ÅRET SLUTAR SOM DET BÖRJADE

 Pust! 

Det är vackert som i ett julkort därute! 

Bilden är från trettondagen i år, alltså nästan ett år sedan, men det ser precis

likadant ut idag. Snötyngda grenar och mängder av snö! 

Har precis kommit in efter att sopat fram min bil och skottat snö på min parkeringsplats. 

Ganska tacksam att det var all snö som behövde röjas, den är nämligen rätt tung.

Snart skall det dock ändra. Till nästa vecka har det utlovats riktigt bitande kalla dagar,

med gradantal ner mot -25 °C också här i södra Finland. 

Och sol skall det också bli! Hoppas bara snön hålls kvar på grenarna! Då skall 

kameran minsann luftas under nyårshelgen. 

Märker att jag nästan varje år så här innan nyår resumerat året som gått, men i år

känner jag att det faktiskt inte finns så mycket att summera. Det har varit ett år

som tassat på i skön lunk utan några större händelser. Eller visst hände det saker som 

rörde om känslomässigt. Min svärmor dog i februari, 98 år gammal, så det var ingen

överraskning precis, men med henne gick en slags era av "husmor" i graven. 

Gubbens kusin dog också knall och fall (helt konkret, faktiskt) en månad senare.

När sådant sker och kommer inpå en på något sätt så får det en att inse att vad som

helst kan hända, när som helst och vem som helst. Vänner och släkt har insjuknat allvarligt.

Även om de nu får vård och endel är på bättringen. Allra närmaste familjen har det ändå bra, 

vi är alla friska och vid god vigör så att säga, även om både gubben och jag ibland 

konstaterar att visst sjutton märker man av de där levda åren som påminner en om 

att man inte är tjugo precis. 

Gubben och jag har det bra! Han snusar förresten en eftermiddagslur i rummet här intill, 

hör hans tunga andning i det tysta hemmet. Det låter mysigt och tryggt. 

Han fick ett anfall av kristallsjukan, eller godartad lägesyrsel, här under julhelgen. 

Inte så illa denna gång, men stundvis var hans balans som om han tullat på glöggen mer 

än brukligt. Men anfallen gick om rätt snabbt, och han mådde till all tur inte illa så

han kunde njuta av julmaten precis som vi alla andra. 

Men året som gått ja. Märker att jag skrivit en hel del om att åldras. 

Om tidsperspektiv som känns intressant att få ha och känna.

Har ett par varv runt solen till innan jag blir 60 och märker att jag nu och då

reflekterar över det. För det är en hel del som ändrar i den kvinnliga kroppen i och 

med att man skall ta sig igenom de där klimakterie-åren, och när man kommer

ut där på andra sidan så har vissa saker ändrat sig. I kroppen och mellan öronen. 

Kanske skall jag skriva ett inlägg om min klimakterievandring?

Men det får bli till nästa år. 

Det reparerades och fixades en hel del på stugan - nästa sommar skall det inte bli något sådant! 

Bara de nya trapporna ner till stranden som skall behandlas. I övrigt - nada! 

Gubben och jag åkte på en roadtrip till vår västra granne. Med åren har vi 

blivit bättre på att resa tillsammans - så har det verkligen inte alltid varit, hehehe..

Vi har aldrig grälat speciellt mycket, men under resor kunde det bli lite spänt mellan oss. 

Egentligen minns jag inte konkret varför, men det var mer regel än undantag. 

Sedan jag börjat blogga för 15 år sedan har det i år blivit nästminst

inlägg. 2010 var ett år med färre inlägg - fast då hände det rätt mycket i mitt liv,

så det fanns inte riktigt tid att skriva. I år fanns det tid, men kanske inte så mycket att 

skriva om. Ett väldigt lagom år alltså. På ett bra sätt. 

I morgon är det nyårsafton och skall bjuda på lite god mat. 

Det skall bli stekt torskrygg med knaperstekt chorizo och 

blomkåls- och potatispuré. När jag i Alko (finska Systembolaget) frågade vilket vitt vin 

skulle passa till rätten blev försäljaren smått till sig. Först sade hon att det var då en utmanande

smakkombination att hitta vin till, sedan var hon tyst en stund och så skrattade hon till

och sade att hon blev och fundera på hur otroligt gott det där nog kommer att smaka. 

Att hon riktigt kände smakerna i munnen. 

Det gjorde jag också. Återstår bara att återskapa det i morgonkväll,

när året 2023 stapplar sina sista timmar fram mot midnatt. 

Gott Nytt År alla ni därute i slott och i koja, där i andra änden av internet-rymden, 

må det finnas lycka och glädje i era liv hela nästa år! 

Kram!

DET BÄSTA MED JULEN

 Jag har sagt det förr, och säger det igen;

det absolut bästa med att blogga är att det blir som ett slags tidsfönster bakåt i tiden. 

Som en dagbok, och ändå inte, men som en påminnelse att så där var det då. 

Insåg att de senaste femton jularna finns att skrolla tillbaka till här på bloggen. 

Börjar bli en ansenlig mängd jular det! 

För tio år sedan var det rätt mycket fart och inte så mycket kontroll i köket

eller i övrigt heller verkade det som. Ler åt minnet. 

Då var det fler kring julbordet, fler tallrikar att duka fram. 

Det fanns fler tassar under julbordet - i hopp om nedfallande smulor. 

Jularna som under årens lopp varit så lika, och så olika ändå. 

Det har varit personer runt julbordet som under en tid tillhört familjen 

och sådana som för evigt tassat vidare. Både människor och djur. 

Övernattande i år var enbart min förstfödde vars käresta är på andra sidan

jorden och han valde att hänga med sina föräldrar lite extra under juldagarna. 

