Äsch och usch, vad tråkigt att vara utan kamera. Känns som om jag behöver kameran för att vara blogg-kreativ. Att vara utan kamera är nästan som att svälta lite.
Och det leder till en riktigt torr bloggtorka! Jag har jobb mer än läkaren har ordinerat och en hel del annat som hör livet till, men som kommer på pränt sedan en annan gång, i ett senare skede.
Nå, det där sista var nu så där smått som den sämsta cliffhangern ever, förlåt, men det är nu bara så...:D.
Vissa saker är inte redo för bloggen än.
Helt knasigt att det faktiskt snart är ett år sedan jag flyttade mitt jobb hem och har besökt kontoret kanske fyra gånger för att hämta lite material sedan dess. Det som bara skulle vara några veckor har just blivit ett år och kanske är på väg att bli en norm? Har vi ens en återgång till hur det var innan coronan?
Min numera "tillfälliga" arbetsplats här hemma är inte den mest ergonomiska och till en början tänkte ju jag, som så många andra, att det här är nu bara tillfälligt. Men när månad läggs till månad börjar man ju tänka i andra banor. Tänk om det här är det nya normala, för en lång tid framöver?
Vad jag inte fått till i min nya vardagsrytm är vardagsmotion. Det är något jag verkligen behöver ta tag i. Jag har slarvat - helt klart - med den biten. Blir så lätt att stanna inne efter en arbetsdag. Jag sitter ju redan nästan i köket. När jag stängt datorn för dagen blir det att fixa lite god middag med gubben. Sonen, och ibland sönerna, som dyker upp och vill käka med oss. Lite prat runt matbordet och vips är klockan halv åtta på kvällen och då blir det inte helt enkelt av att ge sig ut - ens på en promenad. Har med flit lämnat min yogamatta framme så jag nästan snubblar på den femtioelva gånger om dagen då jag går till printern för att hämta något dokument men, det oaktat, blir det inte av att stanna till där på yogamattan ens en liten stund. Inte blir det av för mig, morgontrött som jag är av naturen, att stiga upp en kvart tidigare heller, för att inte tala om en halvtimme tidigare, eller en timme, och bara fixa undan den här vardagsmotionen...
...sådant finns nu bara inte i mitt liv. Har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Jag är alla morgontröttas urmoder. Så känns det ibland.
*
Eftersom jag faktiskt egentligen inget har att säga mer, dessutom är kvällen sen och klockan lär ringa rätt så tidigt i morgon bitti, så är det säkert läge för mig att säga godnatt.
Innan jag kryper i säng brukar jag stå en stund och kika i fönstren på alla (andra) nattdjur som rör sig i trädgården. Knackar sakta i fönsterrutan, som ett "hej", till vår hare. Oftast lystrar den, klipper med öronen. Det tar jag som ett "hej" tillbaka.
Så där umgås vi med varandra nuförtiden.
Inte så stor skillnad om det är människor eller djur, vi vinkar på håll och håller lämpligt avstånd. Sätter mig ner och funderar, när blir det ovanliga det vanliga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar