DEN ÅRLIGT ÅTERKOMMANDE

Man skulle ju kunna tro att en blogg skulle räcka för att spara

tankar och funderingar för eftervärlden, men si så är det inte alls. 

Gubben och våra gemensamma ätteläggar skulle aldrig hitta fram

till min blogg, även om de försökte. 

Inte för att den är speciellt hemlig, men för att det intresserar dem föga. 

Jag menar, jag delar ju mer än gärna mina små funderingar (och fågelmats-

kolosser) och andra viktiga och mindre väsentliga åsikter med dem 

var gång vis ses. Och vi gör ju det rätt så ofta i alla fall. 

Men det oaktat har jag nu de senaste åren klämt till med en årsbok.

Den äldsta jag hittar i bokhyllan är från 2009, så ganska samma tid som jag 

började blogga. För ca tio år sedan blev de mer "proffsiga" i och med att mitt 

fotointresse och kunskapen växte. I böckerna finns text som är mer 

direkt relaterat till familjen och släkten. Sådant som inte intresserar någon

utanför kärngänget. 

Samtidigt är det en helt annan grej att se sina fotografier tryckta på papper. 

Datorn, sociala medier och allt det där i all ära, men att kunna stryka handen över en

bild, där är något speciellt. Att se samma bild på skärmen framkallar aldrig samma

kontakt till stunden. Fråga inte mig varför, men det är så. 

Kanske en av orsakerna till att jag orkar och vill fortsätta 

blogga - och skriva årsböcker - är just det där med att lyfta fram det 

där mest vardagliga upp från sin "vardaglighet". För vi behöver kanske upp-

märksamma var vardag för att finna en slags förnöjsamhet i sitt eget liv. 

Innan jag började med att blogga, innan jag började skriva om

min, vår familjs, vardag samlade jag vardagsfoton i traditionella

fotoalbum. Så även om jag inte tänkt på det så har jag hela tiden fotat, 

även om det fram till för 15 år sedan som det var hellre än väl, om

man uttrycker det snällt. Men ja, i en av de allra första fotoalbum som 

kan räknas till att vara en vardagsbetraktelse finns ett foto av gubben som sitter

på sängkanten och har mina trosor på huvudet! För samtidigt som han böjde upp

sig efter att ha satt på strumporna råkar jag slänga iväg mina trosor mot sängen. 

Alltså de som jag skulle ta på mig efter duschen (ja, de var rena...hahahhaha) dit jag 

var på väg. Tydligen hade jag fått för mig att knäppa en blid av den något

komiska situationen. Minns inte alls att jag hade en kamera inom räckhåll, men

när jag ser bilden minns jag precis den stunden. 

Inget egentligen att spara för eftervärlden kunde man tro, men redan då

hade jag en lust att berätta historier om just vardagen. Och i dagens läge

får ju en sådan lite naiv bild oss, som var iblandade, att le och

minnas just den lite småkomiska händelsen. 

Just det är kanske inget som framtida folklorister, eller arkeologer, kommer att falla i 

trans för, men kanske det ändå berättar något om ett ungt pars vardag från

nyförälskade, till "nybyggare" ute på landet, till familj med barn och djur och

vardagssolstrålar och ditohöststormar fram till idag då man sakta börjar 

bädda för en pre-pensionärstillvaro. Tänk, jag har 40 år i vardagsbilder 

i någotsånär kronologisk ordning. 

I ett icke digitalt format dessutom. Det är nog det enda jag skulle försöka

rädda om det skulle börja brinna i knutarna, så där konkret brinna. 

Familjen bläddrar nog i albumen/böckerna även om de aldrig kommer att 

orka tugga sig igenom min blogg. Heh! 

Näe, hörni nu skall jag nog gå och plocka fram ett par sockor för 

även om mitt hem nu är ett bekvämt höghusboende så när

det smäller så här hårda köldgrader så känns det kyligt här i mitt soffhörn

som är precis intill ett gigantiskt fönster. 