Grabbarna och gubben bastade i strandbastun - en riktig lyx här i vårt husbolag

och jag fick pyssla och pynta med att fixa ett vackert julbord.

Göra sådant som jag gillar. Ingen stress, inga måsten. 

Bara bäst.

Nu är det julannandagskväll. Hemmet ligger i en skön skymning, endast

adventsljusstakarna i fönstren lyser. Och några levande ljus på bordet här intill. 

Det är vilsamt, tyst och det ligger en alldeles speciell stämning i de här stunderna i jul. 

På bordet står en hög med böcker som väntar på att bli lästa. Som en läsande

människa är det också väldigt härligt att se mängder av ord mellan diverse

pärmar som väntar på att bli slukade. Lite som ett till julbord av läckerheter. 

Fast med mindre kalorier då...

...om man inte väljer att ta en liten tårtbit av det jag hade som förrätt.

Skärgårdslimpa varvat med blåmögelost och grönt äpple. 

Det var inte helt fel nämligen. 

SÅ BLEV DET JULLOV DÅ

Eftersom jag har ledig fredag i morgon så inleder jag jullovet

just precis NU! Kommer att jobba mellandagarna, men 

om inget speciellt händer så gör jag det så att jag jobbar bara halvtid. 

På det sättet blir det ändå nästan som lite längre ledighet. 

Har kanske nämnt att december och halva januari brukar vara

i min bransch stundvis rätt intensiva, men i år har det

mesta gått som på räls och stressen har lyst med sin frånvaro 

för min del i alla fall. Skönt! 

Lite stressad tänkte jag ändå bli när ugnen igår efter ett strömavbrott

vägrade fungera. Eftersom vi i år skall ha skinka på julbordet -

en skinka som redan var hemma, och en inte alldeles liten skinka

eftersom grabbarna meddelade att de gärna tar med sig hem

lite julmat så de har över helgen - då vill man helst inte bli utan ugn. 

Kollade redan in en ny ugn, och avtalade preliminärt med en

elektriker som skulle komma och koppla den. Lite oklart om det skulle fixa sig innan jul, 

men så när (en annan) elektriker var här och hade ett långt samtal med tekniska stödet 

för Utslagna Ugnar och petade på  diverse knappar och vred på några andra 

(samtidigt) lite så där random, så hostade ugnen igång. Så nu slipper jag åka till endera

sonen för att steka skinkan utan kan kocka på hemma i eget kök. 

Och slipper köpa ny ugn! 

Det är ändå onekligen bekvämast så. 

Det har utlovats snöoväder tills i morgon. 

Får se om jag ställer mig i köket och förbereder lite jul

eller om jag lämnar det till senare och tar med kameran för att

fota lite snöstorm. Det är en av uppgifterna i min vinterfotokurs, och man

kan ju aldrig veta när det vrålsnöar nästa gång. 

Men om jag inte skulle få för mig att dyka upp här

innan det är jul på riktigt, så passar jag på 

att önska er alla därute en 

Riktigt Fridfull Jul! 

 

EN KRYDDA AV EXTRA SYRE

Det var precis vad jag behövde, och tillbringade min lediga förmiddag med att i sakta mak vandra längs stränderna på Drumsö, en ö i Helsingfors. Har några platser jag gärna tar och luftar min kamera på, och samtidigt får själen den där behövliga vilan av att bli matad med lite öppna landskap och den där extra kryddan av syre som jag inbillar mig att finns just vid havet. 

Och när det är sådär nästan tio grader kallt. 

Inte för kallt, men friskt. Och syrerikt. 

Synd att det skall slå om nu i väderleken och bli flera plusgrader och regn. Är ingen stor vän av vinter, men när det nu en gång är så att med stor sannolikhet blir vinter på dessa breddgrader varje år så kunde det åtminstone kunna vara finvinter. Fulvinter med slask och regn och brunfärgad sörja på vägarna och ishalka lite här och där, och nakna svarta grenar är smått jobbigt!

 

Nåväl, gäller att njuta av det vackra så länge det håller i sig. 

Och att njuta av adventstiden! Den kommer lika säkert som vintern. Var idag med min äldre son på en julmarknad här i närheten. Inte för att vi egentligen tänkte shoppa nåt (otacksamma besökare, jag vet) men för att snusa på stämningen. Jag hade visserligen tagit kameran, med men i stressen att hitta en liten parkeringslucka där jag kunde klämma in min bil så glömde jag bort den - så inga marknadsbilder i år. 

Julmarknaden ordnas på skolområdet där jag i tiderna tagit min trädgårdsmästarexamen. Det är riktigt rätt plats att ordna en julmarknad på, tycker jag. Så de som har sina bopålar i huvudstadsregionen så besök Överby julmarknad på Margareteberg i Esbo. Öppet också i morgon 17.12.2023

Jaha, nu börjar det bli mörkt därute och min mage som inte fått så himla mycket att ta tag i under dagen börjar protestera och kräver att jag gör något åt den saken. Skall bre mig ett par smörgåsar, tända ljusen och krypa upp i det där slitna soffhörnet och klicka fram något julmatprogram, tror jag. 

Har lite skissat på årets julbord, vad som får vara med och vad som skall bort och vad som kanske kommer istället. Blir nog på sitt sätt ganska traditionellt, men tänker framför allt att man kunde slå ihop vissa grejer så det blir en egen liten förrätt. Få se vad jag kommer på. 

Ha en skön tredje advent! 

SKALL JAG BLI OROLIG?

