nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

NY LEKSAK...


Till hundra procent har jag - hittills - tagit mina (vilda)djurbilder utan desto mer
gömsle än en grankvist, gles vass eller det som råkat finnas i närheten.
Det här med att fota från gömsle är en helt ny värld för mig. 

Men som det nu är med så mycket som man snöar in sig på,
man vill bli bättre, utvecklas och uppleva nytt.

Så jag köpte mig ett gömsle. Ett tält där man är skymd, men ser åt
fyra håll själv.
Som man kan tänka sig är tältet framtaget för jakt, men skall
väl funka lika bra, om inte bättre, för fotografering.
Åtminstone ur objektets synvinkel.
Med kameran som vapen förblir ju djuret oftast i alla fall med livet i behåll...



Under några blåsiga dagar i skärgården riggade jag upp gömslet.
Att jag sedan inte satt många eller ens långa stunder i gömslet berodde 
på många olika orsaker. 
Det blåste friskt och då brukar det inte vara så mycket på G i våran vik.
Men gömslet var riggat, och ja...inte så mycket mer än det, denna gång.
Det hände nada spännande i viken.



När jag skulle åka iväg tog jag ner gömslet.
Det kunde ha blivit kvar, men var lite osäker på när jag hinner återkomma,
och så tänkte jag att det kanhända är onödigt att vinden tar och rycker och river 
i linorna helt i onödan. 
Det är ju ett huj bara och så är det inpackat och ett annat huj så är det uppe igen.

Det är där vi kommer till skälet bakom detta inlägg! 

Att "poppa upp" tältet är ingen konst.
Att få hopskrynklat det igen till den lilla rulle den skall vara inskrynklad till
är inte fullt så enkelt.

Eller enkelt i sig, men jag kommer  a l d r i g ihåg hur man gör.

Går in och googlar. Och den filmsnutten tänker jag lägga upp här längst ner.
Så jag hittar det enkelt - när jag nästa gång glömt hur man gör.


För ihop går den - med några enkla små grepp.
När man vet (och minns) hur man gör.

Innan det kan det hända att en utkämpade några svettiga minuter 
innan en gav upp och gick in och googlade - ja...


Nå, när jag kom på de rätta greppen så var tältet 
besegrat och instuvat i sin påse på nolltid.
En hund får agera måttstock. 


Slänger grejerna bak i bilen. Där är de oftast ändå med.
Bra att veta var man har sina saker.

Som nu.

Jag vet precis var jag skall hitta videon som påminner mig om hur man
skrynklar ihop ett gömsle.

Heh.


STANNA KVAR...


Alla andra åkte från stugan igår, medan jag valde att stanna kvar 
en dag eller två. Hundskrället och jag.

En envis handledsinflammation hindrar mig från alla former av
fysisk aktivitet som involverar högerarmen och det är - frustrerande! 

Sitter i stället och knåpar ihop moodboards för ett framtida projekt.
Med vänstra handen - helt konkret.

Klick - klick - äh - klick...går rätt långsamt.


Gårdagen var bland de varmaste dagarna hittills i sommar.
Satt en god stund och läste i solen och märkte när kvällen kom
att det minsann sved smått både på de vinterbleka smalbenen 
och till och med på nästippen.



När kvällen kom satte jag mig en stund på bryggan och följde med svalornas pynjande.
De är ena snabba rackare minsann och inte alldeles enkla att fånga på bild.
Än mindre närbild.

Först när jag kom in märkte jag de mörka molnen på bilden.
Det började dra ihop sig till regn?

När jag gick och lade mig vid midnatt och precis hade släckt 
lampan lystes sovrummet upp av sommarens första blixt.
Det hördes ett muller på håll.

Kollade min "blixt-app" och visst var det lite blixtar på skärmen också.
Sydväst om Hangö, men på riktning hitåt.

Riggade upp kameran på stativet. Kokade en kopp te
och inväntade åskvädret.


Det orkade aldrig ända fram.
Bara en stilla regnskur och muller på håll.

*

Idag har vinden vänt. 
Det blåser kallt, kallt från självaste ishavet.
Det märks - och känns.
Blir nog en skogpromenad ikväll istället för strandhäng.

SAKNADE...


Några dagar ute i skärgården och saknaden av fåglar är påtaglig.
Det är tyst i viken, det är tyst i skogen, det är som om alla försvunnit?

En del fåglar ligger säkert och ruvar, men ändå.
Kan den iskalla våren gjort sitt? 

