NÄR MAN ÅLDRAS


 Men först....Glad Valborg, förresten! 

Är lite dålig på det där med ballonger och serpentiner, så en kvarglömd jul-ren-pynt-grej får stå för vappens "blingbling" i form av pyttesmå bjällror. Heh! 

Andra året av corona-valborg och personligen känns det inte speciellt annorlunda eftersom jag ändå oftast helst firat Valborg - Vappen - på stugan eller i trädgården. Känns rätt så länge sedan de där gångerna då man körde längs kustvägen från huvudstadsregionen till Ekenäs i bilkonvoj där den som kände sig bäst i form körde och resten skålade i bak- och framsäten. Minns en gång då bilen framför viftade att deras dryckeslager tagit slut och vi körde upp intill och langade över ett par vinflaskor i farten genom fönstret till deras bil. Minns inte att någon skulle ha tänkt tanken att man kunde stannat för att utföra transporten. Vi är dock alla ännu i liv. Men så där ur trafiksäkerhetsvinkeln, som kommer med en viss mognad, definitivt inget att rekommendera, men det är som det var. Those were the days!


Aida är också i liv. Ett tag där under veckan som gått tänkte jag att är det dags nu för henne att tassa över regnbågen? Såpass illa däran var hon. Hon mer eller mindre kollapsade och när jag äntligen fick tid till (en bra) veterinär så orkade hon knappt gå själv in till kliniken. Hon skannades från öronspets till svanstipp, det togs blod- och urinprov, men allt var helt ok, värdena var bra, hjärtljuden bra, ultraljud bara bra - men hon var bara helt seg. 

Men medan vi väntade på de sista urin- och blodprovssvaren så började hon sakta repa sig. Långsamt för varje dag blev hon lite mer piggare, lite mer sig själv. Men ändå...vad kan ha hänt? 

Min tanke var att hon kanske kunde blivit huggormsbiten (vilket veterinären inte helt köpte) men Aida betedde sig lite som min förra hund Tosca som envist skulle ta livet av alla ormar hon såg. Det gick ju bra tills hon blev gammal och stel, då fick ormarna in ett par rejäla hugg och hon blev just som Aida nu. Jag fattade det inte först för Aida har visat noll intresse för ormar, men om hon nu "snubblade" över en vår-yrvaken huggis så kan det ju ha hänt nåt? Och som känt - de kan ju inte berätta. Dessa våra fyrfotingar. 

Så visst, den akuta oron är över, men längs vintern och våren har hon åldrats. Nu är hon dock checkad från topp till tå, så på sitt sätt är det skönt att veta att hon är frisk på det sättet som man kan mäta. Men det oaktat har hon förändrats. Blivit nästan lite dement. Det är ett starkt ord, men det är det närmaste jag kan definiera det med. Oftast är hon sig själv, sitt gamla jag. Men så finns det stunder då hon inte alls känns närvarande. 

Har åldrande släktingar i min närmaste krets och märker dessa drag hos en och var av dem. När minnet sviker, kroppen blir trött, världen blir mindre. När allt krymper. 

Det är det som sker när man åldras, tror jag. Allt krymper. Tills inget längre är. 

ALLA DESSA PLANERINGAR OCH PLANER

 


Vid sidan om gör jag ibland små trädgårdsplaneringar och -karteringar åt vänner och bekanta. Har inte på åratal gjort sådant till yrket så att säga, men vanan ligger ju i. En skiss hjälper att få proportioner på allt och absolut nästan ett måste då man anlägger tex en rabatt att räkna ut material- och växtåtgång. 

Jag har nämnt det förr, men under de närmare trettio åren som vi haft stuga i skärgården så har omgivningen fått vara så gått som i vilt skick. Det har helt enkelt funnits andra trädgårdar som krävt omtanke och skötsel. Men nu ändrar det ju. 

