IN I VASSEN...




...bar det till idag. 
Den där efter-julen-otåligheten-i-hela-kroppen gör sig påmind och jag
börjar längta ut i naturen.
Även om det är grått. Och lite trist.
Havet lockar. Stranden. 

Tar mig ner till stranden. Havet svallar öppet, vassen prasslar stilla. Det är lugnt idag.
Och det regnar inte, vilket känns som ett bonus.
Är lite delad för det här med mild vinter.
Samtidigt som jag tycker att det är skönt med milda temperaturer, så störs jag
av mörkret. Det är så kompakt. Hela tiden.
Hur varmt och snöfritt det än är, så är det ändå lika långt till våren som om
det varit en halvmeter snö.

Medan jag står där på stranden och låter hunden snusa runt bland vassruggarna,
flyger ett par småskrakar förbi.
De har inte heller flytt. De har stannat för att vänta på våren.

De flyger några gånger fram och tillbaka över viken.
Det känns ändå ensamt och tyst och dämpat.
En seg fiskare styr sin motorbåt genom viken och ut på mer öppet vatten.
Det ser kallt ut. 

Jag föredrar att hållas på landbacken. Där i samma zon som alen.
Men min blick drar sig ut över vattnet. 
Jag kan inte rå för det, men jag får över mig en häftig längtan efter vår.
Kanske var det alens hängen, kanske var det
knipans visslande flykt precis över vattenytan som
gjorde det? 
Kanske lite av allt.


Snart blir det lite kyligt därute på udden.
Hunden lutar sig sittande mot mitt ben, som om hon sade;
Jag är klar, vi kan åka hem nu.

Jag drar lungorna fulla av havsluft, kisar ännu en gång över vattnet, kopplar hunden och går mot bilen.
Vägen är översvämmad av pölar fulla av regnvatten. 
Det forsar i diken. Det dryper av träden.
Skymningen är inte hemskt långt borta.
Och jag känner mig hungrig.

Också det en ny känsla efter allt julfrossande.

När jag kommer hem till gården och går mot dörren flyger två svanar över.
Med sikte mot viken som jag just lämnat.

Jag följer dem med blicken.
Än är viken öppen och isfri.

Stannar de, eller kommer de att flytta, kommer isen att lägga sig?

*

Kokar en vitlöksspäckad tomatsoppa och utanför smyger sig skymningen in på knutarna.
Dukar bordet och bjuder på rykande het soppa som doftar...sommar faktiskt.

Den här dagen var till ända.
Det var en bra dag.

På sitt sätt.

ALLA DESSA NYANSER AV GRÅTT...

...åkte iväg till närmaste pyttelite större stad för att köpa hummer.
Jag vill ha hummer till nyår. Alla nyår jag ätit hummer har visat sig att det nya året
blivit bra år. Vem blir inte vidskeplig med mindre? 
Så hummer skall det bli.

Tydligen har andra haft samma tanke, så nu är jag fortfarande utan hummer och en viss
lyxproblems-oro börjar sprida sig. 
Fast det finns ju ännu dagar kvar att jaga hummer i butikernas kyldiskar.
Lyxproblem är så till vida sköna att de är liksom inte problem på riktigt.

I bilen hade jag packat ner både hund och kamera, med tanke att jag skulle kombinera det här
med butiksresa och en sväng i naturen.
Men när jag styrde min plåtkossa hemåt hade regnet redan tilltagit så till den grad att varken jag, hunden 
och allra minst min vattenotäta kamera tyckte att det nu skulle vara en toppenidé.

Så vi struntade i det.
För i dag.


Däremot valde jag att köra längs med lite småvägar hem.
De var lika grå som de större.
Det är nu bara rysligt grått överallt. Det är bara så!
Däremot fick jag en idé om vad jag skall göra bara det blir lite mer vårigt
då jag skumpade fram längs dessa gamla vägar.
Det fick mig direkt på lite bättre humör.
Förväntansfull på ett bra sätt.
Hemkommer märkte jag att repet som fågelmatshuset hängt i gått av 
av ålder. Solrosfrön utspridda över helahalva trädgårdsgången.
Och en massa pipande talgoxar i buskarna som var lite förvirrade över
tillvaron.

