SÅ BLEV DET SOMMARMÅNAD OCH 14 GRADER

  

Jag är väldigt kluven då det gäller det här med sommarvärme. 

Dels för att min personliga radie på vilken temperatur jag tycker är

skön att vistas i inte spänner över så många grader, men också

för att tanken på att det hela tiden blir varmare globalt lite krockar

med min att "halva-året-djupfrysta-kropp" längtar efter att känna

solen värma huden på min kropp. 

Men jag vill ju inte att jorden skall överhettas. Jag lyssnade i dag när jag körde hem

från stugan på hur resebyråer i sina broschyrer och på sina nätsidor kör med

information om resmålens medeltemperaturer som är tiotals (!) år gamla! 

Det börjar ju bli så att det är skönare att göra reklam för ett resmål i juli med

90-talets meddeltemperaturer än de som är gällande nu på 20-talet. 

Jag har varit i Grekland när det är vindstilla och 42 grader i skuggan. 

Man är inte en speciellt aktiv turist då, kan jag lova! 

Och jag saknar nog inte heller de där heta 30-graders sommardagarna här heller.

Om jag skall vara ärlig. Men jag saknar ändå lite mer värme än 14 grader i juni...

Hängde alltså på stugan detta veckoslut, och det var svalt och blåsigt. 

Och alldeles fasligt torrt. 

Insåg att det inte regnat så mycket i maj faktiskt. 

Någon liten regnskur nu och då, men inga sköna långa försommarregn

som under timmar fuktar jorden och får det att dofta så där magiskt. 

Hittade lite statistik och under de senaste tio åren har det i snitt i Esbo

(där jag bor) regnat 42 mm i månaden. I år har det regnat 23 mm. 

I april regnar det i medeltal 31 mm, i år bara 10 mm. 

Inte undra på att det känns torrt i markerna. Och när jag körde hem

så märkte jag att på vissa ställen har gräsmattorna redan börjat gulna. 

Och det är bara en knapp vecka in i juni. Och det är inte ens med

bästa vilja varmt...

Vinden, som har varit kraftig rätt länge nu bidrar ju till att torka upp,

men hade det dessutom varit varmt så skulle läget varit än värre. 

Så kanske jag bara skall vara nöjd med att det är svalt och att det fortfarande

känns helt rätt att tända ett par ljus till kvällen - för att liksom tillföra lite 

mental värme i kvällen. 

Och så tänker jag på att tänk om dessa svala sommardagar i Norden i framtiden

kommer att bli en "produkt" som lockar turister hit istället för att vi 

ständigt skall söka oss till värmen? 

Blir svala sommarnätter lika lockande, eller än mer lockande,  som ljusa sommarnätter?

LITE ÖVERRASKANDE SKALL VI TALA OM SMINK

Nu är jag alltså riktigt rejält utanför min kunskaps- och bekvämlighetszon. 

Har aldrig varit så där speciellt intresserad av smink generellt, men har

nog sminkat mig smått under alla mina vuxna år då jag vill se vårdad ut på jobbet. 

(och ibland också på fritiden, heh). 

Mitt problem är att jag har en extremt torr hy som jag aldrig riktigt hittat en bra 

foundation som skulle vara naturlig, men ändå lugna ner färgerna i huden. 

Och med åren har de ju kommit små veck i huden - skrynklor kallas de visst - som

gör det än svårare att hitta rätt i make up-djungeln. 

I synnerhet de där finfina spåren av tilltagande ålder runt och under ögonen ser ju inte kloka

ut om man tar i för mycket med någon foundation. 

Dessutom är jag en otålig sminkare. Hänger säkert ihop med ett visst ointresse så 

fort och behändigt skall det gå. Inga krångligheter. 

Följaktligen är jag inte heller den som man ser hängande på kosmetik-avdelningarna

så vad allt det finns på marknaden är rätt oklart för mig. 

Men eftersom jag har lite pippi på att hitta små förpackningar av sådant

jag behöver ta med mig på resor eller också bara till stugan råkade jag hitta

både maskara och ögonbrynsgel 

(jo, med åldern har jag fått ta till detta för att hålla mina bångstyriga strån ens lite i schack) 

i miniförpackning av ett märke som jag inte hört om tidigare. 

