ROSTIGA TING OCH VINTERBLOMMOR

Hej, hej i fredagskvällen! 

Jag och den där lillungen som numera är en vuxen karl, som ni vet, 

men som i bloggosfären alltid kommer att gå under benämningen lillungen, 

vi har en liten gemensam "hobby" som vi kanske utövar två gånger i året 

och det är att ofta (eller "ofta och ofta") en dag på att snoka runt

lite på diverse loppis och antikbutiker. 

Med åren har vi båda blivit mer sparsmakade och medvetna om 

vad vi vill köpa om vi hittar något av värde. Och nu inte i penga-

värde utan något som man efter övervägande vill släpa hem. 

Senaste vecka så hade vi en sådan dag och han gjorde ett fynd i sin smak. 

Och jag hittade som sagt den där snigelpannan att använda till akvarellmålning

och så hittade jag ett par rostiga gjutjärnsgrytor. Det är så där med att fynda att 

det har säkert för olika människor olika betydelse. 

För mig är ett kap inte nödvändigtvis något som är ekonomiskt ett kap, 

även om jag vill vara tillräckligt insatt för att inte betala överpris heller. 

Men de här två gjutjärnsgrytorna visste jag var av "äkta vara" redan då jag 

tog i dem. De väger nämligen riktigt rejält, närmare ett kilo styck så små de är. 

Så absolut inget kinesiskt tingeltangel, vilket också bekräftades av en förståsigpåare

som trodde att de kunde vara belgiska ursprungligen (möjligen franska)

förmodligen sent 1800-tal, tidigt 1900-tal. De franska gjutjärnsurnorna är mer

tydliga i sina ornament än de belgiska, så kanske belgiska då?

Och värde ute på marknaden här i Norden...

tja runt 100 € styck lär det kunna vara. Jag betalade 10 €. 

I Belgien där de här föremålen är mycket vanligare så kan man få dem

för 15-30 €. 

Så ett litet kap - det kan man väl tala om ändå? 

Nu vill jag ju ha dem kvar, och hade jag nu inte betalat ett fasligt överpris för dem så 

hade jag varit nöjd oberoende. De är ju alldeles underbara till höstens hyacinter

och i vår med vårens första krokusar eller irisar i så blir det förtjusande. 

Och gillar att se på dem, ta på dem, och veta att de varit med i hundra år. 

Vanligtvis är loppisar fulla med en massa strunt om man skall vara ärlig. 

Men ibland kan man fynda. Fynda på många plan. 

Något som man behöver billigt eller något som är värdefullt på annat plan. 

Och visst har jag betalat överpris för nåt jag bara velat ha.

Men det är något i det där att inhandla begagnat. Jo visst köper man

något som man kanske inte "behöverbehöver", men samtidigt ger man ju

det ett förlängt liv. Och så gillar jag ju att omge mig med "gammalt skrot". 

Ärvt eller köpt spelar inte så stor roll. Jag trivs med det lite avskavda. 

Men är numera mycket sträng med vad jag släpar hem. 

Sådant kommer också med tiden. Men ett par hundra år gamla belgiska

gjutjärnskrukor för priset för en hamburgarmåltid. Just saying! 

*

Men NU skall jag ta och ge mig själv en fredagstvaga i form av ett bad. 

Låta axlarna slappna av och sänka kroppen i ett nästan för hett vatten. 

Och bara andas, djupa sköna andetag. Gör du också något för din egen skull. 

Vi är så värda det! 

Kram från Maggi

 

SMÅTT GRÅTT

Jodå, jag gillar novembers grå nyanser som egentligen är så mycket mer

än bara grått. Även om himlen kan vara jämngrå och disig så finns det ändå en

härlig palett av färger därute. Innan frosten, som faktiskt inte ännu nått södra Finland

så finns det en otroligt vacker subtil färgskala att upptäcka. 

Mossornas klargröna färg, Lavarnas lysande vita. De gröna fälten av höst-sådd säd (?)

och mjuka, vackra toner av vissnande gräs och träden som tecknar sig så 

grafiskt mot den enfärgade himlen. 

Har säkert nämnt att jag börjat med akvarellmålning och jag visste ju att

det skulle vara knepigt och utmanande, och att det varit! Men jag kämpar på! 

Både teckning ( med blyerts) och akvarell tilltalar mig för att det är en slags

bildkonst som man lätt och ganska billigt kan ta och testa på. Ändå vill 

jag slå ett litet extra slag för att välja "kvalitet" från början. 

Pappret. Det är enorm skillnad om man har bra kvalitet på pappret eller inte. 

När jag testar mig fram så har jag ofta ganska små ark - en delad A4 eller en kvart av A3. 

Min tanke är att hellre måla mindre på bra papper än större på "billigt" papper. 

Jag vill liksom lära mig känna pappret, det är viktigare för mig i detta skedet, tänker jag. 

Penslar. Jag har ett par penslar som jag målar det mesta med. Ofta använder jag 

bara en eller två penslar till mina målningar. Däremot har jag ett gäng gamla penslar från 

annodazumal som jag använder till att blanda färgerna med. Blir ganska brutalt

när man skall få tillräckligt med färg från små halvkoppar akvarellfärgen som jag vid något

skede köpt och tänker använda upp. Vill inte våldföra min kvalitetspenslar till detta. 

De några nya färger jag behövt köpa har jag köpt i små tuber. En sådan liten tub 

kan man fylla en halvkopp med många gånger, så på sikt blir tubfärger mycket billigare.

Själv har jag börjat pluppa ut lite av de färger jag vill använda på den flata ytan av min palett. 

På tal om paletter ja! Länge klarade jag mig med att blanda färgerna på den där plåtasken 

där mina färdigköpta halvkoppar är. Men det räcker inte. Framför allt får jag inte blandat 

nog med färg för att tex täcka en hel himmel med blått, det behövs en större yta som 

har plats för både mer vatten och pigment. Det är ofta helt omöjligt att få blandat en

likadan blandning av färger om man plötsligt behöver mer. 

Så en lärdom - blanda alltid, alltid mer färg än man tror man behöver. Alltid. 

Så jag köpte mig en sådan där "blomma" i keramik och den var bra men 

ganska snabbt hade jag använt mig av de sju facken i blomman. 

Och då gjorde jag en stor miss! Jag köpte sådana där blandningsskålar

som ser lite ut som äggkartonger i plast. De kostade inte många slantar - och tur 

var väl det - för de är i min mening helt värdelösa. Hade ingen aning om att akvarellfärg

beter sig så olika om de blandas på metall eller keramikbotten jämfört med plast. 

Plasten gör det hela märkligt. 

Kan inte förklara det, men plast är (inte här heller) min grej! 

Så när jag häromdagen var på en liten sekondhand/antikbutik-runda med lillungen 

(ja, ja....han är 27 höstar gammal, så lillunge är kanske inte en helt användbar term, 

men han har varit lillungen sedan bloggens begynnelse). 

Men vi snokar gärna tillsammans efter gammalt-vackert-användbart-fynd-villhöver.

Ofta kommer vi rätt så tomhänta ut, vi har blivit lite sparsmakade med åren vi båda. 

Men denna gång så hittade jag en sådan där grej som man tillreder sniglar i 

och den är ju helt perfekt till mitt ändamål! 

Lillungen hittade en grej till sitt kök och jag en köksgrej till mitt akvarelleri. 

*

Nu är jag inget annat än en glad amatörmålare och total nybörjare, men tänkte att lite 

tips på vad jag tycker är bra kan jag ju dela med mig, eller hur? 

1. Bra papper - men riv dem mindre. Om inte man riktigt (som jag) vet vad man

gör så är det ju knas att offra en hel A3 på en medioker bild. Men viktigt att lära

sig måla på kvalitetspapper. Att känna sitt papper tror jag är viktigt! 

Och köp olika märken och känn efter vilket blir din favorit. 

(men mitt tips är att testa olika tillverkare av 300 g/ m2 och i bomull). 

2. Penslar - man behöver färre än man tror. Satsa på ett par, tre riktigt bra och

lämna de där specialpenslarna tills man blivit bra nog för dem. Less is more tänker jag

i det här fallet. Men penslarna skall vara riktigt bra. Precis som med pappret. 

Att börja måla på billigt papper med dåliga penslar är bara ett dåligt val. 

Papper kan man mer frikostigt testa sig fram på, men penslar är ändå snäppet dyrare. 

Men snåla inte - en bra pensel är bättre än dussinet mediokra. 

Jag lovar, been there, done that! 

3. Att köpa halvkoppar med färger är bra när man testar sig fram vilka färger man gillar. 

 Men när man väl hittat sina favoriter som man hela tiden återkommer till och som man 

gillar att måla just den sortens motiv som känns rätt för en själv då skall man gå över 

till små, eller större tuber. Det blir ekonomi i slutändan. Och framför allt är det

trevligare än att behöva gräva i de där färgkopparna. 

4. Och ja, snusa runt på loppis efter äggkoppar, snigelpannor eller annat passande. 

De skall vara vita (för att se färgen/kulören rätt). Och skippa de där i plast. 

Det var årets missköp där för min del, även om de bara kostade någon fjuttig euro.

Men av princip harmar det. 

Men nu skall jag ta och tassa till kylskåpet och se om där finns något för en 

hungrig mage. Gubben har tassar till grannen för en "spansk kväll" och eftersom min

spanska är totalt obefintlig har jag artigt tackat tack, men nej tack 

och samtidigt njuter jag oerhört av en "ensamkväll" då jag kan spela

musik jag älskar högt och länge. Nja, han gubben min morrar inte speciellt mycket, 

egentligen inte alls, över min musiksmak, men ändå känner jag att det här med att spela 

"min" musik så det bognar i väggarna mer som min privata grej.  Lite märkligt efter så många

år(tionde) men ändå. Och på nåt plan tycker jag att det är skönt och befriande att det fort-

farande finns det här som är "min grej" och det som är "hans grej". Tror inte för en sekund

att människor som bor ihop och älskar varandra skall behöva ha ett symbiotiskt förhållande. 

Om man har det så är det fantastiskt. Men ett bra förhållande tror jag baserar sig på att just

balansen mellan mitt och ditt och vårt liv är i ja...balans. 

Och att man tål lika mycket "skit i knutarna", så man inte behöver gnata ihjäl 

den andra utan att man har den där balansen. 

Men DET är en annan historia. Stundvis enklare att tampas med än med akvarell-

 som väldigt sällan beter sig så som man själv vill. 

Men en ger ju inte upp! 

Kram från Maggi

HÖSTSMAKER PÅ MÅNGA PLAN

Idag hade jag en tid att passa i östraste Vanda, och efter det skulle jag - om jag känt mig effektiv 

på ett tidsmässigt sätt - ta mig till Sjundeå som enligt GPS låg på knappa timmens avstånd. 

Men nu hade jag ingen tid att passa där så jag valde att köra en massa småvägar dit. 

Lite åt höger här i den här korsningen och så kanske vänster i den här korsningen. 

Älskar att göra så! 

Det är så himla mycket roligare än att susa fram längs de där stora autostradorna. 

Tycker dessutom att det är nästan meditativt att köra längs med kurviga små vägar, 

längs små byar och genom lantbrukslandskap. Ibland måste jag ut på diverse större

vägar men undvek dem så gott det gick! Enda gången jag var tacksam för de större vägarna 

var då jag kände en viss hunger och det enda negativa med de där småvägarna är

att det dessvärre är rätt glest med vare sig bensinstationer eller matbutiken, inte för att nämna 

restauranger. Och då är vi ändå inte ute i ödemarken utan kanske 40 km från hufvudstaden. 

Vilket säger något om hur på något plan snedvridet vår geopolitik är. Och jag vet inte om jag tycker

att det är skönt att det finns ren landsbygd bara ett stenkast utanför Helsingfors stadsgränser. 

Eller om jag skall vara orolig för den "riktiga" landsbygdens väl och ve i vårt land. 

Det kanske må bli ett eget inlägg längre fram.

*

Men om det man ser när man kör genom landsbygden.

Jag har reagerat de senaste åren om hur mycket lador som är påväg att ta steget 

ut i historiens arkiv. De behövs ju inte längre...så de får förfalla. Och jag skulle så gärna 

vilja fånga dem på bild innan de säckar ihop och en (bonde)kultur förmodligen

för evigt går i graven. 

Regniga dagar njuter jag av att plocka fram akvarellerna och sätt mig för att måla. 

Just nu över jag på att mål tyg - attan så det är svårt! För att få lite inspiration så 

bad jag lillungen, som råkade ringa, om ett motiv och det var "sammet" som i en

teaterridå. Och så råkade jag hitta en bild med lite Belle Époque- känsla. 

Vanligtvis brukar väl akvarellerna vara ljusa och så, men jag gillar

 just nu i alla fall de mer mustiga tonerna. 

