CORONATRÖTTHET

 

Nej, jag har inte corona. Nog lite småförkyld och hängig, men ingen corona.

Däremot börjar jag bli rejält coronatrött. Inte så att jag skulle börja slira med restriktionerna, det är mera någonting som händer i mitt huvud - liksom på känsloskalan. 

Jag hör ju till de introvertas bleka (sarkasm...;)) skala som inte hittills känt speciellt mycket problem i att leva i en coronavärld. Att distansarbeta är i min värld absolut guld! Och jag pendlar ju gärna mellan hem och stuga och tycker att det oftast är omväxling nog. I synnerhet som man däremellan kan ta sig på en och annan utfärd hit och dit. Små resor som jag inte tidigare ens tänkt på att är en slags avståndstagande till vardagslunken. Men de är. Och de är viktiga! Inser det nu. 

Att gå på café och bara träffa några vänner, delta i ett möte, gå på en kurs, hålla själv en föreläsning...

Mötas och träffas. Otvunget och spontant. Och utan andningsskydd...

Talade häromdagen med några vänner. En hade blivit mormor för snart ett år sedan, men inte kunnat resa för att se sitt barnbarn. Hon hör själv till riskgruppen, så bara att snällt stanna hemma då det skulle ha betytt en lång resa till andra sidan jorden. Talade också med en annan som sade sig tappat lusten till de hobbyer hon haft innan för att det är så svårt att utöva nu och det medför en deppighet som kan vara svår att ta tag i. Det är liksom en nedstämdhet som man vet att "bara" beror på corona-pandemin och hittills tror jag många skuffat denna insikt framåt. Allt blir som vanligt bara man blir vaccinerad, bara fallen insjuknade minskar, bara vi klarar den här "vågen", bara det blir...ja vadå? 

Tänk om det inte gör det? Inte ändrar? Inte på väldigt lång tid i alla fall. 

Jag tänker att jag ändå kommit ganska lätt undan. Delvis tack vare min introverta läggning, men också med tanke på att jag ändå haft lyckan att ha min familj, också de vuxna barnen, boende på samma kulle så det har liksom varit nästan som att ha dem hemma, och vi har kunnat umgås helt normalt. 

Jag har ju mest stressat över risken att smitta ner min mycket sjuka bror, vars egenvårdare jag är, och som jag behöver besöka flera gånger i veckan. Gå till butiken för honom, till apoteket, föra ut sopor och allt sådant. Sedan hans hälsa kollapsade ytterligare i höstas, så har han knappt varit utanför sin lägenhet. Vi har varit på ett antal läkarbesök, samt skaffat honom en elektronisk rullstol. Men han kan inte ta sig ut i friska luften med den pga att det är så halt och han är än så osäker med att röra sig med den. 

Hade redan tänkt att nu börjar det våras, men nu ser det ut som om vintern igen tar ett nytt grepp om oss. Den och strängare corona-restriktioner. Så få se när han kan åka ut på en "jungfrufärd" med den. 

Igår tog jag några timmar alldeles, alldeles egen tid och gick en långsam promenad längs stränderna i östra Helsingfors. Det var isigt och mycket halt längs stigarna, men tack vare mina dojor med rejäla nabbar kunde jag traska runt helt obehindrad. Att det låter när man går med nabbskor på is är en annan sak. Lyckades skrämma iväg några knipor som samlats för lite förvår-frieri i viken redan innan jag knappt nådde stranden.

Någonstans mellan klipporna och den närliggande skogens lugn kom jag åt att i alla fall för stunden att känna ett skönt lugn - och att allt det där med Corona- eländet för en stund var långt borta. Tror inte för en stund att alla i landets olika skrymslen och vrår känner som jag gör. Men att bo i staden där det hela tiden är mest smittade sätter sina spår även hos en som inte är speciellt "bacillskräckig" av sig. Inte i alla fall för egen del, men för de som påverkas om jag insjuknar. Vi har inte bara ett ansvar inför oss själva att hålla det där eländiga viruset på håll. Än mer större ansvar har vi mot dem som inte får smittas. På grund av vårt eventuella slarv. 

Och ja....för ett år sedan var jag nog lite väl kaxig och tänkte att corona är väl som vilken flunsa som helst för de allra flesta som blir drabbade. Jag hade uppenbarligen fel. 

Viruset var värre än vi trodde...så är det bara. Och jag tror att det tar år att verkligen fatta och förstå vad vår mänsklighet utsatts för. Och var det verkligen en sådan "överraskning och öde" att ett sådant här virus bara "pluppade upp" på ett torg i en kinesisk ort. 

Är inte speciellt mycket för konspirationsteorier, men något stämmer inte och framtiden får säkert visa vad allt det var om. Men att smittsituationen i Wuhan enligt allas vår vän google skulle se ut så här är ju lite...märkligt? 

Eller så har jag bara fel - igen? 

Men antingen har google grymt fel, eller så är det nåt jag inte förstår? Finns en risk att jag tippar på det senare, men att gå från nästan 7000 fall per dag till 20 fall per dag på En Månad för ett år sedan i Wuhan. Och hålla läget så där lågt längs hela coronaåret...Seriöst? 

Hur fixar man det? 

Vet man i Wuhan nåt vi inte vet eller är det här en bluffarnasbluff, som den där klassikern om hur man böjer ordet "lögn": 

 Lögn - förbannad lögn - statistik. 

Framtiden får utvisa - som med så mycket annat...