Det fanns också en "testkit" med små förpackningar av fuktighetskräm och 

något serum av örter. Lät lite som överkurs i mina öron, men tänkte att 

jag testar. Och wow alltså. Vilken fin produkt. 

Blev ju förstås nyfiken på detta märke, bareMinerals och läste på. 

Det är alltså en slags natursmink, baserat på naturliga mineraler. 

Tänkte att jag kanske borde ge detta en chans, så jag köpte deras

grundprodukt Original Loose Mineral Foundation. 

För de som är lika obevandrade i denna värld

som jag så är det ett slags puder som när man med en borste lätt

snurrar/gnuggar den på huden bli som en vanlig foundation. 

Ju mer man "gnuggar" desto mer täckande blir den. 

Tar ett tag innan man fattar galoppen. 

Men nu är jag helt såld! 

Återgår nog aldrig till diverse kletiga, smetiga smörjor.

Har aldrig varit speciellt märkestrogen, men nu känner jag att det

här är min grej. Under vintern har jag fyllt på med lite andra produkter

ur deras sortiment, och inte en gång har jag blivit besviken. 

(Och nej, det betalar inte för detta - om nu någon trodde det, heh). 

Ville helt enkelt bara dela med mig hur nöjd jag är att hittat deras produkter. 

Och ett extra plus för de produkter som man får i rese-storlek. 

Så ja, om det finns likasinnade som jag; med torr hy, inte så stort sminkintresse men

som ändå vill få till en make up då det känns så, då kan jag bara varmt rekommendera 

bareMinerals produkter. 

Ett lite udda inlägg kanske. 

Men idag blev det så. 

 

VITT UNDER VINTERSEMESTERN

Nu har jag då betat av min vintersemester. 

Riktigt skönt var det, det måste man säga! 

Även om där var med ett par regndagar med hård blåst, så

känns det ändå som om jag laddat sol och värme mest hela tiden! 

Numera har vi både sång- och knölsvan i viken. 

Skrev för några år sedan (2020) att det var första gången vi hade

sångsvan där. I år var de fler än knölsvanarna. 

I viken fanns ett knölsvanpar och ett sångsvanpar samt tre 

sångsvansynglingar - antagligen fjolårsungar för de hade ännu 

lite grått i sin fjäderdräkt och verkade inte på något sätt väcka

större aggresivitet hos knölsvans-hanen. 

Ute vid de närliggande skären såg jag flera par, 

både sång- och knölsvan. 

Lite måste han nu förstås burra upp sig när en av sångsvanarna kom

simmande med raska simtag, men det blev inget slagsmål av det. 

Under en lång stund var avståndet mellan knölsvanparet 

och de tre unga sångsvanarna bara några tiotals meter. 

Och även då var det lugnt i båda lägren. 

Så lugnt att sångsvanarna antog en något akrobatisk 

posé för sin middagslur. 

Tror inte jag skall ens testa på att stå på ett ben, 

få det andra benet under armen och huvudet under det andra. 

Än mindre att sova i den ställningen...

...men om man är svan så är det tydligen hur skönt som helst! 

*

Det var nu det enda vita jag såg under min vintersemester-vecka. 

Även om det fortfarande var kyligt om nätterna så var det ändå inte

frost på småtimmarna. Och på dagarna värmde solen skönt! 

Det är gött att vara! 

I SKOGSTRÄDGÅRDEN I MAJ

Det är alltid med spänning och kanske lite ängslan man går 

omkring i trädgården och kollar in vad som överlevt vinter och hjortar. 

Det blir andra året i trädgården nu. 

Myllan som hämtades till rabatterna hösten 2021 var ju mer

lera än mylla, så i fjol våras fick jag jobba som ett litet djur för att 

förbättra jorden. Med bokashi, med torv (det här är ju ändå en trädgård i skogen,

så passar med lite surjord, med hästgödsel. 

De lökar jag hade satt hösten 2021 hade ju alla ruttnat bort i den våta, kompakta lerjorden. 