Jag lappade ihop upphängningen lite hippsomhapp. Klarar den sig till våren
blir det bra. Sedan skall jag kanske satsa på något mer hållbart.


När jag nu ändå "tvingades" att vistas ute i trädgården, den grå, så 
passade jag på att se på trädgården genom ett regndisigt filter.
Finns här något vackert alls, bland alla dessa nyanser av grått?

Och ja, på något sätt finns det ju ändå en skönhet i allt det fula!

Kärleksörten står där envist kvar i rabatten.
Inte så skön, men envis. 
Fägringen är förlorad men kvar finns ändå det som får mig att påminna
mig om hur det var. När det var som vackrast.
Och hur det kommer att vara, igen.
För nya knoppar syns redan blekt gröna runt de gamla blomstjälkarna.

Jag sopar de nerfallna solrosfröna in under en buske.
Må vara att inte fåglarna hittar dit, men en och annan lite skogsmus kanske får sig ett skrovmål?

Tankarna går till mina igelkottar, eller mina och mina, de som tassade runt i min 
trädgård i slutet av sommaren.
En regnig vinter är värre för dem än en kall vinter med mycket snö.
Det förstår man ju; vem skulle nu kunna sova i en säng där
det allt är blött hela tiden?
Då är ett tjockt täcke av snödun bättre.
Om man är en taggig kotte.


Lite taggig är ju i och för sig resten av min trädgård också. Jag hör till dem som sällan, eller aldrig, 
städar i rabatterna till hösten. De perenner som orkar stå upp hela vintern får bjuda fåglar - och möss också för den delen - på frökalas så länge det räcker till.
Någon kan tänka att det bara samlar...just möss. 
Men nu är det ju inte så enkelt. Vi vet alla att har mössen käk därute, så stannar de där och tar
sig inte lika ivrigt inomhus. Så...jo, jag föredrar möss - i trädgården - för de finns oberoende.


Fågelbadet och igelkottarnas dricksplats är inbäddat i en vinterpäls av kvarglömda löv.
Känns som en evighet sedan de föll.
Grenarna har spretat så nakna nu en längre tid...


Grå och nakna.
Det finns kanske en skönhet även här - om man riktigt, riktigt vet var man skall leta...

Bland alla dessa nyanser av 
G R Å T T.




ATT SE TILLBAKA...





...på året som var.

Visserligen är det ännu några dagar kvar av 2013, men onekligen börjar det så småningom vara
hög tid att öva sig på att skriva 2014 istället.

För mig har året varit en (åter)gång till naturen, mer än åren innan.
Som ny invånare i ett, för mig, nytt hem ville jag känna in mig innan jag 
ger mig på vare sig hus eller trädgård med idéer och ändringar.
Jag ville känna efter vad jag vill ändra på, och vill jag?

Vintern var snörik, det har knappast undgått någon som råkade vara 
vaken den delen av året. Det var uppfriskande snöskottningar mer eller mindre varje kväll.

Någon gång i mars började längtan efter vår och sommar ändå ta överhand, och
några, eller ja rätt många, växter hittade hem till mig för att jaga vintern iväg.
Det hjälpte så där, och ännu i april stod drivorna höga och tom kråkorna matades
med brödskivor. Är man djurvän så är man...

Sedan kom äntligen värmen då, och när nu våren fick lite fart under hjulen,
så gick det ju undan. Sällan jag varit så svältfödd på värme och o-snö som i år.
Även om jag minns att våren var underbart solig.

