SKILLNADEN OCH SAKNADEN


Det är något alldeles speciellt tomt men samtidigt meningsfullt,
Ledsamt men samtidigt trösterikt, 
ensamt men samtidigt gemensamt...

...att gå in på någons Facebook-sida. Någon som redan lämnat Facebook
och alla andra gemenskaper - för gott. 

Den senaste veckan har jag ofta reflekterat över att jag inom mig hör ditt skratt. 
Ingen jag känner skrattar som du. Eller som du skrattade. 
Ett skratt som bubblade fram men sedan liksom blev till ett mjukt fniss bara. 
Men ett skratt som alltid spred sig till ögonen. 

Du fick aldrig ett enkelt liv. Så är det bara. Alldeles för många bördor
lades dina smala axlar att bära. Men ändå hade du en kämpa-anda
som få andra jag känner har. Om någon. 

Vi skulle ännu gå ut på tjejmiddag, du och jag, skvallra om gamla
gemensamma kolleger, fnissa åt vardagliga saker. 
Vi skulle ta oss ut till "rullstolsvänliga" utflyktsställen på picknick. 

Det blev aldrig av. 

Vi väntade för länge, nej, jag väntade för länge...
...det var alltid så mycket annat. 
Men jag kunde inte förstå, inte ana, inte veta. 

Vad jag vet nu visste inte heller du. 
Inte heller dina nära, för du ville inte oroa efter att du själv fått veta. 
Du bar ditt ödeskors ensam. 

Det gick så snabbt. 

I maj, då körsbärsträden stod i blom delade du en sista grej på 
Facebook, en länk till något du publicerat något år tidigare:

*

SKILLNADEN MELLAN STYRKA OCH MOD
"Det krävs styrka för att vara tuff.
Det krävs mod för att vara ömsint.
Det krävs styrka för att hålla garden uppe.
Det krävs mod för att sänka garden.
Det krävs styrka för att övervinna.
Det krävs mod för att ge sig.
Det krävs styrka för att vara helt säker.
Det krävs mod för att våga tvivla.
Det krävs styrka för att passa in.
Det krävs mod för att vara annorlunda.
Det krävs styrka för att känna en väns smärta.
Det krävs mod för att känna sin egen smärta.
Det krävs styrka för att dölja sina känslor.
Det krävs mod för att visa dem.
Det krävs styrka för att uthärda övergrepp.
Det krävs mod för att sätta stopp för dem.
Det krävs styrka för att stå ensam.
Det krävs mod för att luta sig mot någon.
Det krävs styrka för att älska.
Det krävs mod för att låta sig älskas.
Det krävs styrka för att överleva.
Det krävs mod för att leva.
Din närvaro är en gåva till världen.
Du är unik och det finns bara en som du.
Ditt liv blir vad du gör det till.
Ta en dag i taget.
Se till din lycka, inte till dina bekymmer. Du klarar allt.
I dig finns så många svar.
Var förnuftig, modig och stark."

*
Jag gillade, klickade tummen upp!
Vad jag inte visste att du redan visste.
Visste att det skulle bli ett slut, ett snabbt slut.

Du var alltid så mån om din integritet, gjorde aldrig något nummer av dig själv,
försvarade alltid de svaga och de som blivit kläm av orsak eller annan. 
Hade jag vetat - hade jag varit där. Jag hoppas du förstår det  - var du än är nu. 

Det gick så fort. Du skulle in på rehabilitering. Coronarestriktionerna
gjorde att inga besök var tillåtna. Två veckor gick. Tre. Fyra. 
Och sedan svarade du plötsligt inte längre i telefon. 
Och så en dag var du död. 
Man förstår inte. Jag gör det inte. 

Vila i frid, Verna! 
Jag kommer alltid att minnas dig då körsbärsträden blommar. 



VÄRSTA VÄRMEBÖLJAN

Vill ju inte verka otacksam över sommaren och så, men någonstans vid 23 grader går min
måttstock för vad som är skönt. Då kan man ännu vara i solen och kanske
göra något, men kliver kvicksilvret högre upp orkar jag inte riktigt fungera. 

Därför var det med en stor njutning jag i morse såg dessa fjädermoln på himlen som 
skvallrar om att att väderombyte är på kommande. Nu hade jag förstås
sett det på väderlekskartorna och väderleksapparna, men det känns alltid extra
skoj att också kunna läsa av det i naturen. 

