Mitt arbete är sådant att om ett par veckor startar en rusch som pågår till halva januari.
Arbetsuppgifterna har dessvärre inget att göra med julen, det bara råkar sammanfalla.
Känner mig väldigt privilegierad som till viss mån kan rucka på mina arbetstider.
Lite med devisen "gör när du vill, bara det blir gjort i tid".
I de allra flesta fall jobbar jag helt vanliga 8-16 dagar, för det passar mig som gillar
rutiner, men ibland kan det hända att jag ruckar på mina tider och hur mycket jag jobbar
vilka dagar. I veckan valde jag att lite rubba på när jag jobbade.
Orsaken till det var att jag ville närvara på flera webinar
(jo, de lever kvar efter corona-åren, tack och lov!)
och då blev det mer jobb vissa dagar så jag valde att ha en ledig förmiddag
istället och ge mig själv en skogspromenad en alldeles vanlig vardags-dag.
Jag vet också att det är veckor med mycket arbete på kommande så bara det
att hinna ut en vardag i dagsljus känns härligt lyxigt!
Nåväl. Det är skönt att gå längs i övrigt mycket populära naturstigar,
en småmulen torsdagsförmiddag när det inte är så många andra på stigarna.
Det blir liksom mer av en naturupplevelse med mindre mängd andra,
än vad det blir en solig och varm söndagseftermiddag när "alla" är där.
Nu mötte jag bara en manlig konditions-pensionär. Ni vet de där som stavar sig fram
med gångstavarna med en sådan frenesi att man gärna håller rejält till höger
för att inte stavarnas piggar skall genomborra tårna på en om man kommer för nära.
Diskbordspsykologen i mig misstänker att de personer kanske har något inom sig som måste
ut via de ilskna stegen och den nästan aggressiva framfarten.
Å andra sidan bygger han nog upp en bättre kondis än vad jag gör med min makliga,
lite drömska promenad som jag brukar kalla "lufta kameran promenad".
Men det såg nog inte speciellt njutningsfullt ut, hans framfart.
Men vad vet jag? Egentligen.
På håll hörde jag hur någon rastade sin hund i hundrastgården.
Men såg varken hund eller ägare.
Lade också märke till en cyklist som frenetiskt trampade fram
längs en annan stig, han såg mer ut att vara sen får ett
möte än att han skulle cyklat i det tempot för att bygga upp sin kondis.
Det var de jag mötte i skogen, i övrigt var jag ensam.
Oj nej, höll på att glömma det bästa!
Jag träffade ännu på en som var ute med sina hundar. En jovialisk man som sakta
kom vandrande med sina redan något ålderstigna cockerspanielar.
Alla tre såg lite luggslitna ut, på ett sådant där skönt avslappat och fryntligt sätt.
Han fick mig att tänka på en underbar film som jag såg för ett tag sedan:
"Tryffeljägarna från Piemonte".
Gräv fram den på någon plattform. Duka fram lite prima ost, några salta kex och
häll upp ett glas gott vin. Eller en kopp te om du föredrar det.
Tänd en brasa - om du har - annars duger levande ljus som substitut
alldeles utmärkt och njut av en härlig filmstund.
Och ha ett riktigt skönt veckoslut, ni alla därute i stugorna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar