Det är så med livet. Dessa smärtsamma farväl kommer. Man kan inte undgå dem.
Igår var det katten Kolmonens tur att gå över regnbågsbron till en plats, till en värld, vi inget vet om. Kolmonen är min äldre sons katt. Den kom till honom då den redan var i runda tal tio år och skulle egentligen bli hans sambos katt, eller det var hon som ville ha en katt. Men katten valde annorlunda. Från första stund var det min son och ingen annan. Sina första tio år hade hon, vad vi vet, levt med en pojke/man, så kan hända det var frågan om att känna sig hemma och ha en trygghet, men hon blev min sons katt till hundra procent. Jag, eller hans dåvarande sambo, kunde få en nådig blick - ibland. Katten levde hos son med sambo i tre år ungefär.
Knappa två år har nu min son (och hans katt), efter separationen med sambon, delat gårdstun med oss så man har ju skymtat denna Lady nu och då. Hon har hållit sig på sin kant och till Sin Människa, men det oaktat är det smärtsamt när dagen för att ta avsked för gott kommer.
Katten hade en tid redan haft små problem med hälsan och även om hon inte verkade ha direkt ont så blev samlevnaden allt mer utmanande. Maten som inte hölls inne. Katten som inte alltid hann till sin katt-toa (efter tio år som enbart innekatt lärde hon sig aldrig att göra sina bestyr utomhus....). Mediciner och knep som inte längre fungerade. Då är det läge att släppa taget.
Det smärtar in i hjärtat även om det inte är mitt eget djur, men det smärtar också för den smärta jag vet att sonen känner. Ändå är det så viktigt att ha styrka - och mod - nog att leda sitt älskade djur till den där regnbågsbron då sjukdom och ålder börjar ta ut sin rätt, men då det finns en värdighet kvar. Det är en skyldighet vi har gentemot våra djur. Och en rättighet de har.
Det är alltid svårt att veta var och när man skall göra ett beslut för någon annan, för ett kärt djur. Men att släppa taget då djuret inte längre kan botas, men ännu har kvar sin värdighet, det är väl ändå det bästa? Frågan är ändå om en marginell tid. Och när man vet att slutet ändå är nära inpå, varför dra ut på pinan, allra minst av själviska skäl.
Sonen stängde av sin dator och tog inte emot samtal på hela eftermiddagen. Han hade en sista kvalitets stund med sin älskade katt. Och hur mycket bättre är inte det än att vänta tills djuret lider av smärta och kanske ångest och avskedet inte alls kan bli så vackert som man önskar. Katten somnade vackert och stilla in till lugn musik och smekningar över ryggen.
Nästan så man skulle önska att man kunde välja det själv - den stunden ens egen tid är inne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar