HALLOWEEN ORANGE...

Ni som traskar in här nu och då, vet redan att jag inte är speciellt förtjust i gult - och orange är NÄSTAN gult, så det är verkligen sällsynt att man hittar det här hos mig - inte ens till halloween;)
Så jag nöjer mig med lite "minipumpor" i form av mandariner på köksbänken. Men jag har faktiskt engång köpt en riktigt gigamegasuperjätte-pumpa som jag karvade ut ett par tre timmar sisådär...*puh*.
När jag äntligen gjort det så stod jag där med en stor hink med pumpainnehåll som jag inte hade en aning om vad jag skulle göra med. Skall man göra nåt alls??? Pumpa har liksom inte riktigt hittat till mitt mathjärta. Gubben som dessutom äter det mesta utan urskillning som han hittar på tallriken - men nåt av pumpa, NO WAY!
Den gången hamnade innehållet direkt ner i komposten så det bara schmaskade om det och pumpan, utskuren och fin placerades på trappan i väntan på att få ett ljus i sig ett par dagar senare. Min äldre unge var då ganska liten, och stolt som en tupp över vår fiiina halloween-pumpa.
Det blev natt, en riktigt grymt kall höstnatt, med temperaturen ner mot minus tio. Vad tror ni vi hittade på trappan följande morgon???
Jo en halloweenpumpa i något flytande form, bestående av en trög smörja som bredde ut sig över, och rann ner för trappstegen...yäk!
Vi stod något snopna där, både ungen och jag, den gången och ja...efter det har det inte blivit några nya pumpaäventyr för vår del...
Numera är det gulorange, som sagt en liten dust bara. Några löv från vinrankan fick idag stå för stämningen på matbordet - och så hade den allra första lilla, pyttelilla, pyttepyttelilla, ljusslingan slingrat sig upp från källarskrubbens mörka skrymslen.
Hjääälp!!! Vad ÄR detta? Riktigt ruskiga halloweenvarelser som skall ge sig ut i oktobernatten för att skrämma slag på allt och alla?!! Huuu!!!
Medan lillungen och hans kompis roar sig med det tassar jag runt och tänder ljus i lyktor och i ljusstakar. Ikväll möter mörker ljus och det är enslags brytning mellan höst och vintern. Kontraster på många plan.
I morgon skall också min trädgård uppleva kontraster. Nämligen kontrasten mellan krattat och okrattat. Jag har nu i en veckas tid tvingats vada i eklöv för att ta mig till bilen på morgonen, och från bilen till ytterdörren igen på kvällen...Men i morgon, då jäklar skall det krattas...tills armarna trillar av!
Nu blir det en kopp kvällskaffe, och sedan skall jag kanske plocka fram lite garnnystan. Om inte katterna far iväg med dem kanske det till och med resulterar i ett par sockor! Man vet aldrig...
Må så gott, alla söta därute i oktobernatten!
Kram M.

LJUS OCH MÖRKER...

Först av allt vill jag tacka er för era varma kommentarer! De värmer skall ni veta!!!
Livet fortsätter sin sakta lunk, så är det alltid, också om något sorgligt händer. Och sorg och saknad hör till livet, på något sätt berör det oss alla vid något skede. Med olika styrka.
Visst blir det blir tomt när ett djur som man delat sin vardag med många, många år dör. Det är ett tungt beslut att ta, och att veta när det är dags att ta farväl. Men en dag märker man bara att svansen inte längre vispar riktigt lika ivrigt, att blicken är trött...
En dag möter man just denhär blicken och då bara vet man att det är dags.


Man måste ta det där osjälviska beslutet för en som hela livet varit en så osjälvisk vän. Som en klok gammal man engång sade till mig; det är en rättighet som djuren har. Och det är vår skyldighet att förverkliga den rättigheten, att hjälpa dem gå vidare innan smärtorna som det inte finns bot för tar över.

Att vara osjälvisk.


Allhelgona helgen hör till mina absoluta favorithelger. Jag tycker att det är så lugnt, vacker och rofyllt att gå till gravgården och tända ljus, vandra bland alla dessa dekorerade gravar medan ljusens lågor lyser upp den höstmörka kvällen.

