FRÅN DET SLITNA SOFFHÖRNET

 Detta är vyn nu ikväll från mitt slitna soffhörn. 

Behöver jag säga mer? 

Men jo, jag skall faktiskt ta och skriva om det slitna soffhörnet lite mer. Det är en enkel soffa, men skön som bara den. En sann famn att krypa upp i. Eftersom det under årens lopp kommit och gått ett antal husdjur och barn så har det här med designsoffa inte riktigt känts meningsfullt. 

Hundar har legat uppe på ryggstödskuddarna - och ja - det syns och märks. Att numera få det riktigt bekvämt i det slitna soffhörnan kräver att man lite hjälper till de något tillplattade originaldynorna med en och annan extra kudde. Och hur kuddarna är placerade så kan jag utläsa precis vem av familjemedlemmar som senast boat in sig i soffan. Dagen efter att vi skrev på köpebrevet gav ena armstödet upp och från att ha varit i 90 graders vinkel till soffan kom den att bli i 45 graders vinkel från soffan. Man kunde ju tänka sig att ett armstöd nu inte skulle bli utsatt för så stor belastning, men si när jag älskar att sitta i soffan så att jag har armstödet som ryggstöd. Under år av påfrestning säckade den helt enkelt lite ihop. 

Kanske en och annan flytt här innan också bidragit till att den gav upp. 

De flesta av mina blogginlägg är skrivna från det soffhörnet. Jag kommer att sakna det. Soffan kommer i samband med flytten att åka på sin sista resa till tippen. 

*

Men vet ni vad? 

Jag har köpt en precis likadan soffa igen. Brist på fantasi och pur bekvämlighet. 

Så skriverierna fortsätter från soffhörnet. Även om det inte längre är fullt så slitet. Däremot känner jag att skribenten kanske är mer sliten, isynnerhet efter genomförd flytt...

MERA STUGHÄNG

En stark bidragande orsak till att vi valde att landa i en höghuslägenhet är möjligheten att på ett helt annat sätt vara på stugan, och eftersom vi båda är naturintresserade så ser vi verkligen fram emot att vara mera där, framför allt längre tider i ett streck. 

Vi har så fått nog av det där med att klippa gräsmatta och ansvara för att karaktärshuset och ett antal ekonomibyggnader hålls i skick. Never say never - men never again! 

Vi har byggt, renoverat, lappat och fixat i hela vårt gemensamma liv. Under en tid då vi bodde separat så renoverade vi, lappade vi och fixade vi på vart vårt håll. Jag kommer såååå att njuta av min balkong och med glädje lyssna när någon annan klipper gräs - eller plogar snö. Jag kommer såååå att njuta av att inte behöva stressa hem från stugan för att något någon annanstans är ogjort. 

Sedan vet jag ju inget om att bo i höghus. Jag måste få en manual hur man gör och är. Bodde ett tag under studietiden men då var det mest plugga och festa ute på stan och så lite senare en kort stund bodde jag ihop med en kille i hans lägenhet, men då var jag mest bara så förälskad så hade han bott i ett tält hade jag inte märkt nån skillnad. Typ. 

Heh....rolig tid det också. Minns inget om vare sig hans kök eller badrum, men nog var sängen stod. Det var på den tiden det! 

Men ja...höghusboende var det vi talade om. Det roliga med att leva i en språklig minoritet i ett land är att väldigt ofta när man känner nya människor så visar det sig att man känner någon som vet nån som känner de man pratar om - minst. Eller så är man släkt på nåt vis. Det har kanske lett till att man aktar sig för att tala illa om någon och kanske på så sätt bidra till att vi finlandssvenskar uppfattas som lite Muminfolk som är så där mysiga mest hela tiden. Vilket nu kanske inte alltid stämmer, men vi har lärt oss att vara lite artigt försiktiga. Oftast. 

Nämen nu, åkte tankarna iväg. 

Idag har ett ungt par kommit till Bokulla för att skruva ner pergolan som jag byggde upp för några år sedan. Jag visste ju redan då jag lät bygga upp den att den inte kommer att bli så himla långlivad. Men att Bokulla skulle hitta en köpare fullt så här fort, det kom kanske lite som en överraskning. En bra sådan, dock. Så här är det att bo och leva i en minoritet. Killen i parförhållandet är finlandssvensk. När vi stod och pratade om att flytta till lägenhet, att vi är rätt trötta på att ständigt reparera, renovera. Så nämnde han om en bekant som han brukade uppträda med körsång med också gjort det valet och flyttade in i en lägenhet i en stadsdel i Vanda just för att kunna vara mer på stugan i Ingå. 

Min hjärna kopplade direkt: Körsång, stadsdelen de flyttade från, till stadsdelen de flyttade till och stuga i Ingå och *snapp* kunde jag säga att "du menar säkert Xxxxx och Xxxx. 

Och då är jag ju en rätt osocial person, men trots det så prickade jag rätt - och då talar vi ändå om Finlands fjärde största stad med 237 000 invånare. Men minoriteten känner sina pappenheimare. 

Och killen jag talade med kommer från min kommande stad som är med sina 272 000 invånare Finlands andra största stad efter Helsingfors. 

Så ja....man har lärt sig att inte uttala sig alltför negativt på direkten om någon. Förutom de gånger jag...men DET är en annan historia! 

