OM LÄNGTAN TILL NATUREN

I mitt jobb har jag bråda veckor just kring årskiftet, det blir att sitta mycket 

vid datorn och jobba på, och kvällarna är ju som känt den här tiden

på året inte speciellt ljusa så för det mesta är det mörkt när jag har läge att

ta mig ut på en promenad. Glad ändå att jag inte behövt ta veckosluten till hjälp

för att hinna med jobbet - vågar knappast tänka tanken - men det har gått

väldigt smidigt i år och då blir ju veckoslutsledighet lite som en extra belöning.

När man liksom mentalt på förhand förberett sig på att kavla ärmarna om så behövs. 

Senaste veckoslut var dock helt ledig, och långledigt dessutom då 

självständighetsdagen inföll på en fredag. 

Så på lördag åkte jag ut en sväng. Lite planlöst startade jag men fick för mig 

under rattandet av bilen att åka en sväng till stugan och kolla läget där. 

Allt väl, ville egentligen mest kolla de övervintrande krukväxterna som står i

det sk annexet där ingen värme är på. Men det är ljust där med nästan hela långväggen

av fönster. Inne i stugan är det skumt så här års i och med att taket är brant och har

långa taköverhäng som äter upp massor av det lilla dagsljus som kommer

in genom fönstren. 

Tills vidare såg växterna ut att må hur bra som helst. Å andra sidan har vi knappt

haft dagar med minusgrader, så återstår att se när vintern biter till ordentligt. 

För det lär den göra? 

Att det varit en mild höst fick jag bevis på då jag gick en sväng i träd-

gården och fick syn på smultronplantorna som hade klämt fram några blommor! 

Passade också på att hänga upp några av mina fågelmatskottar som jag fixat till

och fylla på de stora fröautomaterna som jag har i omgivningen. 

Njöt löjligt mycket av lugnet och tystnaden och av mötet med den 

orädda och ganska så nyfikna älgen som jag mötte. 

Hon och stannade upp ett tag och tittade lite nyfiket på varandra innan vi 

fortsatte åt vart vårt håll. 

(Hur jag vet att älgen var en hon? Det vita på bakbenen går på älgkon betydligt högre upp, 

typ ända till svansfästet. Det brukar man kunna se även på långt håll) 

Muehlenbeckian som jag hade i somras i ett par stora krukor verkade

också ha föredragit den milda förvintern. Under några år har jag lyckats över-

vintra muehlenbeckian i kruka, men det kräver nog en fortsatt mild vinter. 

(De här krukorna är så stora så de rymdes inte in i annexet). 

När jag på morgonen startade så visste jag ju inte riktigt vart jag skulle åka och då 

jag åker iväg med den "planen" så har jag ofta en termos med kaffe och ett par smörgåsar med. 

Finns inget värre än att bli kaffesjuk och lite småhungrig och bli tvungen att 

stanna på en bensinstation för att få i sig en kopp varmt kaffe och en smörgås. 

Gillar så mycket mer att stanna på någon naturskön plats och inta min kaffelunch där. 

Nu blev det att göra det vid stugans trädgårdsbord. Inte helt fel det heller! 

Medan jag satt där och tuggade på min smörgås så började skogens mesar nyfiket

ta sig närmare de påfyllda fröstationerna och de upphängda fett-kottarna. 

Efter jul- och nyårshelgerna skall jag nog åka hit igen och unna mig en vinterhelg i stugan. 

Väl hemma kom längtan efter julen över mig. Det doftar hyacinter

i vår hall och adventsljusen lyser i alla fönster. Adventstiden är

det bästa med julen tycker jag numera. Julafton kanske är den där

"utlösningen" som man vet skall komma, medan adventstiden är

det där underbara "förspelet" som kan vara så nyanserat. 

Ni vet vad jag menar?! 

Egentligen är det helt knasigt att jag inte äter risgrynsgröt oftare för

jag kan tycka att det är så galet gott! Kanske å andra sidan lika så bra

för i min värld skall det finnas ett rejält smöröga i gröten och inte skall man spara

på krutet då det gäller socker och kanel heller. 

Mycket av allt är bäst! 

För något år sedan fann jag utterspår vid stugan, men den här gången

var det rätt tomt med spår alls. Eller utgående från vad jag kunde se i den tunna snömängd

som hade snöat därute i skärgården. 

Här vid hemsjön har vi lite mer snö och där havet ännu svallade fritt

har sjön börjat frysa till. Och häromdagen när jag gick till sjöstranden så 

såg jag att uttern minsann under de mer mörka av dygnets timmar tassat både 

hit och dit över isen. Det är kanske det bästa med vinter och snö (kanske det enda?) 

att man får en slags facit över vilka djur som rör sig i ens egna tassemarker. 

Längtan till naturen har bitit sig fast vid mig. 

Någon vecka till och jag kan lämna kontoret lite mer. 

Längtar! 

Kram Maggi

 

ADVENTSGÅVA

Bara några dagar kvar till lillajul och advent. Och jag har fått en icke-materiell gåva i förtid! 

Bara för någon dag sedan - och tidigare än beräknat - kunde bygg-gubbarna i sina 

gula jackor börja ta bort plasten även på sjösidan av huset, och ett par dagar senare

tog de ner ställningarna. Aaah! Det vart ljus! 

