Blir man automatiskt mer nostalgisk när man åldras? Kommer det krypande på
samma sätt som den där rynkan mellan ögonbrynen, eller som den där mungipan
som allt oftare pekar neråt – inte för att man är sur, utan för att man är avslappnad.
Det är disigt väder och doften av någon som eldar bastu smyger sig in till mig. I köket
puttrar en gammeldags hederlig köttgryta och bara dofterna är sådana som fanns
redan då jag var barn. Alltsom ofta känner jag en slags ömhet för de där
maträtterna som man åt som barn och ungdom. De har liksom fått en extra
dimension av nostalgi. Gubben kan också få för sig att minnas något mat-
minne från barndomen.
Läser för tillfället Kjell Westös nyaste roman Coda som också är en
bok om nostalgi. Han är samtida med mig, så visst känner jag igen det Helsingfors
som han beskriver från 1980-talet även om vi inte rörde oss i helt samma kretsar.
Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om boken.
Den är spretig, tycker jag och jag får inte grepp om persongalleriet. Och det
hoppar mellan då och nu på ett sätt som blir lite tröttsamt.
Samtidigt undrar jag om min oförmåga att orka koncentrera mig på boken ligger
i det faktum att det kastar iväg mig själv, eller mina tankar då, till min egen ungdom
på 80-talet och mitt eget åldrande. Inte för att jag känner mig gammal, det är inte det,
utan mer att man plötsligt har så många skikt och perioder som man levt
och som man kan reflektera till.
I somras blev jag kontaktad av en man som jag vet var i tiderna lite förtjust
i mig. Det var skoj att prata med honom en stund. Man var ju vips tillbaka de där
tjugo åren som gått sedan vi via jobbet kom i kontakt med varandra.
Han var lätt att prata med och han var rolig. Är det fortfarande.
Tror inte att jag helt fattade hans förtjusning i mig då, men fick ju höra om det nu.
Vilket var....vad skall jag säga?
Trevligt, jo fast mer. Att någon minns mig med samma värme efter så många år
är ju...smickrande? Värmande, glädjande.
Man har sina barn- och ungdomsvänner som man kan vara precis så
som man var då – på gott och ont – det handlar också boken Coda om.
Man faller lätt in i den man var som barn och ungdom.
Samma men ändå inte.
Man har det där bandet till det som hänt, den man varit, den som andra varit,
och samtidigt är allt samma och annorlunda.
Det är lite som när man lagar en gryta, som jag idag, och vet att den blir god,
men smakar inte riktigt som mammas gryta ändå.
Varför blir man nostalgisk ens? Jag förstår om man tycker att allt var bättre
förr, och har det jobbigt just nu, men om man har det kanske bäst just nu och
ändå blir så där varm i hjärtat av att tänka tillbaka?
Bli ihågkommen och minnas själv.
Nä, nu skall jag ta och damma av den där nostalgin som så lätt
verkar ploppa upp när det höstar till sig därute.
Det måste vara vädret. Och boken.
Hejdå från mig