Många har helt klart lyft på ögonbrynen över vårt val. Men till min glädje hittade jag en gammal vän på de sociala medier som är i rätt lika livsskede. Trädgårdskunnig och estet som hon är så har hon fått nog att försöka hålla två ställen i tiptop-skick och blir också med lägenhet. Chattade med henne och vi båda uttryckte att finns någon befriande i att bara kunna stänga dörren och vara fri att sticka vart man vill. Bara se till att bolagsvederlaget blir betalt. Drar man sedan till stugan, eller - när coronahelvetet någongång är slut - till södern under den mörkaste vintern, eller till Norge för att fota och skriva i en månad. 

Jag har ju ingen aning om hur det kommer att bli på riktigt, men jag längtar så till detta "nya" liv. 

Beställde just en elektriskt grill att ha på balkongen. Om jag klurat ut det rätt så har vi kvällssol och från balkongen har vi sjöutsikt. Ser fram emot en grillkväll med familjen där. Men det är en liiiiiten bit till innan vi är där, men vi är på väg! 

Små steg, små steg...

LIVET I EN LÅDA

Eller i några lådor då, om man skall vara ärlig.  Det är ännu ett tag innan vi kommer åt att flytta, men i och med att även båda våra gossar har inom loppet av några månader hittat nytt boende åt sig så har det hänt sig att en byrå härifrån, och ett skåp därifrån och lite hyllor från vårt hem har hittat sig till deras nya hem. Och eftersom jag inte riktigt än vet hur jag vill ha det i nya lägenheten så har det inte blivit att skaffa ersättande saker utan grejer har stuvats färdigt in i lådor. 

Några söta - och smått komiska - grejer har också dykt upp i lådor som varit lagrade. Som den här "stjärngossen". Då min äldre gick på tvåan i skolan var det deras tur att stå för luciatåget under julfesten. De gjorde också dockor som skulle föreställa dem själva, så i klassrummet fanns ett lussetåg av dessa dockor. Och det är kanske det mest underbara lussetåg jag någonsin sett. De var så bedårande. Fula på det där sättet som får en att bara vilja fnissa, och jag mindes när vi föräldrar på julfesten kom i i klassrummet och barnen fick ta hem "sin figur" så hade många föräldrar verkligen svårt att hålla sig för skratt! De är just så ful-charmiga. 

Den här skall nog inte packas ner i den djupaste lådan, till jul skall den minsann få  pryda något hörn av nya hemmet. Och få mig att fnissa lite. 

Men ja, lite med hatten på sned är hela hushållet. Det är full fräs hela tiden. Idag var de nya ägarna och presenterade planerna för vad som skall byggas här. Det blir sammanlagt närmare åttio lägenheter. Karaktärshuset blir naturligtvis kvar och skall inhysa arbetsrum, eller andra rum man kan låna. Eventuellt ett litet café och möjligen en liten dagis. Tänk om man kunde bo här i de nybyggda lägenheterna och ha sin knodd på dagis i det gamla karaktärshuset. Hur lyx?! 

Nu är jag lite osäker på vad jag kan gå offentligt med, men det skall bli spännande att följa med hur det skall bli! 

Idag var också dagen då vi första gången upplevde att något börjar hända på gården. Över hälften av våra hyresgäster har lyckats hitta nya utrymmen och flyttar ut de också, en efter en. I morse kom ett gäng gubbar i neonvästar och började mäta jord-djupet - var berget kommer emot. De träd som skall sparas fick sin färgmarkering. 

Ju mer man följer med planerna dess mer övertygad blir jag om att det blir riktigt bra! 

 

MED STÖVLARNA PÅ

Det har varit en hel del dödsfall i bekantskapskretsen den senaste tiden. 

Senast i dag var det en bekant, en nära granne, som efter en sjukdomsattack inte gick att återuppliva. Själv vaknade jag till ambulansens sirener, när jag steg upp märkte jag att ambulansen var hos grannen, sedan blev ambulansen bara kvar på gårdsplanen ett bra tag, sedan kom polisen och efter ett tag körde ambulansen iväg och kort efter det kom en annan bil som körde den avlidne bort. Sedan fick vi ett textmeddelande: "Han avled, gick inte att rädda". 

Det är så det går till när någon dör knall och fall hemma. Lämnar jordelivet med stövlarna på. 

Om jag nu skulle få välja så är det kanske så jag personligen skulle vilja tassa vidare till sällare marker. Upp i ottan som vanligt, och sedan bara kaaabommmm..inget mer. För de egna är det kanske det värsta sättet, inga farväl, inga förberedelser, inget - bara en chock som den värsta tänkbara käftsmäll. Men för en själv? 

Det har blivit liksom mycket död nu de senaste veckorna, känns det som. Snackade med en annan granne, hans båda hundar dog inom bara några veckor. Grabbens katt. Min bror - nej han har inte dött - men är döende. Det är den mer utdragna versionen, och just därför tänker jag att snabba farväl till evigheten är kanske ändå skonsammare? Jag vet inte? 

För ett tag sedan fick jag lite testa mina första hjälps-kunskaper när svärmor säckade ihop. Det slutade bra, men ändå. Det kryper inpå. 

Död hör livet till, det är nu bara en sanning som man vid något skede av sin egen jordavandring inser. Det blir inte mindre sorgligt och ledsamt för det - absolut inte, men rädslan för att möta det blir kanske mindre? Men det gäller inte alltid. 

Men mer om det i morgon, eller en annan dag. 