I juni blev det att följa mer fågellivet mer än vanligt. Både de vilda, och sen
kajan Sven då, som fick oss att stiga upp mitt i natten och mata fågelunge, och som
på den vägen snodde våra hjärtan fullständigt!
Så pass känd blev den gode Sven att radion ringde senare på hösten och 
ville intervjua oss. Fast då hade Sven redan flugit iväg till de sina. 
Precis som de skall. Fosterbarnen.

Sensommaren kom med åskväder, och underbara mörka kvällar, och 
sköna promenader längs havsstränder där flyttfåglarna valt att stanna kvar
lite längre än vanligt. 
Njutbart.

Sedan blev det väntan på frosten - som aldrig kom.
Trädgårdsekorren bytte till vinterpäls, men snön lyste med sin frånvaro.
Och för att till slut riktigt knyta ihop det hela...
...så trots att snön lyste med sin frånvaro, lyste adventsljusen upp mörkret med sin närvaro.

Ja, liksom, lite så. Så var det paketerat,

2013 i en liten ask.

Nu ser vi framåt igen, inte sant?

Först skall jag bara luta mig bakåt och smälla i mig några chokladpraliner 
som blev kvar från julen. 
Aaahh....



VIT SKYMNING...


...inne. 
Ute är kvällen svart som sot.
Fönstren ser tillbaka på mig med sina tomma svarta blickar.
Tänder ljus och el-ljusstakar för att jaga bort det mörka.
Julgranens ljus har inte ens släckts.

 Går genom trädgården som bäddats in i mörkret för
att släcka lamporna i ateljén. Låsa dörren.
Julhelgens invånare har åkt. Katten vågar sig in i huset igen,
då främmande hundar åkt iväg med sin husse.

Soffhörnet är återerövrat och hunden slappar i andra ändan av soffan.
Katten har krupit upp i en fåtölj.
Känslan av saknad blandar sig med känslan av rofylldhet som kryper sakta fram,
kommer tillbaka, ur skrymslen den gömt sig i .

Huset fylls av en stilla, vit skymning och ljudlöshet.
Den känns skön och främmande på samma gång.

Biter i ett juläpple. Det låter. I hela huset.
För här har tystnaden nu tagit över.


På mitt skrivbord blommar julrosen med hela sitt stillsamma väsen.
Snart är tiden inne för att mappa in 2013. Eller packa ner
mapparna med 2013, hur man vill.
Det städade skrivbordet försöker locka mig med sin tomma yta.
Kom, kom...

Nej, jag gör det inte.
Inte än.

Nu är stund för riktigt stillhet.


Alla som var här har åkt.
I morgon kommer vardagen, jobb och rutiner.
Om än bara för en dag. Ändå är förtrollningen liksom lite bruten.

Och jag vet inte om jag gillar eller ogillar det.
Välkomnar eller ovälkomnar.

Jag klär mig i en gammal fleece, sticker fötterna i tre nummer för
stora filttofflor som ännu har användarens värme kvar.
Sätter mig ute på trappan med en kopp ljummen glögg,
som också blivit kvar.
Glor ut i mörkret, lyssnar på havet och...

...märkligt nog, längtar till våren.
Till ljuset, till alltings uppvaknande.

Ibland är det så. 
När man vänder ett blad, så bara kan man knappt hålla sig
för att få läsa det följande.

Nu har julens blad vänts.
En kväll i tystnad och i vit skymning,

hos;



LUTFISK OCH GRÖT, TÅRTA SÅ SÖT...




...jag har rymt fältet. Så är det. Lite i alla fall.
Alla är mätta och dästa och skålarna är mer än halvtomma och det går någon
skränig film på TV. Alla soffhörn (också mitt) och fåtöljer är upptagna
och jag känner inte alls för skränig film.
Då flyr jag, genom trädgården, till min lilla ateljé.
Tänder ljus och en brasa och sätter mig vid det skeva skrivbordet, 
det med fönstret ut mot byvägen.

Någon enstaka bil kör förbi. Någon är ute och går med sin hund, i regnet.

