...kallar jag det.
När ett hem är nerpackat i lådor och ostädat och ett annat tomt på ting men städat.
Och så vi då som levt slappaste sommarlovsliv i ett par veckor, som om en flytt inte alls skulle finnas i sikte. Jag blir lite matt av att tänka på det, det där att fysiskt få flyttlådor och
bohag från plats ett till plats två.
Jag försöker att inte tänka på det...
Väljer att hälla upp ett glas vittvin och sätta mig i solen med en bra bok istället. Vippa på tårna i sommarvinden eller kura framför brasan.
Eller följa med sädesärlans pysslande i sitt bo.
Eller glo på solnedgången.
Och kika på skrakfamiljens lek i strandvattnet.
Men inte tänka på att bära soffor och skåp.
Rätt bra har jag klarat det.
Tills idag då jag åkte till det nya huset för att ta emot nycklarna.
Att gå omkring i de tomma rummen, att sitta på trappan och titta ut över trädgården.
Över pioner, rosor, iris och syrener.
Över gräsmatta och stengångar.
Över plommonträd och vildvin.
Då plötsligt fick jag lust att börja flytta på mina saker.
I förtid, bara riktigt lite.
Några krukor på trappan som är mina.
En kvast på terassen som är min.
En kratta mot äppelträdet.
Att lite få utmärka sitt revir.
Det börjar kännas på riktigt nu.
Tillbaka på stugan tar ändå de där stora händelserna i sommlovstillvaron över.
Någon har hittat ett litet kryp som måste fångas och studeras.
En skrakunge måste räddas (oskadd) ur kattens klor.
Tvätten måste plockas in innan regnet.
Utedynorna likaså.
Och solstolen - den med stoppning som vi alla tävlar om då man känner att man måste ta igen sig i denna stressiga sommartillvaro....
Årets första kantareller sprang (!) jag på under en kvällsrunda med hunden.
Sådana små, små saker som gör att jag emellanåt glömmer den där förhatliga flyttprosessen!
Om jag kunde så skulle jag helst av allt bara trolla.
Trolla soffan på plats och kärlen i skåpet.
Handdukarna på hyllorna och sängarna färdigbäddade.
Ja, ni vet lite svänga på trollstaven, lite så här...
Om jag skulle testa? Man vet ju aldrig - kanske det skulle funka?
Vad tror ni?