Idag gick en man vidare, om inte med stövlarna på, så med morgontofflorna. Vila i frid! 

TILLBAKA TILL HÖSTEN - liten trädgårdsförvandling del 4

 

Tänkte först bara ta en tillbakablick på hur allt gällande planteringarna runt pergolan/uteplatsen startade och hur mycket som man med relativt små medel kunde få en förändring och förbättring till stånd. Men vi tar nu lite höst och förvinter när vi nu är i farten. 

På bilden ovan ser man hur jag tänkt till lite med färger och så. De rödbruna bladen hos kärleksörten (till vänster framme i bilden kopplar upp mot vildvinets rödbruna färg. När det gäller vildvin så får vanligt vildvin och klättervildvin lite olika höstfärg. Klättervildviner är mer knallrött medan den vanliga vindvinet, som jag har här, blir dovare i sin höstfärg. 

Det som inte är dovt på bilden är ju mina luktärter som efter att varit smått tröga i starten tog och växte så det knakade och täckte totalt in klätterställningen. Här ser man hur lätt det är att misstolka vad det står på fröpåsarna. Enligt texten skulle den här sorten luktärter vara "rosa till en början för att övergå till vinrött". Jag är inte helt säker på om jag skulle vilja dricka ett rödvin av den där knallröda färgen. 

Det är alltid svårt att beskriva färg. Jag vet det. Och så får det ibland bara bli som det blir. 

Jag som älskar hösten allra mest av alla årstider har lite svårt att släppa taget och vill i det längsta hålla vintern borta. Men den kommer ju hur mycket jag än försöker kämpa emot. Växter fryser och vissnar ner, lökar och knölar skall grävas upp och läggas i vinterförvar, men samtidigt är det läge att plantera de lökar som behöver den där kylan vintern ger för att glädja oss i vår. Dahliaknlöarna och doftliljans lökar åker ner i kartonglådor för att övervintra på verandan inbäddade i lite sågspån och torra eklöv (det finns det i övermått hos oss...)

Fårskinnen, som alltså inte är fårskinn utan återanvända petflaskor (!) får sig en tvätt och rullas ihop i väntan på en ny vår.

Och som det är så kommer den där första snön och pudrar trädgården. Det är nästan ofrånkomligt. 

Har julrosor, Helleborus niger, som får stå ute i rabatten och leva sitt liv där, men jag vill nog alltid ha en i kruka också som får stå i den svala verandan och blomma. Står julrosen bara svalt nog blommar den i månader! Den klarar sig utmärkt på en glasad balkong om vintern är hyfsat mild. Köpte min i medlet av november och idag, 24 januari, står den fortfarande där och blommar! Jag brukar försöka välja de som har lite mindre blad för de verkar klara sig bättre att ha "inomhus". 

Men att ta in en julros i rumstemperatur tror jag inte riktigt på. Hellre chansa att den klarar sig på balkongen eller på en uteplats om man nu inte har en glasveranda, växthus eller dylikt. 

När jag ser på bilden ovan (till höger) ser jag Hakonegräset som jag blev lite kär i för ett par år sedan då jag såg det i en trädgård. I våras försökte jag hitta det i våra trädgårdsbutiker utan framgång, så jag fick lov att beställa plantorna via nätet. När de kom, rätt tidigt på våren, så planterade jag ut dem. Det var kanske lite vågat då plantorna uppenbarligen hade drivits upp i ett växthus vilket man såg på plantorna, de kom i sådana där djupa "pots" och hade knappast ens blivit omskolade. Men plantorna var fina! 

Efter att jag planterat ut dem så kom det ett par riktigt soliga dagar och eftersom jag hade ganska mycket annat att hålla ögonen på då på våren, så skyddade jag nog inte mina grästuvor tillräckligt bra. Eller jag skyddade dem nog inte alls, så de fick lite solskador och blev gula. Ett tag tänkte jag att de inte skulle repa sig, men det gjorde det. Bara att de förblev gula hela sommaren även om de rotade sig bra och växte till sig till och med mer än jag förväntade mig. Men gula. Det fortsatte de vara. 

(Var alltså gröna när jag fick dem, och det var gröna jag hade beställt). 

Skall bli intressant att se hur de kommer att bete sig i vår...

Och det är ju det som är en del av charmen med växter och med trädgård. Man är aldrig säker och saker och ting lever och har ibland en helt egen vilja! Vi kan inte styra allt. Vissa växter trivs inte, och dör även om omständigheterna "borde stämma". Andra trivs mer än väl och växer mer än det står "på lappen". Det får man ta. 

Till vintern åker sommarmöblemanget in under tak och en gammal (söndrig) trädgårdsbänk och ett par korgstolar som också sett sina bästa dagar får stå för inredningen. Känns slött att lämna pergolan helt oinredd och tom. Under tak finns också alla krukor. Både de tomma och de som fått både narcisslökar och tulpanlökar i sig. 

Nu blir det bara att överleva vintern, både för mig och växterna och så får vi återkomma i vår till hur det ser ut när jag från sovrummet blickar ner över pergolan. 

TILLBAKA TILL SENSOMMAREN - liten trädgårdsförvandling del 3

 

Efter semestrarna började det bli klart att distansarbete skulle fortsätta på grund av corona-risken. Inte mig emot. På dagarna skuggade både vildvinet som började täcka in pergolan alltmer och de stora träden så man kunde sitta ute i en skön skugga och jobba. Vildvinet hade jag planterat samma år som pergolan byggdes, så de har haft några år på sig att växa till sig. 

