FROSSA OCH SNÖFALL

 Våren väntar på sig. 

I alla fall vad gäller temperaturen. 

Min lilla bok där jag plitar ner någon rad nu och då ger mig dock

fakta på hand att det de tre senaste åren varit nästan lika 

kyligt den här samma tid i maj. 

Så man glömmer! 

Hade någon frågat mig hade jag sagt att det minsann inte varit så

här kallt de senaste året. Den här våren är exceptionellt kall, 

hade jag svarat med pondus i rösten. 

Häromveckan städade jag min bil förresten. 

Det hör inte till mina favoritsysslor, inte på något sätt eller på något plan. 

Min färskaste kollega berättade under en gemensam lunch att han 

städar och dammsuger bilen minst en gång i veckan. 

Vi hittade inte så där spontant så mycket att tala om...

I övrigt verkar han vara en trevlig prick. 

Men ja, jag städade min bil. Den har en sådant där "lönnfack" under golvet i bakluckan

dit man kan stuva en määäängd grejer som man tror sig behöva i bilen, 

men som man nu ganska sällan egentligen behöver, men som ändå kan vara bra att ha. 

Som en liten snöspade. en extra borste. Sådana saker. 

Och så en massa annat, som tex tre stora paket med munskydd! 

Just nu känns det så avlägset att jag ens känt att det skulle vara 

lönt att köpa ekonomipack av munskydd. Än mindre tre sådana.

Och förvara dem i bilen. På något plan har jag nog lämnat

hela det där pandemi-tänket bakom mig. Det som ändå under några år var en så

stor del av vardagen, är nu väldigt avlägset på något vis. 

Människan går alltid vidare. Man glömmer. 

Det har som sagt varit kyliga dagar och här om dagen så satt jag och 

huttrade vid mitt arbetsbord. Gick efter en tröja. 

Händerna kändes kalla, fötterna likaså. 

Det måste vara vinden som gör att det känns så kallt, vi har stora

fönsterrutor som kyler. Men brrr...vad kallt det är! 

Borde ha gått till butiken, men hittade ett paket nudlar som

jag värmde åt mig och åt dem riktigt heta. Nu skulle jag väl ändå få varmt. 

Plockade filten från sängkammaren med mig till soffhörnet och kröp

ner under den. Fortfarande kändes det kallt. Kollade elementet, 

men det var precis lika varmt som vanligt. 

Märkligt. Gick på toa och fick syn på mig själv i spegeln. 

Var denna typ som såg ut som ett träsktroll med glansiga ögon 

verkligen jag? 

Först då insåg jag att jag kanske höll på att få feber, och det med besked. 

Så länge sedan senast att jag inte ens reagerade på att det är ju så här det känns! 

Feber - undrar om jag ens haft det på detta årtiondet? 

Kanske jag har det? Men så man glömmer! 

Flunsan fick mig i alla fall att lägga om mina planer för veckoslutet. 

Blir inget av det jag planerat. 

Men det är nu så som det är. Och skall man nu ligga

med frossa i soffan så kan det lika gärna maj-snöa därute. 

Med tiden kommer jag inte att minnas det heller 

som något viktigt. 

Och bra så! 

I SNART TVÅ ÅR

Vissa morgnar när jag snurrar mitt hår till en, numera ganska gigantisk, hårtofs på huvudet så tänker jag på att det snart gått två år sedan coronan kom in i våra liv. Det känns samtidigt som nyss och jättelänge sedan. Samma dag som Finland stängde ner så där tjuff bara så hade jag tid till frissa. Tänkte väl då att jag bokar tid senare på våren, men så vid något skede blev det här med frissabesök till en princip. Jag tänker låta håret växa tills corona-pandemin är över. 

Aj, om jag har både långt och grått hår numera? Nå, gissa!

Nu är det ju inte så att jag inte skulle ha kunnat och vågat gå till frissan, det bara blev en fix idé hos mig och nu är det ju lite skoj att se "hur långt corona(h)åren blivit". En granne här, en man, har tydligen haft samma idé. Han startade ju från betydligt kortare hår, men numera har han också en smått imponerande ponnysvans. Själv tycker jag att det är rätt skönt med långt hår som man kan snurra i en knut och så är man klar för en ny dag. Tar ca 38 sekunder. 

För två år sedan var jag på en veckoslutskurs i photoshop. Kursen skulle ta två (eller tre?) veckoslut och det första veckoslutet var vi på plats, satt alla inpackade i ett klassrum, gick och äta samtidigt, satt tätt packade i samma bord. Kursveckoslut två var redan på distans. Bland de första möten/kurser jag hade på distans. Sedan dess har det ju blivit mer norm än att träffas på riktigt. 

Längtar nog efter att få bränna alla andningsskydd på bol. Hör till dem som känner en viss (mental) andnöd när jag använder dem. Har inte vant mig på två år. Inte alls. Jag kommer verkligen ha en ritual när man kan slopa dem på riktigt - och förhoppningsvis för gott. 

Idag snöstormar det...igen! Minns att då på kursen för två år sedan blommade snödropparna intill en husvägg på området. I år blir det att vänta ett bra tag än innan det blommar där ute. Eller innan jag kan peta ner dessa pärlhyasintlökarna i trädgården. Tills dess får jag njuta av dem här inne. 

 

ETT NYTT ÅR

 Vi har inga speciella planer för att fira in det nya året. Jo, lite god mat skall det förstås bli. Och skumpa. Gubben har haft en seg förkylning (ingen corona) som inte vill riktigt släppa och jag är inte heller riktigt sådär på klackarna i taket-humör. 

Så det är riktigt skönt att sitta här en stund och gå i tankarna igenom året som gått. Det har varit händelserikt även om det känns att det inte egentligen "hänt" så mycket. Ens omgivning har nog blivit så mycket snävare pga denna Covid19. 

Jag fick idag min tredje vaccination mot det eländiga viruset. Kanske vi så småningom slipper det och kan återgå till något mer normal vardag. Fast han som stack sprutan i mig flinade när jag steg upp och gick: 

- Ses sen vid fjärde sprutan. 

- Är det så, frågade jag. 

- Med största sannolikhet, svarade han. Men det är kanske ändå ett mindre besvär att bli vaccinerad än att insjukna. 

Har inte mycket för vaccinationsvägrarna och så är jag så in i h*l*e*et trött på andningsmaskerna. Jag vill bara slippa dem! För evigt! 

Men året som gått ja, det skulle jag ju skriva om. 

I JANUARI hände inte så mycket. Hade en del på jobbet, före och efter årskiftet där är vår hetsigaste tid, men annars var jag mest uttråkad och rastlös. Det var mycket funderingar kring corona och hur året skulle bli. Hade - och har - extra sköra människor i min närhet som gör att jag nog är än mer försiktig. I januari fördes också diskussioner och förhandlingar om Bokullas - min mans hemgård - försäljning. 

Under FEBRUARI blev det klart att gården skulle få en ny ägare och efter hundra år som bondgård, bli något helt annat. Vi, som av praktiska skäl, hade bott på gården de senaste åren, var plötsligt i läge att söka efter ett nytt boende åt oss. Båda våra grabbar som även de tillfälligt hyst in sig på gården fick börja leta nytt boende. Även om omställningen var stor så var det med en enorm lättnad köpebreven skrevs på. Relativt snabbt hittade vi också vårt nya boende - som vi stormtrivs i. 

I MARS påbörjas tömningen av alla miljoooooner skrymslen och vrår som vi och andra förvarat de mest märkliga grejer i. På stallvinden fanns en liten stuga (!) från mitt barndomshem. Snyggt i bitar och delar, men som jag aldrig hittat en plats att uppföra den på. Även övrig släkt har gärna fyllt stallvindar och källare när utrymme funnits. Men nu skulle det tömmas. Aldrig har jag varit så glad att jag aldrig varit någon vrålsamlare som denna vår...