Samtidigt skall detta inte bli ett nytt arbetsfält. Absolut inte. Och det skall inte bli en för "pråligt" därute i skogen, men ändå lite mer än skog. Läget är definitivt utmanande. Både jordmånen och den nästan ständigt närvarande vinden som ligger på. Har under åren gjort några planeringar för utsatta - "jobbiga" - lägen och där har jordförbättring ofta varit lösningen. Så även här, men här räcker det inte bara med det. Här behövs tänkas till lite mer. Från skogssidan gassar solen på och det är torrt, kargt och jordmånen är sur. Även om jag jordförbättrar här, vilket måste göras - det går inte att plantera nåt i blåbärsris - så kommer jorden över tid att övergå tillbaka till ett lägre ph-värde. Och så kryddar vi på med den där västanvinden som får fart över fjärden och rätt sällan vilar...Visst jag kan alltid hålla på och kalka och "slåss mot väderkvarnarna" genom att försöka hålla jorden så basisk som möjligt. Men min strävan är ju att hitta växter som trivs i just detta mikroklimat. Med sur jord, med envis vind, med torka.

Och med hjortar som förmodligen kommer att tycka att jag precis öppnat en femstjärnig krog mitt i skogen. I synnerhet som inte vaktmästaren är där riktigt alla dagar! 

Utmanande? 

Jep. Gäller "bara" att hitta lösningar som får alla pusselbitar att falla på plats. Och detta är det pussel med lite fler bitar, känner jag. 

Vi skall också bygga till ett litet sommarkök som till vintern skulle få agera lager för alla de trädgårdattiraljer, krukor, sprutkannor, skottkärror, spadar, krattor - you name it - som nu inte behövs i våra andra trädgårdar. För vi har inga andra trädgårdar att bekymra oss över.  Vilket är Så Himla Skönt!!! 

Men än lite främmande att tänka i de banorna. Kanske bara bra att man inte gjort det FÖR enkelt för sig...heheheheeee...




LIVET I EN LÅDA


Eller i några lådor då, om man skall vara ärlig.  Det är ännu ett tag innan vi kommer åt att flytta, men i och med att även båda våra gossar har inom loppet av några månader hittat nytt boende åt sig så har det hänt sig att en byrå härifrån, och ett skåp därifrån och lite hyllor från vårt hem har hittat sig till deras nya hem. Och eftersom jag inte riktigt än vet hur jag vill ha det i nya lägenheten så har det inte blivit att skaffa ersättande saker utan grejer har stuvats färdigt in i lådor. 


Några söta - och smått komiska - grejer har också dykt upp i lådor som varit lagrade. Som den här "stjärngossen". Då min äldre gick på tvåan i skolan var det deras tur att stå för luciatåget under julfesten. De gjorde också dockor som skulle föreställa dem själva, så i klassrummet fanns ett lussetåg av dessa dockor. Och det är kanske det mest underbara lussetåg jag någonsin sett. De var så bedårande. Fula på det där sättet som får en att bara vilja fnissa, och jag mindes när vi föräldrar på julfesten kom i i klassrummet och barnen fick ta hem "sin figur" så hade många föräldrar verkligen svårt att hålla sig för skratt! De är just så ful-charmiga. 
Den här skall nog inte packas ner i den djupaste lådan, till jul skall den minsann få  pryda något hörn av nya hemmet. Och få mig att fnissa lite. 



Men ja, lite med hatten på sned är hela hushållet. Det är full fräs hela tiden. Idag var de nya ägarna och presenterade planerna för vad som skall byggas här. Det blir sammanlagt närmare åttio lägenheter. Karaktärshuset blir naturligtvis kvar och skall inhysa arbetsrum, eller andra rum man kan låna. Eventuellt ett litet café och möjligen en liten dagis. Tänk om man kunde bo här i de nybyggda lägenheterna och ha sin knodd på dagis i det gamla karaktärshuset. Hur lyx?! 
Nu är jag lite osäker på vad jag kan gå offentligt med, men det skall bli spännande att följa med hur det skall bli! 

Idag var också dagen då vi första gången upplevde att något börjar hända på gården. Över hälften av våra hyresgäster har lyckats hitta nya utrymmen och flyttar ut de också, en efter en. I morse kom ett gäng gubbar i neonvästar och började mäta jord-djupet - var berget kommer emot. De träd som skall sparas fick sin färgmarkering. 
Ju mer man följer med planerna dess mer övertygad blir jag om att det blir riktigt bra! 