Även om pergolan ser lite ut att ha landat mitt på gräsmattan och att den skulle bada i solljus dagarna i ända, så är fallet inte så ändå. Den ena sidan är naturligtvis mot norr och då skuggas den rabatten av själva pergolan en stor del av dagen, och då solen på morgonen skulle nå dit skuggas den av en stor lönn och en ännu större björk. Det lönar sig faktiskt att ägna någon tid att faktiskt kolla när skiner solen på rabatten för överraskande ofta tror man att en rabatt får mer ljus än den de facto gör. Jag valde att plantera vita blommor i den här delen av rabatten för de lyser upp så snyggt där i skuggan. Här växer också ett gäng Hosta sieboldiana, daggfunkior.

Sedan missade jag helt när jag valde att peta ner lite vanlig sättlök mellan de nyplanterade daggfunkiorna för daggfunkiorna är ändå så långsamma i starten att jag ville utnyttja utrymmet mellan plantorna till annat ett år. I teorin var det en bra tanke. Men där blev det sedan. Lök utvecklas inte speciellt bra i skugga, så mina lökar blev inte mycket större än de sättlökar jag petade ner. 

På bilden ovan, den vänstra, ser ni hur den rödbladiga revsugan redan växt ihop trots att jag med ganska så våldsam hand delade på köpis-plantorna. En planta delade jag i 3-5 delar, lite beroende på hur enkelt de gick att slita itu, och så planterade jag dem med ca 20 cm mellanrum. De flesta växter som rotar sig med utlöpare tar snabbt över en yta. 

När jag skriver det här är det januari och sommaren känns rätt långt borta, men bara att se på bilderna från förra sommaren får mig att bli lite ivrig igen. Och bilden ovan med lite klippta skott av salvia och oregano men underst finns skott av den fantastiska basilikan 'Yemenite' eller 'Magic Mountain' - nu minns jag inte helt vilken det här är, men båda är alldeles underbara och skall absolut återkomma i mina krukor nästa sommar! Bra bara att minnas att när man köper plantan på våren så skall den beskäras riktigt rejält för att den skall utveckla sig till en tät planta. Och så har vi kronärtskockan där till höger. Den skall sås jätte tidigt, nästan nu redan, för att hinna utveckla sig. 

Så här ser det ut i slutet av augusti, då allt har vuxit till sig så mycket de kommer att göra sig den här växtsäsongen. Jag brukar välja att plantera ganska tätt, lite beroende på hur snabbväxande växterna är förstås, för att undvika bar jord. Dels håller sig marken bättre fuktig och dels slipper man få en massa besvärliga ogräs. 

I rondellen har jag ytterst en krans av måbär som skall hållas klippt som en låg häck har jag tänkt mig. Måbär, Ribes alpinum, är en räddare i nöden när man vill ha en låg, häck - lite som byxbom eller liguster, som tyvärr inte riktigt vill klara sig på de här breddgraderna. 

Måbär är ju tyvärr inte vintergrönt, men den grönskar tidigt på våren och tål hård beskärning. Jag har den också som klot i rabatten, även om de är än så länge så små att de inte syns på bilden. 

Och innanför måbärsringen har jag planterat hösthortensior. Till vänster om bilden finns nämligen syrener och till höger utanför bilden finns schersmin, så här blommar buskar från försommar, högsommar och med hortensiorna också på sensommar och höst. Bra att tänka på det också att allt inte blommar samtidigt. I mitten står en stor kruka. Tanken är att det som står där i mitten får variera med år och årstider. Nu, i januari, står vår fågelmatningsautomat där. Med tiden kommer säkert hortensiorna att växa till sig så det inte ryms något mer där i mitten, men tills det. 

Så här i slutet av augusti kan man se var det blivit lite för glest, eller var man skall gallra lite, senast nästa vår. Jag har en buske av hagtorn 'Hikul', som man skall kunna klippa till täta silvriga klot enligt Victoria Skoglund på Zetas i Stockholm. De är ju galet fina, men den enda plantan jag fick tag på var en ganska tanig och spretig liten en, så få se hur det går. 

Den står alldeles för tätt nära några yviga perenner och riskerar att bli lite skallig på ena sidan, så den skall i alla fall få en ny plats i vår. Eller så får perennerna flytta på sig. Vi får se. 

Jag har ett par Mårbacka-pelargoner som under årens lopp växt till sig ganska så bussigt. De senaste åren har jag kunnat övervintra dem på en kall glasveranda, med bara ett litet hjälpelement för de kallaste dagarna, men det har också funnits år då jag ha behövt ha dem inne i vanlig rumstemperatur och det har gått bra det med. De brukar bara vara lite mer glesa i bladen och rangligare i tillväxten på våren, men det beror på att vi faktiskt har rätt dåligt med naturligt ljus inomhus. 

I år står, förutom Mårbackorna och den lilla Afrikas blå lilja, Agapanthus också det ståtliga pampasgräset på verandan och inväntar en ny säsong. Pampasgräset är en ny bekantskap för mig, så har ingen aning hur övervintringen kommer att lyckas. Ny övervintrade är också en hortensia i en härlig mörkrosa nyans. 

Sommaren 2020 gick i de här tonerna. 

Snart dags att planera för nästa sommar. 