I övrigt händer det inte så mycket annat än att vardagen lunkar på

i ett ganska så skönt spår. Och tempo. Vanligtvis brukade hösten

betyda mer jobb och upptrappat arbetstempo, men nu har jag helt 

hängett mig åt att ta dagens som den kommer och det lugn jag känner

är nästan lite sakralt. Att kunna gå ut och promenera när det är ljust

och just lämpligt väder är ju en otrolig lyx! 

Har också njutit av att ha möjligheten att läsa, läsa i massor! Så tänkte faktiskt ta

och sammanställa en läslista till nästa gång, kom jag på just precis! 

Höst och mys i soffhörnet med en bra bok - det hör ju ihop! 

Och god mustig mat. Och till receptet på maträtten på bild får jag också

återkomma. Det skulle bli ett alldeles för långt inlägg annars. 

Men tills dess! Ha det gott! 

Kram från Maggi

 

BALKONGBUNDEN

I nästan hela mitt vuxna liv har ischias-nerven i mitt högra ben

med jämnt ojämna mellanrum påmint mig om sin existens. 

Jag vet inte vad det är som utlöser det hela, och om jag hade varit en mer

noggrann person så skulle jag skrivit upp när besvären ploppar upp, 

men tycker mig att det oftast är vår eller höst när det är liksom

fuktigt och kyligt samtidigt. Och ja, jag kanske har satt mig på nåt 

kallt en stund...? Eller gått med för tunna skor...? 

Ingen aning.

Nåväl. Nu var det dags igen. Inget jätteont denna gång, men nog för

att jag inte har lust att ge mig ut på någon promenad precis - det underbara

höstvädret till trots. Med andra ord, vill jag vara ute och njuta

höstsol och frisk luft så är det balkongen som gäller. 

Har redan ett bra tag haft mina tulpanlökar i kylskåpet. Har lärt mig 

den långa vägen att man inte skall sätta tulpanlökar för tidigt, isynnerhet

om man skall ha dem i kruka. Vilket jag tänkte testa på. 

Det är visst något med att om hösten är för varm så startar tulpanlökarna att 

växa redan på hösten och det kanske kan hämma blomningen på våren.

Nåt sådant. Och man vill ju inte riskera. 

Så det blev att pyssla lite sådant på balkongen i går. 

Det är ju inte något fel på utsikten, älskar vår lilla sjö, men

lite svårt nog när man egentligen längtade ut på en promenad.

 

Haha...tog ett foto av vilka tulpaner jag satt i krukan så jag på våren

skulle komma ihåg. Under alla år med trädgård har jag inte på något

vis blivit bättre på att komma ihåg att skriva upp vad och vart jag

satt min lökar. Tydligen är jag ganska så kass på att anteckna nåt alls...

Men ja, det var först när jag såg fotot som jag kom på att de heter Beach Berry och

passar ju bra, här vid stranden som vi är. 

Under sommaren ser vi inget av husen på andra sidan sjön, men nu börjar det glesna 

i trädkronorna och husen blir synliga igen. 

Näe, nu skall jag klinka iväg och starta en tvätt. Bar ju hem lassvis med

lakan, handdukar och sådant från stugan och allt skall tvättas. I veckan

var elpriset så högt (har börs-el) så valde att vänta tills priset 

sjönk igen, vilket nu är fallet. 

Ha en fin söndag, folks! 

Kram från Maggi

DET BLEV INGEN SVAMP

Åkte till stugan för att stänga ner inför vintern, jag tycker ibland att jag gör det 

i två, tre omgångar, men det finns en viss logik i att det blir så. 

Någonstans där i början av september gör jag den första delen av att 

försätta stugan i vintervila. Plockar hem sådana matvaror som inte kan

bli kvar över vintern (konserver och torrskaffning som håller på att gå ut, 

mat från frysen...sådant)

Tömmer krukorna på de sommarblommor som ser eländiga ut. Sätter

blomlökar. Den här hösten har ju varit extra varm så vi har kunnat ha vattnet kopplat 

längre tid än vanligt. Har faktiskt inte varit en enda frostnatt ens! 

Så när och hur stugan stängs för vintern varierar från år till år. 

Det blev en överraskning att det faktiskt kom en liten storm på helgen. 

Jag hade mest kollat in temperaturen och att det skulle vara soligt och fint. 

Men en liten höststorm är ju alltid välkommen! Det susar fortfarande i mina öron efter 

att jag varit ute i den hårda blåsten flera dagar. 