Även den minsta lilla låga lyckas jaga bort litet av mörknet. Många lågor jagar bort mycket mörker. Alla dessa ljus som berättar om att någon, någonstans minns någon som gått bort med värme och saknad.
Bland alla gravar på "vår" kyrkogård finns en allmän minnesplats, inringad av täta, klippta idegranshäckar. Man går liksom in i ett slutet rum. Därinne finns ett bord, till allhelgonahelgen sprängfylld av ljus. Det blir en nästan overklig känsla att stå där i oktobermörkret, bland täta idegranshäckar och uppleva all värme och allt ljus som dessa hundratals små lågor sprider omkring sig.
I veckan har jag lagat kransar att lägga på gravarna i morgon. Till minne för dem som inte längre är...

Och så fick jag en så vacker dikt i veckan, här kommer den, tillägnad alla de, djur (och varför inte människor också, för den delen) som gått vidare över Regnbågsbron:
Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.
När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron.
Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans hela dagarna.
Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.
Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar. Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran.
Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt flyger hon iväg över det gröna gräset. Hennes ben bär henne fortare och fortare tills hon återförenas med den hon älskar. Ni möts i en omfamning som varar för evigt.
Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hennes huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.
Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas...

Vem som skrivit dikten har jag tyvärr ingen vetskap om. Men jag vill gärna tro på att det finns ett regnbågsland. Både för djur och människor - nånstans.

Ha en fin helg alla!
Jag lovar att återkomma med piggare och gladare inlägg nästa gång, det är bara det att det här är just nu så på ytan här hos oss. Alla de som inte längre är...
Stor kram, M.

ETT SKALL HAR TYSTNAT...


10.01.1996 - 26.10.2009
Farväl min älskade lilla hund!
Sov gott!

TIDENS GÅNG...

Sällan blir jag så medveten om tidens gång som när jag nångång tar itu med tråkjobbet att storstäda upp i skafferiet. Jag blir alltid lika förvånad över att till exempel den där ingefära-sirapen som jag precis just köpte för att ha till....öh, vänta..vad var det nu jag skulle ha den till???...har bäst föredatum 11.04.07. Jamen, jag köpte ju den nyss?! Jag looovar!!!


Och de torkade fikonen som jag använt till Fikon Noël, en gudomlig efterrätt som jag brukar sno ihop nångång i december. Men just dessa torkade fikon väcker ingen lust att göra något alls med...bara att konstatera att det är snart ett år sedan jag använde halva påsen.




Jag har ett sånt där underbart inbyggt skafferi i mitt kök. Jo, jag vet att ni ser framför er välordnade hyllor, med vackra syltburkar, spetsband längs hyllkanterna och fyllda korgar med färskvaror.


Njaa...riktigt så är det nog inte - tyvärr!!! Oftast är det så att jag nästan måste ta till skosleven för att få in kaffepaketet, müslin, eller senapstuben där. När jag nu släpat hem en hel del torrvaror från stugan var det bara för mig att bita i det sura äpplet och ta itu med att rensa ut - och ordna upp...




Den fina Skafferiskylten har jag köpt hos Annica på Home Nr 1 som textar dessa underbara skyltar (länk till henne hittar du här till höger!) Jag har faktiskt beställt en till av henne. En som det står Städskrubb på. Härligt!!!

Nu är det ju inte så att jag elller någon annan i min familj inte skulle hitta till skafferiet utan skylt, men jag kan ju alltid hoppas på att någon annan förutom jag skulle hitta till städskrubben om där skulle vara en skylt...hahhahahaa!!



Ofta bakar jag faktiskt mitt knäckebröd själv, men minst lika ofta kastar jag mig l a t och köper knäckebrödet hos en lokal bagare som bakar det mest underbara speltknäckebröd. Ahh!

För att lite spara utrymme i mitt lilla skafferi hängde jag upp knäckebrödet i taket. Och litelite också för att jag tycker det ser så fint ut :)

Nu finns det ingen större risk att det skulle hinna bli särskilt dammigt där, för vi gillar alla att knapra i oss knäckebröd, så det dröjer inte länge innan detta "skådebröd" är försvunnet.