(ja, jag hade en liten diskussion med honom som jag delar kylskåp med och som

beställde myllan...)

Nå, slutet gott allting gott. 

Fick i alla fall bekräftat att det går att rädda en lerjord till 

hyfsat bra jord med jordförbättring. 

Och ett litet, men ack så glädjande, bevis på det är att backsippan inte bara övervintrat 

utan också förökat sig - och den är ju en filur som inte tål stående fukt. 

Den och min stora favorit kungsängsliljan, eller Fritillaria,  är primadonnorna på rabatt-scenen just nu. 

En annan trevlig bekantskap är de botaniska tulpanerna som kommit upp. 

Tycker ju nog väldigt mycket om de där stora fantastiska tulpanerna också, 

men de här mer anspråkslösa tulpanerna är nog så fina de också. 

Och så är de inte så kräsna som de där stora gräddiga. De här återkommer

ofta år efter år. Och det gillar vi ju! 

Vi gillar också överraskningar i rabatten. Sådana där som man nog själv

grävt ner men glatt glömt bort. Och glömt bort att anteckna. 

Redan då jag senast var här på stugan såga jag att något "enormt" var på

väg upp genom mullen, men hade inget minne alls vad det kunde vara. 

Nu när det börjar bildas blomknoppar kände jag igen en annan Fritillaria, 

mörk klocklilja som börjar ta ton i rabatt-kören. 

Den känns nästan lite manlig där intill de skira kungsängsliljorna och botaniska tulpanerna. 

Den står där liksom bastant och rakt ståndaktig. 

Få se hur det blir när den blommar. 

Men det är nog så att det behövs lite ruffare grejs också i en rabatt. 

För mycket skirt och fluffigt kan bli för mycket. 

Det har varit riktigt kyligt och blåsigt ett par dagar nu. 

Dahliorna som jag förgrott får ännu vänta på lite varmare

vindar (och nätter) innan de får komma ut i rabatten. 

Luktärterna har visserligen redan stått ute i sina odlingskärl 

ett bra tag, men tyvärr måste jag berätta att det var inte så många frön som grodde. 

Undrar vad som hände? 

Men några plantor skall väl ändå ge mängder av luktärts-buketter i sommar. 

Så visst kan man säga att det är på gångs här i den blåsiga skogsträdgården

på udden. Den lilla plätten trädgård-wanna-be inklämd mellan skog och hav. 

*

Finns en liten risk att det framöver kommer att bli en del växtrelaterade inlägg. 

Har kommit på att den egna blogg är en ypperlig hjälp för det egna minnet. 

Heh. 

 

ESC-YRA

Det att det har blivit en ESC- och Käärijä-yra

av sällan skådade mått i år. 

Jag gillade inte låten alls från början, hade en annan låt i

uttagningarna som var tusen gånger mer passande för min musiksmak, 

men jag har lärt mig att tycka om Cha-cha-chaa-låten. 

Känns nästan som om allt som går att klä i grönt är klätt i grönt. 

Och egentligen tycker jag att det ju är ganska härligt med

en sådan här hype över det hela. 

Hur det går är kanske en bisak ändå. Många har bara haft

barnsligt, befriande roligt längs årets ESC. 

Jag också. 

Och det är just det jag älskar med ESC. 

Det är lättsint och glatt och show - för nog behöver vi det 

i våra liv lite var och en nu och då. 

Allt är lite galet och snyggt och påhittigt och

det hela är ju lite som att åka i en karusell på ett tivoli. 

Nå, själv landade jag på stugan i går och har en 

välförtjänt semestervecka framför mig. 

Gubben är väl så där lagom (o)intresserad av ESC. 

Men för att han nu inte skall missa att det är GRÖNT som gäller

i ESC i år så serverar jag idel grönt i form av chipsdipp, 

dryck och så. Grönt är skönt! 

Och så kommer ju röstningen i år att bli alldeles galet spännande. 

En riktig Finland-Sverige landskap kommer det nog att bli!

Och vad är bättre än det? 

Kanske bara en ishockey VM-final match med samma

motparter. Sverige är förmodligen den mest intressanta

motparten i de flesta tävlingar. 

