KURA SKYMNING

Jodå, jag är en snoozare! 

Finns inget bättre än att få vakna till en ny dag så där

lite i gången liksom. Från första ilska ringet

från väckarklockan tar det enkelt 

en halv timmes snoozande innan jag kravlar

mig upp ur sänghalmen. Men då har jag hunnit i någon slags

halvdvala sträcka på mig åt alla håll och kanter. Ömsom har jag hunnit 

krypa djupare in under täcket och ömsom ligga och titta ut på björken

utanför sovrumsfönstret. Det är en så fin hängbjörk med långa

gracila kvistar. Gillar den. 

Nu är det ju dessvärre så mörkt på morgonen när min

telefon påbörjar sin morgonrutin med att få upp mig så

någon björk ser jag inte. Det är bara mörkt. 

Saknar ju totalt den där morgon-genen som får personer att 

på stålande gott humör skutta upp från sängen som någon

Rönnerdahl med adhd. 

Men jag snoozar, då hinner liksom min kropp och min

sömndruckna själ vänja sig vid tanken att människan inte

av fysiologiska orsaker kan gå i ide och sova sig genom vintern. 

Inte idag heller. 

Mörkret på morgonen gör att jag skulle vilja snooza ännu längre,

men eftersom jag har ett jobb som kallar så är det bara att snällt

slänga benen över sängkanten och kravla sig upp. 

Om morgonmörkret kan kännas lite tungt den här tiden på året, 

så - smått motsägelsefullt - älskar jag skymning inomhus. 

Det blir så där omfamnande på något vis. 

Gubben jag delar ljuskällorna i huset med är inte alltid helt av samma

åsikt om hur lite man behöver ha starka lampor på - trots mörkret. 

Det är ju så mysigt att kura skymning - hela dagen, tycker jag. 

Men eftersom det är jag som är familjens "kamrer" och sitter med appar om

elpriser så kan jag utropa ett litet;

- Oj, oj, ooooj, vad börspriset på el är högt idag! 

Och då plötsligt är det faktiskt helt okej att ha lite mindre belysning i huset. 

Man skall veta i vilka trådar man skall dra, fniss! 

(Jag tror han genomskådar mig, men låter mig hållas...)

 

SAKTA PÅ BÄTTRINGSVÄGEN

 

Tänkte bara hojta till att jag är vid liv, och även om det nu inte på riktigt varit någon 

som helst fara på färde så har det funnits stunder då jag känt mig som en 

riktigt gammal och rostig kratta den senaste veckan. 

Om det var corona eller influensa som vi fick ihop med oss vete gudarna, 

men speciellt roligt har det inte varit, det kan jag intyga. 

En flunsa som heter duga var - är - det i alla fall. 

Om man nu skall försöka hitta nåt roande i den här situationen så

kan man väl nämna de där några dagarna då min röst lät som

om jag sugit på en tub med helium ett bra tag. 

Rena rama Kalle Anka-rösten. 

Men i övrigt har det blivit ett något förminskat livsrum som mest bestått av

att tassa mellan sängen och soffan, med någon liten avstickare till 

badrum och kök nu och då. 

Och det kunde räcka nu. Jobbade lite på halvmaskin både i går och idag.

Inte för att jag måste utan för att jag har alla möjliga program 

på diverse streamingtjänster upp i halsen efter att det varit min aktivitet

de senaste sju dygnen. Började stundvis längta efter lite jobbrelaterat att

bita tag i. Lovade dock att inte ta itu med sådant som kräver koncentration - för den 

är ännu lite svajig och vilsen i flunsa-land. 

Pust och uff och stön, suckar vi med gubben i kanon medan vi 

hasar oss fram med zombiesteg för att än en gång sätta oss med

datorn i famnen, klicka fram något sevärt och förvandla en prydlig hög

av vikta vita näsdukar till ett berg av dito varierande hopskrynklade efter användning. 

Sådant för tillfälle. Men en bättring är att skönja! 

NOVEMBERS SKÖNHET

Så blev det då november, månaden som sakta har seglat upp till en av mina favoriter. 

Där ligger en stillhetens lovsång som jag bara älskar att vara i. 

Finns inget bättre än en skogspromenad i november. 

Massor av syre och kanske lite vind som är fräsch utan att

ännu vara isande kall. En fuktighet i luften som är frisk. 

Och en tystnad som är inkluderande och ger utrymme för egna tankar att

vandra fritt istället för att man fokuserar på fågelsång eller växter, 

eller att det är mygg eller att det är halt. 

November ger en chans att bara vara. 

Och spöregnar det en heldag finns det alla legitima orsaker 

i världen att bara krypa ner i soffan och läsa sig igenom dagen. 

Kanske jag har nämnt här - liksom vad har jag inte nämnt här? - att jag gick

smått in i väggen för några år sedan och så om man lägger lite

klimakterie-okoncentration på det så är det ganska kört att 

orka läsa längre texter. Eller ens att lyssna på det. 

Så var det i alla fall för mig. Jag hade böcker "under arbete" i 

eviga tider och tragglade mig fram några sidor per gång, men utan att

njuta av läsandet så som jag gjort alltsedan jag lärde mig läsa. 

Men nu var det stop. Under några år. 

Förra sommaren kände jag att det var på väg tillbaka, det där sköna läsandet. 

Förmågan att dyka in i berättelserna och låta sig dras med.

Och nu har det nog kommit för att stanna, vågar jag påstå. 

Varpå jag har läst mer denna höst än jag gjort på eviga tider! 