 

ÄNDRADE PLANER


Ja, eller kan man nu säga ens så? Det är ju inte så himla mycket inplanerat. Inte i min kalender i alla fall. 
Hade ju planerat att, överraskande, åka till stugan över weekenden, men det blev ändrade planer. 
Min älskade lilla fyrfoting har en tid redan varit hängig och inte liksom riktigt sig själv. 
Hon har liksom blivit gammal, och det väldigt fort. De senaste dagarna har hon varit riktigt rejält seg och där hon ännu för en vecka sedan sprang uppför trapporna till övervåningen, går hon nu i maklig takt. Ett steg i taget. 
Har tillbringat eftermiddagen hos veterinären och en massa prov är tagna, hon är skannad från topp till tå, men det mesta ser helt normalt ut hittills. Ett par provsvar får jag vänta på tills nästa vecka. 

Hon har varit en extremt frisk hund. Det är inte många euron jag lagt ner på sjukvård på henne inte. Rasen (borderterrier) är känd för att vara en frisk ras och Aida har minsann levt upp till det. Enda veterinärutgifterna jag haft har varit vaccineringar och putsande av tänderna. 

Men nu är hon inte okej. Hon fyller visserligen elva i höst, så med all rätt får det dyka upp lite ålderstecken. Det viktiga för mig är bara det att hon själv inte lider eller har ont. 




Själv var jag också idag i kontakt med sjukvården för oss människor. Vilket jag i vanliga fall uppsöker ungefär lika sällan som Aida besöker veterinär. Men idag har jag fått min första vaccination mot covid19-viruset. Är så fascinerad av hur otroligt bra att var ordnat. Och framför allt hur glada, positiva, trevliga alla var. Måste i ärlighetens namn vara ändå rätt utmattande att möta, vaccinera och fråga de där samma frågorna, berätta de där samma sakerna om och om igen. Dag ut och dag in. Men de här personerna som jag mötte idag var så närvarande och ja - helt underbara! 

Så här såg det ut förra veckoslutet på stugan. I skrivande stund sitter jag hemma bland halvpackade flyttlådor, med en hängig hund och lite snöslask utanför fönstret. 
Så ändrade planer ja. 



 

VÅRTECKEN

Kom ut till stugan med ett stort lass trädgårdsgrejer. Vädret var mer än underbart - nästan lite maj-känsla. Så man vet att det kanske svänger ännu? Men jag yrade runt som en yrvaken och lycklig humla och pysslade på, mest planerade för att vara ärlig. Placerade ut lite krukor här och där. 

Yrvakna var också de riktiga humlorna. Det finns ju inte än så mycket mat att ta till isynnerhet här ute mitt i skogen. En dryg handfull trötta, utmattade humlor kröp omkring bland mina narcisser som jag hämtade ut till påsk. De är mer eller mindre utblommade så inte mycket näring att hämta där. 


Så in efter ett glas som jag blandade 50/50 ljummet vatten och honung och så bjöd jag humlorna på lite energigivande energidricka. Glupskt sög de i sig av näringen. Den lilla tungan (eller heter nåt annat?) jobbade på att få i sig näring så hela den lilla ludna boll-kroppen gungade. Underbart att se! 
Och snabbt går det. Från att ha varit en totalt slö humla som knappt orkar flyga till att bli en surrande piggelin tar bara några minuter! Det är överraskande hur mycket honungsvatten de orkar suga i sig, men den blir det racerfart till de blommor som finns att tillgå. 

Som sagt är det än lite glest av något som ens kunde kallas trädgård, än mindre att där skulle växa något, så vår blommande lökväxter i kruka är vad som bjuds på i den här insektbaren. 

