NÅGOT SOM LIGGER MIG SÅ NÄRA...




…men ändå är rätt långt borta.

Jag har väl i förbifarten nämnt om att min äldre grabb tog sitt pick och pack,
och flyttade till Österrike.
Nu och då skickar han mig bilder från sina upptäckarutfärder.

Det där som är det bästa med att landa på en alldeles ny plats.
Att få upptäcka och ta sig till platser man aldrig varit på.
Har man tur är det en sagolikt vacker upplevelse.

Så, när jag tampas med oktoberdisiga dagar och duggregn och alla
världens gråfärger, så skickar grabben mig dessa bilder…

Ja, vad kan man säga? 

Lyckans ost!
Att få stå sådär, högt ovan molnen med alperna bakom ryggen.

Skall nog bestämt ta och boka flygbiljetter för ett besök hos honom.
Har varit på väg en tid redan, men som jag också nämnt så har jag en
bror vars kondis inte just nu är den bästa på jorden och honom 
vill jag inte riktigt lämna just nu.
Inte ens för några dagar. 
Inte innan hans hälsotillstånd blir lite mer stabilt.
Det går i berg och dal för hans del.
Just nu är det igen mer dal. 


Och på tal om dal…
(förlåt den fåniga åsnebryggan!)

Sådant här tar andan ur mig.
Även om mobilfotona aldrig blir riktigt så där, och foton i 
allmänhet har svårt att förmedla det här med djup, så
kan jag bara föreställa mig det här.

Det tar som sagt andan ur mig.
Av simpel, enkel skönhet.

Men så finns det andra bilder som 
också lyckas ta andan ur mig - men av helt andra orsaker.

Nu verkar det bestämt som om en del av de bilder som 
skickas (direkt) till en mamma genomgått en viss liten "censur."
Oftast är jag väldans tacksam för den censuren - allt vill jag helst inte ens veta, 
hehehe….

Men så hittar man då bilder i sitt fb-flöde, som nog lite får
hjärtat att fladdra till - av flera orsaker än bara den
hänförande utsikten...

(fotokapat foto, av grabbens fb-vän med de många konsonanterna och ´och `hit och dit…)

Där står han, grabben min.

Och jag vet inte om mitt hjärta klappar mer för utsikten eller det faktum att det ser lite 
skrangligt och väldans högt ut där han står!?!!!

Höjdrädd som jag är känns det hela lite, lite, lite….högt.
Men oj, så jag skulle vilja stå där i hans dojor och blicka ut så där.
Om jag inte var så höjdrädd då.

Men ja, ni förstår?!





EN BLÅSIG DAG...


…även om mina bopålar för tillfället är, inte mer än hundra meter från havsstranden, 
så är den stranden som en mesig liten tandlös något jämfört med Havsstranden.

Stranden nedanför mitt hus är havsdoft och vass och blåblänk, men det är sällan det
ryter till i den viken.

Så stundvis känner jag att jag bara måste få ta mig ut dit ögonen tåras av vindens kraft och
det låter om havet.


Hit har jag inga som helst problem att lura med grabben min.
(och hunden, men det är aldrig problem att lura med den…)

Det härliga med att komma hit, där havet inte tar slut, är att även om det inte
stormar i vindstyrka så är vågorna väl tilltagna.







Jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att släppa iväg tankarna på egna 
vandringar som här.

De bästa tankarna kommer tillbaka, stärkta och friska.
Medan de tankar som inte leder någonstans, inte längre behövs, har
dragit iväg, och tappat bort sig, någonstans i vinden, i havets skum,
i bruset. 

Jag skulle önska alla en plats där man kan rasta sina
tankar och funderingar, låta dem segla iväg och
pröva sina vingar, bli starka, eller om så
är meningen gå under.
En egen plats att andas på.

Det här är min plats just nu.

Platsen där vinden luggar och havet doftar…bara hav.



Skönaste lördagskväll på er alla!

från,


DET GÅR SÅ FORT...


…ett litet veckoslut!