Fascinerande att se hur de monterade ner ställningarna genom

balansera på de där smala "käpparna" som håller ihop hela härligheten. 

Lätt som jag har för att få yrsel när jag ser någon balansera så där så 

fick jag hålla i mig i tangentbordet när de höll på utanför mitt fönster! 

Men nu ser jag sjön igen. Så jag längtat! 

Som en extra bonus dagen till ära satte sig en sparvhök på en gren 

utanför mitt fönster!

Men i och med att det åter kommer ljus - om än bara blekt novemberljus - 

in i lägenheten så fick jag snällt ta till skurtrasan och gå över alla ytor. 

Trots att jag tyckt mig städat så hittade jag en hel del ställen där 

damm från fasadrenoveringens olika skeden kommit in och lagt sig i 

skrymslen och vrån. 

Men som sagt, strax är det första advent och eftersom det är den

tiden på året då jag jobbar nästan alla vakna timmar (lite överdriver jag ;))

så plockade jag fram julpynten redan förra veckoslutet för att gå

igenom vad som skall få komma fram denna jul. 

Gör så varje jul, att jag varierar lite, men i år får jag ju lov att 

tänka på en viss liten Iris. Hon är en fasligt snäll katt som faktiskt inte

söndrat något alls. Inte klöst eller bitit nåt heller. 

Eller jo, allra första kvällen hos oss så bet hon av sladden till mina

knapphörlurar, men kommer inte på annat som hon skulle förstört. 

Det oaktat så fick mina småsmå tomtar i något material som jag skulle tro 

kan gå i tusen bitar om de faller i golvet flytta in i tryggheten av en glaskupa. 

Och för att inte utmana ödet alltför mycket så tror jag att mina

fjädergranar i år får stanna i den gamla kistan där julpynt bor resten av året

och kanske komma fram till julen 2025. De liknar alldeles för mycket Iris´

egna leksaker för att hon skulle kunna låta bli dem. 

Undrar om en katt någonsin skulle kunna låta dessa vara ifred, om jag skall vara ärlig? 

Kram Maggi

 

NOVEMBERGRÅTT OCH VASSPYSSEL

Helsingfors är ju som många känner till en kuststad. Och det finns en hel del

platser dit man kan ta sig när längtan efter hav och natur och space gör sig påmint. 

Det är ju inte samma som att på riktigt komma ut till skärgården, men jag gillar 

nog också de här urbana naturpärlorna. 

En av mina favoritområden ligger i östra delen av Helsingfors, faktiskt alldeles intill 

Gammelstadsforsen där Helsingfors grundades år 1550 av Gustav Vasa. 

Han ville ha en stad i den delen av den östra delen av Sverige som skulle kunna tävla

med Reval (nuvarande Tallinn) om handeln vid Finska viken. 

Åbo låg för långt västerut. 

Platsen var kanske inte så otroligt väl valt, för just här är havsviken grund och ganska så gyttjig 

i och med mängden jordesediment som hela tiden rinner ut med vattnet från ån. 

Så Helsingfors "centrum" flyttades rätt snabbt till den plats centrum ligger nu. 

Att det är en gyttjig och långgrund vik kan man se än idag. Man kan besöka ett par 

öar - numera nog i praktiken fastland - Fårholmen och Granholmen. Man når dem båda oftast

torrskodd längs utbyggda träspångar. Det är ett mycket fågeltätt område där man kan 

få syn på mängder av olika fågelarter. 

Om inte jag minns helt åt skogen så är området naturskyddsområde sedan sent 50-tal. 

På Granholmen finns endel små sommarstugor som är privata, 

men håller man sig till spångarna och stigarna så är det bara att traska på. 

Fårholmen är egentligen helt omgiven av ett brett vass-bälte. Vilket är just en av orsakerna till att 

många fåglar trivs. Fåglar får skydd där, men samtidigt lockar 

förstås mängden olika fågelarter dit också rovfåglar. 

Ett fint område är det. Ett härligt ställe att börja sitt fågelintresse på. 

Men även om man nu inte är ett skvatt intresserad av fåglar så är det ett trevligt ställe 

att bara vandra runt i. Man kan se ett och annat får där till exempel. 

Lite omvänt finns det inte får på Fårholmen, men sommartid betar det frigående får på

Granholmen och det är ganska så mysigt att se dem där. 

Egentligen var det det här med vass som fick mig att skriva detta inlägg. 

Jag var nämligen i går på en "pysseldag" där vi bland annat band kransar av 

vass. Jag har bundit en och annan krans i mitt liv, men faktiskt aldrig av

vass. Jag valde att också binda in lite kvistar av lärk och lärkkottar. 

Det blev en rätt yvig och tufsig, lite vild krans, som kattungen genast kastade

sig över så ena sidan av kransen blev raskt reducerad...

Det är nu sådant man får ta med en kattunge i hemmet. 

När man minst anar så har de planerat ett litet anfall. Och en krans av vass

måste ju vara nästan oemotståndligt för en liten kattvarelse. 