 I går morse var det nog säkert andra än jag som satte kaffet i vrångstrupen när nyheten om hur

Charly Salonius-Pasternak, ledande forskare vid Utrikespolitiska institutet uttalade sig i en intervju 

och där han kläckte följande mening: 

"Reservister borde förbinda sig vid att vara i sitt livs form, både fysiskt och psykiskt, 

från och med 2025. Hemma lönar det sig att ha mat, medicin och vatten i reserv".

(Läs om uttalandet här)

Nog för att jag känner och tycker att världsläget är lite svajigt på många plan, 

och visst finns det tecken som pekar på att tiderna kommer att bli, 

om inte mer oroliga, så mer osäkra i alla fall. Jag är inte naiv och 

efter att Ryssland anföll Ukraina så känns alla möjliga framtidsbilder mer 

möjliga än de var ännu för något år sedan. Och även om något inte ens skulle hända, 

så är det säkert klokt att utgå från en slags värsta scenarier. Ändå sätter sig ett sådant där

uttalande av en insatt som en knytnäve mot solar plexus. Under dagens lopp fick han medhåll 

av många förståsigpåare och i gårdagskvällens politiska diskussionpanel så 

sade vår försvarsminister Antti Häkkänen att Ryssland aldrig varit att lita på. 

Man hade kanske hoppats att det skulle ändrats under de senaste decennierna, men 

uppenbarligen inte. Det har de senaste åren visat. Och, vilket blir alltmer tydligt, 

kanske kommande år också. 

Har under höstens lopp läst ett par böcker som handlar om Finland från 1400-talet fram till

våra dagar och gång på gång har Ryssland visat sig vara en opålitlig partner. 

Egentligen - vad skulle ändra på det? 

Inte tror jag i dagens läge på att det skulle finnas något akut hot mot Finland just nu. 

Men kanske bra att inte vara blåögd? 

Isynnerhet som jag inte kan begripa att i en världsdel med 332 miljoner invånare

inte kan klämma fram bättre presidentkandidater än en 

fullständig galenpanna och en halvdöd herreman. 

Talar om kommande presidentvalet i USA. 

Och om det skulle vara så att galenpannan igen drar det längre strået...

...det är då det finns en risk att allt är möjligt. 

Galenpannor har fått förfärliga saker till stånd. 

Skulle inte vara första gången. Och knappast sista. 

*

På tal om galenpannor. 

Under helgen tittade jag på Netflix på en dokumentär som heter: 

Andra Världskriget - kampen vid fronten

Och ja, jag har sett otaliga dokumentärer om andra världskriget, 

jag har sett otaliga filmer om det, både sådana med Europa i fokus, sådana som 

berättat om kriget i Finland, och kriget mellan Japan och USA, men den här 

dokumentären berörde mig. Den är gjord så att gamla autentiska filmer

har restaurerats, färglagts, och lagts ihop till en mycket intressant

resa genom kriget. Med bra och tydliga förklaringar vad som ledde till vad och 

mycket tankeväckande intervjuer med personer som var med. 

Och filmerna, bilderna, de som var tagna där och då. 

De kryper under skinnet. 

Men på ett sätt som borde få alla att undra:

Hur kan man glömma och göra samma sak om igen? 

*

Det här blir nu ett lite långt inlägg, isynnerhet som jag skall försöka knyta 

ihop bilden med texten. Men det finns en koppling - tro mig. 

Mina föräldrar var ju unga då - under kriget - de träffades faktiskt 

då min pappa var på permission. Ofta har jag tänkt på hur det var att vara

en ung 20-åring under brinnande krig, vilket min mamma var. 

Pappa var lite äldre. 

När jag såg på dokumentären tänkte jag på dem. Och mindes dem. 

Skall den här generationen klara sig utan krig? 

Min mamma tyckte väl överlag om blommor och växter, men det som 

kom att bli hennes bravur när hon blev äldre var azaleor. 

De där besvärliga blomprimadonnorna som torkar i ett nafs, fäller alla sina blad, 

och tål inte för mycket, men absolut inte för lite vatten, 

och dessutom skall vattnet vara kalkfritt och det skall vara svalt men ljust 

i rummet där azalean behagar att kanske överleva

(ljust i norden under vintermånaderna - jo jag tackar) 

och tusen andra divalater som den växten

kan klämma till med. 

Men hon fick sina azaleor (i kruka alltså) att växa år för år. Och

blomma år efter år. De blev gigantiska! 

Och som med så många andra växter så blir 

en ny blomning året efter att man köpt blomman liksom mindre 

både i mängd och i storlek, men så mycket mer naturlig. 

Jag kan tycka att när man köper en azalea i full blom är det som att

bära hem en oätbar gräddtårta. Det är bara rosa eller vitt eller rött fluff, 

medan själva växten och dess naturliga växtsätt göms där under vispet. 

Jag tyckte alltid min mammas, nästan trädlika, azaleor var så mycket finare. 

Med en blomning som kändes rätt i förhållandet till växten. 

Nu har jag på gång mitt första azaleaförsök. 

För ett år sedan fick jag av grannen en azalea som tack för en liten tjänst och

den planterade jag direkt om i en större keramikkruka. 

Under vårvintern torkade dessvärre en del av plantan bort (överraskande...) 

men det som överlevde fick åka till stugan där jag grävde ner den, 

med kruka å allt, i rabatten. Fyllde på mullen i krukan med barr och kottar - 

azalean gillar ju sur jord och där fick den stå tills jag på senhösten

konkade hem den igen och har den nu i vårt svala sovrumsfönster. 

Och vet ni, där är knoppar på gång! 

Kanske jag får se min azalea blomma så där "naturligt" ännu i vår?! 

Och minnas min mamma. Henne och alla hennes jämnåriga

som hade så tuffa ungdomsår. Och hoppas att det inte upprepas. 

Inte i nära framtid och inte någonsin. 