Därför blev jag minst sagt fnissig när jag såg vad jag hade skrivit

på amaryllisens namnlapp då jag planterade mina amaryller. 

Sorten heter alltså inte READ Pearl utan RED Pearl. 

Lite för mycket läsande på hjärnan tydligen, heh! 

På tal om amaryller förresten. 

Finns inget bättre den här årstiden än amaryller. 

Man petar ner en knöl och efter ett tag börjar det spira från 

knölen. Och hur mycket behöver vi inte denna växtkraft just i november. 

Visst man kan köpa buketter och blommande krukväxter för att pigga upp sig, 

men det är inte samma sak som att få följa med hur något utvecklas. 

Växer liksom, under en period då det mesta andra bara vissnar eller

är i dvala, eller ja - mest överlever. 

Nu är det snart kväll, gubben är på väg hem och 

hemma om en knapp timme så jag skall tassa ut i köket

och sno ihop en liten fredagsmiddag. 

Ha det gott - gott folk! 

 

EN PROMENAD PÅ ASPLÖVSBÄDD OCH FILMTIPS

 Mitt arbete är sådant att om ett par veckor startar en rusch som pågår till halva januari. 

Arbetsuppgifterna har dessvärre inget att göra med julen, det bara råkar sammanfalla. 

Känner mig väldigt privilegierad som till viss mån kan rucka på mina arbetstider. 

Lite med devisen "gör när du vill, bara det blir gjort i tid". 

I de allra flesta fall jobbar jag helt vanliga 8-16 dagar, för det passar mig som gillar

rutiner, men ibland kan det hända att jag ruckar på mina tider och hur mycket jag jobbar

vilka dagar. I veckan valde jag att lite rubba på när jag jobbade.

Orsaken till det var att jag ville närvara på flera webinar 

(jo, de lever kvar efter corona-åren, tack och lov!) 

och då blev det mer jobb vissa dagar så jag valde att ha en ledig förmiddag

istället och ge mig själv en skogspromenad en alldeles vanlig vardags-dag. 

Jag vet också att det är veckor med mycket arbete på kommande så bara det 

att hinna ut en vardag i dagsljus känns härligt lyxigt! 

Nåväl. Det är skönt att gå längs i övrigt mycket populära naturstigar, 

en småmulen torsdagsförmiddag när det inte är så många andra på stigarna.

Det blir liksom mer av en naturupplevelse med mindre mängd andra, 

än vad det blir en solig och varm söndagseftermiddag när "alla" är där. 

Nu mötte jag bara en manlig konditions-pensionär. Ni vet de där som stavar sig fram

med gångstavarna med en sådan frenesi att man gärna håller rejält till höger

för att inte stavarnas piggar skall genomborra tårna på en om man kommer för nära. 

Diskbordspsykologen i mig misstänker att de personer kanske har något inom sig som måste

ut via de ilskna stegen och den nästan aggressiva framfarten. 

Å andra sidan bygger han nog upp en bättre kondis än vad jag gör med min makliga,

lite drömska promenad som jag brukar kalla "lufta kameran promenad". 

Men det såg nog inte speciellt njutningsfullt ut, hans framfart. 

Men vad vet jag? Egentligen. 

På håll hörde jag hur någon rastade sin hund i hundrastgården. 

Men såg varken hund eller ägare.

 Lade också märke till en cyklist som frenetiskt trampade fram

längs en annan stig, han såg mer ut att vara sen får ett 

möte än att han skulle cyklat i det tempot för att bygga upp sin kondis. 

Det var de jag mötte i skogen, i övrigt var jag ensam.

Oj nej, höll på att glömma det bästa! 

Jag träffade ännu på en som var ute med sina hundar. En jovialisk man som sakta 

kom vandrande med sina redan något ålderstigna cockerspanielar. 

Alla tre såg lite luggslitna ut, på ett sådant där skönt avslappat och fryntligt sätt. 

Han fick mig att tänka på en underbar film som jag såg för ett tag sedan: 

"Tryffeljägarna från Piemonte". 

Gräv fram den på någon plattform. Duka fram lite prima ost, några salta kex och 

häll upp ett glas gott vin. Eller en kopp te om du föredrar det. 

Tänd en brasa - om du har - annars duger levande ljus som substitut

alldeles utmärkt och njut av en härlig filmstund. 

Och ha ett riktigt skönt veckoslut, ni alla därute i stugorna! 

PIRON PÄRON PUFF

 Det är länge sedan jag använt någon av mina kokböcker. 

För att vara ärlig så har jag de flesta kokböcker kvar enbart för att de är så snygga. 

De flesta recept letar jag upp på nätet. Så har det blivit. 

Men någon gång har det hänt att jag inte hittat ett recept som jag gillat

när jag på nytt letat efter det. Kanske för att det finns så många varianter på just den maträtten

och jag kom ju inte ihåg vilken som var den där jättegoda som jag testade. 

Men har man en alldeles egen liten blogg så strösslar man hit av sina favoritrecept

och med lite större möjlighet hittar just Det Speciellt Goda receptet bland miljoner

nästan lika goda recept. 

Fick några inhemska päron här för en tid sedan och eftersom de kanske inte

var så himla goda som sådana så något måste hittas på att göras av dem. 

Vi är rätt så dåliga på både bakverk och efterrätter i vår familj men lite marmelad på 

ett kex tillsammans med god ost är nog något som sjunker ner. 

Det här receptet var riktigt, riktigt gott. Och lättlagad. 