Här är det tyst, bara brasan sprakar.
Katten håller mig sällskap. Men den är ganska tyst den med. Ligger i ett knyte
på äldre sonens klädhög och spinner sakta, sakta.

Egentligen borde jag skriva något helt annat, men landade här på bloggen när 
tankarna på det jag borde skriva inte riktigt vill hållas ihop. De virrar omkring, så
nära, men vill inte tämjas till en text. Inte av den typ jag borde skriva.

Känner mig som den mest o-juliga människa på jorden. Men jag längtar just nu
mer efter tystnad än skränig film. 
Jag vet de där inne förstår, de känner mig så väl...
Ändå känner jag mig lite tråkig...på julen skall man väl vara hypersocial och 
det skall vara tjim och tjo och prat och sång och...och..

Och jag vill bara lugn! 

Sticker ut hakan för mig själv.
Visst är det okej att stjäla en liten tyst stund för sig själv?

På vägen utanför går en gubbe lite framåtböjd. Av ålder eller av regn och vind, det 
kan jag inte avgöra. Kanske han också bara behövde få komma ut och bort en stund?

Förvånansvärt många av mina kolleger suckade här i veckan;
bara julen skulle vara förbi!

Kan det vara så att det under julen kan bli lite för mycket av allt?
Och inte bara maten nu, utan av..allt.
Kan det vara så att vi lever med ett så hårt tempo annars att det inte riktigt finns ork 
eller ens lust kvar att vara ännu mer på julen?
Kan det vara så att julen tar mer än den ger?
Inombords liksom.

Har förväntningarna på hur julen skall vara kört över det vi egentligen vill ha av dessa
lediga dagar? 

Eller som min äldre son sade igår. Efter att julmaten var äten, och julklapparna
utdelade, så smög han sig ut hit till ateljén en stund med orden:
Mamma, jag älskar julen, och du har gjort allt så fint, men nu behöver jag bara få vara
med mig själv en stund, jag har inte varit det på flera veckor.
Bara sitta och läsa en bok, en liten stund.
Jag kommer in sedan.

Och jo, jag förstår honom så väl!

Nu skall jag också tassa in till de mina. 
Brasan har falnat och kaffet kallnat i koppen.
Och jag har fått min lilla stund för mig själv.

Som jag så väl behövde!




NU SÄNKER SIG LUGNET...


...över den lilla bit av världen som heter Tuvulls domäner.

Det är stilla och tyst, en julfrid har infunnit sig.
Vad är gjort är gjort - och det ogjorda...är fortfarande ogjort.
Och får så förbli.
Det är inte viktigt. Inte på riktigt.

Julen är bra på det sätt att den kanske lite tvingar oss till aktivitet
mitt i allt det mörka som midvinter ändå är för oss nordbor.
Aktiverar oss och får lite fart på oss.

Julen borde ändå inte bli den stressfaktor den kan bli för många.
Också har det varit så för mig. Innan.
Jag har försökt i år att trappa ner så mycket som möjligt.
Behålla det man njuter av och skippa resten.

Det har lyckats rätt så bra. Lite har jag att slipa på ännu.
Men känner att jag är på rätt väg.

Mindre av allt - också stress.
Mer av det som är viktigt. 
För just oss.

*

En riktigt skön, avslappnande och fridfull helg önskar jag er alla av hela mitt hjärta.

Njut av just det som är viktigt för Dig, och strunta i resten!

Kram,

DET BÖRJAR LIKNA NÅGOT...



