nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

EARTH HOUR...

...idag 20.30 tassade jag och lillungen runt och släckte alla lampor, Tv, dator, tvättmaskinen, radion och tände lite fler ljus än annars...
Vad tyst det blev, och vilket skönt sken av dessa några ljus!
Det blev Memoryspel på vardagsrumsgolvet. Han brädade mig 100-0, men oj, vad mysigt vi hade! Tänk om man skulle ha Earth Hour lite oftare?
Det skulle inte bara jorden må bra av...
Hoppas ni alla deltar/deltog...man åstadkommer knappast underverk genom att stänga av alla elgrunkor för en timme, men ändå...
Skönt att se hur stuga efter stuga häromkring slocknade vid halvnio-snåret. Endast ett hus hade full belysning på. I de flestas fönster syntes bara ett fladdrande sken som skvallrade om att man tänt ett ljus - för jordens skull!
Må gott!
M.

BORTTAPPADE...

...var bilderna i mitt förra inlägg, men här kommer de i en härlig äggröra;)

(hoppas jag i allafall)


Idag har det varit första dagen då jag nästan varit övertygad om att det blir en vår därute också, och inte bara i mitt sinne.

Vinden var ljum och även om plusgraderna inte var så många till antalet, så gjorde det att nederbörden som kom ner inte var i snöform i allafall.

Det regnade, och det LÄT SÅ VACKERT! Det smattrade och stänkte och kluckade och pripplade.

När jag kom hem från jobbet och fixat middag till x antal barn och ungdomar som bestämt sig för att tillbringa nån slags kolhostillvaro här detta veckoslut, satte jag mig med min kaffekopp ute under pergolans skyddande tak, blundade och bara lyssnade på regnet.

Hur lugnt och skönt och rogivande var inte detta plipp-ploppande! Älskar alla dessa soliga vår(vinter)dagar, men årets första vårregn är nog inte så tokigt det heller!

Jag skulle kunna lyssna på det länge, länge...


Visst kan man emellanåt bli nervös när inte våren riktigt vill ta fart, men samtidigt kan jag tycka att det är skönt att det finns något som vi verkligen inte kan skynda på på något sätt! Det finns alldeles tillräckligt med hets och stress i tillvaron ändå.

Man kunde nästan svänga på det: Istället för att bli irriterad över att det går så långsamt, så kan man uppskatta att något går sin egen, stilla takt!



Långsamt kommer också fram!

Långsamt har blivit ett inte alldeles uppskattat ord i dagens värld. Och ändå finns det så mycket i oss människor som man inte kan skynda på! Har i min omgivning personer som blivit utmattade, slutkörda av alla krav, flere har mött en stor sorg. Hur sorgligt är det inte egentligen när omgivningen inte förstår hur lång tid det tar att ta sig egenom dessa processer? Att man förväntas vara tillbaka med full styrka efter någon vecka bara?
Vad är ett par, tre veckor i en människas liv? Ingenting!



Så, om våren är lite sen? Vad gör de egentligen? Den kommer iallafall. Bergis!!!



Nu blir det lite fredagsmys i denhär lilla kojan!



Puss!

M.

IDENTITET

Egentligen är det ganska roligt att följa med hur många ser sitt hem, och hemmets inredning som en förlängning på sin identitet. Jag gör det säkert också. Jag har en prylidentitet som gör att jag snabbt (oftast...) känner vad jag gillar och vad jag inte varmnar för alls.
På kafferasten häromdagen satt vi ett arbetskompisgäng och slötittade i några kataloger (ni vet de där som kommer till "alla", hihi).
- Åååååh, vad fiiina!!! kunde någon utropa medan jag lite förstrött tänkte om samma saker att aldrig i världen att jag skulle släppa detdär innanför min dörr!!!
- Herregud, VEM köper en krona i metall? En ROSTIG krona i metall, nej herregud, vad i allsindar skall man med den till? (Ni vet en såndär som man kan ha ljus eller blomma i?)
Med ett litet leende som började rycka i min mungipa kikade jag över kaffekoppskanten: Jodå, JAG skulle kunna tänka mig, att ha en till, alltså...men jag hann aldrig säga nåt.
- Jamen, härdå??? VEM skulle köpa en kristallkrona, jag menar VEM bor nu så att en kristallkrona skulle passa in??? utropar en annan.