Kanske är jag trots allt naiv om jag hoppas det? 

OM ORD SOM KÄNNS VIKTIGA

Ja, för mig är det en livslång kärlek, kärleken till ord. 

Tänker att det är så otroligt viktigt att kunna sätta sina känslor, sina tankar i ord. 

Om inte för någon annan så för sig själv. Ibland märker jag att jag kan föra samtal

med mig själv, men liksom inuti huvudet. Inte så att jag babblar högt. 

Lite som att skriva blogg, fast bara inombords. 

Jag har läst så länge jag kan minnas. Faktum är att jag minns biblioteket jag gick till

när jag var barn och jag tror jag till och med minns när jag första gången valde en bok från

vuxensidan och hur det då öppnades en helt ny värld för mig. Minns inte alls hur

gammal jag var, men minns pärmen på boken och att boken var bra. 

Men minns tyvärr inte vilken bok det var. Vare sig titel eller författare. 

Men den känslan när jag läst klart den boken. Den minns jag för evigt. 

Och så har böckerna följt med mig under alla mina år. 

Några år då det varit utmanande med för mycket av jobb, för mycket av livet. 

för mycket av utmaningar, kanske också lite klimakteriehjärndimma, då 

har läsande varit nästan på paus. Under den perioden gjorde det nästan fysiskt ont att

inte kunna sjunka in i berättelsernas värld och låta sig uppleva allt möjligt genom

att låta ögonen dansa över textrad efter textrad i en långsam njutning. 

För det är ju det läsandet är. Ett långsamt njutande. 

Man får riktigt suga på karamellen som en bra skriven berättelse är. 

En godispåse som inte tar slut på direkten. 

Därför är det lite beklämmande att läsa den årliga PISA-undersökningen där

det med tydlighet framkommer att i synnerhet läsförståelsen har rasat, inte bara 

i Finland utan generellt bland dagens unga. 

Det är lätt att skylla på diverse smarttelefoner, och andra snabba kanaler

som kanske erbjuder liknande upplevelser som en bra bok kan ge. 

Bara så mycket snabbare. 

Jag är väldigt tudelad när det gäller det här. Jag älskar att läsa och den 

avslappning som långsamheten i det hela ger. Men jag är absolut ingen mot-

ståndare till ny teknik. Tvärtom. Vi kan inte blunda för att den kommer och att det

enda vettiga är att lära sig den. Men det ena borde inte utesluta det andra. 

Och det är nog det som är det svåra. Att lära sig förstå att båda behövs. 

Som aktivitet och vila. En balans. 

Efter en mycket aktiv vecka med ett jobbtempo som alltid så här till årskiftet

blir uppskruvat och dessutom några kurser kvällstid som gjort att jag

varit "hjärnaktiv" i tretton timmar nästan dagligen. 

Då är det skönt att ta till en bok och bara låta hela sig lugna ner i en 

berättelse som inte går fortare framåt än vad man själv vill. 

Idag är det fredagskväll och känns extra skönt att bara hänga i soffhörnet. 

Plötsligt ploppar det upp i huvudet det finska ordet "suvanto" som jag tycker så om. 

Det är svårt att direkt översätta det till ett ord. Det är liksom "stillhet" och "lugn sträcka" på samma

gång. Tänk dig ett vattendrag där det forsar och strömmar men så finns det nedströms ett ställe

där vattnet plötsligt rör sig långsammare och det kan vara nästan stilla på ytan. 

Det kan forsa och stänka omkring, men just i denna "suvanto" härskar det ett paradoxalt lugn. 

Så känns det just ikväll för mig. Jag är mentalt i en sådan där "suvanto".

Det är mycket på gång, men just nu har jag landat i en lugn stund -

lite samma sker när jag sätter mig för att läsa en bok. 

Allt brus omkring försvinner för stunden och man kan bara vara

i den där "suvanton" där det för stunden finns ro. 

Lite som när man tänder levande ljus. 

På en gång sänks ett lugn över tillvaron.

Det blir som om själen hinner ifatt en. 

Och lägger sig till ro. 

 

FÖRSTA ADVENT

Idag har jag varit och dekorerat en festsal inför en julfest. 

Det blev gran-girlanger längs borden och äpplen och röda bär och lite andra 

kvistar och levande ljus och röda löpare. Riktigt traditionellt. 

En tjock välkomnande matta av grankvistar vid entrén. 

Så juligt det kan bli. Kunde inte i år själv delta i själva julfesten, 

det krockade med ett annat evenemang som jag kände denna gång var viktigare, 

men i övrig insåg jag att just denna julfest har jag mer eller mindre konsekvent 

deltagit i sedan jag började skolan. 

Och det - hörni - är inget mindre än 50 år sedan!

Få saker är väl så oföränderliga som jultraditioner? 

Upplägget för den här julfesten är långt samma nu som då för femtio år sedan. 

Lucia, julgröt, ringdans, lite spex (i år hade vi en trollkarl), allsång, julgubbe, 

namnlös julklapp och en gemenskap som varat årtionden. Och före mig, längre än. 

*

Väl hemkommen tände jag årets adventsljus. 

Även om jag är en storkonsument av levande ljus året om, 

och kanske, kanske håller ett litet uppehåll där kring midsommar, 

så är det ändå en alldeles speciellt känsla att tända årets adventsljus. 

Det blir liksom det officiella startskottet för advent och jullängtan. 

Och tiden före julen har för mig under de senaste åren 

blivit mer viktig och mer stämningsfull än själva julafton. 

Här om någonstans tycker jag uttrycket: 

Det är inte målet, utan resan, som är det väsentliga. 

 

KURA SKYMNING

Jodå, jag är en snoozare! 