I veckan fyller lillungen  (27) år, och det är ju så att man minns den sista tiden man var gravid

ganska bra. Jag minns att den hösten var det isande kallt. Inte alls som nu. Hade iklätt mig i både

stövlar och handskar då jag besökte biblioteket, för är låna böcker att läsa om 

jag skulle stanna en tid på sjukhuset (hade alltså en graviditetshepatos som skulle följas upp). 

Det var så kallt, så mörkt och så regnigt. Alla löv hade redan fallit från träden. 

Om det nu är något att hurra för med klimatuppvärmningen så är det kanske

de längre och varmare höstarna? Om man skall plocka fram något positivt. 

Och fler stormar. Stormar i lagom styrka då om man får be. Så det luggar i

håret men att man inte får en massa stormskador. 

Om en fick välja alltså. 

Har som jag kanske nämnt dammat av mina penslar och plockat fram akvarellpappren. 

Det är otroligt roligt, men så himla svårt att få både färg och pensel att lyda det mitt

huvud säger att det skall bli...

Det var så rofyllt att sitta i stugan och skissa medan stormen ven i knutarna och

brasan knastrade stillsamt. 

Eftersom de fortsatt utlovat ganska så vamt så hade jag kanske kunnat vänta ett tag

till med att föra de krukväxter som skall övervintra in i annexet, 

men gjorde det nu ändå på samma gång - så är det gjort. 

I år blir det inte så många. Buxbomsklotet, någon sedum som passar enligt mig i 

kruka och så sammets-sumaken förstås. Grävde också upp ett par rosor som inte riktigt

trivdes där jag hade planterat dem och där jag till nästa år faktiskt vill ha något mindre spretigt 

som en slags motvikt till skogen bakom (granar - spretiga) och perennerna i 

framkant (också spretiga). Idegranarna som jag skall klippa till klot bara de växt

till sig fick sina skydd mot hjortarna, resten av trädgården borde klara sig. Man kan 

ju inte ingärda hela trädgården, så man får välja sina skyddsobjekt och låta

resten klara sig själv. Men idegranarna - de vill jag ha för mig själv! 

En liten burk med inlagda gröna tomater kokade jag också här för ett tag sedan. 

I år hade jag inga egna tomater så en kompis till mig var snäll nog att släpa hem

sina omogna tomater till mig. Sååå gott till höstens mustiga kötträtter! 

*

Men ja, det blev ingen svamp. 

Pysslade på med så många andra saker att plötsligt var

det tid att åka hemåt. Så kan det bli ibland. 

Kram från Maggi

 

HEMOMKRINGVANDRINGAR - GAMMELSTADSFORSEN

 

Senaste veckan lyckades jag lura både gubben (ena dagen) och en foto-kompis (andra dagen) 

med på lite hemomkringvandringar. 

Eller det där med hemomkring kanske är en sanning med modifikation, men 

för mig är nog alla promenader och vandringar i huvudstadsregionen hemomkring. 

Vi besökte Wiks naturskyddsområde som ligger alldeles intill Gammelstadsforsen, 

dvs det område där Helsingfors ursprungligen grundades 1550.

Att det hyfsat snart - eller snart å snart - det tog väl sina modiga nittio år att inse 

att platsen egentligen var en grund och lite sunkig havsvik som inte alls

fungerade som livlig hamnstad i klass med Reval (nuvarande Tallin) 

Då flyttade man "staden" ca 10 km längre ut mot havet där Helsingfors 

centrum ligger idag. Och området här fick bli Gammelstaden - vilket den alltså heter än i dag. 

Med ytterligare landhöjning har viken vid åmynningen blivit än mer grund och vassbevuxen. 

Det har i sin tur gett området ett ovanligt rikt fågelliv. 

Och hör till mina favorit-promenadställen egentligen året runt. 

Området kring Gammelstadforsen och Viks naturskyddsområde går

egentligen ihop så lite knepigt att hålla dem isär, men den här gången startade vi från

gammelstadsforsen. Spångarna (som är breda och både barnvagns- och rullstolsvänliga) 

går igenom vassen. Så här års är vassen hög och man går mest inne i vassen. 

På flere ställen finns upphöjda ställen där man kan se över vassen och där man

nästan alltid träffar på fågelbongare och annat "naturfotograferande pack" - mig själv

inberäknat - som gärna berättar om sina iakttagelser. 