Jag skulle så gärna vilja bromsa lite. 
Inte bara det att jag tycker att veckoslutsdagarna rusar iväg lite, lite fortare
än de andra, utan jag skulle vilja hålla kvar den där fina
hösten ännu en stund.

Jag älskar höstfärger, höstsmaker, höstlugn, höstmelankoli, höstdoft.
Jag vet att jag inte kommer att få nog innan novemberdimman kommer och
sveper in allt i ett luddigt fukt.

Hade planerat hinna en sväng till svampskogen på veckoslutet.
Jag kan höra trattkantarellernas lockrop.

Men det blev inte så.
Istället pysslade jag på i trädgården, klippte gräset (!) 
och krattade lönnlöv i massor.

Tänk förresten att alla lönnar minsann inte släpper sina löv på en och samma gång!

Jag har en liten lönn som är den första att släppa sina löv, sedan
släpper en stor del av lönnarna på gården sina, och så har jag kvar då några 
envisa som håller, och håller och håller i sina löv in i det sista.

Visste ni förresten vad det här kan bero på?

Jo de träd som släpper sina löv först är troligen av en nordligare sort än
de andra. Och de med tydligt sydligt påbrå behåller sina löv lite längre.
Därför finns det ekar som släpper sina löv först till våren, de behåller sina
torra löv hela vintern. Det är inte en annan sorts ek, bara en sydligare 
variant av samma sort.
De går liksom efter den kalendern som fröet det växt ifrån hade.
Så lite förenklat har jag alltså en nordligare lönn på gården,
de flesta har kommit hit av frön från något närbeläget träd medan ett
par har betydligt sydligare släktingar.

(Till saken hör att inga av lönnarna här är planterade, eventuellt den
nordligaste av dem. De flesta har nog fått fröså sig hejvilt!)


Men löv blir det ju så det räcker och blir över.
Och krattan sjunger.

I övrigt är det ju bara att inse att det mesta i trädgården börjar dra på sista versen för i år.
Oreganon börjar också se lite tanig ut. Fast den har ju riktigt fina höstfärger, den med.
Svårt att föreställa sig att den faktiskt täckt in sin ställning för inte
så länge sedan.

Ja, ja….det är väl bara att inse.
Att det blir tråkhöst alldeles snart!
Det var veckoslutets dagar ett bra exempel på.
Lördagen var så där strålande vacker som höstdagar bara kan vara.
På söndagen var alla färger igen borta och regnet öste ner och
det gick inte att göra något inomhus alls utan att tända husets samtliga lampor.
Minst!
Stundvis känner jag mig som småfåglarna.
Vi som skall stanna kvar -hur skall man överleva vintern?

Med den tanken i bakhuvudet har jag alltid en stor åga om 
mina stannfåglar.

Det är liksom lite VI- känsla.
VI som skall övervintra här. 
I mörker. I kyla.

Låt vara att de har det lite tuffare än jag.
Men bara lite…!

Jag vill inte att höstdagarna, de fina, skall rusa iväg.
Mentalt är jag inte redo för gråvinter än.

Inte alls!
Bra att mina envisa lönnar håller kvar sina granna löv.
För det är det första jag ser när jag stiger ut genom min ytterdörr!

Länge leve den färggranna hösten!

tycker,


I RÖNNBÄRENS TID...


…för 16 åren sedan hade hösten varit kallare, regnigare och mindre
solig. Vill jag minnas.
Jag hade tagit fram mina handskar för länge sedan.
Jag hade gått längs regnvåta, mörka gator.
Jag minns det så bra.

Den hösten var jag gravid. 
Vi hade precis flyttat och jag hade antagligen fullt upp med att 
fixa och dona och greja och fixa så kanske jag bara
missade de soliga dagarna.

Jag minns faktiskt bara de regnvåta gatorna när jag ständigt
var på väg någonstans för att fixa något.

Om det var mycket rönnbär det året? Det har jag ingen aning om.
Synd nog minns jag inte, för vintern som kom var lindrigt sagt snörik.
Man säger ju att rönnen inte bär två bördor samma år:
mycket bär och mycket snö.
Men så säger man ju också att mycket rönnbär betyder mycket snö.