På eftermiddagen kom de första vindilarna. 
Lillungen som är i stan textade:
"Det blåser nästan. Som om någon hostade i Sibirien".

Inte mycket till svalka. Vindarna var ännu varma och förde inte mycket
nedkylning med sig, men bara kvällen led så blev svalare och svalare. 

Klockan är nu halv tolv på natten och jag sitter ute på terrassen och skriver, 
det är svalt och skönt. Huden känns torr och sval. 
Här skulle säkert vara än svalare men den kalla luftströmmen som 
hämtar med sig en vind som blåser från ett håll som blir bakom en udde,
så det är fortsatt lä i viken, men vinden får ändå gardinerna att fladdra och 
myggljusets låga att flämta. 

Ute på fjärden samlas gässen till ruggning och mer och mer 
moln drar ihop sig över himlen. 

I morgon åker jag hem. 

GULDVATTEN OCH ANNAT SKITPRAT


Alltså, jag har alltid gillat utetuppar. Förutsatt att de är rena
och prydliga förstås. Finns inget bättre än att tassa hit sommar-
morgnar och trona här medan man lyssnar på fågelsång. 
Toan min är så enkel som ett bygge kan vara, men den har ett nytt
plåttak så den kommer att hålla länge till, och älskar ljudet av
sommarregn mot taket. 

Själva "produkten" komposteras och även det känns bättre än
att bara spolas ner och iväg "någonstans". 

Då jag är här på senhöst och vårvintrar är det en helt annan upplevelse
att gå ut hit på sina bestyr, men även det går överraskande bra. 
Vid minus tio blir besöket oftast rätt så raskt...




Eftersom min familj till majoriteten består av män så sköts ju
lilla lyckan oftast mot någon tallstam eller så och kommer kanhända någon tanig 
skäritall till godo. Har ju inte haft några odlingar alls här på
stugan till för bara ett par tre år sedan och nu har alldeles tydligt
näringen i myllan jag hämtade med mig tagit slut. 
Tillväxten är så tanig i mina odlingslådor att den är mest obefintlig! 

Så jag fick en idé! 


Den här tingesten, vet ni vad det är? 
Näe, inte visste jag heller att sådant fanns innan jag fick 
den någongång på 90-talet. En gammal potthink!
Den stod sedan och skrotade på vår vind tills en kall januaridag
1996. Dagen då jag skulle fylla 30 år, ha stort kalas och min lilla
grabb fick för sig att använda MYCKET hushållspapper då han var på toaletten. 
Så precis innan gästerna anlände blev det stopp i avloppet hos oss. 

Männen var det ju lätt att be gå ut bakom knuten (snön var dock inte
barnvänlig efter den festen...) men för damerna var det aningen besvärligare.
Men så kom jag ihåg den här potthinken. Den räddade min fest! 

Efter det har den fått följa mig. Man vet aldrig när man behöver en 
potthink! 


Som nu till exempel till att hjälpa mig gödsla mina planterade växter med.

Guldvatten. 

Det låter så vackert och poetiskt men det är ju kiss vi talar om.
1 del kiss 9 delar vatten. Och till det är denna potthink bara suverän! 

Ser ni en sådan här på loppis eller auktion eller i grannens lider så
ta den till vara. Den är guld. Till guldvatten. 
Och guldvatten, det är guld till allt som växer. 

Nog av skitprat för idag. 






TRÄDGÅRDSUTMANINGAR


När jag för något år sedan fick för mig att "trädgårda till" miljön runt stugan 
kände jag ju genast att en enkel lösning är det där med pallkragar...
Man kan inte gräva någonstans runt stugan för där är bara berg. Urberg. 
Och så skogsbotten med ett sådant gytter av blåbärsris att ingen med lite vett i skallen 
tar sig an ett sådant projekt. Om man nu inte råkar vara gift  med en traktorchaufför eller så, 
vilket jag alltså inte är...

Alltså är pallkragar min lösning och min räddning. 

Först skulle det här bli mitt "köksland" med lite grejs som klarar sig även om jag inte är där och vattnar och rensar hela tiden. Att hitta en bra plats för pallkragarna var en liten utmaning i sig. 
Jag ville ju ändå att de skulle stå rakt och snyggt och prydligt och liksom ge lite struktur
åt allt det vilda - skogen. 