...ja liksom jul. 
Och om man frånser att jag höll på att glömma att åka efter skinkan och
nästan missade tiden för avhämtning med ett par minuters marginal, 
för att jag var så ivrig med att snurra ihop sillarna, medan jag samtidigt försökte 
stryka upp högen med kökshandukar, för även om jag inte är så 
himla noga med strykveck så där annars, men när det gäller köks-
handukar så är jag det. De skall ha den där...rätta känslan, och
så rände jag till och ifrån ut till ateljén där i ändan av trädgården för att hålla 
brasan vid liv, eftersom annars kan ju ingen som inte har eskimo-påbro sova
där under helgen. Och även om det är varmt för årstiden, så är en kall ateljé...
bara kall. Och så medan varven så kom jag på ett par presenter som jag 
kunde ge så där lite på skämt och skoja till det lite, så då plockar man ju
fram julpapper och tejp och band på nytt, och så kommer man på att 
man nu använt slut allt band, och det finns fortfarande ett par matpaket
som också borde få lite julband runt cellofanet....och om jag inte minns fel
så borde jag ha mer julband därute i skåpet, det i ateljén, och när jag nu
ändå är där så kan jag passa på att bädda färdigt, så har jag det gjort också.
Och när jag nu ändå är där så kan jag ju passa på att mata fåglarna, för fröna
verkar tagit slut...och herrejee...nu har nog potatislådan gräddats för länge!
Och så gäller det att räkna hur många timmar skinkan skall vara i ugnen, för
frågan är om jag hinner baka chokladkakan i dag eller skall jag bara lämna det
till måndagkvällen...och så borde kanske lillungen få något matigt i sig
idag också, tonåringar ni vet. De lever inte ett helt dygn på lite risgrynsgröt från igår.
Eller, gör de?
Och när jag nu ändå skall steka köttbullar, så kan jag ju rulla några till så det finns 
till julbordet också, och så var det dags att springa ut till ateljén och fylla på
med ved i spisen. Och nu kom jag ju ihåg att julsnapsen skulle ju kryddas med dill 
och kardemumma också. Måste komma ihåg att fylla på det.
Och så har jag ju faktiskt köpt lite väl mycket grädde, om man skulle
röra ihop en fudge istället för den som hunden smällde i sig häromdagen?
Och så var det det här med granen. Eftersom den levererades redan för någon dag sedan, så 
måste man nog såga bort en bit av stammen, men var har jag satt sågen? Jag sågade ju
ner en torkad tuija här för någon vecka sedan. Skall sätta lillungen på jobbet att leta reda på 
sågen, men innan det så kan han ju plocka ner julgransfoten från vinden, jag tror jag
minns vart jag stuvade den ifjol. Jasså, han skall gå ut med kompisarna på hundpromenad?
Ja, då får jag väl passa på att dammsuga under tiden så jag inte har en överlycklig 
terrier hängande i dammsugsslangen. 
Diskmaskinsmedel! Jag måste komma ihåg att köpa diskmaskinsmedel, för annars är
det...inte så bra, med tanke på all disk som kommer att produceras under de närmaste dygnen.
Och just det ja, saltet är också slut! 


Och så skall släktens hundar också få sina paket, men de kan inte läggas under
granen, för då finns det en liten risk att min egen lilla fyrfoting går och tullar på paketdekorationen...

Oj, nu börjar det dofta julskinka i hela huset, och radion spelar Giv mig ej glans...
och dammsugaren är undanstädad, julbordet dukat (jo, jag har lärt mig att göra det i tid)
och ja, det börjar likna något!

Det märkliga är att det här, vad kan man kalla det - kaoset (?) - upplever jag inte
som stress. Jag blir stressad av blotta tanken på proppfulla butiker och långa köer.
Men väl här hemma är pysslandet i köket bara...skoj faktiskt.

I synnerhet nu när de där stora grejerna är fixade.
Nu är det bara smått och gott kvar innan julbordet får vara klart för 
framdukning.

I morgon har jag ännu arbetsdag, men sedan börjar julen för mig!
Tre sköna dagar med de närmsta.


Lillungen har skött om att julgranen fått sina pynt och tydligen har det 
flyttat in en glad liten tomte i pepparkakshuset också?