När APRIL kommer blir det att mer och mer vara på stugan. Och nu då vi vet att vi blivit med "stadsvåning" så kommer vi att kunna vara mer på stugan då inga krav finns att ta hand om hus och trädgård där vi bor permanent. Det blir att planera en liten skogsträdgård, eller en skärgårdsträdgård, vet inte vilkendera jag skall kalla den. Blir ju lite av båda. Med tyngdpunkt på lite! 

I MAJ måste vi föra min älskade hund, Aida,  till veterinären för den sista sprutan. Saknaden är så stor. Det är så tomt, samtidigt säger mitt sunda förnuft att nu i all flytt- och byggkaos är det inte läge där en ny hund. Och även om jag haft djur alltid är det plötsligt också ganska skönt att vara helt "ansvarslös". Inga djur, vuxna barn, inga barnbarn. Bara jag å gubben, å han är rätt så självgående ;). 

Den första JUNI flyttar jag in i vår lägenhet. Gubben stannar kvar ännu en månad på Bokulla och sköter det praktiska. Strax innan midsommar slår sommarhettan till och närheten till en simstrand oberoende om vi är hemma i vår lägenhet eller på stugan känns fantastiskt skönt. Nya lägenheten håller hettan utanför relativt bra, så jag fortsätter jobba hemifrån, som jag gjort i 15 månader nu. 

JULI var visst het och torr. Intressant hur snabbt man ändå glömmer. Skriver ivrigt om regniga svala dagar där i slutet av juli. Jobbar tydligen en hel del i juli och pendlar mellan hem och stuga. Skulle annars jobba från stugan, men är min brors egenvårdare och han klarar sig inte mer än någon dag utan hjälp, trots att han har hemvård och så. Och jag vill ju finnas nära till hands. Han är nu i terminalvård, men hemma så länge det går, vilket jag är glad för! 

Semester blev det i AUGUSTI då jag och lillungen hyrde en campingbil och snurrade runt med den i norra Finland i en dryg vecka. Samtidigt kom snickarna och byggde upp vår nya lilla sovstuga som också kommer att vara mitt kontor de dagar jag kan jobba från stugan. Lite terrasser kom till, och några planteringsbäddar grävdes för att nästa år fyllas av växter. Släkten hade en gemensam kräftskiva hos oss på stugan. Lyckad och alla njöt medan den varma natten omfamnade oss. 

SEPTEMBER går i invanda spår. Till helgen till stugan och jobb på hemmakontoret däremellan. Inget speciellt händer, men efter ganska intensiva månader med tömning av Bokulla och flytt är det skönt med en månad då inte så mycket händer. 

I OKTOBER kommer den första frosten. Åker på några små utfärder för att lufta kameran. Något jag knappt hunnit - eller ens haft lust med - under året som gått. Det har funnits så mycket annat. Fyndar lite växter på höstrea, men försöker hålla mig och hålla mig till den plan jag tänkt ut för skärgårds-skogs-trädgården. Den lilla. 

Där i NOVEMBER är det mycket som känns som innan corona. Åker över till Stockholm, och på båten är det nästan ingen som använder mask. I Stockholm är det ingen som använder det. Går på julmarknad på Zetas handelsträdgård och njuter av allt det vackra. 

DECEMBER kom med vinterkyla och vackert frost på träden. Även november var i år ovanligt solig och fin. Likaså december. All slask lyste med sin frånvaro ända till mellandagarna då temperaturerna steg närmare 0-strecket och vägarna blev fula och bruna. Isen på sjön utanför vår lägenhet blev tidigt tjock i och med att det var så kallt och ingen snö. Dagligen är nu skrinnare, skidare, hundrastare ute och går på isen. Själv har jag fått den insikten att med stora fönster och en sjö som med sitt vita är som en enorm reflexduk kommer det mycket naturljus in. Julen firades hos oss, med ungarna och äldre sonens flickvän. Henne som han friade till bara ett par dagar innan nyårsafton. Så nu har vi fästfolk i familjen. Heh.