Finns inget bättre än att få vakna till en ny dag så där

lite i gången liksom. Från första ilska ringet

från väckarklockan tar det enkelt 

en halv timmes snoozande innan jag kravlar

mig upp ur sänghalmen. Men då har jag hunnit i någon slags

halvdvala sträcka på mig åt alla håll och kanter. Ömsom har jag hunnit 

krypa djupare in under täcket och ömsom ligga och titta ut på björken

utanför sovrumsfönstret. Det är en så fin hängbjörk med långa

gracila kvistar. Gillar den. 

Nu är det ju dessvärre så mörkt på morgonen när min

telefon påbörjar sin morgonrutin med att få upp mig så

någon björk ser jag inte. Det är bara mörkt. 

Saknar ju totalt den där morgon-genen som får personer att 

på stålande gott humör skutta upp från sängen som någon

Rönnerdahl med adhd. 

Men jag snoozar, då hinner liksom min kropp och min

sömndruckna själ vänja sig vid tanken att människan inte

av fysiologiska orsaker kan gå i ide och sova sig genom vintern. 

Inte idag heller. 

Mörkret på morgonen gör att jag skulle vilja snooza ännu längre,

men eftersom jag har ett jobb som kallar så är det bara att snällt

slänga benen över sängkanten och kravla sig upp. 

Om morgonmörkret kan kännas lite tungt den här tiden på året, 

så - smått motsägelsefullt - älskar jag skymning inomhus. 

Det blir så där omfamnande på något vis. 

Gubben jag delar ljuskällorna i huset med är inte alltid helt av samma

åsikt om hur lite man behöver ha starka lampor på - trots mörkret. 

Det är ju så mysigt att kura skymning - hela dagen, tycker jag. 

Men eftersom det är jag som är familjens "kamrer" och sitter med appar om

elpriser så kan jag utropa ett litet;

- Oj, oj, ooooj, vad börspriset på el är högt idag! 

Och då plötsligt är det faktiskt helt okej att ha lite mindre belysning i huset. 

Man skall veta i vilka trådar man skall dra, fniss! 

(Jag tror han genomskådar mig, men låter mig hållas...)

 

JULDOFT OCH VÄXTKRAFT

I höstas köpte jag alltså tre små knölar som mest ser ut som ko-mockor

av en växt som heter höstcyklamen. Tanken var att plantera dem i 

skogsträdgården där vid stugan, men så kom annat i vägen och jag 

kom aldrig för att åka till stugan mer i år. Så "ko-mockorna" hamnade

på ett fat på vardagsrumsbordet. Under en lång tid hände ingenting. 

En av "mockorna" var redan från början ganska, låt oss kalla det "mjuk i kanterna", 

så rätt snabbt fick jag lova att slänga den. En "mocka" visade inga som helst tecken 

på att den skulle innehålla några som helst levnadstecken så den 

fick flytta lite mer i skymundan på ett fönsterbräde, men en "mocka" formligen

krälade av liv! Ser nästan lite overkligt ut när de små blomstänglarna börjar

tränga sig fram ur en till synes stendöd brun klump. 

Precis har en allra första lilla blomknopp börjat veckla ut sig och 

jag blir så fascinerad av denna utveckling till blomning i mörkaste november. 

Man kan inte påstå att denna höstcyklamen kommer att vara den mest

färggranna och pråliga julblomman i byn så att säga, men i mitt hem

nog den finaste och mest uppskattade lilla julblomma. 

För liten är den. Knappt en halv tändsticka hög. 

*

I övrigt har jag bakat. Jag brukar inte baka. 

Ibland händer det att jag köper färdig pepparkaksdeg för att 

baka lite pepparkakor men det är i ärlighetens namn mest för

doften och stämningens skull. Inte så mycket för att vare sig jag

eller någon annan i min familj skulle tycka att pepparkakor nu är så jättegoda. 

Men doften är! 

Så i år bakade jag faktiskt en mjuk version av pepparkaka.

För att få doften av jul att sprida sig i hemmet och skapa lite

adventskänsla. Sedan kom gubben in i köket och började

steka lite bacon åt sig, så ja, den där pepparkaks-jul-advents-doften

fick se sig besegrad rätt snabbt...

I övrigt hade jag helt misstagit mig. 

Trodde att det var första advent detta veckoslut, bara för att 

det var den 24 november här i veckan och en månad till jul 

och då kopplade min postflunsiga hjärna att det är samma som fyra 

veckor och alltså måste det vara första advent idag, söndag. 

Fram med el-ljusstakarna till fönstren! Jess, sååå mysigt!!

Först igår kväll när jag körde med äldre grabben in till Helsingfors för

att gå på teater insåg jag att jag nog är den enda som har el-ljustakarna

tända därhemma...

...alltså måste första advent vara först nästa veckoslut! 

Nåh, en vecka hit eller dit, tänker jag. 

Snart följer alla andra efter! 

OM TEKNIK OCH SÅ

Det kan hända att jag i mångt och mycket är en flumtomte som 

älskar gamla möbler, rostiga trädgårdsattiraljer och tror att 

det där med att tända levande ljus förbättrar ens mentala livskvalitet

mer än det mesta. Men så finns det en annan sida av mig också och det 

är min teknik-sida. Jag avskyr dålig teknik. 

Har jag inte råd att köpa bra teknik är jag utan (mat) tills jag kan köpa 

det jag vill ha. Och där var jag kan spontanshoppa både något

klädesplagg eller en inredningsgrej så är jag en mycket selektiv

konsument så fort vi talar om teknik (och bilar). 

Nu låter jag ju som om jag hade en tudelad personlighet, och kanske det 

är lite så - fast på ett icke medicinskt plan. 