 

HURRA, JAG SER UT IGEN

 

Det här må nu vara ett helt barnsligt och banalt inlägg, 

men ingen är lyckligare än jag idag när jag märkte att 

bygg-gubbarna börja med att nedmontera byggställningarna som

har "prytt" vårat hus sedan midsommartider. Man har ju kunnat 

förvänta att det snart är vår tur att bli av med eländet när de

andra husen, vars renovering påbörjats innan oss, ett efter ett

blivit av med sin plastslöja. 

Redan i somras när vi fick en champagneflaska (eller skumvin då...) 

i present så har jag exakt vetat när den flaskan skall korkas. 

Och den dagen var minsann idag! 

Som jag har skrivit så har det påverkat mig mer än jag trott att vara 

så inplastad. Inser att jag har svårt för att känna mig instängd helt enkelt. 

Ingen ubåtskarriär för mig med andra ord. 

Eller astronaut. Får räkna bort det också. 

Men nu ser jag ut! Eller nästan i alla fall. Det ligger, som man

kan skönja på bilden, ett lätt litet lager med byggdamm på fönstren. 

Men det struntar jag i! Dessutom kommer företaget som gjort renoveringen 

att tvätta allas fönster på sin bekostnad. 

Riktigt när det blir beror ju på vintern, hur kallt det blir. 

Än är det ju milt, men om det plötsligt blir köldgrader så är fönstertvätt 

inte en så bra idé. Och än är två av sex hus inplastade så jag 

misstänker att de tvättar allas fönster sedan på en gång. Så länge det 

utförs dammiga arbeten på gården är det knappast någon idé att tvätta. 

Men jag ser ut! Och det är det som räknas. 

Fasad-, tak- fönster- och balkongrenoveringen var något envar

lite fasade för, men det har gått mycket bättre än jag föreställde mig. 

Jo, jag vet, jag var värsta tiden på stugan, men grannarna jag talat med

som varit på plats sade att det ändå gått smidigt, även om än det varit både högljutt

och dammigt. Nu är det mest bara lite borrande kvar då de nya balkongräcken 

skall sättas på plats. Men jag är så van redan med att det borras och hamras lite här

och där så jag reagerar inte ens på ljudet längre. Bara då jag skall tala i telefon

med någon kollega, samarbetspartner eller kund. Bästa stället att gå till då för att undvika

ljudet är badrummet. Men det är ju kaklat så då låter det förstås annorlunda i

telefon, det ekar - och tänk om någon tror att jag sitter på toan och pratar! 

*fniss*

I morgon skall jag jobba bara halvdag, så hoppas jag hinner en sväng ut 

i skogen! Behöver tanka lite skog och syre. Och space. Och egentid. 

Ha en skön fredag! 

Kram Maggi

VANSINNIGT ROMANTISKT

Glad Farsdag alla pappor! 

Jag är inte känd för min överdrivet romantiska läggning, men 

jag försöker! Ibland mer, ibland inte fullt så mycket.

Som jag nämnde har vi varit förkylda båda två, lite i omlott

så där att jag började och gubben fortsatte. Den här gången har han

faktiskt varit mer sjuk än jag. Vi har ändå båda varit ganska

trötta och där jag gärna vilar ut min förkylning genom att

sova länge på morgonen (läs förmiddagen) så är gubben mer

av den där morgonpigga sorten så där generellt men också 

då han är sjuk. Däremot tar han och sover gärna både en och

två tupplurar under dagens lopp - och går och lägger sig tidigt. 

Följaktligen är han, om möjligt, ännu mer morgontidig i dessa

flunsa-tider med andra ord. 

Jag är ju en kvällsmänniska jag så när det nalkades farsdag så

gjorde jag det riktigt lätt för mig och dukade färdigt i köket med 

en kärleksfull tanke till gubben som rätt snart skulle stiga upp. 

Med egenhändigt gjort farsdagskort å allt! Heh!

*

Låter ju lite väl avskalat detta farsdags-firandet kanske? 

Nå, vi tänkte nog råda bot på det och invänta lite

friskare dagar med mer aptit. 

Blir nog att sno ihop en familjemiddag nästa weekend om

alla förkylnings-bobbor har dragit vidare till andra offer. 

Ha en skön farsdagskväll nu alla! 

Kram Maggi

 

JULSMAKER

 

I vanliga fall brukar jag försöka hålla min jullängtan-växel i korta tyglar fram till

första advent. Jag hör ju till den generationen som vuxit upp med att 

julfirande, och -pyntandet, var koncentrerat där mellan jul och tjugondag knut. 

Men ju äldre jag blir desto mindre viktigt känner jag att det är att hålla hårt

fast i just den perioden. Allt mer vill jag ha jul från advent till nyår och så 

kan jag slänga ut gran och packa ner jul-ljusstakar med gott samvete den första januari. 

Men när är det okej att börja med julen? Med pynt, med julsmaker?

*

Min äldre grabb har ju redan många år sällskapat med en tjej från Sydkorea. 

Oftast åker hon hem till sina föräldrar, släkt och vänner, några månader under vinterhalvåret. 

Dels för att hon avskyr vintern här, men också av andra praktiska skäl. 

Ibland har hon firat jul med oss och åkt först i början av året, men i år 

kommer hon att åka redan om ett par dagar. 