 Love is in the air. Låt det så förbli. För alla och envar. Hela nästa året. 

Gott Nytt År 2022! 

ATT LÄTTA ANKAR

 Ni vet sången med orden: 

...Men det är skönt när man får lätta ankar, 

och sticka ut på böljorna de blå. 

När vi passerar Doggers bankar, 

från fiskeflottan en hälsning vi får...

Nu har jag lättat ankar från stugan vid havet för en tid. Och i övermorgon ger jag mig iväg. Tänkte skriva igen, men under de här corona-åren är det ju inte så där "igen"...

Jag och lillungen skall leka caravanare i en dryg vecka, få se hur många hälsningar (av andra caravanare) vi får. Har förstått att det är kutym när man rattar en sådan där stor vit kylskåpsliknande bil. 

Men till den något ålderdomliga visan ovan (det är förresten 'Nordsjön' av Harry Brandelius). Jag minns den från sommarfester då jag var barn på 70-talet. Vad jag då aldrig riktigt förstod var de där med "Doggers bankar". Inte för att jag nu i ärlighetens namn grubblade desto mer på saken heller. Tills det nu under min semester fick en förklaring. Läste Markus Rosenlunds bok " Väder som förändrade världen" (mycket läsvärd ) och där fick jag förklaringen till Dockars bankar, som alltså är bankarna av det som en gång i tiderna var Doggerland, landet som förenade dagens Danmark med England och den europeiska kontinenten. Ett land där Themsen och Rhen förenades och rann gemensamt ut i Nordsjön. Så kom översvämningar av det lite mer rejäla slaget och Doggerland försvann i djupet och kvar finns Doggers bankar. Alla andra kanske vet det här och jag hade bara bättre eller i alla fall andra saker för mig på historia- och geografi-timmarna....Heh. 

Hur som helst så kan jag på något sätt ändå, fast jag då verkligen inte är en sjöbjörn på någon som helst skala mätt, känna lite samma som känsla som när man lättar ankar, spänner seglen och kan ge sig iväg. För mig, eller oss, blir det att lätta på handbromsen och trycka på gasen och ja....sticka ut på vägarna de grå. 

ÄNDRADE PLANER

Ja, eller kan man nu säga ens så? Det är ju inte så himla mycket inplanerat. Inte i min kalender i alla fall. 

Hade ju planerat att, överraskande, åka till stugan över weekenden, men det blev ändrade planer. 

Min älskade lilla fyrfoting har en tid redan varit hängig och inte liksom riktigt sig själv. 

Hon har liksom blivit gammal, och det väldigt fort. De senaste dagarna har hon varit riktigt rejält seg och där hon ännu för en vecka sedan sprang uppför trapporna till övervåningen, går hon nu i maklig takt. Ett steg i taget. 

Har tillbringat eftermiddagen hos veterinären och en massa prov är tagna, hon är skannad från topp till tå, men det mesta ser helt normalt ut hittills. Ett par provsvar får jag vänta på tills nästa vecka. 

Hon har varit en extremt frisk hund. Det är inte många euron jag lagt ner på sjukvård på henne inte. Rasen (borderterrier) är känd för att vara en frisk ras och Aida har minsann levt upp till det. Enda veterinärutgifterna jag haft har varit vaccineringar och putsande av tänderna. 

Men nu är hon inte okej. Hon fyller visserligen elva i höst, så med all rätt får det dyka upp lite ålderstecken. Det viktiga för mig är bara det att hon själv inte lider eller har ont. 