Och nu skall jag bara...smyga mig till köket för att skära den där lilla, lilla testskivan
av årets julskinka. 
Doften är det åtminstone inget större fel på!

Det börjar verkligen likna något!


LILA DÄRUTE...


...eftersom det känns som om hösten bara fortsätter och vinterns vita lyser med sin frånvaro
är det förståeligt att höstens blommor blomstrar och trivs.
Jag trivs också (även om jag ibland kan pyttelite förbanna mörkret), för kyla är inte riktigt min grej.

Kylan lär komma, men för varje dag som den hålls borta hurrar jag.




Hurrar gör nog också den lilla pensé-knoppen som jag upptäckte i min blomlåda därute
idag. Eller inte bara en knopp, utan fem.
De här penséerna har sått sig själv, moderplantorna åkte på komposthögen redan i slutet av juli
i år, men eftersom jag inte hade något att plantera i stället just då, så gick det som
det gick och fröna som fallit grodde.
Vid tiden då jag tänkte plantera höstblommor där hade penséerna redan etablerat sig
till en fin grön matta och jag bara inte nämndes riva upp dem.

Aldrig gissade jag att de skulle stå i blom till jul!
Och ton i ton med callunan....*fniss*.

Kanske inte direkt en bild som man kopplar ihop med julen.
Men så här i år.

I morgon lär det bli en heldag i köket.
Det ser jag fram emot. 
Julens små under sker där...

...oberoende om det är snö eller inte.



PÅ SKÄNKEN...





...har det landat en lykta som i all sin enkelhet är det finaste
"julpyntet" hos mig just i år.

Hittade den slitna lyktan, med en  spricka i glaset i en antikbutik 
här en lunchrast. Min vän, kollegan, som var med mig
himlade med ögonen och utryckte sig rätt så rättframt att hon
aldrig skulle sätta ut en euro på en skruttig lykta med sprucket glas.
Fniss...så olika är smaken!

Jag bar lyckligt leende min slitna lykta i min famn och bara visste att den skulle
lysa så fint i skymningen, där på skänken.

Det kanske bästa med julen är ändå det där lugnet.
Det gäller bara att hitta det. Bland allt annat.

Det är det jag jobbar på.

Känns som ett bra - och lite meningsfullt jobb liksom.
Att jaga lugnet? Nej, hellre bara hitta det.
Jag tror det finns, bara man stannar upp. Lite.
Och tänder ett ljus i en skruttig lykta.
Där på skänken.


DEN ENKLA JULEN....




...jag vet inte om det är en urban legend, en saga, en myt.
Oftast är det ändå så att hur jag än försöker jaga den stressfria
julens väsen, så när jag precis känner att jag kanske fått en svagt tag i den, 
så glider den iväg som ett rå in i mörkret, i dimman och blir omöjlig att nå.

Jag gör ett försök i år igen.
Enklar upp, växlar ner.
Vi får se hur det går...;)

Men!

Jag vill ändå tipsa om något riktigt enkelt!




Skärgårdsbröd



Ni vet det där mörka brödet som man bara inte kan låta bli!

Jag vet inte riktigt hur jag tänkt innan, att det skulle vara krångligt och knepigt att göra,
men si...det är det ju inte alls!
Man behöver en skål, en träslev - och tid.

Ja, och så ingredienserna då, förstås. Och de är inte så många:

1 l surmjölk (eller 1 l apelsinjuice)
50 g jäst
3 dl sirap
3 dl ölmalt 
3 dl rågmjöl
1 msk salt
10 dl vetemjöl

Börja med att värma upp vätskan till fingervarm och bland ut jästen.
Sedan är det bara att röra ner alla övriga ingredienser i valfri ordning. 
Det blir en seg, lite löllig (läs lös) deg.
Man kan välja mellan att låta degen jäsa i en bunke, eller kanske ännu enklare direkt i 
brödformarna.
Av den här satsen fick jag tre bröd, formarna jag använde sväljer en knapp liter.