PÄRONMARMELAD

1 kg päron

3 dl syltsocker

3 tsk vaniljsocker

1 tsk bortlade kardemummakärnor

1/2 dl citronsaft

Skala och dela päronen i lämpliga

 (små) bitar

Blanda i de övriga ingredienserna och låt koka

på svag värme ca 15 minuter, eller tills päronbitarna mjuknat. 

Slå upp på heta, rena syltburkar och förvara svalt. 

 Det är något med kombinationen päron och kardemumma som blir så 

himla gott till en stark ost. 

VAD HAR JAG TÄNKT PÅ DEN HÄR VECKAN

Körde precis gubben på en oktoberfest med hans barndomsvänner

och även om jag säkert hade fått hänga med om jag velat, så körde jag 

mer än nöjd hem och hällde upp ett glas vin och gjorde mig en 

kantarellsmörgås. Jag är inte speciellt förtjust i korv och 

surkål om man säger så.  Och öl dricker jag överhuvudtaget inte alls. 

Bara lukten kväljer. Så en oktoberfest är liksom inte platsen för mig.

Var förresten till frissan idag och fick en miljon ljusa ränder i mitt hår. 

Har (igen) inlett den där going-grey-grejen. 

Sedan jag för dryga två år sedan flyttade till den här staden så har jag letat 

efter en bra frissa. Och nu menar jag inte bara bra genom att de skulle kunna

sitt hantverk - för det kan de flesta - utan att det skall vara någon som är

liksom på något plan på samma nivå med hur mycket babbel det behövs

babblas när man sitter och får sitt hår fixat. 

Låter det knasigt? 

Det är kanske så, men eftersom jag har drygt axellångt hår som nu med jämna mellanrum 

skall få sina ränder för att det grå (som är alltså grågrått, vi talar inte om något enstaka

strå här och där) att liksom ingå i någon form av "färgsymbios" med mitt 

ogråa hår som i tiderna var riktigt mörkbrunt, så tar det sina modiga timmar i 

frissastolen. Och jag är rätt ofta ganska ointresserad att babbla på om saker

som egentligen inte intresserar varken mig eller min frissa - om vi skall vara ärliga.

Inte är jag heller speciellt intresserad att öppna upp mitt privatliv för henne - eller höra om hennes. 

Därför kan en sådan här session på någon timme vara utmattande för mig om det inte

är en frissa som är fine med att också vara tyst emellanåt. 

Att det blir en tystnad som är bekväm - för båda. 

Och nu har jag hittat en! Hon är en riktigt skicklig frissa och 

är så där lagom babblig. En ung tjej med en naturlig förmåga att läsa

in hur mycket man vill prata. 

För visst pratar vi, men inte så där att jag behöver lyssna i två timmar på 

en nonstop monolog och frågor om saker som jag inte känner till 

(kändisar) eller frågor om sådant som känns för privat för en frissasalong. 

Ja...det är väl mest jag som är en besvärlig kund. Så har jag tänkt. 

Men när jag kom hem från mitt frissabesök så läste jag faktiskt i vår

finlandssvenska huvudtidning att man även här i Finland nu på sina ställen kan boka

"tysta frissabesök" vilket är helt fantastiskt! Då kan man på förhand meddela

till frissan att jag kanske inte är på världens snarvelhumör. Kanske pga

en stressig livssituation, eller mycket på jobbet. Att man samtidigt som man 

får testarna fixade också får vila hjärnan lite medan man blir ompysslad.

På det sättet vet frissan också innan avtalad tid att nu är det läge att 

inte prata så mycket. Och det behöver inte bli för mig, för kunden, en sådan där kanske

lite småpinsam situation där man bläddrar i sin tidning (eller som jag märkt funkar

bra, plockar fram en bok) och finkänsligt försöker förmedla att jag gärna är tyst bara. 

För jag vill absolut inte förmedla att jag inte vill tala med just henne! 

För så är det ju inte, det har aldrig för mig varit fast i person.

Jag vill bara inte "tom-prata" just då i största allmänhet. 

*

Nu skulle man ju lätt kunna tro att det här bara är en utmaning för oss

som är mer åt det introverta hållet. Men si så är det inte. 

Gubben min är snudd på überextrovert och man skulle ju tro att han var i himmelriket

när han får sitta och babbla på med sin frisör, men även han kan ibland

uttala sig om att han inte känner sig helt bekväm med att babbla på hela tiden. 

Nu tar det ju inte så länge att få hans testar trimmade, men ändå. 

Så absolut tummen upp för "tysta bokningar". Inte bara till 

frissan utan också till massören och varför inte till tandläkaren? 

Fast i det sist nämnda är man själv oftast ganska inkapabel att föra

något samtal alls. Annat än himla med ögonen och grimasera. Heh! 

LITTERATURENS DAG OCH KO-MOCKOR

 Idag firas det det Aleksis Kivi-dagen, eller den finska litteraturens dag. 

Egentligen känns det helt knasigt att tänka att den finska litteraturen faktiskt är väldigt ung. 

Man räknar med att just Aleksis Kivi lade grunden för den finskspråkiga litteraturen, främst

då med sitt verk Sju bröder som kom ut 1870. På svenska utkom den först 1919. 

Aleksis Kivi föddes 1834 och då han började skriva så fanns det alltså inte någon finskspråkig 

litterär tradition i Finland. Det fanns bara någon enstaka annan författare som skrev på finska. 

Det mesta som skrevs innan det var ju på svenska (eller latin) - under de nästan 600 år som Finland 

var en del av kungariket Sverige, och från 1809 gick ju Finland under namnet Storfurstendömet Finland 

och lydde under Ryssland fram till 1917 då vi blev självständiga. 