Själv var jag också idag i kontakt med sjukvården för oss människor. Vilket jag i vanliga fall uppsöker ungefär lika sällan som Aida besöker veterinär. Men idag har jag fått min första vaccination mot covid19-viruset. Är så fascinerad av hur otroligt bra att var ordnat. Och framför allt hur glada, positiva, trevliga alla var. Måste i ärlighetens namn vara ändå rätt utmattande att möta, vaccinera och fråga de där samma frågorna, berätta de där samma sakerna om och om igen. Dag ut och dag in. Men de här personerna som jag mötte idag var så närvarande och ja - helt underbara! 

Så här såg det ut förra veckoslutet på stugan. I skrivande stund sitter jag hemma bland halvpackade flyttlådor, med en hängig hund och lite snöslask utanför fönstret. 

Så ändrade planer ja. 

 

SMÅ FUNDERINGAR OM INGENTING

Under vintern hade jag packat en låda med grejer som jag skulle ta med ut till stugan då det igen skulle våras. Det blir liksom mest mjöl och kaffe, toapapper och rena lakan. Och så hundhår. 

Min Aida är ju av en ras som trimmas ett par gånger i året, så från senaste höstens trimning hade jag sparat en liten påse hundhår. 

Varje år har jag satt ut hundhår lite här och där och håren har, så här i början av april, strykande åtgång till diverse bobyggen. 

Min vintersemestervecka är slut för den här gången, och jag rattar tillbaka hem till stan. Glad att jag packade och rensade det mesta under de där ruskiga februari- och marsveckorna. Nu ser hemmet förvisso ut som ett lager, men jag kan med gott samvete styra kosan till stugan så fort jag lagt ner locket på min jobb-dator. Än så länge tänker jag ha mitt distanskontor hemma. I den nya lägenheten har jag ett eget arbetsrum (lyxigt) och även om det stundvis lockar att kunna jobba från stugan, och kanske jag kommer att göra det också stundvis, så vill jag kanske ändå hålla jobbet hemma i mitt hemkontor. Få se hur det blir. 

I och med att jag ju är närvårdare till min bror så blir det ändå att ta sig till stan en eller två gånger i veckan. Det är så där med livets pussel. Man pusslar och så blir det ett hel bild av det hela. Sedan en dag ändrar livet igen och man börjar liksom bygga på ett nytt pussel för att få ihop det till en enhetlig bild. 

Känner mig lite som småfåglarna, som varje år börjar om på ny kula. 

DINNER FOR TWO

 Det som tidigare kanske var ett smått romatiskt begrepp - dinner for two - har nu blivit lite väl mycket norm i dessa corona-tider. 

Börjar sakna att det skulle vara lite fler än bara vi, och nu och då en son runt matbordet. Och i synnerhet då det gäller gryträtter - det liksom blir så mycket bättre i större volymer. 

När vi någongång igen kan samlas lite fler än bara kärnfamiljen runt matbordet så skall jag bjussa på den här hönsgrytan som verkligen är löjligt enkel och löjligt god. 

Receptet är kanske för 4 personer (?) - lagade halva satsen och blev lämpligt för oss två. 

Ugn 225 °C

800 g kycklingfiléer (vegetarianer/veganer kan skippa det här eller hitta på nåt annat - förstås) 

250 g vitkål

1 paprika

3 vitlöksklyftor 

10 cm purjolök

650 g fast potatis

2 morötter

25 g smör  (eller motsvarande vegansk alternativ) 

3 dl vitt vin

2 msk senap

5 dl vispgrädde (eller motsvarande vegansk alternativ) 

1,5 msk majsstärkelse 

salt, peppar, oregano, grillkrydda

Strimlade kål, paprika, purjolök och vitlök och blandade om i en gryta. Saltade lite. 

Skivade potatis och morot och strödde ovanpå. Först morot och så lite salt, och så potatis och på lite salt, peppar och oregano. 

Sedan blandade jag grädde, senap och majsstärkelse. (Jag hade inte i något vin av den enkla orsaken att jag inget vitt vin hade...) till en sås som jag hällde över. Och så klickade jag ut smöret i några duttar ovanpå. 