Lite löst sådär hade vi talat om att äta en gemensam lunch eller middag innan hon 

åker, men sedan blev det inte att bestämma nåt för det var så mycket annat. 

Jobb, förkylningar...vardagsstuff som måste fixas undan. 

Så med andra ord så blev det till vi bestämde oss för att träffas på IKEA. 

Av alla ställen liksom. Men det för att tösen ville äta skandinaviskt julbord innan 

hon åker till Seoul. Så vi bestämde träff på IKEA och redan i trappan upp till restaurangen

möttes vi av en doft av - jul! 

Både min grabb och hans tjej äter mycket asiatisk mat till vardags så det är faktiskt lite

överraskande att hon tagit till sig den skandinaviska julmaten så starkt. 

Smakmässigt känns det som från andra delar av världen - vilket det ju förstås också är - 

men också från en helt annan tidsepok och kultur. 

Vilket det ju också är...förstås. 

Men av alla oss är hon den som mest älskar dessa jul-lådor. Kålrotslåda, 

sötad potatislåda. Det är kopiösa mängder den lilla späda människan kan tynga i sig! 

Vi grovmejslade nordbor blir långt efter! 

Men ja, på något plan körde den härliga, om än något ljudliga, lunchen

igång jul-väntan i ett kick. IKEA restaurangen var sprängfull av människor som ville 

äta av jul-lunchen, så helt ensamma i att starta upp med julmat redan nu var vi inte. 

Och det var gott! Smakade rätt. Sådant är viktigt. 

Om något så ju dessa traditionsmaterna kinkiga att få till på rätt sätt

när jag tänker att alla familjer dessutom har just sin egen "touch of taste" 

på just den julmat man brukar äta.

*

När jag kom hem måste jag korka upp en flaska glögg som legat och samlat damm 

sedan förra året. Bläddrade i tidningen Lantliv Mat och kom på några recept som 

jag minsann skall testa på i år. Och så såg jag att grannen i grannhuset redan 

hängt upp lite "säsongsljus". Låt oss inte kalla det julljus. Heh. 

Uppenbarligen inte bara jag som längtar efter jul. 

Det huset kommer snart att ha tillgång till sina balkonger och med den raska

fart som renoveringen framskrider så kanske jag också har en balkong innan jul? 

Hoppas, hoppas! 

Fick igår info om att möjligen om en dryg vecka skulle inplastningen från halva

vårt hus att försvinna vilket är alldeles underbara nyheter. 

Än kan jag inte drömma om att jul-inreda balkongen med ljus och växter, 

men vi går mot rätt håll - och en kan alltid värma lite glögg och smutta på

den allra första jul-längtan. 

Ha en skön helg - och woopwoop - det är ju farsdag i morgon! 

Kram Maggi

VINTERNS FÖRSTA SNÖFALL

 

Det var över lika snabbt som det började. Jag har lyxen av ett eget arbetsrum, men

har nu flyttat min "arbetspunkt" till det för tillfället enda fönster i detta hem. 

Bara för att kunna se ut. Och mitt i allt så hade det börjat snöa. 

Första november - första snön. 

Flunsan har sett till att jag hållit mig inomhus hela veckan undantaget att 

gå ut med soporna, vilket har varit en skön syssla - lite frisk luft i alla fall. Heh! 

Nu är jag på bättringsvägen men gubben har fått ta över bacillerna så lär

bli lite host och nysning och snörvel ett tag framöver. 

Men det är nu sådant som hör hösten till. 

På det sättet ändå positivt att flunsan kom nu, för inom ett par veckor

startar mina hetsveckor på jobbet. De håller på till halva januari, sedan

blir det lugnare igen. Men det passar mig att jag vet att det blir mycket att ta

tag i, men att det går att "äta en hel elefant" - man tuggar i sig en liten bit i taget bara. 

Brukar inte skrolla jättemycket på instagram, har ett konto dit jag stuvar bilder från 

trädgården - ibland helt av den egoistiska orsaken att jag då har bilder samlat på ett ställe

med vilka växter jag har var där på egna lilla täppan. Men när jag nu varit lite

på låg energi så har jag skrollat mer och snöat (hahaha) in mig på ett par stycken

instagrammare som visar bilder från en snöig landsbygd och snötyngda 

granar i juletid och jag tänker att kanske snö inte ändå är så tokigt? 

Så till den grad påverkad av denna vintriga landsbygdsromantik frågade jag i familjens

chat om någon ville fira lilla jul på stugan i år. Alla tummade upp det påhittet. 

Följande morgon när jag påminde mig själv om vilket sjå det skulle vara att 

förverkliga tilltaget var jag kanske inte fullt lika ivrig själv....

Men om det skulle vara en riktigt vacker och fin, snöig (!) lilla jul.

 Om man då skulle? 

Nå, återstår att se. Kanske det bara var ett (snö)romantiskt  infall 

förgyllt av vackra bilder på ett instagramkonto. 

Ibland blir man ju nog onekligen inspirerad av sådant. Men till realiteterna: 

Skärgården är kanske inte fullt så romantisk i regn och mörker. 

Nu skall det bli lite fredagsmys med gubben minsann. 