Aleksis Kivi dog förresten bara ett par år efter att den finska versionen av Sju bröder gavs ut, så

han fick nog aldrig erfara vilket storverk han i själva verket hade skrivit. 

Själv är jag totalt tvåspråkig. Brukar säga att då det gäller det mesta känner jag att jag

lutar mer år det svenska, jag lyssnar på svensk musik - känner knappt till några finska 

band eller artister. Jag har haft större delen av min arbetskarriär fördelen att kunna jobba

tvåspråkigt varpå svenska också fått vara mitt arbetsspråk. 

Men jag älskar det finska språket. 

Att läsa på finska är som att få tjugofem nyanser på samma sak. 

Där var svenskan, eller engelskan för den delen, har ett par ord för en och samma sak, 

kan finskan ha uppemot tio eller till och mer fler synonymer. 

Och alla märkliga, underliga böjningar av ord som också ger spännande skiftningar 

i språket. Allt det där som gör finskan till ett svårt språk att lära sig. 

Men till ett fantastiskt språk att läsa! 

Har funderat på vad det kan bero på att ett såpass ungt skriftspråk kan vara så

djupt och rikt? Man skulle tro att det var tvärtom? 

Finskan har ju, som alla språk, under gamla tider främst varit talat språk. 

Och då fanns säkert lokala uttal, benämningar, låt oss kalla det dialekter som 

gjorde att alla dessa olika utryck för samma sak levde kvar. När ett språk blir ett

skriftspråk så kanske det över tid sker en "förenkling" och en "sammansmältning" av

ord och uttryck som på sikt rationaliserar det skrivna ordet. 

Och den processen har kanske inte nått så långt ännu i det finska skriftspråket. 

I talspråket har det säkert skett snabbare. Som det gör i alla språk, skulle jag tro. 

Men nu skall jag försöka knyta ihop det här till fotona också. 

Perttu Immonen är en finsk författare och historieforskare (tror han är

utbildad psykolog också) som satt sig i backen på att skriva historieböcker

om den finska historien utgående från tre släkters öden. 

Han har gett ut två böcker "Rahvaan historia" och "Suomalainen historia" av vilka den första

handlar om allmogen sett ur dessa tre släkters synvinkel med början från slutet av 1400-talet

fram till början av 1800-talet. I den andra boken kan man följa samma släkter från början av 

den sk ryska tiden (1809) fram till nutid. 

Någon sade om böckerna att det här är det enda man behöver läsa för att förstå 

finsk historia, och det är mycket sagt. Tyvärr finns dessa böcker inte (än) på svenska. 

Jag älskar ju den svenska författaren Per Anders Fogelströms Stockholm-

skildringar som har lite samma upplägg, att följa släkter genom århundraden. 

Här är lite samma idé, men baserat på människor som levat. Båda böckerna

har ca 60 sidor (!) källförteckningar. Underbar läsning! 

Julklappstips för de som läser finska. Och gillar historia. 

*

Men ko-mockorna på bilden då? 

Vad sjutton är det? 

Där har jag tre ko-mockor på ett fat på paradplats på vardagsrumsbordet och jag inser

ju att om jag skulle få spontanbesök av någon så skulle de antagligen 

smått undra vad jag sysslar med.

Men det här är alltså tre stycken lökar av höstcyklamen. 

Planen var att jag skulle grävt ner dem i trädgården vid stugan, men 

eftersom jag är osäker på om jag åker dit mer i höst och kanske ännu 

mer osäker på om de skulle övervintra där så valde jag att försöka

driva dem i blom här hemma på fat. Har ingen aning om det 

lyckas eller inte. Får återkomma med det. 

Men höstcyklamen är alltså en liten cyklamen som blommar sent på 

hösten. Ganska mycket på gränsen att den kan övervintra på de

breddgrader där jag bor. En lök/knöl kan ge tio eller fler bedårande

små cyklamenklockor och bladen skall likan lite murgrönans (hedera på latin)

blad. Det är förresten därför höstcyklamen heter på latin 

'Cyclamen hederifolium'. 

Murgröna-bladen på fotot är dock fusk. Jag var och snodde några blad 

från murgrönan jag har på balkongen så att det inte bara och enbart

skulle vara tre ko-mockor på mitt fina fat.

Även om jag tror att de som den närmaste tiden kliver in i mitt vardagsrum

och ser mitt stilleben nog funderar lite om min estetiska läggning har

fått sig en allvarlig törn...

HÖSTKVÄLLAR ÄR VEMODET SÄLLAN LÅNGT BORTA

Det börjar helt klart bli kyligare nu, en kollega berättade att han skrapat frost från bilens vindruta. 

Själv njuter jag i vårt kalla sovrum och drar täcket bara lite tätare om mig och lyssnar

till asp- och björklövens prassel då vinden tar tag i grenarna. 

Somnar till ljudet av en regnskur. 

Har jag inget speciellt inbokat till kvällarna så har jag gärna satt mig en stund på balkongen

och läst en bok. Ett par dagar nu har det känts för kallt och jag har gett upp och gått in. 

Det känns lite vemodigt. Jag brukar inte känna så här på hösten, men i år gör jag det. 

Hösten är ju min årstid, skall det kännas så här? 

Brukar gilla när det blir liksom långsammare tempo i dagarna, när man känner

att man kan vila i dagarnas stilla lunk. Att det blir lite mindre kravlöst. 

Det där sista kanske mer är en kvarleva från mina år med stor och större trädgård,

att äntligen få lämna alla de sysslorna för i år. Då hade det känts skönt med senhöst. 