Lite som så där man är med sina syskon. 

Man älskar ju dem, men ett litet gnabb och tävlande om vem 

som är bäst kan nu aldrig skada. 

Eller hur? 

JÄMNA VARV I EKORRHJULET

 

Jag hade undantagsvis en ledig dag denna torsdag. Inte illa när det idag

känns som om sommarvärmen äntligen är här. 

Undrar om inte dessa allra första varma dagar, med sol, med en varm vind som

smeker över huden på armarna när man febrilt kavlar upp tröjärmarna på tröjan som man

av pessimism och vana trogen iklätt sig när man gått hemifrån. 

När jag lite anstränger mig så kan jag återkalla från mitt minnets djupa vrår, 

många sådana dagar under årens lopp då våren liksom tippat över till sommar. 

Det är som om värmen kryper ner i marken och stänger in kylan som 

vintern lagrat där. Nu är det värme som gäller! 

Det här är längs min lilla, korta runda i ett naturskyddsområde rätt nära 

där jag bor. Det är som sagt litet och ganska okänt. 

Sällan jag möter någon annan - så här mitt i veckan i alla fall. 

Här blommade mängder av blåsippor för ett par veckor sedan och nu kunde man 

bada i vitsippor. Det finns så mycket vitsippor överallt så man baxnar! 

I området lämnar man fallna träd att murkna, så det kan se snårigt ut, men

är guld för mångfalden. Så många som behöver döda, murkna träd att leva i och utav.

Som sedan i sin tur lockar fåglar som lever av insekterna och som...

...ja det är så självklart när man tänker efter hur viktigt ett naturligt kretslopp är. 

Området gränsar till havet, men i form av en nästan igenväxt vassvik.

Havsängarna hålls öppna av betande djur. 

Nu väntar jag bara på att de skall anlända. 

De och svalorna. 

För svalorna behöver upptrampad lera till sina bobyggen.

De får de då kreatur traskar på fuktig mark. 

En bekant till mig som slutade med sitt stall för något år sedan visste

berätta att på samma gång försvann svalorna från gården. 

Det finns ingen som med tunga djurkroppar mjukar upp jorden så små

svalor får byggmaterial. Och inga gödselhögar som lockar flugor

som svalorna kan mata sina ungar med. 

Det hjälper inte alltid att vara nostalgisk och längta tillbaka till en tid som 

inte kommer tillbaka. Men det finns sätt som man kan öka naturens mångfald på. 

Och i morgon hörni, då styr jag mina steg mot lite semester! 

Det ni! 

FROSSA OCH SNÖFALL

 Våren väntar på sig. 

I alla fall vad gäller temperaturen. 

Min lilla bok där jag plitar ner någon rad nu och då ger mig dock

fakta på hand att det de tre senaste åren varit nästan lika 

kyligt den här samma tid i maj. 

Så man glömmer! 

Hade någon frågat mig hade jag sagt att det minsann inte varit så

här kallt de senaste året. Den här våren är exceptionellt kall, 

hade jag svarat med pondus i rösten. 

Häromveckan städade jag min bil förresten. 

Det hör inte till mina favoritsysslor, inte på något sätt eller på något plan. 

Min färskaste kollega berättade under en gemensam lunch att han 

städar och dammsuger bilen minst en gång i veckan. 

Vi hittade inte så där spontant så mycket att tala om...

I övrigt verkar han vara en trevlig prick. 

Men ja, jag städade min bil. Den har en sådant där "lönnfack" under golvet i bakluckan

dit man kan stuva en määäängd grejer som man tror sig behöva i bilen, 

men som man nu ganska sällan egentligen behöver, men som ändå kan vara bra att ha. 

Som en liten snöspade. en extra borste. Sådana saker. 

Och så en massa annat, som tex tre stora paket med munskydd! 

Just nu känns det så avlägset att jag ens känt att det skulle vara 

lönt att köpa ekonomipack av munskydd. Än mindre tre sådana.

Och förvara dem i bilen. På något plan har jag nog lämnat

hela det där pandemi-tänket bakom mig. Det som ändå under några år var en så

stor del av vardagen, är nu väldigt avlägset på något vis. 