- Precis! Man skall väl minst ha en liten herrgård, eller en jättevåning för att det skall passa! inflikar en annan.
Nu, känner jag hur det börjar rycka ännu mer i min mungipa (hihii...och jag som har en "kristall"krona till och med på toa...och mitt lilla hus är lååååångt ifrån herrgård!)
Så här fortsatte diskussionen en god stund och jag följde roat med bakom min kopp.
Vi, kvinnorna, där runt kaffebordet som på nåt sätt delar vår arbetsidentitet, som har mycket gemensamt i arbetssammanhang hade totalt olika hemmainredningsidentiteter.
Det är ju ganska självklart förstås, men det fick mig att fundera vidare på de byggklossar som gör att just vi är vi.
Själv har jag ju lite förändringar pågång i mitt liv, och det har varit intressant att märka att när en bit av ens identitet inte längre finns, eller förändras, så kommer det krypande någonstans ifrån nånting som man kan börja bygga upp, inte hela sin identitet med, men den bit som saknas eller försändrats.
För mig har det varit förvånande att när jag numera är (nästan) frånskild så "ploppar" det upp nånting av mitt riktigt gamla jag, som jag inte ens förstått att sakna, eller som jag inte ens tänkt på att jag tappat bort. Kanske har det hela tiden varit en del av mig, men nu får det igen mera utrymme. Sånt som varit mig nära hjärtat tidigare i livet, pockar på uppmärksamhet igen.
Och så är det detta med inredningsidentiteten...Jag har varit verkligt dålig på att vare sig pynta eller pyssla eller fixa eller dona eller bara annars byta om, sådär som jag brukar senaste tiden. Jag är ganska nöjd med som det är just nu, och för att vara ärlig så har jag inte ens några idéer... Men jag har tänkt som så, att om det annars finns mycket förädringar i ens liv, som möblerar om i ens identitet, så är det kanske bara bra att inte röra om så mycket i den intimaste av omgivningar - det egna hemmet.
Men lite påskägg har ändå smugit sig fram, "ploppat" fram, lite här och där!


Och till påsken skall jag se till att jag får ALLA mina kristallkronor putsade...och jag tror jag skall göra det med en rostig prydnadskrona på skallen - hihiii!
Kram på er!
M.
Lite senare: Tack SOF för din kommentar (kan bara hålla med, som vanligt:)!)
MEN är det så att nån annan inte heller ser bilderna i inlägget, så säg till...har liiiite små, små problem med att få bilderna överförda till Blogger.

MJJJAUUUU...MORR...FRÄÄÄÄS

Hade tänkt skriva ett inlägg om identitet, och krydda med lite bilder med vårkänsla, men tji fick jag...Jag använder Picasa för mina bilder, och jag har verkligen varit helt nöjd med hur det funkat. Räcker nog för en glad amatör som jag, men nu plötsligt går det inte att ladda upp bilderna på varken hårdskivan eller få dem skickade direkt till blogger, och inte ens via mail..

Trodde en stund (ett par dagar eller så) att det var jag som såsat med några inställningar eller nåt annat som man kan få till stånd när man inte alla gånger riktigt vet vad man gör utan går på känslan...men näe..nu är det tydligen frågan om något större än vad jag lyckats åstadkomma, hahahaha.


Så, det blev en småupprörd katt från februari som får beskriva mina känslor idag:)

Vädret är i skrivande stund faktiskt så gott som lika vintrigt som på bilden. Kom för en stund sedan hemkörande genom ett skogslandskap som mest påminde om ett JULkort!!!


Inte så mycket att göra åt varken det ena eller det andra, så nu tänker jag tända en brasa, några ljus och greppa en trädgårdsbok och bara *drömma*...