Första året insåg jag att jag gjort den grövsta planeringsmiss. Stället jag valt för odlingslådorna 
var det enda där jag kunde få dem rakt utan att skaffa en traktor(chaufför) visade sig vara den skuggigaste på hela jorden. Utan överdrift. 

Nåh, jag gillade platsen jag lagt dem på i alla fall så jag tänkte att istället för att ha grönsaks-
odling där, som ju kräver någon strimma sol, så kunde jag anlägga en "skuggrabatt" där. 

Fyllde på med fin kompostjord och finaste surmarksjord och planterade lite växter som 
skall trivas i både skugga och sur jord. Resultatet syns ovan...

Det som hjortarna INTE ätit upp är en ynka planta av hosta (funkia). Eller så dog de andra av torka.
För det jag inte HELLER kom att tänka på att de här arma plantlådorna står i en riktig 
vindtunnel mellan huset och skogen och en tunnel med öppningen mot nordanvinden. 

När jag grävde i lådan visade sig att granen intill tacksamt tagit emot komposten och myllan
jag lagt ut för ett par år sedan. Lådan är full av småsmå granrötter...

Inte undra på att murrevan som i teorin borde klara sig här och som i vanliga fall sprider
sig en m2 på femton minuter ser extremt små ut. De är alltså 
de där pluttarna i övre kant, vid kl 10 och 13. Den stora i mitten är ett lingon
och den mindre intill är en storbladiga funkia...

Ja, men ni förstår? Här talar vi trädgårds-utmaningarnas hard core. 



Bara som en liten jämförelse. Detta är också en murreva. Samma växt. 
De här är planterade hemma i trädgården i år, bara för tre, fyra veckor sedan.

(Och ja, det är lökblast som växer bland de nyplanterade funkiorna i bakgrunden - 
också de sådär femtio gånger större än den i lådan i skärin.) 

Åker i morgon ut till stugan. Skall ta en allvarlig funderade - vad göra? 
Ge upp, eller ta en fight mot....allt?!



EN STILLA KVÄLL



Nu börjar det vara riktigt varmt på dagarna. Jag är som sagt tillbaka
"i stan" och jobbar på - än på distans. Idag var en sådan där
skön dag, fast det var jättevarmt ute så blåste det och jag kunde ha fönstret 
öppet vid mitt hemmakontor och vinden svalkade som den bästa fläkt i världen. 

Efter jobbet blir det att samlas vid grillen, laga mat, präppla på om hurudan dag
var och en har haft. Det är härligt att ha familjen, även de vuxna barnen samlade
såpass nära att spontana middagar inte behöver bli "ett program". Bara ett samtal eller en textare: 

- Vi tänkte käka om en halvtimme, skall jag slänga i ett par extra potatisar? 
eller
- Här finns en extra kycklingklubba, vill du ha den till kvällsmat eller tar du den som frukost?
eller
- Hämtmat idag? Vem hämtar? Och vad?  



Det är skönt och kravlöst. Och jag älskar se någon av mina grabbar - eller båda - 
komma släntrande över gräsmattan för en gemensam bit mat. Det är så det är just nu. 
Ingen av dem har något allvarligt i kärleksväg på gång som drar.
 Inget avlägset jobb, den ena skall börja studera till hösten och den andra jobbar, 
som så många andra på distans. Då det finns jobb, vill säga. 
Att vara freelance är frihet, men också osäkerhet. 
Kanske en extra kycklingklubba kompenserar bra i matkassan...?

Jag har ju haft dem båda bosatta i andra länder, i andra städer, så det känns härligt att 
ha dem här i knutarna denna sommar i alla fall. 
Det är så just nu - till hösten kan det ändra. Och så skall det vara när man är ung.
Tids nog sitter man fast i bostadslån och ... en vardag. 




Lyckligtvis har jag själv så gott som alltid tyckt om min vardag. 
Inte bostadslånet, men vardagen. Gillat det enkla och okomplicerade. 