Däremot, eller kanske just därför att jag är så selektiv, så har jag inte alls

speciellt mycket teknik här hemma. Men det jag har är, som mina barn skulle

i tiderna uttryckt det, bra skit. Därför vill jag tipsa om ett par riktigt bra hörlurar om du

nu skulle gå i hörlureanskaffnings-tankar. 

För det första är de här riktigt minimalistisk snygga. Jag känner inte att min hemelektronik

på något sätt behöver sticka ut, snarare tvärtom är det en fördel om det smälter in i 

inredningen så att säga. De gör de här. De hojtar inte på uppmärksamhet. Men

de är så där subtilt stiliga med sitt linnetygsöverdrag och fast de är av

plast så är de så där "kvalitetsplastiga". Ni vet vad jag menar? 

Ett annat krav som jag tycker att är viktigt är att de är bekväma. Ganska självklart, men 

jag vill att hörlurarna skall kännas lätta, eller helst knappt kännas alls och det uppfyller de

här. Har ganska små öron och kan tycka att vissa lurar känns för tunga och för stora för mig. 

De här är precis lämpliga, skall jag nu klämma fram med nåt negativt så 

kan de bli lite svettiga om man har dem på sig varma sommardagar. 

Men så är det säkert med nästan alla över-öronen-lurar?

Så kommer de med en riktigt snygg transportväska. Hård sådan som 

skyddar lurarna även om man annars är en slarvig packare (vilket jag är...)

Nå det var det estetiska och bekväma. 

Det är liksom avbockat, men det tekniska då - det som kanske

ändå på riktigt är det viktiga? 

Jep, de har en bra ljudåtergivning. Kanske lite väl mycket bas i 

fabriksinställningen, men det kan man fixa med en app som man kan 

ladda ner. Jag gillar bas så det får vara som det är hos mig. De är också 

brusreducerande vilket är skönt. Med en enkel rörelse på höger öronlur kan 

man minska eller höja nivån på brusreduceringen. Och när vi är inne på 

det så justerar man också ljudnivån, stänger av och sätter på ljudet samt

svarar i telefon genom att enkelt knäppa eller dra på luren. 

Det lär man sig på en minut. 

Det är ofta så hemma hos oss att både gubben och jag vill se

på olika program samtidigt och för att slippa stänga in oss i olika

rum har vi helt enkelt gått över till att använda lurar. 

Det jag gillar med dessa lurar är, förutom att de är wireless förstås och att jag kan tassa iväg till

köket efter en kopp kaffe och ändå fortsätta lyssna på vad det nu är jag lyssnar på, 

även det att om jag väljer att ta av dem så stannar de automatiskt både ljudet och

tex den film jag håller på att se. Och så stänger de av sig efter en stund om 

jag lämnar dem drällande på bordet. Vilket sker typ alltid...

Och sedan sist men inte minst. 

De har bland marknadens längsta användningstid mellan laddningarna. 

Upp till 60 timmar, även då brusreduceringen är på. 

Och det om något gillar jag. Man har ändå så mycket grejer som man 

måste sätta i laddning, så en grej som inte behöver det så ofta. Ja tack! 

Som ni alla vet så får jag ju noll sponsorering och här på min 

blogg dyker det bara upp tips på grejer som jag verkligen tycker

förtjänar att lyftas fram. Lite som jag skulle göra runt kaffebordet på jobbet. 

Tipsa om nåt bra helt enkelt. 

Lurarnas pris landar väl någonstans i mellanprisklassen, men jag tycker

man får mycket för pengarna. Har inte testat sååå många andra, men de här

är klart behagligare, lättare och bättre än de gubben har - och de är bra mycket dyrare. 

Och fulare. Heh. 

Så ännu en sak som jag gillar med dessa. De är snabba på att parkoppla. 

Om jag tex vill lyssna på musik medan jag jobbar så kopplar de blixtsnabbt om

till min telefon om den ringer så att jag kan ta samtalet i lurarna. 

De lär också ha riktigt bra mikrofon - det måste jag ju bara förlita på vad de

jag talar med säger, och ingen har klagat. 

Och just det - märket på lurarna! Smått väsentligt. 

 * Sennheiser Momentum 4 *

Så ja...om du går i hörlur-anskaffningstankar och inte än 

skrivit till tomten, så här ett tips på det. 

Skön söndagskväll alla! 

 

SAKTA PÅ BÄTTRINGSVÄGEN

 

Tänkte bara hojta till att jag är vid liv, och även om det nu inte på riktigt varit någon 

som helst fara på färde så har det funnits stunder då jag känt mig som en 

riktigt gammal och rostig kratta den senaste veckan. 

Om det var corona eller influensa som vi fick ihop med oss vete gudarna, 

men speciellt roligt har det inte varit, det kan jag intyga. 

En flunsa som heter duga var - är - det i alla fall. 

Om man nu skall försöka hitta nåt roande i den här situationen så

kan man väl nämna de där några dagarna då min röst lät som

om jag sugit på en tub med helium ett bra tag. 

Rena rama Kalle Anka-rösten. 

Men i övrigt har det blivit ett något förminskat livsrum som mest bestått av

att tassa mellan sängen och soffan, med någon liten avstickare till 

badrum och kök nu och då. 

Och det kunde räcka nu. Jobbade lite på halvmaskin både i går och idag.

Inte för att jag måste utan för att jag har alla möjliga program 

på diverse streamingtjänster upp i halsen efter att det varit min aktivitet

de senaste sju dygnen. Började stundvis längta efter lite jobbrelaterat att

bita tag i. Lovade dock att inte ta itu med sådant som kräver koncentration - för den 

är ännu lite svajig och vilsen i flunsa-land. 