TILLBAKABLICK TILL SOMMAREN - liten trädgårdsförvandling del 2

Som jag nämnde i förra inlägget så är min trädgård nu en större trädgård, nästan som en park, med stora gamla ekar och gamla äppelträd, höga ädelgranar och mycket sådant som tar årtionden att växa till sig. Inget man fixar på ett par växtsäsonger. Och allt det där parklika behövs ju för att den här gamla bondgården skall ha sin värdiga omgivning. Det är helt klart. 

Men även de gamla herrgårdsträdgårdarna hade sina små "krypin", sina intima delar i trädgården som var mer slutna. Förr var det ofta små lundar, eller lusthus, eller bersåer. 

Vi människor vill nu bara ha det ombonat och omgärdat och lite avskärmat. 

Från den tanken började jag projektet kring "pergolan" som jag lät uppföra då jag flyttade tillbaka hit för något år sedan. Jag ville ha ett rum, ett slutet rum. 

Samtidigt ville varken jag, eller någon annan i familjen, ha mer trädgårdsjobb. Att se till att "parken" hölls snygg och att se till alla byggnader på gården är utmaning nog. Därför skulle den, låt oss kalla den, den intima trädgården i parken, bli så kravlös som möjligt. 

Kanske kan dessa tips funka hos någon med "alldeles för stor trädgård" som man vill skala ner. Men också för någon med en radhustäppa, eller en balkong. 

Själv är jag nöjd över att ha en begränsad yta där det är så mycket enklare att få det mysigt och ombonat. 

Här är nu, vad jag minns, alla växter på plats och längst fram i bilden står en bunke med påskliljor som fått lysa upp ingången till huset, men nu degraderats till att agera symbol för ytterligare en liten rabatt som liksom skulle knyta ihop uteplatsen med huset. 

Då jag planerade växterna, både perenner och buskar, så hade jag lite i åtanke att de skulle vara så pass enhetliga att vilket "sommarbloms-tema" jag än valde så skulle det funka. Färgerna i rabatterna kring uteplatsen går från blålila till rosa till burgundy till vinrött till silvervitt och nästan svart. 

Vilket gör att det mesta utom nu kanske gult, passar ihop. Och gult är nu inte annars heller en höjdare för mig, så risken att jag skulle gå igång på ett gul-orange-tema-för-året är rätt minimal...

Är kanske mer lagd åt det rosa-håller, men inte utan vissa krav av att det skall finnas en hel del motvikt mot det gullegulliga så som svarta blommor och mörka blad, lite rost och sten och annat "rufft". 

En av mina absoluta favoriter för i år var den nästan svarta aklejan. Den, som så många andra aklejor kräver att man böjer sig ner och ser på den lite närmare. Den tar ju inte plats i rabatten med vare sig storlek på blomman eller en med färg. Men när man går närmare så ser man dess skönhet. En helt bedårande skönhet! Har samlat in frön från den som jag skall så i vår för att få fler plantor. Förhoppningsvis någotsånär sortäkta. Med aklejor vet man aldrig - vem som varit där och pollinerat - och var pollinerarna varit innan. Kan bli vad som helst. 

Åååh...nu när jag plockar fram dessa bilder från sommaren som gått - så jag längtar dit igen. Även om jag gillar alla våra årstider. Och även om vintern inte är min favorit precis, så har den ju sin plats - men oj vilken sommarlängtan som tog tag i mig nu! 

Senast idag plockade jag fram både bönor och spenat som jag hade fryst ner från mina små odlingar i somras. Även om man odlade bara några få och små saker, men det är en alldeles speciell känsla att plocka fram det där egenodlade från frysen. Det blir lite mer än att plocka åt sig något anonymt från butikens frysdisk. Så är det bara. 

Här på bilden ovan ser man hur det börjat grönska i odlingslådorna till vänster i bild. Hur "rondellen" fått sina växter och stenläggning där det i bilden överst i inlägget bara stod en vilsen hink med narcisser. 

Så här ser det ut i slutet av juni. Ett par månader efter det att jobbet med rabatterna runt uteplatsen påbörjades. 

 

EN TILLBAKABLICK - liten trädgårdsförvandling del 1

 

För ett tag sedan nämnde jag visst att jag skulle återkomma till mitt "corona-års-projekt" då jag, som så många andra blev stationerad hemma och kavlade upp ärmarna gällande vad man kunde göra i trädgården.

Lite bakgrundsfakta dock. Jag bor alltså nu på en gammal bondgård, där det inte längre finns vare sig djur eller jordbruk. Gården är lite inklämd mellan flygfält och stora motorvägar. Utvecklingen har tagit ut sin rätt. Själva trädgården är underbar, läget är perfekt - bara omgivningen är....nåh...inte så himla fin, om man uttrycker det så. 

Trädgården är stor, för att inte säga nästan parklik, och om man nu inte råkar sitta på en riktigt härligt fläskig plånbok (vilket jag alltså dessvärre inte gör) så är det näst intill omöjligt att få det så där ombonat och mysigt som jag tycker en trädgård skall vara. Men man kan alltid bygga rum även utomhus och på det sättet få den där intima känslan som jag så gillar. Ett begränsat utrymme av intim trädgård i parken liksom. 

När jag återflyttade hit för några år sedan så lät jag bygga en sådan här lite udda "grej". Det är en blandning av pergola/växthus/uteplats/patio/regnskydd...you name it. 