Nu när jag fått detta måste undanstökat tänker jag ägna morgondagen åt att skutta i gummistövlarna och ge mig ut i skogen och plocka mossa, ris, kottar...ni vet? Sånt som kan behövas till både det ena och det andra. För en gångs skull är jag ute i god tid. Det har funnits år då jag blivit tvungen att gräva fram riset ur snödrivorna och bända loss mossan som frusit fast.

Om jag nu sedan skulle ramla över några små övergivna trattkantareller, så får de givetvis komma med hem till mig ;)

Men i år är jag ute i god tid. Eller så beror det på att hösten är sen? Oftast brukar jag ha gården krattad till Allhelgona helgen, men ännu sitter hälften av löven segt kvar, vilket jag tycket om, för ljuset (fast det är mörkt) är ett annat när det finns annat än bara kala grenar som sträcker sig mot den gråa himlen.

I morgon får jag sova en timme längre:) Det blir vintertid här hos oss, och för ett morgonsömnigt murmeldjur som jag, är det sann lyx att få sova dendär extra timmen - och ändå stiga upp i nästan vettig tid!

Ha en sköööön lördagskväll och en sköööön söndag!

Stor kram! M.

DÅSIGA DJUR...

...Det är oktoberslöhet och -dåsighet för hela slanten här hos oss.
Djuren tycks kunna ta mörkret som kommer krypande ur alla vrår på rätt sätt.
Tänk att bara få krypa upp någonstans och ta en lite tupplur när hösttröttheten gör sig påmind.
Jag blir nästan lite smittad av dessa dåsiga djur. Har en och annan tanke på vad man kunde göra, men att sedan ta itu med det...njaaaa-eeeee....imorgon...kanske....eller nästa vecka...
Jag har tänkt att det kanske finns inbyggt i oss, såsom i djuren, behovet att ta det lite långsammare på senhösten. Som våra förfäder gjorde - typ? Tänkt om jag i år skulle hörsamma det? Ta det riktigt piano några veckor?
Samla lite energi - och inspiration inför julen ? Jag som egentligen blir lite småirriterad på att julen redan börjar synas i oktober lite här och där, den droppar in i postlådan varochvarannan dag i form av reklam...Jag vill inte ha den julen - och absolut inte än!
Det blir ju lite tudelat dethär nu...jag som älskar adventstiden och väntan på julen mer än själva julen faktiskt bromsar ändå allt vad tygen håller. Jag vill hinna njuta av den dåsiga hösten, innan allt det hetsiga som julen onekligen för med sig kommer stormande...
Jag vill och vill inte...
Lite som katt och hund i samma fåtölj...;)
Vill sätta igång med alla idéer jag har, men ändå vill jag hålla avstånd till allt juligt en tid till och koncentrera mig på hösten, och dess dåsighet.
Ja-a om ni inte somnat över mitt dåsiga inlägg nu så...
...önskar jag er alla därute sköööna höstdagar, mysigt mörker - och småsmå julfunderingar (för de lär ändå komma smygande, som små tomtar ur mörkrets vrår.)
Må gott! Tänk pepparkaka, tänd en brasa, kratta löv - eller ta en tupplur!!!
stor kram
M.

LYSSNA...

...hör ni?


Just det! Det är total tystnad. Att det bara kan vara så tyst?

Efter en stund börjar det brusa i öronen, det är som om min uppladdade hjärna inte skulle klara av så mycket tystnad på en gång. Men själen njuter! När det blir så här totalt tyst märker man hur mycket ljud man omges av hela tiden - också då man tycker att det är tyst.


Stod på stranden och bara lyssnade på - ingenting. Så ett svischande ljud. Vad är det? En sjöfågels vingslag - så långt borta att jag inte kunde se vad det var för fågel - men jag hörde vingslagen!



I tystnaden går jag omkring och känner att också sakerna omkring mig är tysta. Alla små saker som hör sommaren och stuglivet till har liksom tystnat som om flyttfåglarna också tagit de ljuden med sig.