*

Om det är den iskalla våren, eller något annat så har jag känt mig 
både frusen och hängig ett par dagar. 
Krypit in mellan täcken och filtar mitt på dagen och slö-glott på film.
Det händer inte speciellt ofta. Vare sig att jag bäddar ner mig
i sängen mitt på eftermiddagen eller att jag glor på film.
Men jag kunde vänja mig.....*fniss*

Utöver det har jag slöläst på bloggar om minimalism.
Jap, ni läste rätt.
Hon som älskat ting tänker om här.

Jag börjar mer och mer känna att det skulle vara skönt att göra sig av
med en massa onödigt dravel som man samlat på sig under åren.
Läser glupskt! Intressanta tankar! 
Tänk om?!



När jag slutade mitt förra jobb, så var det många som tänkte och trodde att
jag skulle starta upp något med inredning, kanske blommor, något sådant.
Men jag ville plötsligt inte. Kände att jag inte längre är den personen som
skall försöka få människor att konsumera mer. 
Jag är glad att jag lyssnade på mitt inre där.
Det hade slutat i fiasko. 

*

Blir avbryten i mitt funderande av att Smilla, den glada labbisen 
från stugan intill kommer förbi en sväng.
I och för sig var det nog min hund som smet dit först och 
som nu i sin tur lurade med sig Smilla hit.
Det är skönt att de går ihop så bra! 

Men i vattnet går de inte ihop. Min vägrar så mycket som doppa
sin klo. Hon skyr vatten som om hon trodde självaste pesten
hade sin boning där, medan Smilla tar fyra steg på land innan följande dopp.
Min doppade sig senast...aldrig någonsin. 
Inte frivilligt. 



Går ut en kort sväng innan skymningen kryper in över klipporna.
Svalorna har sin vana trogen ändå bosatt sig under bryggan. 
Skönt att någon är hemma av vikens invånare.

Tänder brasa och fortsätter läsa om minimalism.
Jag kan inte riktigt släppa det.
Känner stark lust att rensa bort, städa ut och sopa rent.
Jag blir aldrig en renodlad minimalist, det vet jag.
Men att göra sig av med onödigt kräsä - det vet jag gör gott.
Och att inte ta in onödigt heller - kanske ännu skönare.

Ja, ja...vi får se.

BLOMNING...


Varje vår finns det en stund som jag längtar så till.
Ett doftminne som behöver uppdateras årligen för att inte
försvinna från minnespinnen.

Det är den där stunden då man stiger in i ett växthus.
Det doftar jord och fukt och värme och grönt.
Alla växthus har inte den rätta doften, den är starkare och
mer äkta i de där lite äldre växthusen med jordgolv. 
Jag ser till att besöka åtminstone ett sådant växthus varje vår.




Däremot har jag blivit betydligt sämre på att köpa hem sommarblommor, 
vilket kanske inte gör mig till den mest lukrativa kund där jag 
drömskt går omkring och sniffar jord-doft.

Nickar ett "tack och förlåt" när jag går ut tomhänt.
Jag behövde bara uppdatera doften.




Styr kosan mot stugan och ser att julrosen
övervintrat och står glatt där och vippar i kvällssolen.

Och jag känner mig välkommen.
Att en liten blomma kan göra skillnad.

Kanske jag sen också behöver mer blommor i mitt liv?
Kanske alla behöver det?


TANKAR SOM GROR...



Bland det trevligaste som kan hända en människa, utöver att förälska sig då,
är nog att få lära sig nya saker, ny kunskap, nytt kunnande. 

Att känna att någon ny insikt och ny kunskap inom ett nytt område
stilla gror och växer inom en.
Det är alldeles magiskt.



För en tid sedan kom det ju sig att jag slintade in på en 
utbildning i naturfotografering, vilken är alldeles underbart! 
Jag är så glad, så ivrig och så...novis.
Har så mycket att lära mig, försöka förstå och så
många nya kunskapskriterier att uppfylla. 

Men samtidigt är jag lite barnsligt rädd att tappa bort det där
enkla, spontana och kravlösa i att bara skjuta iväg en bild och fånga
stunden, stämningen, på ett måhända enkelt sätt. 
Bara det att just där och då finns
en enkelhet, en närvaro och någon slags spontanitet som jag är
aningen rädd för att tappa då man skruvar upp kraven på bildkvalitet, 
på total perfektion och beräknande eftertanke innan varje klick på avtryckaren.