Han nyser och jag snyter mig. Gemensamma intressen så att säga ;). 

Kram Maggi

ALLDELES TYST

 

Det är tisdag, tidig eftermiddag. Har en förkylning ihop med mig, 

så jobbar lite, men bara på halvmaskin. Med distansjobb blir det lite

flummigt hur och när man skall vara sjukskriven vid lättare flunsor. 

Just idag råkar det vara väldigt glest med kolleger på jobb så tänkte att

jag kan ju hålla lite koll på om det ramlar in några mejl som man borde

akut ta tag i. Skulle inte åka in till kontoret i det här skicket och riskera

att smitta ner mina kolleger, men lite halvmaskin skall jag väl klara av. 

Dessutom betar jag gärna bort rutingrejer så de inte blir till en större hög

tills jag är återställd. Att göra så här är helt frivilligt från min sida, inget

arbetsgivaren förväntar sig, men ibland kan det ändå kännas lite diffust. 

Borde jag jobba alls när jag känner mig febrig och lite i ofokus? 

Borde jag istället vila heltid och låta flunsan ta den tid det tar? 

Sådant sitter jag och funderar på. Kanske borde jag koka mig en kopp kaffe? 

Men så plötsligt blev det alldeles tyst! 

Strömmen gick. 

Det blev alldeles, alldeles tyst. 

Tänk så mycket små surrande ljud det ändå finns i ett hem fast

man inte tänker på det. Ett kylskåp som surrar, luftkonditioneringen låter

kanske lite den också även om jag inte kan lokalisera ljudet. 

Det susar lätt i elementen. Kanske? 

Jag bara hör att ett ljud saknas när det inte finns. 

Satt en stund i den totala tystnaden och bara var. 

Det var skönt. Som ett slagt ljudvakuum. 

Strömavbrottet tog inte länge. Efter en kvart hör jag vår 

robotdammsugare glatt ropa till: Charging! 

Nu skall jag också lägga mig själv på lite charging och läsa en bok. 

Kanske får jag ett stycke kattunge som sällskap. 

Lite spinnande är ett underbart ljud. Det vill man inte vara utan! 

Kram Maggi

EN VECKA AV IRRITATIONSMOMENT

Vågar nästan påstå att jag i vanliga fall är en ganska så balanserad och lugn person. 

Och rätt glad för det mesta också. Men den här veckan har varit så jävla

irriterande. Som att gå och ha en sten i skon som man inte kan ta bort. Dag efter dag. 

Inget dramatiskt har hänt men en massa små saker som fått mig ur min lugna bana. 

Och jag kan inte ens skylla på någon annan än mig själv. 

Och det är ju det värsta! 

I veckan skulle jag tvätta. Sådant som jag gör varje vecka. Bara att denna gång lyckades jag

krympa min favorit grå tröja till dockstorlek. Har inte hänt på tiotals år. Nu är det ju inte så att 

jag inte skulle ha andra grå tröjor, för det har jag. Man kunde säga att jag har en fix idé på

att det nog alltid finns plats i garderoben för en grå tröja - till! Men min favorittröja! 

Eller egentligen är det inte det, bara den tredje eller fjärde mysigaste grå tröja, men 

om den hade fått leva vidare i normal storlek hade den kanske kunnat BLI min alla tiders

favorittröja. Ja...ni hör...skall man hitta negativa tankar så nog sjutton finns de där när

man gräver lite. Usch! 

Märker att också min gubbe har fått sig en och annan helt onödig verbal känga den

här veckan. Måste skriva verbal så ingen tror att jag slänger skodon på riktigt. 

Så illa är det ändå inte. 

Även en del av mina kolleger gick mig på nerverna den här veckan och jag fick skärpa mig

att inte bli för passiv-aggressiv i mina svar. Det var svårt. 

Bokföraren som sköter gubbens företag fick också ett mejl som kunde varit artigare. 

Visserligen hade jag i sak orsak att gnälla och påpeka fel som hon gjort, men så

som jag skrev nu brukar jag inte känna behov av att skriva. Bokstäver som istappar. 

Kanske var det någon slagt dålig karma som gjorde att min tröja krympte. 

Lite mer dålig karma rann tydligen ner över mig när jag i går kväll skulle

poppa lite popcorn åt mig. Gubben hade försvunnit på bastukväll med husbolagets

bastugäng. Egentligen tyckte jag att det var bara skönt. Jag visste att jag inte är mitt strålande

glada jag alls. Helt nöjd med att krypa upp i soffhörnet, tända ljusen, leka med

katten och låta lite melankoliskt klassiskt strömma ut ur högtalaren. 

Passade ihop med mitt dystra jag. 

Tänkte att jag kollar Doobidoo, lite skratt, musik och så. Bli på bättre humör. 

Och det är då popcornen kommer in i bilden. 

Valde en alldeles för liten kastrull - eller för mycket majskorn - båda med samma

dåliga resultat. Locket började lyfta och jag insåg att jag behövde ta kastrullen från spisen

i förtid om jag inte ville ha hela spisen och arbetsbänken täckt i popcorn. 

Så jag häller popcornen i ett större kärl, saltar och går och ser på Doobidoo.