Människan går alltid vidare. Man glömmer. 

Det har som sagt varit kyliga dagar och här om dagen så satt jag och 

huttrade vid mitt arbetsbord. Gick efter en tröja. 

Händerna kändes kalla, fötterna likaså. 

Det måste vara vinden som gör att det känns så kallt, vi har stora

fönsterrutor som kyler. Men brrr...vad kallt det är! 

Borde ha gått till butiken, men hittade ett paket nudlar som

jag värmde åt mig och åt dem riktigt heta. Nu skulle jag väl ändå få varmt. 

Plockade filten från sängkammaren med mig till soffhörnet och kröp

ner under den. Fortfarande kändes det kallt. Kollade elementet, 

men det var precis lika varmt som vanligt. 

Märkligt. Gick på toa och fick syn på mig själv i spegeln. 

Var denna typ som såg ut som ett träsktroll med glansiga ögon 

verkligen jag? 

Först då insåg jag att jag kanske höll på att få feber, och det med besked. 

Så länge sedan senast att jag inte ens reagerade på att det är ju så här det känns! 

Feber - undrar om jag ens haft det på detta årtiondet? 

Kanske jag har det? Men så man glömmer! 

Flunsan fick mig i alla fall att lägga om mina planer för veckoslutet. 

Blir inget av det jag planerat. 

Men det är nu så som det är. Och skall man nu ligga

med frossa i soffan så kan det lika gärna maj-snöa därute. 

Med tiden kommer jag inte att minnas det heller 

som något viktigt. 

Och bra så! 

I VALBORGS SÄLLSKAP

Tänkte passa på att bjuda på en bildkavalkad

Valborg till ära. 

Lyssna på valfri manskör sjungande

"Längtan till landet"

(eller "Vintern rasat" som många känner den som)

Och ta dig genom bilderna nedan: 

Eller sjung själv: 

Vintern rasat ut bland våra fjällar

Drivans blommor smälta ned och dö

Himlen ler i vårens ljusa kvällar

Solen kysser liv i skog och sjö

Snart är sommarn här i purpurvågor

Guldbelagda, azurskiftande

Ligga ängarne i dagens lågor

Och i lunden dansa källorne

Snart är sommarn här i purpurvågor

Guldbelagda, azurskiftande

Ligga ängarne i dagens lågor

Och i lunden dansa källorne

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar

Ut till landet, ut till fåglarne

Att jag älskar dem, till björk och lindar

Sjö och berg, jag vill dem återse

Se dem än som i min barndoms stunder

Följa bäckens dans till klarnad sjö

Trastens sång i furuskogens lunder

Vattenfågelns lek kring fjärd och ö

Se dem än som i min barndoms stunder

Följa bäckens dans till klarnad sjö

Trastens sång i furuskogens lunder

Vattenfågelns lek kring fjärd och ö

GLAD VALBORG! 

OM ATT ÅLDRAS

 

Förmodligen är jag med någon form av ära och förståndet i behåll ute 

där på andra sidan klimakteriet. Har inte haft en vallning på 

år känns det som, och mens kan jag knappt stava till. 

Inte för att jag kunde det innan heller för varit hormonspiralare sedan länge. 

För säkert minst tio år sedan så minns jag hur jag över en middag talade med

min knappa tio år äldre väninna om hur jag ser fram emot att bli en tant.

- Nej, det vill du inte svarade hon.

- Jo, sade jag. Jag vill bli en sådan där Tasha Tudor-tant med en vacker trädgård. 

Nu har tio år gått och jag kunde vara en Tasha Tudor-tant, men jag är inte 

riktigt lika övertygad om det är det jag vill. 

Egentligen har jag inget emot att åldras. I synnerhet om man tänker vad alternativet är. 

Det skulle vara sorgligt. Det alternativet hoppas jag ligger en bra bit fram i tiden. 

Men hur åldras jag? 

Plötsligt märker jag att jag är äldst på jobbet. När hände det?

Jobbar i en liten organisation, så utbudet av lik-åldriga är något begränsat, 

men jag kan ändå inte riktigt förlika mig med tanken. 