Jag har varit där förr. 
I situationen då jag utbildat mig i det jag älskat mest av allt att göra,
men på den vägen samtidigt tappade bort en liten bit av den spontana lusten.

När spontaniteten ersätts av analys, eftertanke och beräkningar
blir bilden då bättre? 

Ja...ärligt, jag vet inte.



Men jag har gjort ett beslut. 
Länge velade jag med att lägga ner Tuvull, börja om med nya tag,
ny image, nytt blad, nytt allt.

Men jag ångrade mig.

Tuvull kommer att leva kvar som ett fönster in i min vardag.
Som en kanal för min skrivklåda - då den sätter igång.
Den får vara den plats dit vardagens bilder får landa. 

De bilder som är tagna utan eftertanke, men med en känsla av närvaro.
Kravlöst.





Vid skede kommer jag säkerligen att lägga upp en 
portfolio på nätet där naturbilderna får samsas.
Just nu känns det som en bra plan.



Jag vill inte bara jaga de där 'perfekta' bilderna som tar andan ur...någon.
För ärligt talat, i detta enorma flöde av bilder, hur många bilder tar på 
riktigt andan ur en?
Inte så himla många. 
Vi kanske lider av någonslags bildförstoppning?

Med de orden kan det ju tänkas lite avigt att jag gett mig, 
med hull och hår, i kast med att utbilda mig till proffsfotograf. 
Jag hungrar efter att bli bättre på vad jag än gör.

Men jag vill också ha kvar lusten och glädjen i att knäppa banala 
bilder på min katt.
Och min hund. Och solnedgångar. 
Och trivial mat. Och det som växer i krukorna.

För att jag älskar att göra det.


Så jag har tänkt. Tänkt till.

Tuvull får fortsätta som förr.

I sinom tid kommer det något annat och nytt där 
naturfotograferingen får ta hela scenen. 

Tills dess:

Njut av våren.
Vackrare än så här lär det inte bli.




PÅ VÄG HEM...


På tåget mellan Åbo och Helsingfors.
Tröttheten efter intensiva kursdagar och sitter som små sandkorn på
näthinnan och bildar en seg hinna av ouppmärksamhet i hjärnan.
Orden är slut. 

Det är skönt att sätta sig på tåget, plugga lugn, skön musik
i öronen och stänga ut alla andra omkring.
Det blir som att se på en film. En stilla film utan ord.

Tåget stannar i Salo och människor väller ut, släpandes 
på sina kappsäckar eller nästan dubbelvikta under tyngden av sina
ryggsäckar. Någon springer. 
En kvinna går med trötta steg. Hon släpar på en chockrosa kappsäck.
Skall hon hem? Eller är hon på väg bort?
Varför är hon så trött?

Jag tänker;

Jag är också trött, men på ett skönt sätt.
Och min kappsäck är nästan tom och ganska lätt.
Ryggsäcken är däremot rätt tung, tung av kamerautrustning.
Och huvudet är fullt av nylärd kundskap. 

Det börjar smått skymma över åkerlandskapen som susar 
förbi i ögonvrån. Emellanåt lyfter jag 
blicken och låter den vila på naturen därute, 
på hus och gårdar som tåget kör förbi.
Våren startar upp på allvar. Åkrarna ser nysådda ut,
dammiga och grå i väntan på att det skall gro.

Jag är som en sådan där åker, informationen från
veckoslutets kurs har landat som små, små frön
i min kunskapsåker. Den som skall gro och grönska
av de frön som såtts där under några dagar på Åland.
Nu skall jag sköta om dem, vårda dem,
ansa och gödsla dem så den växter till nytt kunnande. 

Och jag återsåg mitt barndoms Åland, även om det denna gång var 
ett rätt ytligt och tidspressat återseende. Men känslan fanns där.
Och båthusen. 

Hur jag saknat dessa båthus!  





DET DOFTAR JORD...


Aj. 
Jag har kommit till insikt om att jag har muskler i min kropp som inte
använts på ett bra tag. 
Veckoslutet grävde och bökade jag i trädgården och
på veckan så har jag hoppat in och hjälpt till i andras trädgårdar.
Och det känns. Överallt. Aj.

Idag blir det att gå igenom växtlistor, planera och fundera.
En dag framför datorn. 
Den egna trädgården får vänta lite till.


Hittade en påse överåriga luktärtsfrön, de får ligga i vatten ett tag 
innan jag petar ner dem i jorden. 