De här bilderna i det här inlägget är tagna i april 2020. Och på bilden ovan ser ni hur det ser ut då. Bakom pergolan (jag kallar den nu så för enkelhetens skull) finns en hassellund som exploderar av vitsippor lite senare på våren, och där jag planterat ramslök som trivs alldeles ypperligt. Och bara det kommer löv på träden ser man inte längre den galet fula kontorsbyggnaden som ännu här skymtar mellan de kala grenarna. Kontorsbyggnader är ful - men helt ok som grannar då de är både tysta och försynta. Men så här tidig vår så stör det kanske ens estetiska öga...;) 

Så här såg det alltså ut våren 2020. 

Längs ena kanten hade jag i all hast grävt ner lite perenner som jag fått av en kompis året innan och framtill fanns buxbomsklotet som jag hade haft i kruka ett par år, men nu fått komma i jorden och ett gäng tulpanlökar som bara stuvats ner i jorden. Mer eller mindre rakt i gräsmattan. Inte speciellt eftertänksamt eller planerat - eller snyggt ens. 

Då corona-våren kom och både kurser och resor inhiberades i rasande takt, insåg jag att nu är det kanske läge att ta tag i det här projektet. Sagt och gjort, satte jag mig och skissade en plan med lite växtförslag. 

Efter som jag då det gäller trädgård och dess planering är glatt tre-språkig - svenska, finska, latin så är ritningen ovan främst då bara nerkluddad för mig. Tanken då var ju inte att den skulle landa här på bloggen. Så skriver ner lite "översättningar" här: Ribes alpinum är alltså måbär, Liuskekivi är skiffersten, Buxus är buxbom. 

Så där vad jag nu snabbt ser att är lite slarvigt och okonsekvent skrivet på ritningen ovan. 

När vårsolen blev allt starkare och allt varmare måste jag ta och täcka in buxbomsklotet så det inte skulle få brännskador. Solälskande Aida kunde ligga och grilla sig hur mycket som helst! Dessvärre klarade sig inte buxbomen. Bor ju precis på gränsen där de möjligen kan övervintra - eller så inte. Oftast är det inte den eventuella kalla vintern som tar dem, utan det att vårsolen blir så stark samtidigt som marken ännu är frusen och de inte kan, som städsegröna, få vatten ur den ännu frusna marken. Och även om vintern 2019-2020 var mycket mild, så strök den här buxbomen med då vårsolen började gassa på. 

Men när vårsolen gassar på så senast då vaknar den i själen inneboende trädgårdsmästaren till liv. Det ritades linjer enligt ritningen i gräsmattan, och grässvålen grävdes bort. Plantor skaffades och planterades. Ett tips förresten när det gäller marktäckande och snabbväxande växter som tex backtimjan på bilden nedan och revsuga på bilden längre ner i inlägget. Köper oftast hälften av den mängd jag tror jag behöver och så halverar jag eller till och med delar krukplantan i tre eller fyra delar med en kniv. Många krypväxter är så kraftigt växande att man galant får samma yta täckt med en kruka som man delat.  Blir dessutom billigare. Jag hör till dem som gärna planterar tätt från början för att slippa ogräsrensning, men just när det gäller starkväxande marktäckare så vinner man på att dela på dem och låta varje liten del sköta spridandet. Det kommer de att göra galant! 

De här fem köpta backtimjan-plantorna delade jag så jag fick runt femton små "klumpar" att plantera mellan skifferplattorna som jag planerade att lägga ut. I slutet av sommaren hade de alla delade bitarna rotat sig och börjat sprida sig i skarvarna mellan stenarna. Hade jag valt att plantera dem som hela hade skarvarna mellan stenarna blivit rätt så breda och då hade inte stenläggningen blivit så stabil som jag ville ha den. I ett senare inlägg kommer mer bilder som förklarar bättre vad jag menar. 

När jag gör planeringar för andra poängterar jag alltid, alltid, alltid att det är totalt onödigt att plantera något i dålig, näringsfattig gjord. Då kan man lika gärna slänga plantpengarna i spisen. Man blir nästan mindre ledsen över det. Jag lovar.

Att förbättra jorden, och ge näring till jorden är inte lika fancy som att gå bananas bland perenner och buskar, men de slantar man satsar på att förbättra och göda jorden med kommer att ge större avkastning. Jag lovar! 

Min absoluta favorit är Biolans Hästgödsel-kompost. Håll ögonen på det och köp hem några påsar - värd varenda cent! 

Om man nu inte råkar ha en hästgård i grannskapet vill säga... 

Här har jag (till vänster) just planterat några delade plantor av revsuga som jag köpt.  I ett senare inlägg kommer ni att se hur de spridit sig även om man delat de köpta plantorna med rätt så grov hand. 

Och här är då det mesta uppgrävt och det som skall komma att bli odlingslådor kärrat fram till sin kommande plats. I bakgrunden blommar scillorna för fullt och syrenens blad heller på att slå ut. Tänk, snart är vi där igen! 

Bara några ynkepynke månader till.......

Men innan det skall jag dela med mig hur det här projektet utvecklade sig på en enda växtsäsong. 

MURRIGT VÄRRE

Det blir inte ljust alls nu, känns det som! 

Vissa vardagar i veckan kan jag stjäla lite tid åt mig själv mitt på dagen och då brukar jag köra till den närliggande skogen för en promenad då det ens är lite ljus som orkar krypa över horisonten. 

Även om det är så grått det kan bli så är det uppfriskande och framför allt vaknar man lite till genom att ta sig en tur i skogen. 

