KATT-HELG....



Åååhh....alltså vilken lycka att få lurad lillungen till stugan över en weekend.
Men att han dessutom tar med sig sin "lilla, lurviga familj" dvs katterna som han 
tog om hand i vintras är ju ännu bättre! 

Från början var det meningen att han bara skulle ta en katt. 
Inte heller en kattunge i detta fall, utan vi kontaktade en förening som tar hand 
om katter som av olika orsaker inte kan bo kvar i sina ursprungliga hem.

Kändes bara bättre att göra så.





Först var det som sagt tal om en katt. 

Det är hon på bilden här, nyfiken, cool och orädd som var tänkt att 
vara den som skulle flytta hem till min grabb.

En bedårande charmig ung kattdam. 


Men så fanns systern där då.

Inte modig alls, sin systers totala motsats. 
Ängslig och ännu mer ängslig. 

Som sagt, vi vet inget om deras bakgrund.
Och kanske just därför kändes det plötsligt väldigt fel att 
lämna den lilla ängsliga "vind för våg" att ta sig vidare i livet. 



När möjligheten ändå fanns att ta båda katterna, så tänkte vi att 
det kanske nog är bättre att hon får leva med sin syster som hon sover med
och som busar med henne och kanske skapar en viss trygghet i alla fall?

Och visst har hon, den ängsliga, blivit mycket modigare på de veckor de bott hos 
grabben min. Men det blev tydligt när de nu var på stugan att nya miljöer är
lite ruskiga och skrämmande. Den modiga utforskade stugan på en timme, och 
började kasta nyfikna blickar ut, medan det för den mer ängsliga räckte 
gott och väl att bara vara på ett nytt ställe. 

Så olika de kan vara - syrrorna! 



TRADITIONER OCH STUGLIV...


Häromdagen talade jag med en ex-kollega som är i samma ålder, och 
liknande livssituation som jag, om det här med att vistas på stugan och 
alla de traditioner som kopplas ihop med livet där. Sammanträffande nog kom det på 
Radio Vega ett program om just det; livet på stugan, eller som det programmet heter:


Nu har jag inte själv lyssnat på programmet, eller håller på precis just nu i skrivande stund, 
men något säger mig att det är inte alldeles mest idylliska berättelser som kryper fram 
ur förträngda minnesskrymslen. En del minnen från barndomen andra från senaste semester - typ. 

Min ex-kollega gillar själv att vara på stugan - bara hennes man är med henne där. Och ja,
han är kanske inte fullt lika entusiastisk över det hela. Inte hennes numera vuxna barn heller. 
Och hon är ledsen för att traditioner som hon vuxit upp med och som hennes barn 
också vuxit upp med nu börjar blekna och kännas mer som plikt än något annat.




Det fick mig att reflektera över hur mitt - vårt stugliv - egentligen är, och har varit. 

Jag vinner med hästlängder tävlingen om den ivrigaste stugbesökaren i vår familj. 
Jag kunde ju bo här halva året, utan problem! 

Har inga som helst problem med att diska för hand (hahaha...detta trots att jag avskyr att diska), 
tassa till ute tuppen, värma bastu. hugga ved. 
Större delen av året har jag ju ändå rinnande vatten. Och dusch! Och internet. 
Vad skulle jag sakna? 

Jag älskar det enkla i detta sätt att leva. Och i ärlighetens namn är det 
inte så spartanskt ändå. Men när jag lyssnar på programmet så inser jag att det kanske är det?

Har min yngre grabb, han "lillungen" här över weekenden och frågar honom om han 
upplevt en massa "måsten" på stugan? Eller "angstiga" traditioner. 

Men det har han till all tur inte....(pust!)



Tänker också på min egen roll i det hela. 
Är jag en sådan där som envist håller fast i traditioner gällande 
livet på stugan, eller har jag haft förmågan att låta tiden blekna och glömma bort en del 
sådant "som man alltid gjort".

Nja, vi är nog alla i vår familj så starka individer att vi inte låter någon annan
styra och ställa för mycket över hur det skall vara. Finns det ens något "skall vara"? 