På ängarna runt viken betar både kor och får från den närliggande 

FORSKNINGSGÅRDEN (klicka för mer info) som lyder under Helsingfors universitet. 

De, kossorna och fåren, bidrar till den lantliga stämningen bara ett stenkast från Helsingfors centrum

Ofta hör man hur människor som bor på landet grämer sig över att stadsborna minsann inte

berörs av besvärliga naturfenomen som "vi på landet" får dras med, som vargar och annat elände. 

Och som skarvar, men si...skarvarna har nog hittat in till centrum de med. 

Men området i sig. Ja det har liksom lagom av allt! Det är fågelliv så det räcker och 

blir över. Man har i området karterat ca 300 fågelarter, av vilka en tredjedel häckar här. 

Då jag besökte platsen kunde jag (läs min fågelapp för jag är kass på fågelljud) höra

både skäggmes och stjärtmes vilka gärna hade fått landa på mina foton, men de valde

att hålla sig gömda i den höga vassen. Istället fick jag njuta at kossorna och av det

underbara höstvädret - och sällskapet, båda turerna, men också av att det så här nära 

huvudstan finns ett område som faktiskt känns lite som äkta natur även om man efter en tur

runt området kan välja mellan diverse snabbmatsvagnar att stilla sin hunger med innan man 

tassar iväg till sin parkerade bil, eller om man är ännu mer urban än vad jag är tar bussen hem. 

Skall nog ta er med på fler hemomkringvandringar i Helsingforsregionen. 

Skall bli en ny "serie" minsann! 

Kram från Maggi

LITE SOLGULT BLAND REGN OCH DIS

Jag är inte helt på det klara om det faktiskt varit så sjuttons regnigt den senaste tiden, 

eller om det bara är nåt jag inbillat mig? Kanske det ändå varit det slår jag fast

när jag idag i samband med besök i matbutiken passade på att köra till en av mina

favorit naturstigar och märkte att den var bara lera, snorhal lera. 

Det är en inte så välunderhållen (och välkänd) vandringsled så man får ta det som det är

och inse att om man inte vill halka omkring i lera till anklarna så är det bara att vända. 

Så regnat - det har det - inte bara nåt jag hittade på. 

Åkte i stället hemåt. Och precis då jag kurvar in på parkeringsplatsen plingar det till

i telefonen. Gubben skriver: Kunde du köpa nåt gott till kaffet? 

Han kunde inte ha kommit på det snäppet tidigare. Tänker inte vända. 

Gaaah!!! 

Jag är inte så ivrig själv på sötsaker till kaffet, eller ens kaffet i sig, men gubben har blivit en 

riktigt liten söt-bulle-gris på äldre dar. Kunde han liksom inte bara skrivit det där liiite tidigare

suckar jag inom mig, men så minns jag att jag minsann i ett svagt ögonblick köpt hem jäst. 

I ett möjligen lika svagt ögonblick hade nämligen lillungen undrat om jag kunde lära honom

att baka matbröd. Att han bad mig om det är mycket förvirrande för jag har aldrig varit

speciellt duktig eller ens ivrig på att baka, men vill nu inte ta och söndra gossens illusion

om en bakande mor. Gudarna vet varifrån han fått det intrycket? 

Kanske för att jag ändå är en hyfsad kock så där i övrigt? 

Nåväl, det har visat sig att han inte sen heller haft tid för en bak-session så jästen

låg ju och väntade på sin tur där i kylskåpet. 

Sagt och gjort. Jästen blev använd och gubben är till sig och från sig 

av lycka över att ha ett rejält gäng kanelbullar med ett mycket varierande utseende att 

plocka fram från frysen närhelst bulla-suget slår till. 

Och jag fick känna mig lite duktig och husmoderlig och så där. 

Och jo, jag skall jobba på utseendet av bullarna. Men smaken är det inget större fel på. 

Och pärlsocker skall jag också köpa. Det håller ju ett decennium eller två, inte sant? 

Men så jag har till nästa gång...

Vi, och nu menar jag verkligen vi, stävar efter att ha färska blommor till veckoslutet 

på vårt matbord. Gubben köper minst lik ofta blommor hem som jag. 

Matbordet är det första man ser när man stiger in i tamburen hos oss, 

och man ser det från biblioteket som tillika är gubbens kontor

och jag ser det från mitt älskade soffhörn i vardagsrummet. 

En optimal plats för en veckobukett! 