Nu är det ju inte så att jag saknar mina stora trädgårdar, verkligen inte.

Är mer än nöjd med den lilla jag skall ta hand om vid stugan, och njuter fullt ut av mitt 

stadsliv i lägenhet. Tänk, förresten, hur snabbt tiden går. 

Det blir redan vår tredje vinter här! 

Nu är det torsdag kväll, jag har tänt ljusen och krupit upp i soffhörnet. 

Gubben är på stugan för säsongens förhoppningsvis sista byggprojekt. 

Vi måste förnya trapporna ner till stranden för att de hade börjat murkna 

och ingen vill stiga igenom ett murket trappsteg, det är ett som är säkert. 

Men där är han, och det är tyst här hemma. Under arbetsdagen har 

jag ofta radion på, men stänger för det mesta av den när dagen är slut. 

Jag gillar tystnaden också. Kanske det är det som bidrar till vemodet ändå. 

Till höstvemodet. Det hörs inga fåglar utifrån, och gör det det så är det 

tran- eller gåsplogar på väg söderut. 

Talgoxarna dyker upp ibland och kollar in vad det finns på balkongen. 

Vår hackspett brukar hålla till i träden i närheten, även dess knackande

efter larver under barken låter smått vemodigt. Ett stilla ljud i

en allt mer tystnande natur. 

 

SLOW FOOD FESTIVAL

 

Efter en ovanligt seg efterdyning av magsjukan kände vi äntligen att det här med att tänka

på mat var en riktigt angenäm sak och styrde kosan till Fiskars bruk där det 

detta veckoslut är en slowfoodfestival. 

Vad är då en slowfoodfestival? 

Nå, kanske någon slags kombo av höstmarknad, närmatsmarknad, 

skördemarknad, viltmatmarknad...lite av att få fem för tre. 

Riktigt trevligt faktiskt. Inte för stort men ändå större än en lokal liten höstmarknad i närbyn. 

Och Fiskars är ju alltid fint att besöka. Gamla bruksmiljöer är ju det. 

Jag hade faktiskt kameran med men så lämnade jag den ändå i bilen. 

Gillar ju nog att fota situationsbilder men i och med att jag fått med hela familjen 

så ville jag hellre umgås än jaga fina bildvinklar. 

I det stora hela var marknaden absolut värt sitt besök, inget tal om annat, men

en liten reflektion som skorrade hittade jag nog. Heh.

Det var nämligen så att då jag frågade min äldre grabb om han vill hänga med 

- det är han som är kanske mest matintresserad av mina familjemedlemmar - 

så tyckte han genast att det skulle bli skoj, och i samma andetag så sade

han att man säkert kunde äta där på något asiatiskt snabbkök.

Jag hmmm:ade lite och sade att det här är en närmatsmarknad och att asiatisk

mat kanske inte känns så där "nära" rent geografiskt, men också mentalt på

det vad jag i alla fall associerar med närodlat. 

För mig är det inhemska grönsaker, fisk fiskat i närvattnen, kött 

- både vilt och från köttgårdar -

i närområdet. Oftast eko dessutom. 

- Jag tror inte du skall förvänta dig det, svarade jag honom. 

- Vi får väl se, fick jag till svar. 

Och mycket riktigt fanns där en bil som sålde thai-mat med en

stressad thailändska som langade matportioner i hiskeligt tempo

ut från den lilla luckan. Och kön var lång för att få sina vårrullar och

friterade hönsbitar - med ris. 

Nu har jag generellt absolut inget emot thaimat, tvärtom! 

Men tycker nog att de hör lika lite hemma på en närmatsmarknad som

lakritssnören och dammsugspåsar hör hemma på "gammeldags" julmarknader. 

Kanske är jag bara en hopplös nostalgisk romantiker.

*

Nu skall jag ändå gå och få till lite höstmat i det egna köket. 

Det blir en bolognese, en sådan där som får puttra i timmar på spisen. 

Det är så stor skillnad i smak! 

Så slow food när det är som bäst. 

ÄNNU LITE STUGBILDER

Det har hunnit bli torsdagkväll och min jobbvecka är så gott som klar. 

Skall bli skönt med en ledig fredag även om jag har ett möte och ett 

måste-ta-samtal inbokat. 

Vi har ju, gubben och jag, varit lite däckade av kräksjuka som inte riktigt

vill gå om. Alltså inte så att vi kräks längre, men vi märker att vi "har en mage" liksom. 

 Och det tar lite musten av en. Energinivån är långt från den vanliga. 

Så efter jobbet har det blivit att vila. Och det har kameran också fått göra - så 

därför lite bilder från förra weekenden på stugan. 

Däremot har jag läst en hel del nu om kvällarna vilket har varit 

väldigt skönt! I morgon hoppas jag ändå att jag har tid och ork att 

ta mig ut en sväng. Och ta kameran med. Får se hur det blir...

Det har varit underbart varmt även på kvällarna än. Inte nu kanske direkt 

sommarvarmt, men njuter massor av att sätta mig på balkongen en stund efter

arbetsdagen och läsa ett slag. Vi har kvällssol på balkongen och även om den 

nu inte direkt värmer längre så är det ändå skönt att sitta där i den fårskinnsbeklädda

korgstolen och låta sig flyta in i litteraturens underbara värld. 

Har alltså inte varit speciellt aktiv på fritiden denna vecka...

...men lite har jag ändå fått gjort! Inte mycket, som sagt, men

av mängden tomater som hade mognat - och inte mognat - i trädgården

fixade jag till två olika sorters tomatmarmelad. 