Under många år nu är det jag som längtar hit så fort jag har typ en kvart ledigt. 
Men skulle inte falla mig in att bli upprörd över att ingen annan vill samma som jag. 
Vill någon i familjen inte hänga här lika mycket som jag så är det ju fine! 
Men jag vill inte  heller höra kommentarer över att jag åker hit "igen". 
(Och det gör jag inte heller - vilket nu när jag skriver får mig att inse hur 
värdefullt allt detta är.) 

Allt på stugan behöver inte heller tillverkas/byggas av en själv den där enda veckan man 
har ledigt. Vi har medvetet valt att hålla tex "trädgården" på stugan just så enkel
och småskalig att jag, som är den enda som i ärlighetens namn är intresserad av detta, 
själv klarar av att sköta om det. Inte är jag heller överförtjust i att lägga min tid på nåt
jag egentligen inte är intresserad av, så jag har full förståelse för att min familj inte gör vågen
inför alla mina idéer. Jag gör det jag kan eller har råd att betala någon annan att göra. 

Resten får vara. Så enkelt är det. 
Ute-toan kan dock inte få vara...inte hur länge som helst. 
Eller helst inte alls - för allas trivsel. 


Jag har personligen (numera) inga problem med att tömma ute-toan. Så jag gör det oftast.
Samtidigt är det ju mest min sk*t som är där då jag är här mest. Så helt logiskt
att det faller på min lott. Skulle kännas lite avigt att be någon annan göra det. 
Lite som: Fääääärdig, kom å tooooorka! 
Jag har liksom kommit en bra bit från den åldern....

Numera har jag utvecklat ett så bra kompostsystem så det är som att 
tömma vilken mullsäck som helst. 

*

Så, njaaa...jag tror inte att det just i den här familjen eller ens i släkten finns
några större schismer vilket jag, nu när jag lyssnat på hela
"Stugan är värst" inser mer än någonsin. 

Vi har det bra i vår koja. 





VILDMARKEN...


Tidsmässigt hänger jag efter ett bra tag här på bloggen. Det är bara mycket just nu, på ett bra sätt.
Sedan sist har jag varit en sväng upp till de stora skogarna i Kajanaland för att fota björn och varg,
och med den här gången fick jag medlurat en väninna som, liksom jag, snöat in mig 
på det här med att fotografera natur. 

Båda nätterna i gömslet hade vi faktist tur så till vida att vi fick åskväder över oss, eller över och över, 
det var väl en bra bit i från, men då man sitter många och långa timmar mer eller mindre tyst
i ett gömsle då både varg och björn lyser med sin frånvaro - då är ett extra "programnummer" 
som ett litet åskväder riktigt välkommet. 

Första natten i gömslet var rätt kylig och fuktig och på morgonnatten
steg det en fin dimma över myren. 


Kanske var det dimman som gjorde att den annars så känsliga och rädda
kungsörnen vågade sig fram? 

Jag slutar inte att fascineras av hur dessa våra skogars rovdjur, som kungsörn,
varg och björn, ändå kan vara så ängsliga, försiktiga och rädda av sig. 
Som om ingen sagt åt dem att de är skrämmande rovdjur...

Också då jag senaste gången var där för att fota dem frapperades jag av hur
lite det behövdes att skrämma iväg dem. Ett hårt ljud, ett prassel. 


Den här gången var det färre björnar i rörelse än då jag var i medlet av augusti.
Kanske var det redan den kommande brunst-tiden som spelade in? 
Björnen på bilden är en två-årig ungbjörn och inte ännu könsmogen. 

Ungbjörnarna är i regel också mer försiktiga av sig. 
Den här kom fram först efter mörkrets inbrott. Så sent att det 
blev riktigt utmanande för kameran att få till någon bild alls.

Vargen har ju börjat dyka upp lite här och där i de trakter jag bor. 
Vargdiskussionen på nätet och tidningarnas insändarspalter är 
skrämmande läsning. Man inser att människan främjat sig från naturen
och låter sig ryckas med i skrämselpropaganda som inte baserar sig på
verkligheten på något sätt. 