Så ta nu reda på det sedan. Om jag skulle minnas så skulle vi kanske veta?
Ja…eller?

Men något minns jag, kommer alltid att minnas.

När vi på morgonnatten till den 16 oktober åkte iväg till BB
var natten mörk, så där som den skall vara i oktober.
Men så lyste natthimlen upp av blixtar på blixtar, och 
det var nästan lite magiskt.
Jag hade fått av min mamma ett smycke som hon köpt mig 
på en resa till Island. Det var Tors hammare. Det hade jag på 
mig den där natten då min yngsta son kom till världen.

Och så heter han också Tor i andra namn.
How come…?

Satt igår kväll och snarvlade med nästan-16-åringen.
Berättade lite historier från då han var liten, och så kom vi in på det här om åskvädret
(som han hört tusen gånger - kanske ni också hört det förr…;))

- Vet du mamma, jag kommer antagligen ännu när jag är 75 år 
(från en 16-årings position är det tydligen jättejättegammalt…) att sitta
och kolla om det blir åska på natten! 


Så där kan det bli.
Naturfenomen kan sätta spår som kommer att sitta i länge, i årtionden.


Men om det fanns mycket rönnbär, då i rönnbärens tid anno 1998, har jag föga aning om.


Så kan det gå.



OCH HÖSTFÄRGERNA SOM FÖRSVANN...

…någonstans in i dimman.

Vaknade till en räv som skällde utanför mitt fönster.
Det låter kusligt när man ingenting ser.
Även om jag inte år mörkrädd på något vis så blir det så konstigt när
nattsvärtan faktiskt lite slår ut ett sinne helt och hållet.

Men räven tassade vidare och jag fortsatte sova.
När jag sedan på senare morgonsidan kravlade upp mig var det till en
mycket, mycket dimmig värld.
Skillnaden från dagen innan då solen ännu sken på alla höstlöv och 
fick allting att glöda. Till och med på kvällen, så det inte var någon dimma än
så fanns färgerna där, även om solen gått i moln.

Det var motigt att få igång mitt maskineri. Det blir så i dimma och dis, tycker jag.
Lite som om en del av mig stannat kvar i sömnen och jag vill inte riktigt vakna helt och hållet.




Somliga andra var minsann vakna redan från första stund.
Bara jag plockade fram gummistövlarna så visste hon:
SKOGSPROMENAD!

Att det är genomblött överallt bekommer inte henne det minsta.
Inte förrän vi är tillbaka till stugan och hon minsann ser till att sno åt sig 
den stolen som har ett fårskinn i. 
Tur att hon har en päls som torkar på direkten, annars skulle
det lätt bli att det luktade våta yllesockor inne resten av dagen.
Nej, den här hundens päls torkar extremt snabbt. 
Mycket behändigt tycker matte! 


Kokade lite mer kaffe för att försöka få de där arma ögonen att hållas uppe och sinnet
att vara vaket. Gärna kroppen med för den delen.
Satte mig på en hopvikt handduk på klipporna och tittade ut över havet…
eller ja på den där gråa vägg som skulle föreställa himmel och hav.
Ja, ibland finns det stunder då man kan tycka att havsutsikt är överskattat!

Gårdagens stora flock på hundra och åter hundra gäss har dragit vidare.
Det är nästan lite illavarslande tyst i viken.
Det är totalt tyst. Inte ens vinden som rasslar i vassen. Ingenting.
Ingen mås, inga gäss, inte en skarvar.
Hör en knipa vissla förbi någonstans i dimman. Den såg jag aldrig.

Sedan plötsligt syns det en liten prick ett stycke ut.
Zoomar in och får syn på skäggdoppingen - men också den ser färglös och blek ut
där den simmar mitt i dimman.

Det är som om dimman skulle äta upp alla nyanser av färg.

Hmmm…samtidigt kan jag känna att den här disigheten är rätt så 
meditativ på något sätt. Och så måste det ju vara fan så bra för huden
när man går i en konstant dimdusch, hehehhehe...

På sitt sätt är det väldigt, väldigt vemodigt när naturen liksom slocknar ner
inför vintern. Det enda som hördes i skogen var talgoxarnas drrr…ande
dom hördes från vingarna när de kilade mellan grenarna.