En av de gröna tomaterna och en av de röda. 

Fattar inte varför jag inte lagat tomatmarmelad innan? 

Av de gröna tomaterna brukar jag göra inlagda gröna tomater som 

ju är galet gott till kötträtter, men denna gång blev det marmelad.

Har bara smakat på dem då de ännu var varma och jisses vad gott det var! 

Nu längtar jag bara efter lite gott bröd och en ännu godare ost som kan få

gifta sig med marmeladen! 

Marmeladen jag gjorde av de röda tomaterna kanske jag sparar till julen?

Eller lite av den, så tomteröd som den är! 

Inkommande veckoslut skall jag ta mina (matglada) grabbar och åka på 

en slowfood-marknad. Det ser vi fram emot! 

SISTA STUGWEEKENDEN ?

Så där i princip stängde vi stugan för säsongen nu. 

I princip av den orsaken att gubben och grabbarna mina kommer att åka

dit om ett par veckor för att förnya trapporna ner till stranden. 

Åker jag med eller inte, det är lite öppet än. 

Men trädgården är klar för vintern. 

Det tycker jag är skönt. Allt det där utomhus är fixat. 

Krukorna tömda och tvättade i väntan på nästa vår. 

Det sista skördat, och lite nya lökar nedpåtade i jorden. 

När jag kom hem från resan hade jag ett gäng lökar som väntade

på mig i posten. Mest nyfiken på hur de kommer att se ut är Majlöken,

som jag inte haft i mina rabatter innan. På bilden ser den alldeles ljuvlig ut. 

Och idag när jag körde hem från stugan så lyssnade jag på podden 

RödaVitaRosen där de faktiskt tog upp just Majlök och sade att den 

är en sådan lök som återkommer år efter år, att den sprider sig. 

Och är den i verkligheten så fin som på bilden så får den gärna göra det!

I övrigt blev det mest lite narcisser som jag grävde ner. 

Inga nya tulpaner i år. De som blommade i våras får gärna återkomma

om det vill sig, men de kändes kanske lite för "yviga" för min smått sparsmakade

skogsträdgård så om de inte orkar ta ett år till så är det också okej. 

Jag kan i framtiden tänka mig ha ett gäng av dessa fladdriga primadonnor, 

men sparsammare än jag hade i år. 

I övrigt, gällande trädgården så har det mesta klarat sig bra.

Ena rosen fick ett angrepp att steklar vars larver satte igång att käka

upp bladen. Borde ha bytt ut jorden under busken för att bli av med

eventuella larver som övervintrar där, men där växer en så himla fin matta av 

gråtimjan så jag nämndes bara inte börja gräva upp där. 

Eller jag å jag...skulle ha varit att be gubben göra det. 

Kräksjukan (noro-viruset?) som kom på besök var av den mer

ilskna varianten och krävde sin tid av återhämtning, om man säger så. 

Han var det också som fick greppa grepen och ta upp den sista potatisen. 

Lite Rosamundor blev det. Med tyngdpunkt på lite. Och små. 

Bara att inse att platsen jag satte potatisen i år är alldeles för

skuggig och alldeles för lerig och alldeles för ointressant

för potatis att växa i. Bara att tänka om tills nästa år. 

Men det är ju så där som det är med trädgård. 

Det blir som det blir. 

I år var inget vidare år för vare sig luktärt eller dahlia. 

Inte heller tomat på friland. 

Men de flesta perenner som planterades i fjol har växt rejält till sig och

mår alldeles förfärligt bra. Så bra att jag nog redan nästa år får lova att 

dela på vissa för att det ite skall bli för tätt. 

Men det tar vi nästa år. När Majlöken blommar. 

 

KLIVET ÖVER HÖST-TRÖSKELN

 

Det har ju varit kräftsäsong ett bra tag redan, men på grund av 

familjemedlemmarnas osynkroniserade tidtabeller så kom det

sig att årets familje-kräftskiva slank in på september-sidan. 

Brukar bjuda på västerbottenost-paj, som traditionen påbjuder, till kräftorna, 

men faktum är att jag är en urusel pajbakare och ingen i familjen är så där

överförtjust i pajer så där överlag. Så istället blev det en soppa

gjord på rotsaker och med några rejäla nävar riven ost som 

gav soppan en härlig mustig smak. Rentav lite höstvibbar. 

Så september som det är. 

Men soppan var en vinnare! 

I övrigt har jag roat mig med att packa alldeles för mycket

grejer med på vår roadtrip. 

Eftersom jag är en stor vän av hösten, och en stor vän av tröjor så

märker jag att jag packar ner tröjor till lite varje tänkbar väderlek, allmänt passande till olika  höststämningar och (fåfängt nog) enligt olika dagars outfit. 

Är man bara två i bilen så behöver man inte fundera så mycket på utrymmet. 

Isynnerhet som vi kommer att övernatta på hotell/stugor. 

Inget tält och sovsäckar och dynor som tar plats. 

Reser jag utan bil, blir jag extremt noga med vad jag vill släpa på.

Nu packar jag lite mer generöst. 

Mycket mer generöst om man skall vara ärlig. 

Men skyller lite på att vi inte vet riktigt hur länge vi blir på vår roadtrip. 

Alltid bra att ha något att skylla på för onödig packning, heh! 

Men i min värld hellre så än så som gubben tänker - att man alltid kan köpa

längs resan om det är nåt man behöver. 

Personligen känner jag inte så mycket för att jaga runt i butiker

efter det där man kunde ha tagit med sig, men inte gjorde...