In med härligheten i ugnen på ca 30 minuter. 

Under tiden kryddade jag hönsfiléerna. Lite salt, peppar och grillkrydda på båda sidorna. Efter att grön- och rotsakerna varit inne i ugn i en halvtimme tog jag ut grytan och om man nu har vegetarianer/veganer så kan man plocka en del av grytan åt sidan innan man lägger hönsfiléeerna på. Här får man ju lite "variera" beroende på hur strikt vegetarisk/vegansk man är. Endel är fine med att man bara kan peta köttet åt sidan, andra vill ha en helt egen gryta. Äh, men ni fattar - man får gå efter hur man är. 

Men hönsbitarna kommer alltså ovanpå grytan och åker in i ugnen för ytterligare 20-30 minuter - beroende på kycklingfiléernas storlek/tjocklek. Innertemperaturen för höna är ca 75°C, då är den bra. 

Och så lyfter man hela härligheten, dvs grytan, på bordet och bjuder lite svartvinbärsgelé till. Gärna lite gott vin och stämningen av levande ljus. Är ju ändå en dinner for two -version 563...

Det här receptet är helt enkelt bara så guld, och ursprungsreceptet och tacket skall Landleyskök ha för en alldeles ypperligt gott recept! 

Att något så enkelt kan bli så gott. 

Och när (om) coronah*lv*t*t någonsin släpper så är det här en gryta jag kommer att bjuda en massa människor till mitt hem att smaka på. 

Vet ni, jag kan redan höra sorlet från gästerna medan dofterna från grytan i ugnen dansar in bland de inbjudna. Så jag längtar att få göra det. Bjuda hem människor. Och bjuda på mat. Så enkelt och så vardagligt och så nono- i dessa (eländiga) tider.

Men spara receptet!  Och när tid är - plocka fram den Stora Grytan! 

SMÅTT AVDOMNAD

 Många som jag fattade nog inte för ett år sedan vad vi stod inför med hela den här korona-grejen. Man samlade på sig mat för ett par veckor - och de där så berömda toalettpappren - för en lite längre tid. Vi skulle försöka stå ut för att få en normal sommar. 

Många som jag gick lite bananas i trädgården och jag minns så väl när jag knappt fick rum på arbetsbordet för alla frösådder som också skulle trängas där vid fönstret. Och det gav någon slags hopp och en viss framtidstro. Till sommaren är det här över. Då återgår vi till det normala. 

I år är ivern att ha växt-dagis på arbetsbordet inte lika ivrigt. Kan förstås smått ha med den annalkande flytten att göra, men jag vet inte om det bara är det? Jag är kanske bara avdomnad och vill att den här korona-parentesen skall ta slut. Helt klart inverkar som sagt flytten till att det känns så där lagom inspirerande att dra igång vilket som helst projekt utöver det. Det har varit en hel del jobb med att tömma alla utrymmen som har funnits att fylla med diverse grejer. Hitta köpare och mottagare till allt möjligt man  samlat på sig under årtionden som gått - när man haft utrymme. Det har varit skoj, och gett en viss tillfredsställelse när vävstolen som jag ärvde av mamma fick ett nytt hem i Estland. En riktigt gammal pulpet som min äldre son hade i sitt rum när han var liten landar hos min väninnas dotter. Den yngre sonens vagga landar inom släkten. Pergolan är såld, den gamla utebastun kommer killen som i tiderna började jobba hos min man som 20-åring att komma nu under påsken att ta ner och bygga upp vid sin sommarstuga. Han är alltså i dagens läge en man i sina bästa år. Lite som jag 50+ - hahahaaa. Men bara så guld att den får ett nytt liv någon annanstans. 

Ungarnas Brio-tågbana (har en miljon delar!!!) landar till låns hos min kollegas tvillingpojkar. Allt i handarbetsväg har hittat nya hem hos personer som sysslar med sådant där och min pappas gamla verktyg har hittat en ny beundrare/brukare i lillungen som utbildar sig till smed. 