Jag hör ett barr falla ner från tallen. Tyst går jag en sväng i skogen, försöker gå tyst. Men trots att mossan dämpar det mesta känner jag att jag för ett otroligt oväsen.

Ensam på stugan, inga ungar, ingen gubbe, inga katter - till och med hunden stannade hemma. Det är totalt vindstilla, inte det minsta rassel från vassen. Ingenting! Jag är helt fascinerad av att inte höra nåt alls. Jo, nu....vänta ett ängsligt litet pip hörs från skogen.

En domherre som inte låter så mycket annars lyckas fylla hela skogen med ljud för en stund. Så flyger den djupare in i skogen och också det ljudet är borta.

Tänder en tändsticka och söndrar tystnaden, brasan tar fart och bruset från elden känns nästan öronbedövande. Kunde sitta såhär i tystnaden länge, länge och bara förundras.


Men nu när stugan sakteligen börjar bli varm skall jag börja med tömma skåpen på sånt som kan locka små vinterhungriga möss. Stänga för vintern.

Känner mig nästan som en inkräktare i allt detta som redan gått i vila. Från öppna spisen hör jag hur elden håller på och falnar. Bäst att gå och mata den med lite nya klabbar.

I morgon blir det att dra upp båten.

Må gott därute - i eller utanför tystnaden.

Kram, M.

SÖTT I KLOT OCH KUBIK ...

Kalas:
Anna. Barn. Chips.
Daniel. Eddie. Flickor.
Godis. Henrik. Iver.
Jonatan. Kim. Lego.
Munkar. Nojs. Oskar.
Popcorn. Roberta. Sol.
Tjut. Ungar. Vänner.
Yrsel. Zzzzz. År. Äppelsaft.
Över.
Grattis lillungen min!
M(amma)
Nu skall jag låta öronen vila *fniss* och läsa en godnattsaga för lillungen - liten blir stor, men stor är ett relativt begrepp och ibland kan stor också vilja vara liten. Och på riktigt stor tycker att det är mysigt när liten är liten, och inte stor riktigt än... Hängde ni med?

MAN TAGER VAD MAN HAVER...

...och just denhär hösten haver man mycket äppel! Ett sånt äppelår! Nu är det inte så att mitt endaste lilla vildäppelträd skulle ha fått fnatt och plötsligt börjat producera läckra äppel. Nejdå, det är min söta svärmor som sitter på tiotals äppelträd. Eller sitter och sitter. En sådan här höst sitter hon inte mycket alls;)
Min svärmor är en Riktig Husmor på det där stillsama, sköna sättet som bara är helt självklart.
När jag själv får mina husliga anfall så blir det nästan lite "stort", lite program, nåt som inte ändå är riktigt vardagligt...Jag njuter hemskt mycket av de stunder jag har tid (eller tar mig tid) att vara rejält huslig. Jag kan inte påstå att det skulle få mig att känna mig extra duktig, det är mera så att jag känner att jag blir förankrad till något lugnt och tryggt. Och rejält.
Äppelsaft på glasflaskor är mer än bara saft. De är minnen, dofter, känslor från sensommaren som var. På burk.
Blir det tre flaskor eller trettiotre flaskor har inte så stor skillnad, tror jag - egentligen.
Nu tvivlar jag på att min svärmor som kokat äppelsaft i....60 år snart, känner riktigt samma barnsliga lycka över några saftflaskor. Men hennes naturliga förhållande till det känns så underbart unikt.
Nu vet jag att det finns stunder då hon önskar alla äppel all världens väg, det kan bli för mycket äppel även för henne, fast hon är en energiknippe på 85 år som man bara baxnar inför.
Hur gör hon? När jag, med hälften av hennes år i backfickan känner mig trött som en frostbiten sommarblomma...
Energi så det räcker har kattungarna också, som redan vuxit till sig och blivit av med sin barnsliga "klumpighet" (om man nu kan tala om klumpighet när det gäller katter...kanske okordinerade rörelser är närmare sanningen?)
Men nu har de kommit på att omkringflygande höstlöv är det roligaste att fånga. Kan man med större allvar bära omkring på ett självfångat hostablad?
Med inte lika stort allvar delar chefen min ut små konjaksflaskor när vi åstadkommit något lite utöver det vanliga på jobbet. En del av oss avnjuter den till kaffet på fredagkvällen, någon brukar hälla den i såsen till söndagssteken (fick tillstånd indikerat småmuttrande om att missbruka alkohol hos de manliga kollegerna;))
Jag funderade en stund vad jag skulle göra med min. Skulle det varit senare på hösten eller på vintern så skulle jag hällt en slurk i en kopp het choklad. Det enda sättet jag får ner konjak på - om man nu måste...;)
Men eftersom det inte riktigt är varmchoklad-säsong än, men desto mer äppelsäsong, så blev det Muscovadoäppel mjukkokta i konjak istället. Med lite lime och vaniljkryddad cremefraiche till.
Inte helt fel...faktiskt.
Så har ni några äppel över så klyfta dem, stek dem i lite smör, strö över muscovadosocker (lite kanel om du vill, eller nåt annat du gillar.) Häll över lite konjak eller calvados, låt puttra en stund medan man rör ihop cremefraiche med lite vaniljsocker och om du vill ha lite mer syra i det söta, pressa i aningen limesaft.
Enkelt - och gott!
Som äppelsaft
och äppelmos
och torkade äppelringar
och äppelpaj
och äppelgröt
eller bara äppel som de är.
Till weekenden blir det däremot inget av äppel. Det blir barnkalas och på frågan vad lillungen önskar bjuda på fick jag det tveklösa svaret:
- Kladdkaka! Och mockarutor! Och....*tankepaus* och så kanske ännu en chokladkaka?!
Må gott alla söta, det blev en hel del sött i dethär inlägget;)
Kram M.