STUGSÄSONGSAVSLUT

Ja, alltså den här helgen som var har haft så många orsaker att plocka fram en 

flaska god chardonnay och sätta en liten extra guldkant på tillvaron. 

I Finland firar vi Den Finska Naturens Dag - vilket från och med i år också är en flaggningsdag! 

Det gillar vi! Vår fantastiska natur - och allemansrätten är något att vara stolta över! 

Vi firar också "Sova-Ute-Natten". 

Och det rekommenderar jag varmt att man testar åtminstone någongång under

sin jordavandring. Det är väldigt väldigt skönt! 

Jag sov visserligen denna natt i en skön säng, men med ett stort fönster på vid gavel

ut mot natten och regnet. Att få somna om till ljudet av ösregn - det är bara så underbart! 

Och så var det minsann också det som, lite beroende på var i svenskfinland man råkar befinna sig, 

kallas antingen "villa-avslut" eller "venetiansk afton" eller "forneldarna natt". 

Allt är lite "samesame - but different" liksom. 

Man firar att sommarsäsongen är slut, att man lämnar villa-/stuglivet och åker till-

baka till stadslivet och vardagslunken. 

För egen del blev det att tassa över med en bukett luktärter och en flaska chardonnay till

grannstugan där svägerskan från Sverige landat på en sensommarsemester. 

Vi käkade räkor så vi sprack! Och en gudomligt god ostpaj. Och äppelpaj...

...hon är en jäkel på att baka, min svägerska! 

*

Visst åker jag ännu ut till stugan en sväng innan vintern, 

men det dröjer ett bra tag så på det sättet var det ett litet avslut för min del. 

Inkommande veckan kommer snickaren som skall byta filt på vårt tak

och fixa lite smått här och där som behöver en hantverkares kunnande. 

*

I övrigt måste jag bara nämna att nu om någonsin skall man ge sig ut i 

svampskogen! Det finns svamp som jag sällan upplevt! 

Hoppas läget ännu är det samma när jag nästa gång landar

där ute på udden och har möjlighet att ta mig en sväng i skogen. 

Innan det blir det en liten roadtrip som ni får följa med på! 

Ha det så gott! 

TORSDAGSTANKAR

 Har jobbat den här veckan från stugan, men nu torsdagkväll landat 

en sväng hemma "i stan" för ett möte här i knutarna i morgon bitti. 

Kom som sagt hem till lägenheten och öppnade min vana trogen

alla fönster och balkongdörrarna, men rätt snart märkte jag att

brrrr vad det är kyligt. Även om det inte egentligen, i grader mätt är det,

men ändå kändes det kallt. Nästan lite höstkallt. 

Och jag som ännu har sommar-semesterdagar att ta ut! 

I trädgården, som anlades i huvudsak för ett år sedan, 

har det växt riktigt fint. Däremot har det varit lite sparsamt med tomatskörd i år. 

Har ju inte växthus, bara ett litet wannabe-sådant, bestående av ett tak av genomskinlig plast

på en av mina odlingslådor. Sakta mognar nog tomaterna där, men de jag har i kruka mot sydväggen

har inte varit en framgång precis. För kallt, trots den heta försommaren? 

Rosenbusken har blivit angripen av larver som glatt tuggar i sig bladen - tydligen någon form av

stekel som lägger ägg i knopparna. Gul rosenstekel heter den jäkeln...

(syns förresten på rosenbilden i nedre högra hörnet, märker jag nu).

Som fullständig ointressant information så har jag ikväll nyst säkert femtio gånger. 

Antingen reagerar jag på dammet som lagt sig över hemmet medan man själv varit borta, 

eller så har jag en förkylning på väg. Hoppas på det första - det är liksom enklare avklarat. 

Var visserligen en sväng via min yngre grabb (jo, han "lillungen") och hämtade lite

matuppköp till honom. Han gör sista svansen av sin civiltjänst i en skola, och man vet ju

hur det är - när skolorna börjar börjar flunsorna. Och med några år av corona-skydd då knappt

 ingen insjuknade i vanliga flunsor heller så är det rätt troligt att det i 

höst ploppar upp både en och annan flunsa-våg. 

Skulle vara logiskt. 

Men tror knappast han smittat mig - tror mer på "allerginysning" mot dammråttorna som

glatt förökat sig och tagit över lite varstans i hemmets dolda vrår. 

Det skall nog bli en rejäl städning bara jag hinner sopa ihop min motivation. 

Det är med mig med städning som det är med matlagning. 

Jag är föga intresserad av småstädande och vardagsmat. 

Det skall liksom till lite projektkänsla så (kanske) jag går igång. 

Eller så går jag och gör något roligare! 

Som att plocka svamp till exempel. Sjukt bra svampår i år. 

När jag efter morgondagens möte kurvar ut till stugan igen skall jag minsann

ta en sväng i skogen - om min trilskande tå (!) tillåter det. 

Nu skall jag gå och tända lite lampor här hemma. Märker att det blir snabbt 

mörkt nu, hösten klampar nog på med rejäla stöveltramp. 

Hörs igen! 

EN GAMMAL ÖVERGIVEN EN

Efter att jag flyttat har jag lite längre väg till min absoluta favoritplats

då jag har en stund över att ta en promenad och vill uppleva gammal skog. 

I den nordöstra delen av Helsingfors centralpark finns ett område som lämnats

att med tiden bli en urskog. Där har naturen fått ha sin gilla gång redan i 

årtionden utan att människan blandat sig i dess väsen. 

Något tag skall jag ta med er dit! 