Det är mysigt. Det ljudet.

Kvällen tätnar runt knutarna. 
Någon hämtade rosor åt mig och tillredde en middag.
Sådant gör mig lite glad.

Fast dagen är hur grå som helst!

Ha ett skönt veckoslut alla söta!




HAPPY LANDING...

…ibland kan jag längta efter detta alldeles enkla och banala i tillvaron
så det knyter sig i mellangärdet.

Så är det bara. 
Av olika orsaker, 
som jag inte tänker gå in på här på bloggen för allt det skulle ni inte orka läsa, 
så har jag nog lite naggat i kanterna på min ork-reserv.
Det är ju bara så, men vilken tur att vi alla ändå har en ork-reserv att ta till.

Jag tror bara att man behöver vara väldigt lyhörd på sig själv när
man börjar gå in på den där reserv-orken.

Alltid behöver det inte vara så att det är en enda stor och jobbig sak som 
får en ur ork-balansen.

Det kan vara så att det i livet finns många skikt som tidvis alla kräver att man ger 
sitt allt åt dem alla, samtidigt, på en gång.
Och fast då en enda extra utmaning i sig inte skulle kännas någonstans, så 
kan det bli för mycket då det sammanfaller att många skikt kräver mer av en
 på en och samma gång.
Då kan det bli lite så där att man börjar tulla på reserven.
Det är lite så för mig just nu.


Ibland kan jag bli nästan lite avundsjuk på de där personerna som kan 
agera ut sin frustration och stress och sitt illamående till allt och alla i sin omgivning.
Lite som att bara spy ut det och så landar några droppar spya på 
var och en, men för en själv lättar det genast.

Men så finns det vi, som inte så lätt får för oss att spy vår stress över alla 
som råkar befinna sig i närheten. 
Vi håller det inom oss, men inte gör det oss mindre illamående för det.
Tvärtom. Desto längre tiden går, desto mer illa mår vi och desto mer sväljer vi vår
kväljande känsla.
Och ingen verkar se att vi blivit nerspydda. Av andra.

Jag är förvisso glad över dem som kan "spy av sig".
Det är bara väldigt jobbigt att vara den som fått rollen som slaskhink - också.

För ofta har de här "slaskhinkarna", vi,  också egna problem att tampas med.
Och om man hör till dem som inte är sådär rysligt raska med att slänga sina
egna sopor i någon annans sophink, så blir det med tiden en hel del sopor att släpa på.

Och oftast orkar man ju, för att man vill hjälpa.
Så funkar ju de flesta av oss.
Man vänder och vrider på sig, man jämkar och böjer sig, 
man flexar och fixar som en daggmask.
Och så en dag börjar man gå lite på rött, in på den där reserven.

Olika, många i sig rätt små händelser, har fått mig att närma mig den där
linjen då grönt övergår till rött.

Och jag är medveten om det. Tack och lov.
Har sett hur det gått för dem som inte dragit i bromsen i tid.

Alltid kan man ju inte dra i bromsen och ropa stopp.
Men då måste man försöka hitta något annat sätt att åtminstone sakta farten.
Det finns mycket i livet man helt enkelt inte kan välja bort.
Och så finns det sådant då man kan välja annorlunda.

Egentligen "borde" jag kanske ha suttit på en färja på Östersjön på väg till en födelsedagsfest som
jag i och för sig gärna hade gått på, men nu valde jag annorlunda.
För jag känner att jag går på rött.

På jobbet visade sig att det på grund av sjukdomsfall blev lite strul att få 
alla tidtabeller att gå ihop.  I en sekund, eller två, tänkte jag säga, som jag gjort tidigare, 
att jag kan flytta på mina lediga dagar, innan jag knep ihop och valde annorlunda.
För jag känner att jag går på rött.

Och det är något man skall lystra till!

Så jag valde annorlunda och åkte ut till stugan.
Ensam till tystnaden och den där tillvaron där man kan andas djupt och innerligt.
Och tänka klart. Eller, nå, lite klarare i alla fall...