Därför har kanske inte heller denna corona-vår drabbat mig speciellt hårt. 
Tvärtom har den gett mig tid och ro att anlägga nya rabatter, och nu
är det läge att njuta av dem. Till skymningen går jag ofta ut i trädgården och 
bara umgås med mina blommor. Ja, men hur tantigt låter inte det? 
Men så har jag alltid varit. När skymningen lägger sig kommer en ro
över växterna och absolut över den som får betrakta allt detta. 

Denna stilla kväll är det jag. 

MIDSOMMARNATT




Svalkan har lagt sig efter dagens hetta, gästerna har åkt hem till sig.
Mätt och belåten och med lite vin i kroppen sätter jag mig i pergolan
för att skriva en stund. Älskar de här stunderna på dagen, eller kvällen, 
eller sen kväll, nästan natt. 

Under min vecka på stugan har det formligen exploderat i rabatter 
och odlingslådor. Innan jag åkte skördade jag av spenaten och nu har den
vuxit till sig så det är dags igen! Potatisen längst bak har
skjutit i höjden och jag som hade tänk "mylla" den nu då jag kommer hem...

Det lyckas inte utan hjälphänder som håller blasten åt sidan. 

(Jag "myllar" potatis som odlas i låda genom att fylla på med mylla efterhand som de 
växer för potatisen gör sedan potatisknölar längs den del av blasten som 
hamnar under jord. Bara som tips till någon ny potatis i hink/låda-odlare ) 


Bönorna kom sent i jorden, det var ju så kallt ett tag där då de borde ha såtts, 
men jag antar att de tar och växer till sig nu när det lovats varm.
Lovats riktigt, riktigt varmt! 

Puuuust! 

Älskar ju sommar - absolut - men när det blir runt 30 grader och vindstilla då
kvider jag lite. Jag vill gärna fortsätta distans-jobba hemifrån över sommaren i alla fall. 
Funderar redan nu på hur få det svalt för det hundraåriga huset har ingen luft-
konditionering. Kanske jag skall googla på fläktar...
...innan de tar slut! 



Det börjar bli fem föreblomning i rabatterna. Det mesta väntar 
ännu på att få slå ut. Och eftersom en del rabatter är nya för i år så skall det
blir riktigt skoj att kolla hur de tar sig, var är rätt växt på rätt plats och vilka
som behöver flyttas på i höst. Finjusteringen. 


SÅNGSVANENS LAND



Jag hade precis varit uppe i Lappland och varit med om att ringmärka kungsörn, 
vandrat i de oändliga skogarna, druckit ur de kristallklara bäckarna ute i ödemarken,
sovit ute under bar himmel och vaknat till ljudet av storlommens klagande läte
i morgonnattens timma. Varit där ingenting är nära i avstånd, men allt är nära för själen. 

När jag kom hem från den resan råkade det sig att jag beställde andra böcker 
från biblioteket och i samma veva såg boken om sångsvanen av Yrjö Kokko. 
Boken gick inte att låna, men jag köpte hem den via en nätsida. 



När Yrjö Kokko skrev boken om sångsvanen fanns det i runda tal 30 (!) häckande par
i Finland och fågeln var extremt skygg. Den häckade bara i de mest avlägsna fjällsjöar i Lappland. 
Det är inte bara jag som berörs av boken. Efter att den utkom 1951 minskade jakten på sångsvanen 
som då var nästan utrotad och ledde till att sångsvanen så småningom blev vår nationalfågel. 

(Jag älskar boken. Låna den, köp den, läs den. )

Så småningom ökade sångsvanarna i antal och efter att generation efter generation av 
sångsvanar blivit mindre skygga har de i allt högre grad vågat sig söderut och häckar numera
på nya områden. Man räknar att det nu finns ca 10 000 häckande par i Finland. 

För någon dag sedan hörde jag sångsvanens karakteristiska trumpetande i viken 
och trodde knappt vad jag hörde. Sångsvanar här! I min vik! 





Under åratal har här häckat både ett och annat knölsvanpar, så också 
i år, och visst har det funnits revirstrider även knölsvanarna emellan - ett år
fick faktiskt ena knölsvanhannen sätta livet till. Så tufft kan det gå till. 



Idag var det dock sångsvan och knölsvanen som tog ihop. 
Knölsvaneparet har en unge, sångsvanarna har ingen. Och de är
antagligen "barnlösa" i och med att sångsvanens ungar kläcks ofta 
tidigare än knölsvanens. Det oaktat var det läge att mucka till gräl. 