Det är lite kallt i jorden än, men jag får chansa helt enkelt.
Det skall jag ändå få gjort innan jag styr kosan till Åland,
resten får vänta ett tag. 




Tur att det är lite tulpaner på kommande. 
De har stått och stampat på ställe i det isande kalla vårvädret 
i någon vecka nu, känns det som.




Åh, jag älskar doften av solvarm jord. 
Det är något i känslan av jord som är så fint.

Fast mina muskler lite protesterat mot den plötsligt ökade
mängden fysiskt arbete så är det underbart att få grovjobba med jord igen.




Näe, nu skall jag sluta babbla här och ta itu med växtlistorna. 




NÄSSLOR, ROSOR, CHAMPAGNE OCH ANDRA INSIKTER....

Morsdag.
Till att börja med så hör jag till dem som inte är så där hyper-morsdags-firare.
Har aldrig varit. Min egen mamma var väl inte heller sådan. 
Hon tyckte väl mest att vara mamma är - ja att vara mamma.
Och så behövs det kanske inte så himla mycket konfetti över det?

Och hon var en jädrans fin mamma - på alla sätt och vis.

Själv har jag klämt fram ett par riktigt fina pojkar till världen
och jag är löjligt glad och tacksam att få vara deras mamma.
Ja, ni vet - man känner ju så.
Gubben kom ihåg med rosor, en för varje karl i mitt liv - tydligen ;)

Jag älskade ju tiden då ungarna var små och kom hem med de
mest lustiga morsdags-alster från dagis och skola.
Men nu är de vuxna och jag tycker jag har kommit en bra bit på livets väg.
Mina ungar är 18 och 27. 




Medan jag pysslade på i trädgården och klippte och grävde, rensade och röjde
kom jag på att jag minsann har en flaska skumpa i kylen och passade på att 
bjuda min svärmor på ett glas bubbel.

Och när vi satt där och skålade insåg jag att hon minsann firar sin 
s j u t t i o n d e  morsdag.
Hon har precis varit mamma till någon 
i  s j u t t i o år! 

Hon var lika gammal som jag då hon fick sin förstfödde.
Plötsligt känns mina 27 år som mamma rätt fjuttiga....

Eller ja, liksom att en bara kommit en liten bit på väg.

Och vi skålar för våra ungar. 
På morsdag.





Jag rensar och gräver vidare i trädgården.

Klipper nässlor och sår sallad.
Det är sådant man gör på en solig morsdag.

Minns mina barndoms morsdagar, det var ofta trädgårdspyssel som gällde.
Min egen mamma älskade blommor.

Jag är uppvuxen bland prunkande blommor trots att min 
barndomsträdgård bestod långt av berg.
Men så hette stället också Bergudd. 

Det säger en del, eller hur?

Där växte rosor, och nässlor. 
Precis som det skall göra i alla trädgårdar där näring och kärlek finns.

Att vårda en trädgård är lite som moderskap.
Man gör det bästa man kan.
Tar till knix och knep, pysslar och vårdar. 
Ansar och gödslar.

Och så får man se hur långt det räcker.

Oftast blir det riktigt bra! 


RINGMÄRKNING...


Emellanåt får jag möjligheten att hänga med de där
som på riktigt kan sina fåglar på sina fem fingrar.
De där personerna som brinner för fåglar, och för natur i allmänhet,
nämligen ringmärkarna.

Här har vi en kattuggle-holk som borde ha innevånare.


Holken är ca 15 meter upp i en gran och dit upp klättrar Christer, ringmärkaren.
Han hojtar att vyerna däruppifrån är fantastiska.
Och det är de säkert om man inte som jag lider av 
höjdskräck och skulle ha avsvimnad ramlat ner från granen
redan vid 4 meters höjd!

På det sättet är jag en riktigt mes.



Än vet vi inte om det finns ungar i holken, och om det finns.
Hur många?

Nere på marken står jag och kikar uppåt. 


Åh, där är den, den första ungen. En liten ugglekille.
Som precis skall få sin ring om foten.

När man ringmärker kattuggla och slaguggla skall man vara beredd på
att mammauggla minsann inte tycker att det är okej att komma och
pilla på ungarna, även om syftet är hur välmenade som helst! 

Hon anfaller som en tok.
Tyst och överraskande och hårt och skoningslöst slår hon till.

Mössa, huva, skyddsglasögon och till och med hjälm
är ingen överdrift alls! 