Men det är ju vinter så...

Kram från mig

ETT NYTT ÅRTIONDE...

Så är det, när man minst anar det så går man och fyller jämnt och tassar in

i en ålder som börjar på en sexa. 

Har som sagt aldrig upplevt någon åldersnoja, men det ÄR något speciellt i

att fylla 60 ändå, tycker jag. Lite osäker på om känslan tippar över åt 

det goda hållet eller inte. På något plan ganska neutralt, men ändå inte. 

Svårt att sätta fingret på det hela. Känslan. 

Det blev ingen stor fest och glamma, det är inte för mig. 

Längre fram blir det lite utfärder med tyngdpunkt på fotografering och natur som 

jag fick som gåva - och DET ser jag fram emot! 

Men välkomnar också vardagen. Idag är det en riktigt kall vardag. 

Termometern visar på -15°C så ganska så vanligt vinterväder i och för sig, 

men efter den varma hösten så biter det ju nog lite i kinderna. 

Eller skulle bita om jag gått ut idag, vilket jag alltså inte gjort. 

Min målarkurs började idag, men det är en som funkar över nätet, så vi

kursdeltagare målar hemma och skickar in bilder på våra halvfärdiga målningar

och får hjälp med att hur gå vidare och feedback också på de färdiga målningarna. 

Mycket smidigt system, tycker jag. De flesta är förmodligen pensionärer, eller som 

jag arbetslösa, som har möjlighet till att "offra" några timmar på att måla en vardag. 

Och man märker ju på kursdeltagarna att även de uppskattar det här med att 

kunna måla - var man nu råkar befinna sig. Hemma, på stugan, på Rivieran 

(låter skönt!) eller annars bara på resan någonstans i världen. 

Och med tanke på det här med ålder så märker jag att jag lätt slunkit in i 

gänget (började alltså mitt i förra terminen) och det känns helt hemvant.

Åldern gör sitt, heh! 

Och det är ganska skönt! 

Sextio är inte det nya fyrtio - och så skall det inte heller vara.

Allt - och alla åldrar - har sin tid. Och sin tjusning. 

Just nu är det så mysigt det kan bli. Har tänt ljusen på bordet, 

katten spinner i min famn och gör det lite utmanande att skriva,

men vem flyttar på en spinnande katt? Ingen. 

Gubben tar sig en efter-middagen-tupplur i soffan bredvid. 

Ur högtalaren strömmar lite vinter-klassiskt. Just nu R. Strauss. 

Det är frostrosor på balkongglasen och hela tillvaron andas 

lugn och ro. Fridfullhet. 

Det är nog så jag vill att mitt nya årtionde skall gå in i. 

En skön harmoni. 

Det önskar jag er alla därute också - var än ni är. 

Kram från Maggi

 

JULENS DOFTER

Under kvällen har jag roat mig med att måla några paketkort till julklapparna

och alldeles strax är det dags för julskinkan att åka ut från ugnen och efter en liten stund

kan man skära den där första jungfruliga skivan åt sig för att testa hur det smakar. 

Läste att julskinkans popularitet minskar från år till år, och jag kan förstå det. 

Det är väl inte helt problemfritt med uppfödningen och hela den biten. 

Under många år åt jag inte kött överhuvudtaget, och hela familjen har många år haft alternativ, 

allt från ren och hjort till kalkon men i just julskinkan finns något

som jag har svårt att släppa ifrån mig (efter att jag igen började äta kött). 

Det är smaken men också mycket är just doften.

När den sakta sprider sig i hemmet efter timmar i ugnen - då är det jul! 

Vi har också några år nu varit utan julgran. Det är liksom att det automatiskt blir att skala

ner när det blir vuxenjular då egna ungar vuxit upp och inte skaffat egna barn. 

Men i år var det faktiskt "lillungen" (28 år...) som undrade om vi inte kunde ha en

julgran i år - för doftens skull. Och lite för ljus-skenets också. 