Det var ju alldeles just som jag hörde till de där yngsta. 

Vad hände? 

Lyckligtvis har jag inte snubblat över någon åldersrasism eller så, 

mer sådant jag går och tänker för mig själv. 

Man vill ju inte stagnera även om jag inte känner någon större

längtan bakåt i tiden, eller så. 

Mer har jag reflekterat i det sköna om att känna förnöjsamhet.

Saker är bra som de är. 

Jag gillar att plocka fram de där samma krukorna varje vår, samma

julpynt till jul, inhandla samma växter, äta samma mat. 

Klä mig i likadana kläder som jag nu gjort i åratal och strunta

blanka godmorgon i om det är mode eller inte, om det är

passande eller inte. Bara det är skönt och liksom jag. 

Sådan jag varit de senaste par decennierna. 

Svarta tights. Kan man ens existera utan dem? 

Scrollade i instagram häromdagen när jag inget vettigt hade för mig. 

Förresten så upplever jag att jag alltmer ofta har stunder som på intet sätt

kan påstås innehålla något vettigt. 

Jo, var blev jag? Just det instagram. 

Jag såg en bild på en bekant och hon hade en scarf snurrat runt halsen på ett

så snyggt sätt, tyckte jag. 

Och så i nästa sekund insåg jag att så klär jag också alltid på mig scarfen.

Och hon och jag är ungefär likåldriga. Det är ju bara en liten petitess, 

en oviktig detalj, men jag reagerade på den. Någonstans stannar man

upp i det bekväma, liksom fastnar i det där man trivs och

struntar i att - avskyr lite ordet i det här sammanhanget men - förnya sig. 

Och då tänker jag förnya sig på det sättet som var naturligt när man var yngre. 

Man testade på klädstilar, hårfrisyrer, inredning, maträtter. 

Ibland för att försöka passa in i en miljö, kultur, klass dit man ville höra, 

men oftast också bara för att det var roligt. 

Och så en dag är allt bara bra. Man har slutat leta och ständigt sträcka sig vidare 

efter nåt nytt och den där förnöjsamheten lägger sig till ro i en. 

Ibland lägger den sig till ro i en tillsammans med ett och annat extra kilo som

också liksom bara uppenbarat sig från ingenstans. Men mer om det en annan gång...

Jag kan inte tycka att det är fel. Att välkomna en belåtenhet med

sig själv, även om det är bra långt från något perfekt. 

Däri ligger en ro. 

Jag kommer säkert att återkomma til detta tema, för att det är

aktuellt för mig - hahhaaa - men också för att jag tror att varje ålder

har en guldkant. Ibland måste man bara polera fram den lite mer. 

Som i mitt fall köpa samma pelargoner och iklä mig svarta tights. 

Och sluta färga håret för sjuhundrafemtioelfte gången.

Men mer om det - också - en annan gång. 

VÄXTRAPPORT EFTER VINTERN

Det var ju med smått hyperventilerande hjärtslag jag lämnade

den nyanlagda skogsträdgården vid stugan å sitt öde

över en vinter i riket där hjortarna huserar. 

Jag formligen dränkte växterna i Trico Garden, och alldeles klart 

är att medlet hjälpte! 

Nu när det smått börjat bli varmare så var det med 

små glädjeskutt i hjärttrakten som jag kollade in vad som 

övervintrat och överlevt i trädgården. 

Det mesta har faktiskt gjort det. Endast vitlöken hade ruttnat bort

under vinter. Smått märkligt, men jag kanske satte den för tidigt så den växte

för mycket på hösten? 

Men till min stora glädje verkar ramslöken trivas där i skogsbrynet. 

En annan som verkar trivas är vallmon. Den är en sort som heter 'Royal Wedding' 

och är alldeles knasigt vacker. 

En av mina absoluta favoritväxter, både i kruka och i rabatt är växter ur 

Hosta-släktet. Det enda negativa med dem är att de är riktiga sömntutor när det gäller att vakna till

på våren. Under många år har jag redan varit färdig att tömma krukan de stått i när 

i n g e t händer i krukorna. Men så...en dag är de spetsiga bladknopparna på väg upp genom 

mullen och ja...de är mina favoriter. 