Särsambon har i tiderna fått en bit av sitt öra bortknyckt 
i en liknande situation.
Killen på bilden berättade hur han engång för länge sedan 
som ung oerfaren ringmärkare blev anfallen av en slaguggla vid
ringmärkning. Då hade han gått till boet utan skydd på huvudet
och ugglan hade kommit tyst som en skugga 
- vilket de gör -
och anfallit honom i bakhuvudet. 

Det hade varit en ordentlig smäll, och såret hade blött rejält.
Men under många år kliade och värkte såret till och ifrån och
nästan ett årtionde senare kom det sig att en läkare ville
ta en närmare titt på vad som förorsakade symptomen och 
opererade upp stället där smällen hade tagit.
Och till allas förvåning hittades en inkapslad bit av en 
slagugglas klo under huden, stor som en mandel.

Så där på morsdagsaftonen kan man bara påminnas om att:

Don't mess with a mother.


Den här gången höll sig både mor och far på avstånd
och även unge nummer två, en tjej, fick sin ring om foten
och fick posera fint för fotografen. 

Så fina! 

IS THIS THE DAY...


Is this the day?
Jag funderar ibland på människor som gör stora 
förändringar 
i sitt liv, nu tänker jag inte på att hoppa på 
tåget och resa runt jorden i tre år, skilja 
sig och sälja sina barn eller sådant. 

Utan förändringar som egentligen bara berör en 
själv? När är det den första dagen för 
resten av sitt liv, ni vet?
Ibland kommer jag på mig själv att sakna 
något jag en gång var och undra när 
jag tappade bort den delen? 

Nu skulle det ju vara rysligt enkelt om jag 
var helt på det klara vilken den del är som 
jag tror mig tappat bort, men det gör jag inte. 
Jag vet inte ens om det är en stor eller 
liten del. Men något fattas.

Det här låter ju nu lite dramatiskt, vilket det 
inte egentligen är utan mer en liten insikt 
i torsdagsmorgonen bara. Möjligen faktiskt en mer 
ytlig insikt än det ger skenet av och ändå djup 
på sitt sätt. Jag skall försöka reda ut mina tankar.

Igår var jag med lillungen och köpte lite 
kläder åt honom. Han är inget stort modelejon, 
mest som karlar ibland är, skyr butiker som pesten. 
Nå, det här har inget med honom att göra 
egentligen utan mer det att då jag i min vardag 
är omgiven av personer som undviker shoppande 
så långt det går, så har jag kanske 
smittats av samma avoghet. 

Kanske jag också helt medvetet valt bort det, 
för ett par år sedan körde jag ett halv års köpstopp, 
det gav insikter om mitt egna köpbeteende då. 
Och så vill jag ju så gärna tänka på mig 
själv som en ansvarsfull konsument. 

Men.

Samtidigt är jag väl som människor är mest, 
gillar att komma hem med något snyggt att ha 
på sig nu och då. Lite fåfäng så där. 
Bara att just den biten har det blivit 
mindre av på den senaste tiden, 
lite omedvetet, och av olika orsaker. 

Det är ju onekligen aningen knepigt att 
komma hem med något skoj att klä sig 
i om man aldrig kommit iväg, eller hur? 

Och sedan är det ett faktum att på 
den andra sidan av 50-strecket så har 
kombinationen med lite segare ämnesomsättning 
och lite mer tid för god mat fått mina 
kroppskurvor att ja - eh - släta ut sig lite grann, 
eller kanske mer smeta ut sig. 

Det är inte riktigt lika skoj med nytt 
när man känns annorlunda än förr. 
Förändringen behöver inte ens vara jättestor, 
men den känns - och syns.
Och vips har jag en orsak till att schava runt i 
någon gammal tröja ett tag till. 
Vilket ju ur miljösynvinkel är hur bra som helst, 
men ändå? 

Jag tror kanhända min lilla borttappade bit 
heter fåfänga. Eller en av de små bitarna. 
Jag skall känna efter om det möjligen finns fler? 
Fåfänga har knappast aldrig varit en speciellt 
stor del av mig, men nu känns det som om jag 
verkligen förlagt den någonstans ett bra tag nu, 
och tammetusan om jag inte saknar den lite? 

Tänk om det idag är den dagen att göra något 
åt det? Kanske inte en så stor förändring, 
men ta tillbaka lite av det man en gång var. 

Jag tror att this is the day. 
En helt vanlig torsdag. 
Någontings första dag.