Min äldre son säljer julgranar här på gården, han öppnade sin pop-up-butik på onsdagen, men de flesta kunder har han nog säkert under inkommande veckoslut och fram till julafton. Det skall bli intressant att se hur detta Corona-år påverkar hur man firar jul. Antingen går man ännu mer in för att pynta och ljusa upp det hela, eller så struntar man i att gå "all in" och firar en mer avskalad jul i år. För den är ju inte som en vanlig jul ändå. 

Några vänner till oss brukar köpa julgran av oss, och i samband med det brukar vi sitta kväll och njuta lite glögg och tillbehör - så där mysigt som det brukar vara! Men i år....njae...

I år blev det att bara träffas utomhus - och om man säger så att vädret inte bjöd på det vackraste de kunde så här i december. Det ösregnade och tack och lov hade vi ändå ett tak att krypa under! 

 

Regnet oaktat hade vi en riktigt mysig stund tillsammans, underbart att träffa människor "på riktigt" emellanåt. Och när jag tog den här bilden kom jag på att jag inte visat hur jag förändrat omgivning runt vår uteplats detta år. Det lovar jag att jag skall visa i nästa inlägg. Eller senast under mellandagarna. Det kanske blir något julrelaterat innan det. OM jag nu får ihopskruvat något riktigt juligt, vill säga? 

FUL OCH OVÄLKOMMEN

 När jag var barn och ung fanns det inte några mårdhundar alls där jag bodde. Ingen hade egentligen ens hört talas om dem, och när man fick se de första var de lite exotiska. Det är de i och för sig fortfarande, för de är inte alls lätta att få syn på! Isynnerhet inte dagstid. 

Mårdhunden är ju en invandrare från dåvarande Sovjetunionen där man hade den som pälsdjur, men rymde/släpptes och kom över gränsen till Finland redan på 1930-talet. I Sovjet och Ukraina, där de hölls fångna, märkte man nämligen att den fina pälsen inte utvecklades så som man ville i fångenskap, så man släppte ut dem för att ha dem som jaktbart vilt. Kanske var vintrarna mer stänga då, eller kanske det bara tog ett bra tag innan mårdhundarna började reproducera sig för det var först på 1960-talet som man började uppmärksamma det i Finland. Eller så är den bara så skygg att man inte märkte det? Eller så jagades den i all tysthet i de djupa finska skogarna för pälsens skull och så var det liksom inte mer med det? 

Som dryga tjugo-åring flyttade jag till Sjundeå i västra nyland och eftersom jag råkade slå mina bopåsar ihop med en (söndags)jägare så kom det sig att jag fick stifta bekantskap med dessa hunddjur då de blivit fångade i mårdhundsfällor. De är hyfsat ettriga, om man säger så. Fast å andra sidan så spelar de lätt döda om de blir ställda av en hund. Så mer gläfs än bett, kanske man kan säga? 

Mårdhunden är väl inte så välkommen vare sig hos oss, eller västerut dit den vill sprida sig. Vintrarna blir mildare och den får allt lättare att få sina valpkullar att överleva vintern. Mårdhunden är ju allätare och eftersom den inte har någon naturlig fiende i vår natur har den fått stämpeln av att vara en invasiv art. Ursprungligen kommer den från Asien. 

Många anser att dels havsörnen, men också mårdhunden (och minken), som spridit sig till skärgården är orsaken till att sjöfåglar, däribland ejdern har svårt att få till vuxna ungar. 

Många tycker att mårdhunden är ful - men det är den då inte, tycker jag. Och att den är ovälkommen - det är ju inte dens fel - den har bara tagit för sig när chansen getts. Ju mer man lär sig om natur, desto knepigare blir det att ta ställning till vad som är rätt och vad som är fel. Svaren beror ju så på vem man frågar...

Men för min del så är det en fin, och lite häftig, upplevelse att en alldeles vanlig måndagsmorgon, då årets andra snö fallit över trädgården få möta detta skygga hunddjur i trädgården. Och råka ha kameran med! 

I synnerhet på vårvintern, våren så hör jag ofta mårdhundarna då de för sina revirstrider, men det är ytterst sällan man ser dem så att man kan få ett foto. Ett trevligt möte. 

FÖRSTA SNÖN

 Jag skall avslöja något för er, som ni verkligen inte kunnat räkna ut om ni följt min blogg mer än femton sekunder. Typ. 

Det här med småfåglar, eller fåglar överlag i och för sig, men ändå mest småfåglar, är filurer som ligger mig varmt om hjärtat. Sade precis åt honom jag delar kylskåp med att det är tur att jag inte har ett fågelbord utanför det fönster där jag sitter och jobbar, för all min fokus skulle vara någon annanstans än den borde. Så där ur arbetssynvinkel. 

För några år sedan när jag var på väg in i den där berömda utmattningsväggen så var faktiskt dessa små fåglar och mitt begynnande fotointresse min räddning. Minns hur jag på veckosluten kunde sitta och fota småfåglar som flög till matningen i timmar för att lära mig kamerans manuella inställningar. Och då kunde jag totalt koppla loss från vardagsstressen. 

Talgoxarnas härliga vingljud, ett slags "trrrrrrr..." när de kommer flygande blev ett terapiljud för mig. Numera fotar jag dem ganska sällan, men känner att jag står i evig tacksamhetsskuld till dem för den "terapi" de gav mig då. Och med det sagt kommer jag att mata dessa små vintertid så länge jag tassar på denna jord. 