Är också mycket förtjust i taklökar, Ibland kan de tycka lite skrutt av för blöta

vintrar och så har det skett på sina ställen även i år. 

Lite svinn får man tåla innan man hittar de optimala växtplatserna för varje växt. 

Jag var aningen för sen för att uppleva snödropparnas blomning, den var 

så gott som över när jag kom ut till stugan. 

Men på tal om att trivas. En växt jag gillar mycket är jordrevan, men den

verkar trivas lite för bra, så det blir att gallra den med hårdhandskarna senare i vår. 

Den kan bli riktigt invasiv, jag är medveten om det, så har haft den mest i bergsskrevor där den inte kan sprida sig hur långt som helst, men tydligen har en liten planta kommit med

till en av rabatterna när jag flyttat någon annan växt dit. 

Och ja...den tar galant över om man ger den lillfingret. 

Och så var det de där växterna som övervintrat i kruka i ett kallt utrymme

- men med naturligt ljus. 

Buxbomskloten ser fina ut, men de kan alltid bli lite svårflörtade när man tar ut dem. 

De är ju på gränsen av sin personliga nordliga överlevnadsgräns. 

Men so far so good. 

Så gjorde jag ett litet experiment. 

Är hemskt förtjust i gråtimjan. Och i rabatten övervintrar den ju fint, men 

tycker om att ha dem i kruka också. 

Lite så där minimalistiskt. 

De jag övervintrade inne i det kalla utrymmet har övervintrat fint - och snyggt. 

Men den testkruka jag hade lämnat ute - där hade över halva krukans gråtimjan-

plantor gett upp. Förmodligen är det den där regniga kalla januari som 

spelade in på ett förödande sätt. 

Vintrarna här i södra Finland kan ju vara så otroligt olika, så svårt att veta.

Det som funkar ett år, funkar inte ett annat. 

Så är det bara. 

Men det som ser ut att ha lyckats i kruka i år är tulpanerna. 

Fina, robusta blad - förhoppningsvis blir det också blomning - har

kikat upp ur mullen. Det är sorten 'Black Parrot' som 

förhoppningsvis skall blomma i denna kruka. 

Men nu skulle det behövas regn. När jag körde hem från stugan, 

längs små sandvägar så var skogen intill alldeles "mångrå" av allt vägdamm. 

Det var inte bättre ju närmare stan jag kom. Gatudammet har lagt sig

som en hinna över allt även där. Nu behövs regn. 

Regn och så värme och så exploderar all växtlighet. 

I år igen, som alla andra vårar. 

Och det är så himla härligt! 

*

I övrigt då?

I går plingade min telefon ett antal gånger om någon grej som jag

borde uppmärksamma, men eftersom jag 

inte ansåg mig ha något som jag borde uppmärksamma under veckoslutet så

lät jag den plinga på. Tjugo minuter i sju på kvällen insåg jag att jag inte vill 

lyssna på det där plinget hela kvällen - mycket lättare att ignorera det om man är utomhus - 

så jag måste nu ta och kolla vad det var som var så jä*la viktigt. 

Det var en biljett-tjänst som hade försökt påminna mig om att jag 

har biljetter till kvällens Grease-musikal. Och den börjar om...tjugo minuter. 

Shit! 

Jag hade beställt biljetterna för flera åååår sedan. Så kom coronan och föreställningen blev flyttad, 

och så flyttad igen och biljetterna med det. Och ja, jag hade missat detta totalt! 

Fick något snopet meddela åt min yngre son, det är vi som går på musikaler i vår familj, att 

nu gick det så att jag har biljetter till en musikal som började för typ tre minuter sedan. 

Han skrattade skitigt. Kanske kom det en lite svordom också? 

Men vi är fortfarande vänner...tror jag. 

 

PARBILDNING I ALLA VIKAR

 Det är nu det sker, det där viktiga som vi människor kanske har en förmåga att strö

lite romantiskt skimmer över, men som för djuren är årligen återkommande rutin. 

Usch, vad jag lät oromantisk nu, men det är ju bara så som det är. 