Köpte hem ett litet gäng, nästan en hel ÄNG pärlhyacinter häromdagen, det tröstar lite...


Kram på er snögummor därute - nån som sett till Gumman Tö?


M.

BLICKAR FRAMÅT...

...blir det lätt att man gör när vårsolen börjar värma löftesrikt. På min veranda sitter den lilla trädgårdsälvan och blickar längtansfullt ut, där har hon suttit och sett det ena snöovädret efter det andra dra förbi - hela vinter.
Det är nåt med kalla verandor. Man pyntar och gör det ombonat på hösten, och ändå känns det rummet inte som ett rum vintertid. Det blir lite osynligt, allt som finns där. Också stämningen av glasveranda försvinner. Man sticker sig hastigt ut där för att hämta in lite ved som finns i en jättekorg, ibland kan man tom ta en sväng med dammsugaren...fort, fort det är kallt, kallt. Man hastar igenom där, antingen på väg ut eller in.
Och så plötsligt en dag SER man, återupptäcker detta rum. Plötsligt en dag GLÖMMER man att stänga dörren efter sig (det gör man inte en bister vinterdag...skulle man mot förmodan göra det så ryter nån inneboende nånstans ifrån; STÄNG DÖRREN!!! heheh) I morse (läs väääldans sen morgon...) när jag tassat efter tidningen från postlådan, gjorde jag det, jag GLÖMDE stänga dörren, och insåg att solen redan värmt upp glasverandan så till den grad att där var nästan lika varmt som i resten av huset! Oj, det kändes nästan som att återse en vän som man inte träffat på länge:)
Nu blev det fart på städandet...för i ärlighetens namn var inte varandan längre riktigt lika mysig och städad som i höstas...Egentligen drällde det av en massa underliga saker som bara "hamnat" där under vinterns lopp...verkligen besynnerligt...;)
Och samtidigt som jag städade där och städade undan en hel del, märkte jag hur fantastiskt skönt det var. För samtidigt som jag plockade bort en massa onödigt och gallrade friskt i allt pynt, så kände jag också hur jag städade i mitt inre. Jag vet att det kan låta lite märkligt, men så kändes det! Jag städade också upp mitt sinne inför våren.
Och vår är det även om snön står upp till fönstren, hinner knappt sätta fram vitlökar innan de börjar skjuta fart. Har inte hjärta, eller ens lust att gömma in dessa små livsbejakande varelserna i ett mörkt skåp för att de inte skall skjuta skott. Nej, fram med våren och allt vad det för med sig!
Verandan är nu redo att ta emot våren, tallrikarna väntar på att få agera underlag för vårliga blomkrukor, och nu kan jag ställa mig på verandan och åter igen uppleva rummet, uppleva våren som väntar bak knuten! Det är bara att blicka framåt!
Varmaste kramen, go´vänner!
M.

VÅRMÅNAD...

...vårkänslor! Skulle jag vara en björn, så tror jag att jag så småningom skulle börja sträcka på mina ramar, och sakteligen fundera på om man skulle ta sig tillbaka till den vakna tillvaron. Kanske skulle jag sova ännu en stund och fundera på saken, men lite oro i kroppen skulle göra det omöjligt att riktigt somna om...
Lite så börjar det kännas faktiskt! Årets första kaffe har druckits ute i trädgården...åååh, vad gott det smakade...inte för att kaffet skulle ha varit annorlunda än annars, men den där känslan att få vända näsan mot solen och bara blunda i solskenet...och känna värmen - inte så intensiv än, men dock en värme!!!
Hihi...när man sedan öppnar ögonen så inser man ju att det är en liiiiten biiit kvar än tills det riktigt kan kallas vår. Hmmm, bäst att blunda en stund till och bara lyssna till våren...takdropp och titityyy :).
Inne på köksbänken står Helleborusen som skjuter skott med kulstprutefart och sträcker sig mot fönstret och ljuset. Visst är det härligt!!!!
Nu tassar jag i säng...dåsig efter dagens skidtur i solskenet.
Kram på er!
M.