Sedan är jag ju lite kinkig vad gäller utseende på fågelmatningar, men har äntligen hittat en som är både vacker och funktionell. Och som både jag och fåglarna gillar. 

Jag roar mig ju inte med kommersiella inlägg, så hyllningen till denna fågelmatnings-grej är helt baserat på mitt personliga tyckande. Och det är: den här är bra! 

Kvalitativ, stadig, och....tadaaa....sväljer ca ett kilo, eller i runda tal sex liter solrosfrön. Vilket som sagt gör att man inte hela tiden behöver tassa ut och ladda på med mer. Den heter Giant Feeder och finns lite här och där på nätet. Kan varmt rekommendera! 

Och så är det onekligen lite muminhuskänsla över det hela - vilket ju värmer en finlandssvensk själ som mig...

*

Och just det - i går 20 november - föll den första snön. Nu, ett dygn senare har den dock regnat bort. Få se om det blir 4 månader av november i år igen? 

FÖRSTA KRATTNINGEN

Det finns mängder av lövträd här var jag bor som följaktligen släpper mängder av löv varje höst. Och det är ju inte så att alla träd skulle släppa sina löv samtidigt. Nejdå, det skall naturligtvis göras i etapper. Först ut är asken. Sedan det japanska körsbärsträdet, lönnarna, björkarna, äppelträden, vanliga körsbärsträdet, rönnarna, syrenerna, schersminerna, hasseln och så väntar vi en god stund på att eken skall börja släppa sina löv. De brukar vänta tills allt det andra är bortkrattat innan de kommer igång. Och de håller på, och håller på och håller på...att fälla sina löv under en låååååång tid. 

Nu är vi inte längre så nitiska med krattande som förr, men tyvärr måste en viss del iallafall fixas undan, annars yr de in på sandgångarna och så kör man sönder löven, som blir till en lövmos med bra grogrund för ogräs och så har man ett rensa-gångarna-från-ogräs problem i stället.

Jag gillar i princip att kratta, i synnerhet dagar som idag. Lämpligt varmt och solsken och bara fint väder att pyssla på i trädgården. Det är meditativt och skönt att kratta. 

Gubben är på älgjakt, den började idag, och ser riktigt lovande ut att vi kommer att kunna fylla frysen med lite vilt. 

Även om vi inte är direkt beroende av det vi odlar, skördar, samlar, fäller så finns det en viss tillfredsställelse i det hela. Att höst inte bara är dalande löv och krattande, utan också en tid då vi - om än så litet - kan äta av den mat vi konkret, på sätt eller annat, själva fixat. 

 

Till hösten är det också läge att se vad som lyckades bra och vad som inte blev så bra i odlingen. 

Det mesta i den oätliga delen prunkade och blommade och växte så det knakade. Luktärterna som tog så god tid på sig i våras att gro och att växa till sig har nu blivit till ett enormt moln av knallröda blommor. Vildvinet har i år vuxit så det inte är klokt och kärleksörten som var en liten stackars tanig planta har blivit till ett fång av rosa blommor. 

Det som inte lyckades så bra var löken. Satte den alldeles för skuggigt, så ja...vi äter ganska små men attan så ettriga och smakstarka lökar ett bra tag framöver...

Bönorna. De stod nog för torrt, blev lite magra och taniga för att inte säga skinntorra. Synd, för min familj älskar bönor! Den nyplanterade rabarbern växte och jag fick riktigt hålla mig att inte gå och tulla av den, för det skall man inte. Första året skall man låta den rota sig. 

Squashen på ogrästippen gav precis lagom skörd. Ibland kan man ju bli lite stressad av för mycket squash. 

För morötterna var det ett toppenår! Alla sorter levererade fina, prima morötter! Likaså potatisen. 

Och spenat har jag i frysen så det räcker, och så svamp! 

Vilket fantastiskt svampår, alltså! 

Har svamp så vi kan äta en svamprätt i veckan i ett års tid! Och då har jag inte hunnit ut skogen för att plocka trattkantareller än. 

Nä, nu har jag haft min "lunchpaus" och skall gå ut och fortsätta kratta. 

DET LILLA VACKRA

Augustikvällen är så ljum, varm men samtidigt sval. 

Som om sommaren dröjde kvar i varje liten vrå av stillhet medan

hösten smyger sig in som små vindilar av svalka. 

Morgonens fuktiga dimma och kvällarnas dova sken. 

Sätter mig i trädgården och för engångs skull har jag faktiskt musik

i mina lurar. Skönt och lugnt pianoklink av klassiska stycken stänger

ute trafikens ljud och gör stunden än mer melankolisk, rentav vemodig. 

Tänder ljuset och sätter mig en stund och bara njuter. 

Trädgården mörknar runt mig och bara den lilla lågan är. 

EN LITEN SVALKA

Natten var nästan olidligt het. Jag sov på soffan, för jag upplevde att där kom

åtminstone en liten vindil in på mig. Eller kanske det bara var som jag inbillade mig? 

Stundvis var det extra varmt för Aida, min hund, tyckte att det var läge att ligga

och mysa med matte i soffan - heeeela natten.

På morgonnatten kom den första lilla svala vindilen in i rummet. 

Somnade och sov gott några timmar alltmedan björkfröna dansande in genom 

det öppna fönstret och fyllde mitt hår med sina små stjärnor.