Först i morse inser jag att jag lämnat den heta kastrullen på arbetsbänken. 

Vilket jag inte heller brukar ha för vana att göra! Så nu har jag ett 

ärr i arbetsbänken som påminner mig om min miserabla vecka. 

*suck*

Måste köpa lite höstfärgade krysantemer hem idag då jag var till butiken och

för att köpa hem kattmat som jag hade glömt igår för att min hjärna är inte

än helt inställd på det där att se till att kattmat finns hemma. Trög kattmatte. 

Väl hemkommen märkte jag att en del av blommorna minsann var lite överblommade, 

men var helt för trött för att åka tillbaka till butiken med dem. 

Väl medveten om att ifall det i butiken skulle finnas en expedit som på minsta vis 

visade att det skulle vara besvärligt att byta ut blommorna eller få 

pengarna tillbaka så skulle jag bli primitiv och stuva krysantemerna i örat på hen. 

Och jag skall ju faktiskt fortsätta handla där. Kattmat i alla fall. 

Nu får jag bara vara extra försiktig då jag sätter upp dem i vas så att kronbladen 

sitter kvar tills jag får dem till bordet i alla fall. Om jag skulle spraya dem med hårlack? 

Nja, får vara - de skulle antagligen bara dö på kuppen av den behandlingen. 

Fast det skulle på något sätt vara lämpligt för denna veckas tema...

Nu skulle man ju snabbt kunna tänka sig att jag har någon klimakteristorm som 

är ihop med mig, men det träsket tror jag att jag lämnat bakom mig. 

Så skyller på den här instängdheten i lägenheten som gör dåliga saker med mig. 

Här utsikten från vardagsrummet - och nej, det är inte ett svartvitt foto. 

Skönt förresten med en blogg dit man kan spy av sig. 

Men en riktigt underbar nyhet från veckan som gjorde mig så glad! 

En av mina äldsta och bästa väninnor vann en skrivtävling och blev

uppmärksammad på bokmässan i Helsingfors. 

Så himla stolt över henne och glad för hennes skull! 

*

Nu skall jag nog gå och göra något vettigt. 

Eller om jag bara skulle låta bli, så jag inte förstör nåt mer...

Kram Maggi

 

AVSAKNAD AV UTSIKT

Medveten om att jag redan tidigare på sensommar gruvade mig lite för det där

att komma hem till ett hus, ett hem, som är inne i en huva av plast. Det känns

väldigt märkligt, och jag vet ju inte om det är på grund av det som jag 

känner nästan ett fysiskt behov av att komma ut. Under några veckor sedan 

jag kom hem med kattungen så kunde jag inte heller ha fönstren öppna på 

grund av risken att Iris skulle vara lite väl nyfiken på världen utanför. 

Nu har jag skaffat "kattsäkra myggnät" till framsidan av husets fönster så att

vi kommer åt att vädra. Men fortfarande är det plast runt huset. 

Bara ur fönstret på gaveln kan jag kolla om det regnar eller om solen skiner. 

Det känns märkligt. 

Märker hur otroligt jag saknar utsikten från mitt arbetsrum. Hur ofta jag

i vanliga fall lyfter blicken ut över sjön när jag behöver grunna på något. 

Nu ser jag bara en plasthinna på de nya fönstren. Som västa dimman ever. 

Plasten är där för att skydda förstås. Ibland ser jag någon bygg-gubbe i sin gula väst

gå förbi. Ibland stannar han en stund och rappar väggen. Eller vad han nu gör?

Ser honom som i ett dis. Jag ser inte honom, han ser inte mig. Bara konturerna. 

Förstår ju att det måste vara så. Vi som bor här vill inte att bygg-gubbarna kan glo in på oss, 

och de vill nog lika lite bli påglodda av oss. Men det känns lite knasigt. 

Saknar mig sjuk efter möjligheten att ta min kaffekopp och gå ut på balkongen

då jag tar en paus. Kunde gå ut på gården förstås, men där är det byggställningar

och liftar och små traktorer och cirkelsågar som sjunger sin bullriga låt. 

Egentligen klagar jag inte på arbetet i sig. Inte ens bullret, faktiskt. 

Det blir så fint när det blir klart, så missförstå mig rätt. 

Följer bara intresserat mina egna reaktioner. 

Av att inte ha, eller att ha en mycket begränsad, synkontakt med världen

där utanför. Som att ha ett försvagat sinne av något slag. 

 

Men klagar gör jag inte. 

Tänker på vår ålderstigna, lite dementa,  granne som bor i en liten etta. 

Hela sommaren har hon levt mitt i värsta bullret. 

Utan möjlighet att öppna fönster ens, för att inte tala om att man 

inte kunnat använda balkongen. Hon går inte så ofta ut vad jag vet. 

Åldern och demensen har gjort henne lite ängslig har jag förstått. 

All uppståndelse med alla maskiner och gubbar kan inte vara lätt för henne. 

Så från den synvinkeln är jag bara banal som låter mig påverkas

av lite plast för fönstren och avsaknad av möjligheten att höstpynta

min balkong. Att jag inte kan ha säsongs- eller julljus på balkongen i år. 