Låt nu degen jäsa i 1,5 timmar.

Sätt ugnen på 175 grader, och grädda bröden i 1,5-2 timmar i nedre delen av ugnen.
Under den sista halvtimmen pensla bröden med lite sirapsvatten någon gång.
Själv penslade jag tre.

Och...voilá, skärgårdsbröden är klara.

(och nehe...den bilden ville inte vara centrerad...hmmm?)
Bara att njuta!
Och eftersom jag inte känner en kotte som inte skulle tycka om det här brödet passar jag på
att ge bort ett par i present.

Och jo, ännu en sak.
Linda gärna in bröden i folie så de håller sig fuktiga.
Brödet går också bra att frysa - kom bara ihåg att plocka fram det i god tid innan julmiddagen....;)

Okej, det här var åtminstone enkelt - på väg mot den enkla julen!

kram

BLEKASTE LJUSET...

...efter stormen.
Seija, som stormen hette denna gång, har dragit vidare, och när jag
kommer hem har mörkret redan tagit över.
Snubblar över en nerblåst gren, men alla mina träd står på ända, och det är ju bra.

Tänder brasan och ljusen. 
Känner hur tröttheten börjar svida bakom ögonlocken.
En skön fredagströtthet.

Av olika orsaker har det blivit sena kvällar och dagarna har varit som de är.
Rätt fullbokade. Och splittrade. Jag gillar inte splitter i dagarna.

Planerar inför julen.
I det blekaste ljuset från stearinljusen på soffbordet.


På tv-n visas Luciakröningen och sakta kryper något som man
kan kalla julstämning in på huden.

Lucia, hon med ljuset, med värmen...

...och tänk, om en vecka svänger även naturen, 
mot ljuset, mot värmen.
Oändligt sakta. Men ändå.




VID PLOMMONTRÄDET...


...vid trädgårdens ände.

När jag går till bastun böjer jag mitt huvud inför plommonträdets
grenar som ramar in stigen till bastun.
När jag inte värmer bastun har jag vintertid få ärenden till den delen av
trädgården. Det har blivit småfåglarnas rike.
På stigen har en matta av solrosfrö-skal brett ut sig. Redan nu, i början av december.
Jag har tänt julbelysningen i plommonträdet och inser att det finns 
mer konstfulla julljus än mina. Men de lyser upp. Det räcker, just nu, för mig.
Jag kanske har kapitulerat, och insett att plommonträd inte vill tämjas till
jul-ljusbärare så som en gran eller ens en tuja. Det saknas symmetri och ordning
i ett plommonträd.

Nu har jag ju inga granar i min trädgård. Tujor finns.
Trots att de till sin form ropar efter jul-ljus så vill jag här pipa ett litet varningens läte.
Tujor gillar inte jul-ljus.
De är känsliga för det här med att det är (jul)ljust dygnet run. Dessutom kan det i värsta fall
vara lite varmt runt grenarna på grund av ljusen och ja, då blir en tuja lite råddig.
I dens värld är ljus samma som vår, och de blir på gång.
Problemet är bara det att marken ofta är frusen, och en tuja på g som inte
får vatten är samma som...not so god!

En gran är av lite tuffare virke än en tuja.
Så om du kan välja...välj gran.

Men OM man inte har en gran - ja då får man köra plommonträd.
Som jag då.

Plommonträdet agerar faktiskt också gatukök för fåglarna.
Etta i den gatuköksmenyn är för tillfället kokosfett-jordnötskaka.

Lite prima, flaxas det i buskgränderna.

En vecka och så och så är kakan uppkäkad.
Där vid plommonträdet.
Det med jul-ljus lite hipsomhapsikors.

Hur fint som helst! 
Ju!

tycker,

ETT HUS BLIR TILL...





...ja, i en sällsynt sinnessvag stund kom jag på idén att baka ett pepparkakshus.