Det är ganska krasst egentligen, och minst sagt tuffa tag för att i år igen försvara sina revir.

Eller försöka vinna nya revir av något försvagat par. 

Vi har både sångsvan och knölsvanpar som patrullerar här på sjön. 

Knölsvanen har i alla fall en rival och har under flera dagar nu kunnat följa med deras

kraftmätningar. Tyvärr lite för långt borta för mitt objektiv. 

(På bilden ett sångsvanpar) 

Det är lätt att lära sig att skilja på ljudet mellan sång- och knölsvan.

Knölsvanens vingar låter när den flyger, medan sångsvanen trumpetar (sjunger???) 

medan de flyger (eller så är de tysta). Men när något låter som om det skulle med sina

sista krafter försöka flyga så är det en knölsvan. 

Har inte hunnit väldigt ivrigt följa med hemsjöns invånare, har mest bara blivit iakttagelser

från balkongen, men i varje fall finns här knipor, gräsänder och till och med

ett skäggindoppingpar - även om jag tror att de bara var "passing by" på väg vidare. 

I morgon bär det i alla fall ut till stugan. Gubben stack iväg redan för ett par dagar sedan, 

men jag valde att stanna hemma och jobba från ett bekvämt hemmakontor. 

Till sommaren blir det nog att flytta även jobbet ut till stugan. 

I morgon skall jag också få en ny kamera att testa över veckoslutet. 

Jag är kanske lite som ett barn på julafton även om jag vet att det

inte skall vara sååå stor skillnad till den kamera jag haft innan. 

Det är mest den jag haft ett år nu som jag inte är nöjd med och vill byta ut. 

Få se vad jag gillar den. 

KOLTRASTENS SÅNG

Har satt mig ute på balkongen, det har blivit eftermiddag och solen når snart min korgstol. 

Det är fortfarande kyligt, men så fort man nås av solstrålar så kommer värmen. 

Ändå saknar jag regnet.  Ja, ja...aldrig är man nöjd. 

Förra veckan kom det en liten liten regnskur och oj, oj, den doften!

Men det är nu inte bara doften som jag saknar, utan också 

naturen skulle må bra av lite regn. Det är faktiskt väldigt länge sedan det regnade. 

Senast det gjorde det var det i form av snö. 

Det varnas för gräsbränder i markerna, och känsliga ögon som mina

blir torra och sträva av allt gatudamm som än finns kvar. 

Skall jobba en vecka ännu, sedan har jag några dagar ledigt och skall 

åka ut till stugan för att öppna upp där. Längtar. 

Även om djurlivet här hemma "i stan" minsann bjuder på upplevelser så är det 

ändå ut till den "riktiga naturen" jag längtar. 

Häromdagen när jag satt och läste på balkongen (i kvällssolen) så 

hörde jag hur det krafsades i rabatten nedanför vår balkong. Smög mig upp för att 

kolla - trodde nog att det var koltrastar som krafsade, men minsann - stod där inte ett 

råddjur och käkade på nåt fräscht grönt. 

I går kväll såg jag hur en mårdhund hade lagt sig för att dåsa i kvällssolen. 

Också det alldeles intill vår balkong. Den lät sig snällt fotograferas. 

 

I morse hade en del av den redan isfria sjön fått en ny tunn isskorpa. 

Längs de smala stråk öppet vatten utkämpades tuffa strider mellan 

ett par svanhanar. Våren är inte enbart ljuv musik och parbildning. 

Det var hårda tag som gällde för att jaga iväg rivalen. 

Så pass häftigt gick det till att det skrämde iväg några harar som legat 

och tryckt intill stranden att ta till flykt över isen. 

Nu i kvällningen sjunger koltrasten för allt vad den kan och

hackspetten klättrar koncentrerad uppåt längs björkstammen i jakt på 

något ätbart. Själv har jag gjort mig en smörgås och tänkte avnjuta den

sittande i kvällssolen. Blunda och låta solvärmen sätta sig i pannan, på

kinderna. Dra ner den tjocka tröjans ärmar över de något kalla

händerna som börjat frysa medan jag skrivit detta inlägg. 

I morgon skall jag byta till sommardäck - också det ett vårtecken!