Och så blev det, och visst kan jag erkänna att doften av en nyintagen gran

också pepprar på det där med julstämning. Så inkodat är det i våra minnen. 

Överraskande nog har ungkatten Iris lämnat pyntet ifred. Nästan i alla fall.

Numera delar vi inte ut så mycket julklappar, vilket jag personligen kan tycka

att är skönt. Vi vuxna har ju ändå det mesta vi behöver (och lite till) och ingen

av oss är speciellt ivriga prylsamlare. De jular det har funnits tid, vilket

inte alltid varit fallet, så har jag plockat fram mitt sigill-lack och lagt ett liten

"God Jul"-sigill på klapparna. Eller på en del av dem. 

Sigill-lacket har också en alldeles egen doft som jag tycker om, och som hör 

julen till. Det är något otroligt rofyllt att smälta lacket. Det tar ju den tid det tar och

en viss tillfredsställelse att klämma stämpeln i det mjuka lacket. 

En sigill på att nu är julen här

God Jul till er alla  från Maggi

 

FÖLJ MED PÅ BRÖLLOPET, VET JA!

Ett koreanskt bröllop skiljer sig en del från den västerländska, men

mycket är också lite samma. Bröllop ordnas ofta på ett hotell, som i vårt fall, 

där det finns färdiga lokaler för just bröllop. Koreaner är inte speciellt religiösa

av sig, och bröllop är inte heller kopplat till religion eller kyrka lika starkt som hos oss. 

Det viktiga är att det är vackert, att allt går smidigt och att det är socialt korrekt. 

Innan ceremonin träffades alla, brudparet, brudparets föräldrar, gäster och

vänner för att bli fotograferade i alla möjliga och omöjliga konstellationer. 

Bröllopet fotograferades av tre proffsfotografer och en videofilmare. 

Vi gick igenom med "bröllops-personalen" hur och var vi skulle vara under

ceremonin. Men bruden är ju vacker som en dag och 

brudbuketten var en så fin gest till Finland och midsommar med bla 

liljekonvaljer och prästkragar i brudbuketten. 

Sonen min. Storungen. 

När han första gången får syn på sin brud i bröllopsklänning. 

Minen säger allt...hjärtat dör lite grann - av kärlek. 

Och här är hon, Hyein, som redan vid första träffen då hon steg in i samma klass på universitetet i Helsingfors 2014 stal grabbens hjärta helt och totalt. 

På hotellet fanns en hel våning som bara var avsedd för bröllopsfestligheter. Vi bodde på samma hotell 

och till saken hör att vi på morgonen fick besök av en makeup-artist och en hårdesigner som skulle

sminka och fixa både mig - och mannen. I Korea sminkas också männen inför en sådan här tillställning. 

Försökte säga att jag kommer att vara så rörd att risken är överhängande att jag inte har så mycket

smink kvar men det gick inte riktigt fram. Koreaner talar inte så bra engelska. 

Hårdesignern talade inte alls engelska och tvärt emot vad jag hade tänkt - 

att han skull satt upp mitt hår, eller då gjort det luftigt och lockigt (har lite självlockande hår) 

- så gjorde han allt för att platta till det...

Gubbens hår lockade han dock, vilket fick oss att skratta alldeles hysteriskt.

Och här är de unga tu då. 

Kan hända att jag är smått jävig, men nog är det ju ett stiligt par? 

*

Men nu till själva ceremonin:

Det finns en toastmaster som leder ceremonin och hon deklarerar bröllopet 

öppnat och presenterar till först brudgummens föräldrar som kommer in 

traskande längs en slags catwalk, som kanske skall symbolisera en slags "kyrkogång". 

De övriga gästerna sitter redan så att säga till bords. Och mor Maggi är här redan

alldeles svettig, tårögd och genomrörd. Heh! 

Till följande kommer brudens föräldrar traskande samma väg. 