Jag är ju inte känd för mitt tålamod eller uthållighet, eller ens för personlig läggning 
åt det där småpyssliga. 
Men ett pepparkakshus skulle det bli i år. 

Någonstans vid det skedet när alla husdelar var ritade, degen utkavlad och gräddad
började jag tvivla...



...på vad jag gett mig in på.
Det är så många år sedan jag bakat och byggt ett pepparkakshus senast att jag gladeligen
nog glömt vilket schå det är med det.






Men där står det nu...
huset som blev till.

Skön helg!

ALLT PÅ RÄTT KÖL IGEN...

...i min lilla värld. Sonen som åkt ut och in på sjukhus både en och
två gånger de senaste dagarna är på bättringen och lugnet lägger sig 
i en mors stuga igen.

Jag vet inte om det varit ett medvetet val, eller bara något som skett på
känsla, att jag fastnat för det gamla i mitt sätt att inreda mitt hem.
Finns det något i mina gener som längtar till, eller finner ett lugn i, en stämning 
om en tid som varit? 

Är det mitt agrara fornminne som sänder ut signaler som nuddar vid mig
på en omedveten nivå?

Tiden stannar ändå inte. 

Om jag skulle gå tillbaka till att leva som man levde då många av mina
ting var nya, då skulle mitt liv se ruskigt annorlunda ut.


Jag skulle förmodligen vara hemma, sköta hem och gård och odlingar och
barn (kanske barnbarn) och gamla föräldrar och andra släktingar och djur och...

Hmmm...
Så funkade det i en tid då det inte fanns så mycket motsättningar.
Andra motsättningar, men inte som nu.

Sitter och tittar på TV.
Man intervjuar vår finansminister om vilka sparåtgärder vi står inför
i vårt samhälle.
Vårt AAA-samhälle. För att det skall bestå.
Som bokstäver på ett papper, men inte i praktiken?

Det är stora beslut, och jag förstår inte.
Man kniper från åldringsvården. Bland annat. 400 miljoner euro.
Åldringarna skall vårdas hemma så länge det bara är möjligt.
Det låter ju bra, och jag tror absolut att många åldringar vill stanna
hemma så länge det bara är möjligt.
Och jag unnar dem det, det är inte det.

Men vem skall sköta dem?

Allas vår tid ute i förvärvsarbete skall förlängas, pensionsåldern höjas.
Vi måste arbeta mer - utanför hemmet.

Mammor på moderskapsledighet skall skyfflas snabbare ut i arbetslivet igen -
utanför hemmet.

Studeranden skall fortare studera klart så de kommer ut i arbetslivet - utanför hemmet.

Men...vänta nu? Vem har man tänkt ta hand om dessa åldrande?

Man vill återgå till något som kanske fungerade innan industrialismen, då 
tiden var en annan. Då mina ting var nya? Då allt var annorlunda?

Jag är ingen förespråkare av institutionsvård, verkligen inte, men inser fullt, 
av egen erfarenhet, vad det krävs att sköta någon nära, någon kär, hemma.
Det vid sidan av jobb, av barn, av vardag.
För jag har varit där.

Hur kan det det fungera?
Om vi, de egna, inte har möjlighet att ta hand om - även om vi ville.
Vi kanske har geografiska eller ekonomiska eller tidsmässiga hinder.
Vi vill - men kan inte.
Blir då alternativet att någon kommer rusande in och ut i åldringens hem
för att se till att det väsentligaste fungerar.
Visst vill många äldre stanna hemma. Men vill de alltid välja ensamheten?
För tyvärr blir det ofta ändå så att det blir ett =-tecken där.

*

Inte för att jag har några lösningar på hur det borde skötas.
Tyvärr. Skulle gärna ha det.

Men jag tror mig veta vad som inte fungerar.
Och det är dit vi är på väg.

Man kan leka 1800-tal.
Men man kan inte leva som om det vore det.

tänker,



idag.