ROST OCH FROST...

...har båda två intagit min trädgård i veckan. Rost har ersatt zink och frost den närapå sommarvärme som vi haft.

För en vecka sedan påtade jag på i trädgården iklädd t-skjorta, drack morgonkaffet iklädd morgonrock och tassade barfota efter morgontidningen.

Nu har jag gömt tårna i sockor och skrapat is från bilfönstren tre mornar i rad. Gräsmattan frasar av frost när man går efter morgontidningen. Med skor märkväl.



Jag tycker det är skönt!

Skönt tycker jag också det är med rost. Det är så mjukt mot alla höstfärger, så dämpat. Stillsamt vackert.


Mina rostiga 'stoppa-vattenslangen-från-att-halka-in-i-rabatten' får agera pynt en tid. Det känns lite som om trädgården skulle vara aktiv sålänge det dräller lite trädgårdsattiraljer här och där. Det får inte gå för fort dethär med att säga godnatt åt trädgården. Det känns för brutalt på nåt vis.


Lite anklagande ögonkast får jag ändå från katterna för att jag burit bort den sköna korgstolen - som de med stor självklarhet tagit i eget bruk. Jo, jag veeet att eftermiddagssolen lyste sövande skönt på den, men ni får flytta in på verandan nu - stolen finns där!



Ojdå - en spade bestämt nerstucken i rabatten? Jag hade visst någon idé för just den rabatten...Jag skall nog påbörja projektet i weekenden...kanske? Hmmm? Om man skulle flytta dem dit, och ta dedär hit istället och så köpa en sån som skulle passa där, och så skulle det bli så bra så...

Jag är en jäkel på att planera och hitta på bra lösningar - i huvudet.

När jag sen står där och skall köra spaden i leran så är det inte längre fullt lika enkelt;) Jag har ju inte precis lyckats med konststycket att få husets karlar att tråna efter trädgårdsarbete, så ja...

De tycker ju att trädgården är hur bra som helst. Och det är den i princip, men när mina idér kommer krypande under fullmånenattens småtimmar - ja ni vet hur det är? Det kunde bli SÅ MYCKET BÄTTRE om man (jag) gjorde lite förändringar.

Få se nu om jag tar spaden vid horn..handtaget eller hittar på något h e l t a n n a t i weekenden?

Hmmm...

Kram M.