Gult är fult är ju min devis, men just solrosor älskar jag. 

(ja, och kanske narcisser på våren) 

De lyser upp som små, eller rätt så tilltagna, solar när vädret är lite disigt 

och grått. Kanske är det just så att gult behövs när tillvaron är som mest grå?

Och att man ibland behöver få frossa i lite ugnsvarma kanelbullar? 

Bara för att...

Kram från Maggi

 

 

DISIGT OCH VARMT ÄR DET

De senaste dagarna har det vart otroligt disigt tills långt in på

eftermiddagen. Nu är bilden från skärgården, men precis lika disigt

har det varit här hemma vid sjön. 

Det har också varit överraskande varmt, nästan kvalmigt. 

Även nätterna har varit ovanligt varma för årstiden. 

Jag som redan längtar till hösten och de där krispiga dagarna har

lite svårt att helt uppskatta denna plötsliga brittsommar. 

Eftersom vi varit på stugan i dryga två månader så var det lite glest med

överlevande växter på balkongen när vi kom hem. Endast en kruka med

rödbladig alunrot och en liten kruka med taklök hade överlevt tillvaron 

på den heta inglasade balkongen. 

De fick sätta färgen för övriga växter och då blev det en blågrå en

som fick bosätta sig i den stora svarta krukan, och en djupt vinröd cyklamen 

och en murgröna fick bli höstens balkongväxter - bara att det inte alls 

känns som höst än. Bara det disiga vädret har gett lite höstvibbar. 

Innan jag åkte från stugan tog jag och plockade ett rejält gäng med vallmo-

frökapslar. De får nu torka i egen takt och så har jag något att så nästa år. 

Här finns både den där bedårande gråblå vallmon som den vanliga

knallröda. Lite oklart vart jag skall så dessa nästa vår, men 

man får se sedan om inte det dyker upp någon bra plats? 

Kanske i den där bergsskrevan framför huset där jag har några

plantor av ormbunke. Det kunde kanske bli fint? 

I höst har jag inte planerat att sätta några blomlökar alls för att det

börjar vara alldeles fullt i mina rabatter där vid stugan. Så pass

fullt att jag nästa år nog hamnar att gallra lite. Möblera om lite liksom. 

Det är så när man anlägger en rabatt, vissa växter trivs, andra inte. 

Men helt köpstop på lökar har det ändå inte blivit. De här skall jag 

testa med att sätta i kruka här hemma på balkongen. De kom idag i posten, 

men än är det alldeles för varmt för det än, så påsarna hamnade i

kylskåpet - i väntan på den riktiga höstkylan. 

Men nu skall jag gå och ta emot vår underhyresgäst för en dryg vecka, 

grannens katt Bertha. De hade vår Iris hos sig när vi var i Sydkorea tidigare

i somras, och nu skall Bertha vara hos oss medan de stadssemestrar i Paris. 

Det var nog allt för denna gång. 

Kram från Maggi

 

VILLA-AVSLUTS-AFTON

Det regnar, ett stilla stril, skönt att lyssna på, men bidrar till att 

allt känns fuktigt och kallt. Och jag fryser. Klär på mig en

dunväst över den långa fultröjan och huttrar till. Fötterna 

känns iskalla. Borde hämta ett par sockor, men orkar inte stiga upp för

att gå in och leta efter ett par. Stuvar mina bara fötter i ett par sneakers 

och hoppas att de skall hjälpa till att få fötterna varmare. 

Sitter på verandan och skriver. Visst kunde jag gå in, men då försvinner

ljudet av regnet, och det vill jag inte. Kanske regnet skulle ge lite nya svampar

i skogen? Den senaste tiden har det varit rätt torrt just här hos mig. 

I och för sig, så hinner de knappast växa upp innan det är dags att packa ihop

oss och resa hemåt. Till staden, till golvvärme, innetoalett och hämtmat! 

Och fultröjan skall få en sväng i tvättmaskinen - som så mycket annat. 

Skall bli intressant att se hur Iris-katten kommer att ta det med stadsliv igen? 

Att bli innekatt efter ett par månader som frigående katt. 

Jag har njutit av att se henne tassa omkring, hämta en näbbmus nu och då och hitta

en solig och varm plats för sin eftermiddagslur. 

Hemma i stan skulle jag aldrig vilja släppa henne fri, till det finns det för mycket trafik,

men främst är jag rädd för en massa illasinnade människor, faktiskt. 