I frysen hittade jag en ensam pizza som med lite tonfiskpastej blev det en riktig gourmet-upplevelse.
Och ibland kan just det här mycket anspråkslösa, enkla, avskalade, simpla vara
precis det vad man jag behöver.
Det går inte tid, eller energi, till något annat än att bara ta vara på att vara.

För mig är, och har egentligen alltid varit, det där att få uppleva tystnad
och stillhet en riktig lyx.
Det kanske kan låta skittråkigt, och det är det kanske också för någon, men
själv tänker jag att det faktiskt är en ganska fin förmåga.
Det där att kunna uppleva att ha skittråkigt som något njutbart.


Korgen, kameran, kopplet och så gav vi oss iväg, hunden och jag. 
Gick längs stranden och andades höst. 
Vassen doftade inte så mycket längre, vikbottens förmultning hade tagit över doftförnimmelserna.
Jag kan inte tycka att det luktar illa. Det är så det skall lukta på hösten i viken.

Skarvar hade samlats i hundratal, gäss i tusental. 
Jodå, havsörnen var kvar och seglade förbi i ett par omgångar.
Skäggdoppingsfamiljen är kvar i viken. Ungen, den enda, verkar vara lika stor som
föräldrarna, så snart drar de väl iväg också?
Några knipor visslade förbi. 
(de var de som landade på första bilden)

Någonstans här känner jag hur lugnet tar över mitt inre.
Jag blir alltid lappad och omplåstrad här. Det är nästan lite magiskt.
Här kan inte stress få fäste i en, det är bara så.

Upp över klipporna och så in i skogen, en liten sväng bara.
Det började duggregna. Hunden springer av sig som bara hundra kan.
Och jag samlar svamp till en smarrig lunchsmörgås tills i morgon.

*

Jag känner mig kluven, eller som om jag befann mig mitt emellan två tillvaron.
Mitt hjärta är i ro men min hjärna har inte förstått att gå ner i varv än.
Kanske också det en orsak att lära sig att lyssna på hjärtat…?

För hjärtat tror jag säger tidigare till att det är dags för en paus än vad hjärnan gör.

Försöker ta modell av mina djur, katten och hunden.
I fyra dagar stannar jag här, fyra dagar att andas fritt och ta vara på stunderna
som de kommer och som de är. 
Bara för att ladda upp, så man återigen är på grönt.

*

I skrivande stund är det bäcksvart utanför fönstren, brasan sprakar sakta, de sista vedträden
brinner ut. Katten ligger hopskrynklad i fotändan på min säng.
Hunden i en kringla i stolen här breved.
Regnet smattrar på taket och ljusen har brunnit ut.

Kanske kommer jag att åter börjar närma mig det gröna, sakta, så sakta.
Riktningen är i alla fall den rätta.

Må gott, och ta vara på varandra.. och er själva!




SÅ FREDAG, SÅ FREDAG...


…ja och så har en vecka liksom bara försvunnit så där *puff* bara.

Och det är fredag - och veckoslut - igen.

Veckan har varit rätt så vanlig, inget speciellt, jämnt lunk, rätt skönt faktiskt.

Och nu har jag då förmodligen gjort en bloggares självmord.

Jag har haft en alldeles vanlig vecka, utan något som ens med god vilja skulle
orka klättra över den där besvärliga nyhetströskeln.

Och jag har tyckt att det varit alldeles förfärligt skönt!
Att ha haft en alldeles tråkvanlig vecka.

Även om sådant här sällan, eller aldrig, når några som helst höjdarpoäng i 
de sociala medierna, må vara vilket som, så är
jag barnsligt glad, och till och med lite lycklig, över att 
jag faktiskt har förmågan att tycka rysligt mycket om en alldeles vanlig
vardagsvecka då inget speciellt händer.

Att underhållningsvärdet sedan faktiskt kan vara lite sådär är en helt annan historia.

Men för att vara helt ärlig:

Min vecka har varit sådär vardagsgrå och helt genomvanlig - and I love it!

Hoppas ni också njuter av er vardag.
För det är ju det vi har - för det mesta.

lite så tänker...