Och även om jag känner mig lite korona-avdomnad och inte har samma "go" på att hitta på saker att göra som piggar upp i detta korona läge så känner jag en stor glädje och ja, tillfredställelse att få rensa upp. Städa med stora penseln, så att säga. Och även om det är ett par månader innan vi kan flytta in i vårt nya hem, så känns det otroligt bra att få organisera och rensa nästan in till minsta synål. 

Men det är en märklig vår, ett till märkligt år...

ISROSOR OCH SNÖSTORM

Mars är ju som känt en vårmånad som gillar att retas och bråka och trilskas och vara lite så där wannabe-vintermånad i iallafall. 

Jag har insett - det kanske tog några decennier - att mars är liksom vår bara på ett plan och då handlar det om ljuset. Resten av mars är vinter. Har jag insett. Efter, nåååh....vem räknar nu årtionden...?

Mars har bjudit på snöstormar och trafikkaos, bister kyla och ett till snöoväder skall det bli innan termometern börjar tippa mot vår så där på allvar. 

Häromkvällen badade vi bastu här hemma hos oss. Det bildas alltid lite ånga på fönstren i badrummet och då temperaturen störtdök ner mot många minusgrader så hann inte ångan avdunsta innan frosten nöp tag i vattenmolekylerna och förvandlade det till de vackraste isrosor. 

Men utöver ljuset har ju nog mars ett annat äss i ärmen, och det är ju solen. Om den bara visar sig så är det två mot en i kampen mellan vinter och vår. När solens strålar på förmiddagen hittade till fönstret så fick det vara hur kallt ute som helst, men nog smälte solen isrosorna och i ett nafs var fönstret klara igen. 

Det kanske bara är naivt att fastna vid sådana här banala ting när världen ser ut som den gör? Ibland tänker jag så. Eller så är det bara bra och sunt att låta småsmå alldagliga ting ta lite mer plats i vår lilla sfär? Ibland tänker jag så. 

Med andra ord är jag lite som mars som inte kan bestämma sig utan vippar lite hit och lite dit. 

Men kanske ändå tänker att i den situation vi nu är i med allt strängare restriktioner och allt mer utdraget Corona-h*lv*te så behöver vi se, upptäcka och uppleva i allt större grad det lilla vackra. 

CORONATRÖTTHET

 

Nej, jag har inte corona. Nog lite småförkyld och hängig, men ingen corona.

Däremot börjar jag bli rejält coronatrött. Inte så att jag skulle börja slira med restriktionerna, det är mera någonting som händer i mitt huvud - liksom på känsloskalan. 

Jag hör ju till de introvertas bleka (sarkasm...;)) skala som inte hittills känt speciellt mycket problem i att leva i en coronavärld. Att distansarbeta är i min värld absolut guld! Och jag pendlar ju gärna mellan hem och stuga och tycker att det oftast är omväxling nog. I synnerhet som man däremellan kan ta sig på en och annan utfärd hit och dit. Små resor som jag inte tidigare ens tänkt på att är en slags avståndstagande till vardagslunken. Men de är. Och de är viktiga! Inser det nu. 

Att gå på café och bara träffa några vänner, delta i ett möte, gå på en kurs, hålla själv en föreläsning...

Mötas och träffas. Otvunget och spontant. Och utan andningsskydd...

Talade häromdagen med några vänner. En hade blivit mormor för snart ett år sedan, men inte kunnat resa för att se sitt barnbarn. Hon hör själv till riskgruppen, så bara att snällt stanna hemma då det skulle ha betytt en lång resa till andra sidan jorden. Talade också med en annan som sade sig tappat lusten till de hobbyer hon haft innan för att det är så svårt att utöva nu och det medför en deppighet som kan vara svår att ta tag i. Det är liksom en nedstämdhet som man vet att "bara" beror på corona-pandemin och hittills tror jag många skuffat denna insikt framåt. Allt blir som vanligt bara man blir vaccinerad, bara fallen insjuknade minskar, bara vi klarar den här "vågen", bara det blir...ja vadå? 