Men märker att jag saknar det alldeles förfärligt mycket. 

Mer än jag trodde jag skulle göra. 

*

Så jag åkte idag till gravgården en sväng, bara för att se till att min familjs 

grav var så där extra fin. Tände ett ljus i lyktan där bara för att. 

Och tänkte hur viktigt det faktiskt är att ha nåt att höstpynta.

En årstidstraditionalist som jag behöver det! 

Men tröstar mig med att till vårvintern kommer jag att kunna se ut över sjön 

igen. Och jag kommer att kunna gå ut på den nyrenoverade balkongen och 

lyssna på kattugglans hoande i natten och se tranorna återvända. 

Nu skall jag leka med katten så att den sover gott i natt också. 

Ha det gott! 

Kram Maggi

HIPP HIPP HURRAA

Nu är "lillungen" firad med höstig boeuf bourguignon, potatismos, ljummen sallad med 

getostkräm och en tarte tatin med glass. Franskt alltigenom. 

Spelar ingen större roll för de övriga runt bordet. Allt sjunker bara det är gott. 

Har en ganska så tacksam släkt att bjuda mat åt. 

Men för att roa mig själv så är det skoj med lite tema så där. 

Idag är det söndag och underbart höstväder. Inget på agendan så jag 

tog kameran med på en promenad. Så skönt i luften, svalt men inte kallt ännu. 

Den här hösten har lite tagit mig på säng. Det var ju så länge varmt så 

jag är lite ur min egna årstidsklocka. Och så är ju som sagt huset inplastat så

den där omedvetna kontrollen om hurudant vädret är saknas. Och så saknas

vissa höstrutiner också i år. Även om jag då bott i lägenhet de senaste åren så 

har jag ändå velat pynta till höst på balkongen. 

Nu är ju balkongen ur bruk och jag känner mig lite vilsen när jag inte 

riktigt har nåt att höstpynta. Förvisso kan jag göra det inne, men saknar det där

med ljung och levande ljus i lyktor och att liksom bädda fint för vintern i 

krukor och ja hela den proceduren. Det känns konstigt helt enkelt. 

Som om jag inte riktigt avslutat en årstid. 

Det skall förresten bli intressant att se hurudan vinter vi kommer

att få i år. Lyssnade på radion där det i ett program presenterades olika

scenarier om den kommande vinterns väder. 

Det har, som sagt, varit en varm höst, vilket betyder att vattnet i Östersjön fortfarande

är varmt för årstiden. Skulle de kommande vindarna att vara syd- sydvästliga så skulle

vi få en varm och regning vinter, en sk. "dansk vinter". Men om den polar-

virveln som snurrar runt Island/polarområdet försvagas så skulle det kunna

leda till att kalla nordliga vindar kommer åt att ta över och då kan kombinationen

kalla nordanvindar möter fuktigt "varm" luft över Östersjön leda till maffiga

snöstormar här längs vår sydkust. I väntan på någondera då. 

Kram Maggi

 

UTE ELLER INNE?

Lilla Iris är min femte katt. 

Det var i början på 90-talet som jag skaffade mina första katter.

Två svarta syskon, Molly och Varelsen. 

(Varelsen för att hon inte hade någon svans, och såg inte riktigt katt-lik ut).

För att vara ärlig så skaffade jag dem för att hålla ordning på mössen. 

Vi bodde ute på landet med ett stall som närmaste - och enda - granne

så det fanns gott om möss och råttor att jaga. De kattungarna kom till

en tillvaro med unge, hund, höns och ankor och ett husbygge. 

Säger sig själv att det inte fanns så mycket tid att roa kattungar. 

Varelsen flyttade vid något skede till grannen som stallkatt, men dog

som relativt ung. Molly flyttade med oss till huvudstaden och så på nytt

ut på landet. På sin ålders höst flyttade hon till det pensionerade

grannparet som matade henne med räkor och leverpastej. 

Inte undra på att hon flydde dit från en yr familj med ungdomar och ungar 

som kom och gick hela tiden, renoverade hus och skaffade hundvalp. 

Jag hade också flyttat när jag ser tillbaka på de åren. Hahahaha! 

Molly levde till 17 år, om jag minns rätt. 

Utekatt hela sitt liv. Avled av njursjukdom. 

Redan då Molly levde pensionärstillvaro hos grannen

 kom kattsyskonen Vilse och Myrra. 

(Det är smått komiskt att Iris ser lite ut som en mix av de två 

tidigare katterna). De fick också leva hela sina liv som utegående

katter, med en liten parentes på ett år då jag bodde på ett ställe

där det inte var "önskvärt" att släppa ut katter. 

Vilse försvann, som så många utegående katter gör. Jag vet 

aldrig riktigt vad som hänt. Och det är ju den där jobbiga sidan med sk utekatter. 

De kan bli påkörda, uppätna, bortrövade...

Myrra däremot fortsatte leva och avled för några år sedan som 

15-åring. Så även utegående katter uppnår hög ålder. 

Men det är klart, de utsätts för mycket mer faror än en katt som lever hela

sitt liv inomhus. Men mitt dilemma är att jag har lite svårt att tro att

en katt faktiskt får tillräckligt med livskvalitet genom att bara leva sitt

liv inom fyra väggar. Ingen skulle väl komma på den befängda idén

att ha en "innehund", eller "innehäst"? 

Nå, "innehöns" och "innekor" finns det tyvärr, men det är inget någon

tycker att är speciellt okej. Men då det gäller en katt är det önskvärt till och med? 

Okej - man KAN inte riktigt jämföra men hela det här med enbart ha innekatter

känns inte okej för mig. 

Iris kommer ju att vara en innekatt "i stan" medan hon kommer att få gå 

fri och ledig då vi är på stugan. Hade jag inte haft den möjlighet, att kunna

erbjuda en frigående tillvaro under nästan halva året hade jag inte tagit katt. 

Att hålla ett självständigt och självgående djur som en katt inlåst

går emot min moral. 

*

Många motståndare till utegående katter säger att katter tar fåglar. 

Och det gör de säkert, men de tar betydligt fler möss och råttor. 

Min kompis som bor i London förstår inte alls det här med att enbart ha

katter som innekatter. London hade varit ett helvete av råttor om inte katter

fick hålla den populationen under kontroll. Också i finska (och svenska) 

städer har råttproblemen blivit större om jag förstått rätt. 

Att utegående katter skulle minska på fågelpopulitionen är skrattretande. 

Under årtionden - århundraden - har det funnits frigående katter och faktum är

att då har fågelpopulationen och arterna varit mer livskraftiga. Det är nog vi människor 

som helt själva genom att reducera fåglarnas livsmiljöer minskar på den diversiteten. 

Inte våra frigående katter. Vågar nästan påstå att en katt har extremt svårt att ta en frisk fågel. 

Det är nog oftare sjuka och gamla fågelindivider som hamnar i deras klor. 

Med de där första av mina katter hade jag vare sig tid eller intresse att följa med 

vad vare sig katter eller småfåglar sysslademed. Med de senare kattsyskonen var i synnerhet 

Myrra en katastrof i fågeljakt. Med fåglarna som vinnare för att förtydliga det hela. 

Hon var helt enkelt inte listig nog. Möss fångade hon och hämtade fångsten 

till mig för att få sin belöning i form av god kattmatt. 

*

Men Iris är en innekatt. Och märker vilken skillnad av "uppmärksamhetsbehov" 

hon har jämfört med de tidigare katterna. Okej, de hade också varandra att 

leka med, men det där jaktbehovet som ju katter de facto har måste få bli

tillfredsställt för att en katt skall vara mentalt i balans. 

Och för att tillfredsställa det för en kattunge och ungkatt tar nog mer tid än 

man tänker. Så många gånger har jag hört om katter som börjar utveckla 

"problembeteende" vilket jag personligen tror beror på för lite stimuli. 

Stimuli som de får automatiskt om de får gå ute. 

*

Skall bli intressant att följa med Iris utveckling, hon kommer med största sannolikhet

att vara renlärig innekatt till nästa vår. Redan nu har jag "underhållt" henne

mer än jag gjort med de tidigare katterna sammanlagt - känns det som. 

Det här är en fråga som är allt annat än svartvit och som har anhängare på

båda ytterligheterna. Och de flesta någonstans i gråzonen. 

Jag kan bli lite provocerad av de där typerna som håller på och fångar

in frigående katter och för dem till diverse katthem även om det är

tydligt att katterna som går fritt är friska, välmatade och välskötta. 

Det är helt klart en annan sak om katterna skulle fara illa, men vissa personer 

verkar ha tagit som sin mission att fånga in alla katter som de bara ser. 

Det om något förorsakar en stress åt katter, bli fångade av främmande människor och körda

till något ställe som är helt främmande för dem. Katten mår nog sämre av det än att den 

bara skulle ha fått återvända hem i egen takt. 

*

Så det är onekligen lite komplext det här med katter. 

Skulle aldrig själv släppa ut en osteriliserad eller okastrerad katt för att

undvika någon som helst form av vildpopulation av katter. För det är ju

ett problem om vare sig kattföräldrarna eller ungarna har en familj att komma hem till. 

Kom just på att jag glömt en katt. Den första! 

En förtjusande vacker katt som just hade fötts till en sådan där halvvild

kull. Tyvärr fixade den inte alls det här med att bo i möblerade rum. 

Den var rädd, nej...den var skräckslagen. Fattade inget om kattlåda och var

allmänt bara sjövild på ett aggressivt sätt. Efter en kort tid gav jag upp och

katten fick flytta som stallkatt till en bekant. Där trivdes den och var en 

duktig mössjägare, men blev aldrig helt bekväm med människor. 

Vilket för mig in på tanken hur nära katter verkar ha att återgå till en

mer vild version av sig själv. Har katter, jämfört med hundar, närmare

till sitt vilda jag? Har katter med andra ord större kontakt med sina 

ursprungliga instinkter än vad till exempel hundar har? 

Åh, kunde vända och vrida på det här hur länge som helst! 

En intressant och delikat motsättning. 

Men nu skall jag gå och fixa till det sista till den där 

födelsedagsmiddagen till "lillungen". 

Han som nu är närmare 50 än sin födelse. 

Skall påpeka det åt honom! 

Kram Maggi