Och det var sångsvanen som var den mer aggressiva. 
Det som jag faktiskt inte vetat, eller ens märkt att det bara är knölsvanen
som "burrar upp sig" då fara hotar. Ofta har jag sett att det bara är hanen som gör
det, medan honan avvaktar, men nu verkade det vara såpass mycket på spel 
att också knölsvanhonan burrade upp sig och gjorde sig stor och farlig allt hon kunde. 

Men vare sig sångsvane-hanen eller -honan gjorde så. 
Har aldrig tänkt på det - å andra sidan,  sångsvanarna har ju inte heller varit här innan...


Det blev ett antal anfall, och lika ofta var det faktiskt knölsvanen som 
startade grälet, men det oaktat så var det varje gång sångsvanen som var den som
jagade knölsvanen upp på land. 

Man märkte på dem båda att det är ansträngande att slåss, efter en 
fight kunde de simma bredvid varann och "ta igen sig". Lite gentlemannamässigt 
om man nu vill förmänskliga det hela, men så var det dags att ryka ihop igen. 





En halvtimme håll revirstriden på, sedan lugnade sig hela
alltsammans ner och plötsligt började sångsvanarna trumpeta åt varann,
så som de gör då de möts. Kanske förstärker de sin gemenskap med varandra? 

Och så fick de för sig att simma bort, trots att sångsvanarna
alldeles tydligt var den starkare parten. Vid något skede hade till och med
sångsvanehonan deltagit genom att jaga knölsvanehanen. Det gjorde inte mamma knölsvan.
Å andra sidan hade hon en unge att beskydda. 


Man kan undra varför det var läge att trilskas sådär, som det ut 
vår mänskliga syn verkar, helt utan orsak. 

Kvartersbråken oaktat är sångsvanen välkommen i min vik - för min del. 
Den har en sådan fantastiskt överlevnadshistoria i bagaget. 

Å andra sidan. Det har havsörnen också som jag skrev i förra inlägget. 

Men Yrjö Kokkos bok; Sångsvanens Land. 
Den är guld! 

TOTAL TYSTNAD



Här är tystnaden total, det finns inte ett ljud någonstans
som skulle söndra stunden. Och skulle det plötsligt höras ett
ljud, då skulle det vara något som hör till och inte egentligen störa alls. 
Möjligen distrahera, men inte störa. 

Sommaren är här. Klockan har blivit över midnatt och jag kan 
inte gå och lägga mig. Vill inte! Senaste natt sov jag ute på terrassen, 
det är så där underbart varmt, försommarvarmt, utan att vara högsommarkvalmigt. 

Jag följer med djurlivet i närknutarna. En gammal ryggskada gör sig påmind och 
gör att jag avstår för tillfället för längre promenader, egentligen avstår jag promenader 
över huvud taget. Jobbigt och onödigt. Men krämporna gör som de vill. 
Inte som jag vill. Tyvärr. 

Vi har nya invånare i viken i år. Ett sångsvan-par har slagit rot här och
likaså ett storlom-par. Dessvärre lyser ejdrarna, här som på de flesta ställen, med sin frånvaro. 
Eller inte är det ejdrarna i sig som saknas, men de lyckas inte få ungarna fullvuxna. 
På land har de minken som största fiende och så fort ungarna kläckts
och kommit ut till öppet vatten kommer havsörnen och plockar dem - lite som
snacks som en kompis till mig uttryckte det. 

Allt detta bekräftar hur otroligt mycket allt har med allt att göra i naturen. 
Och hur allt går i vågor. 

Då jag gick i lågstadiet då jag första gången hörde om havsörnen och hur 
utrotningshotad den var. Det var 70-tal. I och med att den är högst upp på
näringskedjan fick den all miljögifter som människan då spred
omrking sig i sig via födan och var på väg att dö ut. Minns min glädje över
att havsörnen hittat till min lilla vik, att jag fick se den med lugna majestätiska vingslag 
flyga strax ovan vattenytan 


Idag ser jag den allt oftare jagad av andra fåglar med ett byte i klorna. 
Jag har inga som helst problem med att djur äter djur, men nog hur vi människor inte
verkar förstå vår roll i det hela. Havsörnens population gick ner på grund av att vi 
människan använde gifter som på sikt förgiftade havsörnen som nästan dog ut. 
Vi räddade havsörnen med år och åter år, årtionden av arbete för att få stammen livskraftig. 