Tänk om det inte gör det? Inte ändrar? Inte på väldigt lång tid i alla fall. 

Jag tänker att jag ändå kommit ganska lätt undan. Delvis tack vare min introverta läggning, men också med tanke på att jag ändå haft lyckan att ha min familj, också de vuxna barnen, boende på samma kulle så det har liksom varit nästan som att ha dem hemma, och vi har kunnat umgås helt normalt. 

Jag har ju mest stressat över risken att smitta ner min mycket sjuka bror, vars egenvårdare jag är, och som jag behöver besöka flera gånger i veckan. Gå till butiken för honom, till apoteket, föra ut sopor och allt sådant. Sedan hans hälsa kollapsade ytterligare i höstas, så har han knappt varit utanför sin lägenhet. Vi har varit på ett antal läkarbesök, samt skaffat honom en elektronisk rullstol. Men han kan inte ta sig ut i friska luften med den pga att det är så halt och han är än så osäker med att röra sig med den. 

Hade redan tänkt att nu börjar det våras, men nu ser det ut som om vintern igen tar ett nytt grepp om oss. Den och strängare corona-restriktioner. Så få se när han kan åka ut på en "jungfrufärd" med den. 

Igår tog jag några timmar alldeles, alldeles egen tid och gick en långsam promenad längs stränderna i östra Helsingfors. Det var isigt och mycket halt längs stigarna, men tack vare mina dojor med rejäla nabbar kunde jag traska runt helt obehindrad. Att det låter när man går med nabbskor på is är en annan sak. Lyckades skrämma iväg några knipor som samlats för lite förvår-frieri i viken redan innan jag knappt nådde stranden.

Någonstans mellan klipporna och den närliggande skogens lugn kom jag åt att i alla fall för stunden att känna ett skönt lugn - och att allt det där med Corona- eländet för en stund var långt borta. Tror inte för en stund att alla i landets olika skrymslen och vrår känner som jag gör. Men att bo i staden där det hela tiden är mest smittade sätter sina spår även hos en som inte är speciellt "bacillskräckig" av sig. Inte i alla fall för egen del, men för de som påverkas om jag insjuknar. Vi har inte bara ett ansvar inför oss själva att hålla det där eländiga viruset på håll. Än mer större ansvar har vi mot dem som inte får smittas. På grund av vårt eventuella slarv. 

Och ja....för ett år sedan var jag nog lite väl kaxig och tänkte att corona är väl som vilken flunsa som helst för de allra flesta som blir drabbade. Jag hade uppenbarligen fel. 

Viruset var värre än vi trodde...så är det bara. Och jag tror att det tar år att verkligen fatta och förstå vad vår mänsklighet utsatts för. Och var det verkligen en sådan "överraskning och öde" att ett sådant här virus bara "pluppade upp" på ett torg i en kinesisk ort. 

Är inte speciellt mycket för konspirationsteorier, men något stämmer inte och framtiden får säkert visa vad allt det var om. Men att smittsituationen i Wuhan enligt allas vår vän google skulle se ut så här är ju lite...märkligt? 

Eller så har jag bara fel - igen? 

Men antingen har google grymt fel, eller så är det nåt jag inte förstår? Finns en risk att jag tippar på det senare, men att gå från nästan 7000 fall per dag till 20 fall per dag på En Månad för ett år sedan i Wuhan. Och hålla läget så där lågt längs hela coronaåret...Seriöst? 

Hur fixar man det? 

Vet man i Wuhan nåt vi inte vet eller är det här en bluffarnasbluff, som den där klassikern om hur man böjer ordet "lögn": 

 Lögn - förbannad lögn - statistik. 

Framtiden får utvisa - som med så mycket annat...