I övrigt har en del fåglar återkommit. Måsarnas skrän över skären i fjärden, svanparen - både knöl- och sångsvan. Stor- och småskraken. Knipornas visslande ljud då de med racerfart flyger förbi. Också de efterlängtade ejdrarna dök upp i går. Det är ju en art på kraftig nedgång och med en någon obalans i könsfördelningen. Nu också var det åtta (!) hanar - gudingar - på en hona - åda. 
Man kan ju skämtsamt säga att hon då har att välja och vraka emellan, men nej - det är inte så - honan kan bli så stressad av det hela att hon inte lägger ägg alls, vilket har dåliga konsekvenser för en art som är på nedgång bland annat på grund av havsörnen som ökat i antal de senaste åren, men också på minken som gärna tar sig en åda då den kommer åt. Därav bland annat en förklaring på att det finns så mycket fler hannar än honor. 
På 1980- och 90-talet fanns det mängder av häckande ejdrar i Finska viken. 
Man talade om upp till 200 000 häckande par. Och ejderhannarnas kännspaka "hoande" under vårarna var ett ljud som hörde till lika naturligt som att björken får mössöron. Men det har minskat, numera känns det som ett "lyxljud". För något år sedan räknade man med att enbart 80 000 häckande par vilket är en drastisk nedgång, och sedan dess är min personliga, likaväl som forskares, iakttagelse att det minskat ytterligare sedan dess. 

Jag kan inte så mycket göra för ejderns varande, men desto viktigare kändes den lilla insats jag gjorde för humlorna. Inte ett så litet steg att det inte kunde ha en stor betydelse för någon eller något. 

NU GÅR DET UNDAN

 


I vår familj har vi liksom delat in vårens "ansvarsområden". Gubben är mer inriktad på fåglar medan jag då har det här med växter på mitt kunskapsområde och blir helt till mig för varje litet vårtecken inom växtvärlden. Men med åren har jag alltmer börjat följa med fåglarna också. 



Igår hade jag sista arbetsdagen för den här veckan. Åt en lunch ute med äldre grabben och det var alldeles underbart väder. Helt klart vårens varmaste dag! På kvällen när jag gick ut igen hade de allra första småsmåsmå löven hade slagit ut under de eftermiddagstimmarna som jag suttit inne och jobbat. Helt underbart! 

SMÅ FUNDERINGAR OM INGENTING



Under vintern hade jag packat en låda med grejer som jag skulle ta med ut till stugan då det igen skulle våras. Det blir liksom mest mjöl och kaffe, toapapper och rena lakan. Och så hundhår. 
Min Aida är ju av en ras som trimmas ett par gånger i året, så från senaste höstens trimning hade jag sparat en liten påse hundhår. 
Varje år har jag satt ut hundhår lite här och där och håren har, så här i början av april, strykande åtgång till diverse bobyggen. 


Min vintersemestervecka är slut för den här gången, och jag rattar tillbaka hem till stan. Glad att jag packade och rensade det mesta under de där ruskiga februari- och marsveckorna. Nu ser hemmet förvisso ut som ett lager, men jag kan med gott samvete styra kosan till stugan så fort jag lagt ner locket på min jobb-dator. Än så länge tänker jag ha mitt distanskontor hemma. I den nya lägenheten har jag ett eget arbetsrum (lyxigt) och även om det stundvis lockar att kunna jobba från stugan, och kanske jag kommer att göra det också stundvis, så vill jag kanske ändå hålla jobbet hemma i mitt hemkontor. Få se hur det blir. 

I och med att jag ju är närvårdare till min bror så blir det ändå att ta sig till stan en eller två gånger i veckan. Det är så där med livets pussel. Man pusslar och så blir det ett hel bild av det hela. Sedan en dag ändrar livet igen och man börjar liksom bygga på ett nytt pussel för att få ihop det till en enhetlig bild. 

Känner mig lite som småfåglarna, som varje år börjar om på ny kula. 

EN SÅDAN DÄR DAG


 Man vet ju att precis varje vår så kommer det bakslag och vintern vill ta tillbaka det den upplever att den förlorat. Idag är en sådan där dag. Den här gången, det händer inte så ofta, ligger vinden på från ett sådant håll att stugan blir lite i lä, men småspik kommer det från himlen så lusten att gå ut är obefintlig. 