Nu finns det för mycket havsörn och ejdern tar stryk. 
Vi lägger oss i naturens gång, det blir obalans. 
Vi gör vårt bästa för att korrigera de fel vi gjort.

Så där håller vi på. Raserar och försöker bygga upp. Och så om igen. 

Det finns för mycket hjortar vilket är ett problem. 
För mycket hjortar hämtar vargar - vilket också är ett problem.

Gässen är ett problem. De är också för många, isynnerhet kanadagåsen. 
Även den, liksom vitsvanshjorten är importerad, en invasiv art. 
För att inte tala om alla växter som är invasiva och tar över om 
man inte håller efter dem. 

Jag är en naturvän men ibland vet jag inte ut eller in vad 
jag skall tycka eller tänka. Vems varande är okej,
och vems inte. Och varför? 



I går kväll då jag skulle gå och lägga mig så tittade jag ut över viken. 
Där kom hundratal gäss lugnt simmande in i "min" vik. 

De ruggar, dvs byter ut sina fjädrar, och då kan de inte flyga och söker sig
till lugna ställen att övernatta. Ruggningen brukar inledas efter häckningen men 
i år verkar det vara väldigt tidigt. Antingen har häckningen misslyckats eller 
så är hela det här gänget unga gäss som inte än är könsmogna. 

Lite svårt att se i nattens ljus - även om det är så ljust det kommer att bli - 
men de flesta här är inte kanadagäss utan grågäss. 

Men det är totalt tyst över viken nu. 
Alla har lagt sig att sova. 

Så skall även jag. 





SEMESTER VOL 1





Tänkte skriva att lagom till nypotatisen står det SEMESTER skrivet i min kalender, 
men så är det inte. 
Det är semester jo, men nypotatis det får man väl nästan året runt nuförtiden. 

Men jag har hållit mig tills igår. 
Semester och stughäng till ära köpte jag årets första nypotatis. 
Och mot alla principer med att försöka göra mig av med onödiga grejer
köpte jag också en annan grej. En potturi. 

Nästan lika illa som jag tycker om att diska, lika illa gillar jag att tvätta potatis. 
Det är lite samesame. Men jag älskar de där renskrubbade nypotatisarna. 
Vem gör inte det, förresten? 

Redan i fjol somras sneglade jag på en Potturi, men den var slutsåld då 
jag äntligen kunde besluta mig för om jag behöver en Potturi i mitt liv eller inte. 

Kom på att jag behöver. 

En Potturi är smått genialisk. En grunka man lägger nypotatisen i och så skakar man 
potatisen i den, sköljer emellan under kran eller i en hink med vatten eller i en sjö
 eller i ett hav och så skakar man på igen. 
Inget jag kanhända skulle ställa mig och göra i ett skinande vitt design-
kök men i övrigt är det en perfekt liten grunka! 



Efter ett par skakningar ser potatisen ut såhär! 

O ja! Det här är grejer! Enkla grejer. 
Potturin är gjord av återvunnen plast så även om jag med yyyyyttttterst långa tänder
tar in något alls av plast i mitt hus och hem så får den här flytta in. 

Och så är det bara att njuta! 
Av sommarens första nypotis och semesterns första dag. 


MAJ I BILDER


Maj har ju förstås varit så mycket mer än det här. 
Men här ett litet potpurri i alla fall.

Murklor! Aningen överraskande hittade jag murklor i trädgården som 
vi förvällt på alla tänkbara sätt som man skall göra med denna
ändå giftiga svamp. Och många kan tycka att man kunde bara låta bli
den då den, som sagt, ändå är rätt giftig. 
Men den bara är så god! 

Nu när sommarvärmen så sakta börja komma glömmer man hur mycket
regn och rusk och till och med snö vi fick i nacken på oss under maj månad.

Jag sådde mer än jag gjort på eviga tider, främst genom att jag fortsatte jobba
hemifrån och hade bättre koll på att vattna i tid (och otid). Sådde sega
palmkålsfrön som tog en evighet på sig, men också snabba squash som det 
är en glädje att följa tillväxten på! 