Pust och uff och stön, suckar vi med gubben i kanon medan vi 

hasar oss fram med zombiesteg för att än en gång sätta oss med

datorn i famnen, klicka fram något sevärt och förvandla en prydlig hög

av vikta vita näsdukar till ett berg av dito varierande hopskrynklade efter användning. 

Sådant för tillfälle. Men en bättring är att skönja! 

NOVEMBERS SKÖNHET

Så blev det då november, månaden som sakta har seglat upp till en av mina favoriter. 

Där ligger en stillhetens lovsång som jag bara älskar att vara i. 

Finns inget bättre än en skogspromenad i november. 

Massor av syre och kanske lite vind som är fräsch utan att

ännu vara isande kall. En fuktighet i luften som är frisk. 

Och en tystnad som är inkluderande och ger utrymme för egna tankar att

vandra fritt istället för att man fokuserar på fågelsång eller växter, 

eller att det är mygg eller att det är halt. 

November ger en chans att bara vara. 

Och spöregnar det en heldag finns det alla legitima orsaker 

i världen att bara krypa ner i soffan och läsa sig igenom dagen. 

Kanske jag har nämnt här - liksom vad har jag inte nämnt här? - att jag gick

smått in i väggen för några år sedan och så om man lägger lite

klimakterie-okoncentration på det så är det ganska kört att 

orka läsa längre texter. Eller ens att lyssna på det. 

Så var det i alla fall för mig. Jag hade böcker "under arbete" i 

eviga tider och tragglade mig fram några sidor per gång, men utan att

njuta av läsandet så som jag gjort alltsedan jag lärde mig läsa. 

Men nu var det stop. Under några år. 

Förra sommaren kände jag att det var på väg tillbaka, det där sköna läsandet. 

Förmågan att dyka in i berättelserna och låta sig dras med.

Och nu har det nog kommit för att stanna, vågar jag påstå. 

Varpå jag har läst mer denna höst än jag gjort på eviga tider! 

Därför blev jag minst sagt fnissig när jag såg vad jag hade skrivit

på amaryllisens namnlapp då jag planterade mina amaryller. 

Sorten heter alltså inte READ Pearl utan RED Pearl. 

Lite för mycket läsande på hjärnan tydligen, heh! 

På tal om amaryller förresten. 

Finns inget bättre den här årstiden än amaryller. 

Man petar ner en knöl och efter ett tag börjar det spira från 

knölen. Och hur mycket behöver vi inte denna växtkraft just i november. 

Visst man kan köpa buketter och blommande krukväxter för att pigga upp sig, 

men det är inte samma sak som att få följa med hur något utvecklas. 

Växer liksom, under en period då det mesta andra bara vissnar eller

är i dvala, eller ja - mest överlever. 

Nu är det snart kväll, gubben är på väg hem och 

hemma om en knapp timme så jag skall tassa ut i köket

och sno ihop en liten fredagsmiddag. 

Ha det gott - gott folk! 

 

EN PROMENAD PÅ ASPLÖVSBÄDD OCH FILMTIPS

 Mitt arbete är sådant att om ett par veckor startar en rusch som pågår till halva januari. 

Arbetsuppgifterna har dessvärre inget att göra med julen, det bara råkar sammanfalla. 

Känner mig väldigt privilegierad som till viss mån kan rucka på mina arbetstider. 

Lite med devisen "gör när du vill, bara det blir gjort i tid". 

I de allra flesta fall jobbar jag helt vanliga 8-16 dagar, för det passar mig som gillar

rutiner, men ibland kan det hända att jag ruckar på mina tider och hur mycket jag jobbar

vilka dagar. I veckan valde jag att lite rubba på när jag jobbade.

Orsaken till det var att jag ville närvara på flera webinar 

(jo, de lever kvar efter corona-åren, tack och lov!) 

och då blev det mer jobb vissa dagar så jag valde att ha en ledig förmiddag

istället och ge mig själv en skogspromenad en alldeles vanlig vardags-dag. 

Jag vet också att det är veckor med mycket arbete på kommande så bara det 

att hinna ut en vardag i dagsljus känns härligt lyxigt! 

Nåväl. Det är skönt att gå längs i övrigt mycket populära naturstigar, 

en småmulen torsdagsförmiddag när det inte är så många andra på stigarna.

Det blir liksom mer av en naturupplevelse med mindre mängd andra, 

än vad det blir en solig och varm söndagseftermiddag när "alla" är där. 

Nu mötte jag bara en manlig konditions-pensionär. Ni vet de där som stavar sig fram

med gångstavarna med en sådan frenesi att man gärna håller rejält till höger

för att inte stavarnas piggar skall genomborra tårna på en om man kommer för nära. 

Diskbordspsykologen i mig misstänker att de personer kanske har något inom sig som måste

ut via de ilskna stegen och den nästan aggressiva framfarten. 

Å andra sidan bygger han nog upp en bättre kondis än vad jag gör med min makliga,

lite drömska promenad som jag brukar kalla "lufta kameran promenad". 

Men det såg nog inte speciellt njutningsfullt ut, hans framfart. 

Men vad vet jag? Egentligen. 

På håll hörde jag hur någon rastade sin hund i hundrastgården. 

Men såg varken hund eller ägare.

 Lade också märke till en cyklist som frenetiskt trampade fram

längs en annan stig, han såg mer ut att vara sen får ett 

möte än att han skulle cyklat i det tempot för att bygga upp sin kondis. 

Det var de jag mötte i skogen, i övrigt var jag ensam.

Oj nej, höll på att glömma det bästa! 

Jag träffade ännu på en som var ute med sina hundar. En jovialisk man som sakta 

kom vandrande med sina redan något ålderstigna cockerspanielar. 