Bilar kan man lära sig att akta, men att läsa människors avsikter är inte lätt. 

Inte för en katt som bara mött snälla människor och har total tilltro till människornas

välvilja. Bara att läsa till exempel på Facebooks kattforum för att inse att 

katter inte populära hos alla. 

Katter äter miljoner fåglar varje sommar, sägs det. Jag har otroligt svårt att 

tro det. Mina katter har under alla trettio år med katt tagit väldigt få fåglar. 

I somras, som några sommar innan, har vi ett svalpar som byggt bo under vår brygga.

Och på bryggan har sädesärlan sitt bo. Första gångerna Iris gick ner på bryggan

anföll svalorna henne, men hon visade noll intresse för dem. 

Likaså fick sädesärlan vara ifred. Också då hela familjen trippade omkring på

bergen och jagade småkryp fick de vara ifred för Iris. Och svalorna, de slutade helt

bry sig om henne då hon gick ner till bryggan. 

Annat läte var det när minken kom. Då blev svalorna lite stressade nog. 

Vi råkade se när den kom och gick själva också ner till bryggan för att jaga 

bort minken, men den hann smita någonstans i gömman innan vi hann ner. 

Ett par timmar senare såg jag hur Iris verkade väldigt nyfiken på någon 

under trappan ner till stranden. Och vips hoppade minken fram, och Iris efter. 

Minken sprang igen ner till bryggan, men Iris, som inte är mycket större än minken,

rusade efter och jagade iväg minken! 

I skrivande stund, då ovannämnda skedde för en vecka sedan, har svalboet fått

vara ifred. Det är alltså svalornas andra kull som nu snart skall bli flygfärdiga. 

Nu är det ju kanske inte heller helt riskfritt att ha en frigående katt här i

skärgården heller, men riskerna är ändå färre. 

Vi har lo här, och så havsörnen förstås. 

Av de två tror jag lon är en större fara. Det verkar ändå som om Iris inte går så

långa turer utan håller till ganska nära stugan ändå. Och så får man hoppas att

lon inte känner för att ta vägarna förbi just här. 

Nähe, nu skall jag ta och börja värma bastun, det skall bli

villa-avsluts-aftons-bastu ikväll och en middag bestående av

lite ditt och datt från ett allt sinande skafferi. I morgon blir det

middag med vänner som faktiskt aldrig tidigare besökt vår stuga! 

Skall servera en fisksoppa med lite hetta - passar bra när hösten står

och stampar i farstun. 

Ha en skön helg alla! 

Kram från Maggi

 

HÖSTTYSTNADEN

Höstens tystnad är annorlunda. Eller kanske alla årstider har sin egen sorts

tystnad. Sommarens tystnad här ute i skärgården är liksom lätt som en fjäder, 

medan höstens tystnad på samma plats är liksom tyngre. Den lägger sig lite

mer kompakt omkring en, och den kryper intill en på ett annat sätt. 

Det skall bli regn idag, man ser det på molnen. 

När det är så här tyst kan jag höra de allra första dropparna mot

bergeniabladen som växer precis här nedanför verandafönstret. Talgoxe-

familjen tjattrar runt i den närliggande tallen. 

Köpte förresten en påse nötter när jag senast var till butiken. Det är väl inte läge än

att börja sätta ut mat åt fåglarna, men passade nu på när det fanns. 

Snart är det ändå höst på riktigt. 

Det är ett skönt regn som kommer. Så där stilla, nästan lite försynt. 

Havet ligger fortfarande alldeles spegelblankt. Det skall ändra läser

jag på min väderleksapp. Till eftermiddagen skall det blåsa upp. 

Skall gå och bunkra upp med ved både till bastun och in till stugan. 

Katten hade lyckats med konststycket att låsa in sig i bastun här under

morgonen. Hörde henne jama, men kunde inte lokalisera varifrån jamet

kom. Det lät så litet och ynkligt, hennes jamande. Inte som när hon

smått uppfodrande påpekar att matskålen är tom. 

Den uppmaningen tar man inte miste på. 

Där ligger hon nu på veranda-soffan 

och tar igen sig efter morgonmålet, och bastuäventyret, 

innan det är dags för lite lunch. Regnet har upphört och jag

skall också ta och aktivera mig lite.

Iklä mig gummistövlar och kliva ut i hösttystnaden. 

Kram från Maggi