Står på terrassen framför huset och ser på hur sjöfåglar samlas vid stranden, som alltså denna gång ligger i lä. Ute på fjärden går vågorna redan höga, och än mer skall det blåsa framemot eftermiddagen. Knipan friar så han inte vet hur han skall vara. Den kommande modern till hans barn simmar ett stycke ifrån och ser inte så himla intresserad ut. Lite avmätt sneglar hon på hans krumbuktande. Inte är det lätt i djurriket heller, uppenbarligen. Har någongång sett hur honan redan visar sig villig att para sig medan hanen bara fortsätter med sitt frieri och får inte liksom stopp på uppvisningen. De är väl individer de också?

I synnerhet bland storskraken har jag också sett hur olika de kan vara som mammor. Endel individer är rena rama hönsmammor och varnar så fort en kvist bryts i skogen. Andra kan vara helt oberörda, snudd på likgiltiga, och har nu inte så stor koll på hur många ungar det skall finnas i kullen och om de är samlade eller inte. 

Har igen hört kattugglan hoa, och så en något vanlig, men här rätt ovanlig filur har skuttat omkring. Nämligen koltrasten. Hemma, i stan, är den ju en synnerligen vanlig syn, men här ute i skärgården har jag inte just sett den alls. Ja, ja...det blir att fästa uppmärksamhet på sådant där banalt när det liksom inte händer så mycket annat! 

Men idag skall det i alla fall hända lite, pergolan i aluminium som jag beställt och som skall riggas upp på terrassen nere vid havet skall komma idag. Alltid lika spännande att se hur chaufförerna lotsar sina stora lastbilar längs de här små skogsstigar. Vi vet ju att det skall gå vägen - har under årens lopp haft ett antal. Men som med så mycket annat, endel är bättre på det än andra. 

Och så borde det skrivas en artikel, det har liksom varit mitt enda måste denna vecka. Men har istället gjort en massa annat. Städat lidret, inrett tuppen, planerat rabatter, oljat nya bänkskivan till köket...skrivit en del blogginlägg. Men bara snickaren, som skall komma och titta på en del snickeriarbeten som vi behöver få fixade den här sommaren, och pergola-transporten kommit DÅ skall jag sätta mig ner och skriva "på riktigt" så det här inte igen blir en sådan där dag då jag gör allt möjligt annat än det jag borde. 

Håll i hatten i stormen! 

KYLIGA VINDAR


 Det går inte att ta miste på från vilket håll det blåser. Som jag skrev i förra inlägget så överraskas jag varje år av hur kallt det är då vinden sveper över havet innan det når fram till stugan. Till i morgon utlovas det stormvindar, så bäst att bunkra upp med extra ved så man slipper gå ut alls...

På spiskransen ligger kikaren så man snabbt kan kika vilka fåglar som har anlänt till viken. Igår hade storskrakarna lite frieri på gång. Tyvärr var de så långt borta att det blev ingen bild, och numera njuter jag (nästan) lika mycket av att bara följa med än att rusa med kameran i högsta hugg. I skrivande stund flyger havsörnen över fjärden. Och måsarna skränar. Ett sommarljud - fast det känns långt till sommar därute. 

Bara jag ätit min frukost klar skall jag gå ut till lidret och rensa upp där. Verkar som om städande och tömmande därhemma smittat av sig och lusten att rensa håller i sig. Bäst att ta tillvara på det så länge det håller i sig, heh! 

Kan gå över vilken sekund som helst! 

PÅSKEN ANNO 2021


Det var kyligt nästan hela påskhelgen. Nej, det var kyligt hela påskhelgen. Blåsigt och kyligt. Efter alla dessa år så kan jag fortfarande överraskas över hur kallt det är vid havet, vid en öppen fjärd. I början av april. Våren liksom finns där, men så kommer en vind från havet som precis blivit isfritt och ger en käftsmäll av vinter till en. Det kanske inte finns så mycket snö, för det är så i skärgården att snö brukar det vara sparsamt av. Desto mer känns kylan från havet. Och den är inte speciellt vänlig och snäll...