Alla tre såg lite luggslitna ut, på ett sådant där skönt avslappat och fryntligt sätt. 

Han fick mig att tänka på en underbar film som jag såg för ett tag sedan: 

"Tryffeljägarna från Piemonte". 

Gräv fram den på någon plattform. Duka fram lite prima ost, några salta kex och 

häll upp ett glas gott vin. Eller en kopp te om du föredrar det. 

Tänd en brasa - om du har - annars duger levande ljus som substitut

alldeles utmärkt och njut av en härlig filmstund. 

Och ha ett riktigt skönt veckoslut, ni alla därute i stugorna! 

EN ENDA STOR BLUFF

Igår bluffade jag. Riktigt ordentligt till och med! 

Och ja, jag kommer att erkänna bluffen så de som kanske blev lurade

skall få veta det. Men vad var det som jag gjorde då? 

Lurade med mig gubben på en liten skogspromenad till en höstig 

parkskog som vi har rätt nära där vi bor. Det var ingen bluff - han var faktiskt med

på riktigt. Jag hade kameran med, men hittade inte riktigt något att fota. 

Det blir ofta så när jag har sällskap av icke-fotograferande personer. 

Jag tappar fokus på vad som kunde vara skoj att fotografera och bara traskar på. 

Men det blev lite skogsbilder ändå. Lite svampar växande på murkna trädstammar. 

Vid något skede hörde jag hur det rasslade i de torra löven ett stycke ifrån.

Ett rådjur? Eller hjort? 

Men nej, det var bara två unga kvinnor, den ena med kamera

den andra med fin gravidmage som knäppte gravidfotografier i den mysiga höstskogen. 

När jag kom hem satte jag mig i soffan och gick igenom mina foton. Inte mycket att

ha, slängde de flesta. Tänk om jag ändå hade hittat lite kantareller, och tänk om det ändå

varit en hjort som prasslat där i skogen. Och tänk om det dessutom hade varit

fint och milt, eftermiddagssolsken. Tänk ändå. 

Vilken bild det hade blivit! 

Det är här bluffen kommer in. Har inte använt mig av Artificiell Intelligens (AI) egentligen

alls. Vad jag nu stundvis har roat mig med att få Chat GPT att skriva nåt 

i syfte att underhålla mig själv. 

Att använda mig av AI för att skapa något annat, det har jag inte gjort innan. 

Däremot tror jag att det är viktigt att på något plan ändå försöka förstå vad

allt man kan göra med AI. För som någon klok sade; det är inte AI som tar våra jobb

i framtiden, det är de personer som kan använda AI som gör det. 

Nå väl. 

Satte igång och skrev lite prompts. Vet inte om det finns något svenskt ord för det, men 

det är som kommandon vad man vill att AI skall trolla fram. 

Jag skrev: Foto av kantareller i höstig skog med en hjort i bakgrunden.

Efter några inte helt lyckade försök trollade AI fram denna bild. 

Ganska trovärdig, eller hur? Och riktigt snygg. 

Kort skärpedjup och fin bokeh. Just så som jag gillar att fota. 

Programmet jag använde gör foton i fyrkantigt format så jag fick jobba lite

till för att ytterligare be AI i Photoshop generera lite skog till på båda sidorna så jag 

fick en bild i liggande format. 

Till slut redigerade jag bilden ännu lite i Lightroom för att få den färgmässigt att

likna de foton som jag själv tar och se ut som en bild jag kunde ha tagit. 

Från tanken att det skulle ha varit skoj att hitta kantareller och 

se en hjort där på vår skogspromenad till att jag hade en färdig bild på

min dator tog mig - kanske fem minuter. Eller sju. 

Det är fascinerande - och inte så lite skrämmande, främst med tanke på hur

snabbt den här tekniken kommer att utvecklas. För AI lär ju sig själv

hela tiden, den lär sig av sina egna misstag. 

*

Nu tänker jag inte hänga kameran på en krok i skrubben, för mig är fotande

en kär hobby och fotar gärna helt vardagliga grejer enbart i dokumentärt syfte. 

Och så bilder hit till bloggen, inte att förglömma!

 

PIRON PÄRON PUFF

 Det är länge sedan jag använt någon av mina kokböcker. 

För att vara ärlig så har jag de flesta kokböcker kvar enbart för att de är så snygga. 

De flesta recept letar jag upp på nätet. Så har det blivit. 

Men någon gång har det hänt att jag inte hittat ett recept som jag gillat

när jag på nytt letat efter det. Kanske för att det finns så många varianter på just den maträtten

och jag kom ju inte ihåg vilken som var den där jättegoda som jag testade. 

Men har man en alldeles egen liten blogg så strösslar man hit av sina favoritrecept

och med lite större möjlighet hittar just Det Speciellt Goda receptet bland miljoner

nästan lika goda recept. 

Fick några inhemska päron här för en tid sedan och eftersom de kanske inte

var så himla goda som sådana så något måste hittas på att göras av dem. 

Vi är rätt så dåliga på både bakverk och efterrätter i vår familj men lite marmelad på 

ett kex tillsammans med god ost är nog något som sjunker ner. 

Det här receptet var riktigt, riktigt gott. Och lättlagad. 

PÄRONMARMELAD

1 kg päron

3 dl syltsocker

3 tsk vaniljsocker

1 tsk bortlade kardemummakärnor

1/2 dl citronsaft

Skala och dela päronen i lämpliga

 (små) bitar

Blanda i de övriga ingredienserna och låt koka

på svag värme ca 15 minuter, eller tills päronbitarna mjuknat. 

Slå upp på heta, rena syltburkar och förvara svalt. 

 Det är något med kombinationen päron och kardemumma som blir så 

himla gott till en stark ost.