bara att det ligger på totalt fel ställe. Omgivningen och tiden, samhällsutvecklingen, har helt enkelt kört förbi. 

Planen att sälja stället har som sagt varit i bakhuvudet redan närmare årtionden ner än några år, men inget aktivt försäljande har skett. Under de senaste åren har vi renoverat på karaktärshuset och senaste vår fick jag ju äntligen till det där med rabatterna runt vår pergola/växthus - som ni ju märkt om man bläddrar bakåt några inlägg...Lite avigt med en sådan grej kan man tänka, så där med facit i hand.

Och det var nu bara tack vare coronan - jag måste bara ha NÅT att göra när man ingenstans kunde resa, inte gå på kurser - ja ingenting. Samtidigt fanns det i baktankarna att växterna jag planterade skall enkelt kunna flyttas. På hösten planterade jag tex alla vårblommande lökar i stora krukor - främst för att rädda dem från råddjurens glupska tuggande, men också som jag skämtsamt sade åt gubben - att när jag nu inte vet var jag kommer att ha mina lökar nästa vår. Det var ju på skoj, men vi hade börjat bli ganska trötta i det eviga gräsklippande, det eviga krattande, det eviga reparerande och renoverande, så en liten gnutta sanning var det i våra skämt om att man skulle gärna så småningom vara redo att slippa allt detta. Vi blir inte yngre. Så är det bara och mer och mer skulle vi komma att behöva köpa vissa tjänster - utöver de som vi redan nu köpte. Vi är båda hyfsat friska, men ändå. 

Så på senhösten ringde en representant för ett företag och frågade om gården är till salu! 

Man blir ju först lite häpen, och så måste man på riktigt ta frågan i sin mun och fråga sig själv: 

- Ja, är den det? Är den det på riktigt? Vi har ju tänkt på det, att sen någon gång, men nu, just nu???


Men så blev det så att när plus och minus sattes på pränt och uppvägdes och priset på härligheten kändes okej så var det väl bara att köra racet till slut?! 

Och det känns helt klart lite vemodigt - mer för gubben min än för mig - för det är ju hans hemgård, men båda känner vi nog främst en stor lättnad också. Jag har ju bara bott här korta perioder, så mina rötter är inte så djupt i den här myllan, om man uttrycker det så. 

Men ja...Nu skall vi alltså bara hitta ett nytt hem för oss - och våra lökar...

Så ingen mossa kommer att samlas på den här stenen, minsann! 

SÄTTA SIG NER OCH FUNDERA


Äsch och usch, vad tråkigt att vara utan kamera. Känns som om jag behöver kameran för att vara blogg-kreativ. Att vara utan kamera är nästan som att svälta lite.

Och det leder till en riktigt torr bloggtorka! Jag har jobb mer än läkaren har ordinerat och en hel del annat som hör livet till, men som kommer på pränt sedan en annan gång, i ett senare skede.
Nå, det där sista var nu så där smått som den sämsta cliffhangern ever, förlåt, men det är nu bara så...:D. 
Vissa saker är inte redo för bloggen än. 

Helt knasigt att det faktiskt snart är ett år sedan jag flyttade mitt jobb hem och har besökt kontoret kanske fyra gånger för att hämta lite material sedan dess. Det som bara skulle vara några veckor har just blivit ett år och kanske är på väg att bli en norm? Har vi ens en återgång till hur det var innan coronan? 

Min numera "tillfälliga" arbetsplats här hemma är inte den mest ergonomiska och till en början tänkte ju jag, som så många andra, att det här är nu bara tillfälligt. Men när månad läggs till månad börjar man ju tänka i andra banor. Tänk om det här är det nya normala, för en lång tid framöver? 

Vad jag inte fått till i min nya vardagsrytm är vardagsmotion. Det är något jag verkligen behöver ta tag i. Jag har slarvat - helt klart - med den biten. Blir så lätt att stanna inne efter en arbetsdag. Jag sitter ju redan nästan i köket. När jag stängt datorn för dagen blir det att fixa lite god middag med gubben. Sonen, och ibland sönerna, som dyker upp och vill käka med oss. Lite prat runt matbordet och vips är klockan halv åtta på kvällen och då blir det inte helt enkelt av att ge sig ut - ens på en promenad. Har med flit lämnat min yogamatta framme så jag nästan snubblar på den femtioelva gånger om dagen då jag går till printern för att hämta något dokument men, det oaktat, blir det inte av att stanna till där på yogamattan ens en liten stund. Inte blir det av för mig, morgontrött som jag är av naturen, att stiga upp en kvart tidigare heller, för att inte tala om en halvtimme tidigare, eller en timme, och bara fixa undan den här vardagsmotionen...

...sådant finns nu bara inte i mitt liv. Har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Jag är alla morgontröttas urmoder. Så känns det ibland.

*

Eftersom jag faktiskt egentligen inget har att säga mer, dessutom är kvällen sen och klockan lär ringa rätt så tidigt i morgon bitti, så är det säkert läge för mig att säga godnatt. 

Innan jag kryper i säng brukar jag stå en stund och kika i fönstren på alla (andra) nattdjur som rör sig i trädgården. Knackar sakta i fönsterrutan, som ett "hej", till vår hare. Oftast lystrar den, klipper med öronen. Det tar jag som ett "hej" tillbaka. 
Så där umgås vi med varandra nuförtiden. 
Inte så stor skillnad om det är människor eller djur, vi vinkar på håll och håller lämpligt avstånd. Sätter mig ner och funderar, när blir det ovanliga det vanliga?