Det är magiskt där. 

Men alldeles intill parkeringen finns en gammal tegelbyggnad som

med största sannolikhet hört till den intilliggande gården, Tomtbacka, som 

numera ägs av Helsingfors stad och som är en djurgård med Highland cattle-kor, höns 

och grisar. Mycket populärt utflyktsmål för barnfamiljer. 

Men tillbaka till den gamla byggnaden. 

Jag vet faktiskt inte vad den använts till. Eftersom den har bara stora öppningar

uppe på det man kunde kalla övre våningen,  förutom 

en alldeles vanlig dörröppning i marknivå,  så undrar jag om det kan ha varit en tork 

av något slag? Hur som helst så har den stått övergiven sedan länge. 

Ibland när jag gått där förbi under höstarna har jag beundrat det fina

vildvinet som täckt in hela ena gaveln och lyst så rött och grant. 

Det är ett tag sedan jag varit här senast, men nu var det bara tegelväggarna som

stod kvar. Allt det övriga hade brunnit upp. 

Takbalkarna hade rasat och blivit till förkolnade skelett. 

Antar att byggnaden varit ett tillhåll för - tja, någon eller några. 

Av de uppbrunna saker som fanns kvar kunde man känna igen en

gammal sängstomme, en så kallad "heteka". Och någon märklig 

byggnation som såg ut som en grill som man skarvat till lite 

mer hyllor och krokar. Omöjligt att gissa. 

Men det sätter ju igång ens fantasi. 

Har någon faktiskt försökt bo här? Ha ett tak över huvudet, 

och väggar till skydd för vindarna? 

Eller var det bara ett ställe där eventuella missbrukare

valt att samlas? 

Det är ändå långt från all allmän transport så känns att

det skulle vara lite onödigt utmanande att släpa sig ut hit till 

ingenstans när det säkert finns andra platser att träffas på

närmare håll till...ja allt. 

På något märkligt sätt fascineras jag av de outtalade berättelserna som finns. 

Men som förmodligen aldrig blir berättade. 

 

TIDENS GÅNG...

 Ibland roar jag mig med att hoppa tillbaka i tiden här på bloggen och läsa något

helt random inlägg och nästan alltid slås jag av tanken att det var ju "nyss" jag började blogga och

samtidigt känns det som en livstid sedan de händelserna jag beskriver. 

Som då i bloggen begynnelse när det tydligen var snöstorm i början av november och 

lillungen bara kom in för att byta torra kläder innan han begav sig ut för att leka i snön igen. 

Om inte han lyckades lura med sin storebror också, den gången. 

Heh...nu håller de nog sig helst inomhus i dylikt väder, och om de måste ut

så slår de upp rockkragen och drar ner mössan, tar på sig en lagom bister min och 

går målmedvetet vart de nu sen är på väg. Så där som man gör. 

Jag var förresten med fyra av mina barndomsvänner på Povel Ramels 100-års konsert

här i veckan. Vi är alla skolkompisar och följaktligen av samma utmärkta årgång. 

Att vi blivit i tidig barnaålder så Ramel-frälsta har vi nog att tacka en av kompisarna i gänget. 

Eller egentligen hans pappa som var vår musiklärare de första sex åren av vår skolgång. 

Och vi var alla sådana som började sluka böcker rätt tidigt, så vårt ordförråd kanske

hade fyllts på tillräckligt för att begripa (en del) av Povel Ramels fantastiska 

ordkonsteri. För han var ju en akrobat bland bokstäverna. Och noterna, inte att förglömma. 

På konserten märkte vi att vi alldeles tydligt var bland de yngre i publiken. 

Viskade till min kompis att det var då uppfriskande att för en gång skull var den

som sänkte medelåldern. Numera känns det ibland som om det allt oftare är tvärtom...

Missförstå mig rätt, jag har inte egentligen något alls emot att åldras. 

Tvärtom kan jag tycka att det är ganska skönt. Så där befriande. 

Samtidigt inser man ju att det här är en sådan där mellantid, man är

hyfsat frisk, vad nu det har blivit lite längre ner till golvet...

(Ja, ja..jag  m å s t e  ta tag i det här med yoga på allvar igen...) 

 

Nå, nu skall jag sluta babbla här och gå och förbereda farsdagsmiddagen. 

Hörde att det är ett par pojkar på väg hitåt för att fira farsgubben sin.  

Fniss...år 2008 skrev jag såhär om mina söner: 

"Sonen (den äldre) har själv nångång påstått, mätt och belåten uppkrupen intill en sprakande brasa, att han tänker minsann bo hemma tills han är 35 - hans lillebror är ännu värre; han skall gifta sig med BÅDE Jenny och Johanna, och de skall alla bo här hos oss!!!! HA! En kärleksfull spark i ändan, pussåkram, och lycka till i livet är mera min melodi;).

Hur jag sedan skall hantera eventuell separationsångest efter dessa buspojkar, det är den dagens bekymmer..."

Och hur märkligt det än låter så gick det ju bra med separationsångesten efter 

sparken ut från boet, isynnerhet som de fortfarande gärna landar på en middag 

hos mor och far lite titt som tätt. <3. 

Och med det sagt skall ta och fixa till lite vitlökspotatis, rödvinssås och 

lamm med ännu mera vitlök. Ingen normalt funtad människa kommer 

att vilja vara i närheten av oss i morgon. Tur att jag inte har annat 

inbokat än däckbyte och utforskandet av en nyupptäckt naturstig i närheten. 

Ha en skön söndagskväll alla. Ta vara på varandra.