Hyeins mamma bär här en traditionell koreansk dräkt, en så kallad

hanbok. Det hade kanske varit meningen att jag också skulle ha burit en

sådan, men det kändes för mig på det sättet "fel" att jag inte egentligen alls

känner till, än mindre hör till, den koreanska traditionen. 

Lite som om de skulle behöva iklä sig vår folkdräkt. Jag vet inte, kanske jag gjorde fel, 

men jag avtackade. Men måste säga att en hanbok-dräkt ett mästerverk i hantverk, och 

följaktligen mycket festlig och otroligt vacker!  

Så otroligt vacker och välsydd av fantastiskt material. 

Men själv hade jag nog bara känt mig som en marsipanbakelse. 

Och inte speciellt bekväm. 

Vi föräldrar, både brudens och brudgummens, ställer sig nu bakom en

slags "altare" och tänder var sitt ljus, ett för bruden och ett för brudgummen. 

Därefter ställer vi oss framför altaret, bugar åt varandra och på det

sättet välkomnar varandras familjer in i sin egen släkt. 

Och vi sätter oss på var sin sida av "catwalken" på hedersgästplatserna. 

Här ännu lite detaljer. Viktiga händer som möts och en detaljbild på den fantastiskt vackra hanboken 

som Hyein mamma bar. 

Men vi återgår till ceremonin: 

Sedan är det dags för brudgummen att traska in. 

(under tiden smiter brudens far från sin hedersplats) 

För att på traditionellt vis leda sin dotter till den väntande brudgummen. 

Och åååh, det var så vackert. Och jag hade alldeles för lite näsdukar i

väskan och ja, jag är bara en sådan som blir så där tokrörd. 

När bruden och brudgummen står fram vid altaret så håller först

brudgummen ett tal åt bruden och så håller bruden ett tal till brudgummen. 

Efteråt följs en slags "välsignelse" till brudparet av brudens far. 

Det också ett tal, och så till sist ett tal av brudgummens far. En slags

"word of wisdom". Alla tal tolkades till engelska och koreanska, beroende

på vem som talade. Få ögon var torra! 

Till slut skulle då bestmannen, eller lillungen, komma längs catwalken med ringarna.

Och säger då det. Han är minsann lika känslosam som sin mor! Tårarna rann på grabben, 

så rörd var han. En fin gest av storebror att komma emot honom och ge en riktig björnkram

åt lillebror. Och mor Maggi torkade tårar - igen. Och gubben snyftade. 

Brudens föräldrar var riktiga pokerface under hela ceremonin, så antagligen gjorde vi

bort oss på den där punkten "socialt korrekt". Men vad gör man? 

Vi är en familj som har känslorna på ytan och visar det! 

Kan bara säga att sminket tog stryk....hahahhaaa! 

Och så blev det sång av Hyeins bästa väninna, en så charmig person hon med! 

Brudgummens kompis från Finland överraskade med en videohälsning! 

Och så blev det för brudparet att gå tillsammans ner för gången och få ett rosenbladsregn över sig. 

Efter det blev det mat för oss som blev kvar i salen - och vilken mat sen! 

Brudparet kilade iväg för att byta om till traditionell hanbok-dräkter och så lite mer fotograferande. 

Sedan kom de tillbaka till festasalen så här traditionellt klädd och gick

runt och talade med alla gästerna. Bruden bär ofta en röd hanbok (eller det är egentligen klänningsdelen som brukar vara röd, den kallas chima) vid bröllop så även om gästernas klädsel är med informell och mindre "festlig" än hos oss så skall man undvika vitt och just rött, för de färgerna är brudens. 

Den röda färgen hos brudens chima symboliserar lycka och fruktbarhet. 

Efter ytterligare ett klädbyte - till vanliga kläder - fick brudparet sätta sig 

ner för att äta. Och så är tillställningen över. 

Mycket festligt, mycket vackert och ett minne för livet.

För oss alla. 

Nu väntas det nybakade äkta paret så småningom landa på finsk mark. 

Kram från Maggi