En av vårens absoluta favoriter är mina svarta violer. 
De är bara så gaaaaaalet fina!
Liksom den vilda pelargonen som jag bara älskar!
Växer så det knakar i krukkanten.

Som en senare sommarpotatis-sort satte jag några lila
potatisar. Har ju temat i trädgården från blå-lila till rosa-vinrött. 
Potatisen kommer att passa så bra in i gänget! 

Och ja! Ni läste rätt! 

Jag planerar för hösten. Helt knasigt! 

Men det är faktiskt så att det är nu man skall skriva upp var man 
vill att det skall finnas lökblomning och annan tidig blomning nästa vår. 

Tror du att du kommer ihåg i september var det var glest i rabatten.
Näe, tänkte väl det.....;)


HUR JAG TÄNKER OM FÄRG

Alpklematis

Det är så lätt när man börjar planera sina kommande planteringar 
eller rabatter att man vill liksom ha allt, allt, allt vackert.
Man blir helt hänförd och inspirerad av allt det vackra man i sin
fantasi vill bygga upp. 

Men håll i hästarna! Inte släppa lusten att skena där i plantbutiken!
Alla trädgårdsproffs säger alltid att plottra inte och kan inte nog hålla med. 
Men nu är det ju så att många inte har så stora trädgårdar och då ryms det liksom 
inte femtioelva av samma sort i rabatten och då behöver man 
sluta plottra i färger istället. 

Jag har faktiskt en rätt tilltagen trädgård, men har varken råd eller lust att 
fylla den med rabatter så jag har anlagt en "radhusträdgård" runt min pergola. 
Sådana trädgårdar som jag gillar mest. Intima och omslutande. 

Men till färger. 


Blå pärlhyacint, rödbladig alunrot och murgröna

Precis som när man inreder inne så får man gå efter 
de färger som finns (om man inte vill göra om precis allt förstås) 
och så vara lite sträng med sig själv med vilka färger man vill ha. 

Och här tycker jag inte man skall lyssna för mycket på vad som "passar ihop" 
eller hur det "bör" vara. Trädgården skall ju vara just din och om du tycker
att gult och rosa är det vackraste så go for it! 
Men var konsekvent! Det är nyckeln. 

Jag hade från början en rosa alpklematis. Några rosa rugosa-rosor av den 
där invasiva sorten, ja...En klassisk blå- lila klematis 'Jackmanii' och lite ivrig mynta. 
Vit skogsklematis, lammöron och vildvin som klättrar längs pergolan. Aj jo, ett vitrandiga gräs som höll på att ta över. 

Inte mycket, men lite blått, lite lila och lite rosa och silver. 
På våren slängde jag sedan ner några knallblå pärlhyacinter i krukan 
med övervintrad rödbladig alunrot (se bilden ovan) och 
det blev kärlek direkt. 
Blått och rosa och silver i all ära, men för att sitta i min
smak så behövdes lite mer spark och det hittade jag i det blodröda, vinröda
och det nästan svarta. 

Röd taklök och en liten tofs av silvrigt lammöra

Övervintrad gråröd alunrot tidigt på våren

Med andra ord satte jag skygglappar på då jag gick till 
plantbutiken och följde lite slaviskt min lista och sneglade bara
på sådant som hade de passande färgerna. 


Salvia och röd/rosabladig revsuga

Och nu börjar jag vara riktigt nöjd med de kombinationer jag 
knåpat ihop. 

Har pepprat, eller kryddat, eller hur man nu skall säga det, 
med lite lime - limegult bara för att bryta av. 

Jag har tänkt lika mycket på bladens färg som på blomningen.
Perenner blommar som känt inte såååå länge, men har man 
med lite trevliga färger på bladen så har man en rabatt som
"blommar i färg"- även då den inte blommar alls. 

Mina nya rabatter är inte stora, så jag kan således inte 
massplantera för att slippa plottra. Jag vill gärna ha lite mer än
tre arter och därför är jag sträng med färgvalet av växter. 
För att plottra det är en stor synd - som man mest lider av själv -
för ofta är det där som man gjort "fel" när man inte riktigt får till det och 
planteringarna inte riktigt blir som man tänkt och fantiserat.

Sen behöver man tänka form och höjd.
Men det tar vi en annan gång! 

Njut av era trädgårdar. Det är sommar bara en gång om året!