Vargen är ju inte ond. Inget djur är det. 
Att den tar för sig i en fårhage där maten inte kommer undan är ganska
förståeligt. Nästan vem som helst av oss människor skulle ha svårt att motstå
om den lokala matbutiken meddelade att det är bara att ta för sig och bära hem 
så mycket mat man orkar. Svårt att motstå, eller hur? 
Gör det oss onda? Nja...

Klart att det är både irriterande och tragiskt om vargen attackerar en hund, 
jakthund eller inte, men den upplever ju hunden bara som en rival och visst skulle vi
människor också bli lite "irriterade" om nu grannen upprepade gånger skulle
oinbjuden skulle dyka upp vid våra köksbord lagom till middagstid. 
Nog skulle vårt tålamod också tryta vid något skede.

Sedan kan man ju filosofera vidare vem som har större förkörsrätt i skogen,
vargen, som skall leva på det den fångar, eller (jakt)hunden som dagligen
får sig ett par garanterade mål mat därhemma. Den springer ju inte till
skogs för sin egen skull, den gör det för att människan ber den göra det. 

Och visst, jakt behövs. 
I synnerhet så länge vi inte tillåter rovdjuren att finnas till i de skogar vi vill behärska över. 

Naturen strävar alltid efter en balans. 
Utbud och efterfrågan. 

Finns det för lite mat någonstans flyttar sig djuren, alla djuren, till
ställen det finns ett bättre utbud på. Det gör jag också. Är osten slut i ena butiken 
går jag till följande. Helt logiskt. 


Det är fråga om balans, stabilitet och jämnvikt. 

I de bästa av världar skulle allt leva i en behaglig harmoni med varann.
Så är det ju inte i verkligheten, och diskussionen om vargens vara eller inte vara 
kommer aldrig att nå en enighet bland med oss människor. 

Men ond, det är vargen inte. 
Den är inte speciellt tuff heller. 

Hungrig som den här vargen tydligen var så vågade den inte 
ta sig fram till älgkadavret på grund av att där var så många korpar (!) 
som kalasade! När korparnas antal minskade smög den snabbt fram, 
knyckte åt sig ett ben och drog sig längre bort för att tugga på det.

Att få se och uppleva dessa rovdjur i verkligheten minskar inte'
respekten (som är hälsosamt att känna för dem) på något sätt,
men det tar förhoppningsvis bort en omotiverad rädsla och hat som så många har. 
Att se dem med egna ögon ger en mer realistisk bild av hur de beter sig i naturen 
och definitivt ökar på en högaktning mot dem. 

Fina djur - fin upplevelse. 




RAMSLÖKS-SKÖRD....


För ett par år sedan hade jag lyckan att få byta till mig några 
plantor av ramslök. 

I år hade de vuxit till sig så pass att jag kunde ge mig ut och skörda lite grann.
Och det är lycka om något! 

För den oinvigde; bor såpass nordligt att det är på gränsen att här skall växa
ramslök alls. Så varje vår när de visar sig efter en tuff vinter blir det 
glädjeskutt inombords hos denna "odlaren".

Många år sedan jag kunnat kalla mig odlare på riktigt.
Tiden då tomater och majs, sallad och kål, morötter och lök trängts 
i mina odlingar är förbi. Jag är numera alldeles för
många dagar under sommaren på språng för att det skulle
kunna bli en odlingssuccé på min postadress. 

Så jag satsar på det vilda istället. 

Det kommer som kommer - och så är det bra med det! 
Det är min filosofi nu. 

Följaktligen har jag nu en liten knippe klippt och fryst ramslök att plocka fram 
till de där riktigt gyllene stunderna. 

*

I morgon skall jag skörda både nässlor och gräslök.

Ingendera har jag gjort ett skvatt för att få på min tallrik 
och in i mitt skafferi. 

Så fantastiskt att få skörda det naturen återkommande erbjuder. 
Finns inget bättre!