Efter årtionden av vårar i skärgården blir jag stundvis fortfarande lika överraskad över kylan och fukten, över det råa. Nu är ju stugan lite innanskärs, men ligger vid en öppen fjärd, så det är rått och lite tuffa tag då vinden ligger på, och jag blir än en gång så imponerad över alla de som i tiderna fick sitt levebröd i dessa karga förhållanden. 


För många år sedan då vi åkte ut till stugan till påsk (påsken var nog senare det året) minns jag hur alla lövträden var kala. Här ute vid fjärden, där den kyliga vinden från havet pinade på hände ingen förändring, men bara genom att åka ett par kilometer "inomlands" så hade björkarna mössöron och det fanns en helt annat mikroklimat. 
Vi hade klätt på oss allt vi hittade på oss från ylleundisar till dunrockar men en knapp kilometer in från stugan gick människor i t-skjorta och pysslade på i sina rabatter. 
Jag kan svära över läget så här på våren då kylan från havet som sagt kyler ner precis allt och alla. 
Men i sommarens heta gassa så välsignar jag varje fläkt havet ger. Klart bättre så här. Man kan alltid klä på sig mer. Fast kalendern visar på långt kommen vår...



Det som, för min del, kommer att bli en aning utmanande är att anlägga någon slags skärgårdsträdgård här ute. Tills nu har det inte funnits läge för det - mest för att jag helt enkelt inte haft möjlighet att vara här ute ofta/länge nog. Nu kanske det blir en ändring. 
Man kan snabbt tänka att stugans läge ligger i den mest optimala växtzonen vad gäller Finland. Att allt i växtväg skulle kunna odlas här. Men icke sa Nicke. Här finns minst ett par grejer att ta i beaktande. 

Vinden, den öppna fjärden. 
Som jag sade. Enligt kartan är den innanskärs, men läget är ändå mer utsatt än andra lägen som ligger mer i lä även i ytterskärgården. Det är mikroklimatet som är det viktiga. 

Och så har vi skogen. Den som ligger alldeles intill knuten på andra sidan stugan bara. Där talar vi plötsligt läge för surjordsväxter i och med att ja...det är sådana växter som kommer att trivas där. Och då har vi alltså en rätt avskalad växtlista av växter som skall tåla vind, riktigt hårda nordliga vindar då vinden ligger på.  Klara av en vinter, ibland en kall vinter - möjligtvis, eller mer troligtvis - utan skyddande snötäcke och en torr och blåsig vår. Heta sommardagar med sparsamt med utrymme i växtbäddarna (läs torra lägen). Och så skall de ju vara av den sorten som gillar sur jord (pH-värde under 7, vilket det automatiskt är i barrskog). 

Man kan ju alltid kalka en sur jord och på det sättet få den mer basisk. Det är faktiskt enklare att göra åt det hållet än att få en basiskt jord mer sur, men det allra bästa är ändå att välja rätt växter för rätt växtplats från början. 
Ja ni hör...valet av växter som har en chans att klara detta tuffa klimat blir mindre och mindre. För att inte varje år behöva förnya växterna i rabatterna behöver man välja rätt växt. Och om man vill ha en växt som trivs och sprider sig behöver man också välja rätt växt till rätt plats. 

Att reda ut det hjälper dessutom valet i trädgårdsbutiken. Man har helt enkelt mindre att välja mellan! 



I övrigt känns det mer än gött att öppna upp säsongen på stugan. Vi skall fixa till lite förbättringar och små ändringar, men mer om det sedan längre fram. 

Nu skall jag smaska i mig ett litet kvarglömt chokladägg. 

 

DINNER FOR TWO


 Det som tidigare kanske var ett smått romatiskt begrepp - dinner for two - har nu blivit lite väl mycket norm i dessa corona-tider. 

Börjar sakna att det skulle vara lite fler än bara vi, och nu och då en son runt matbordet. Och i synnerhet då det gäller gryträtter - det liksom blir så mycket bättre i större volymer. 

När vi någongång igen kan samlas lite fler än bara kärnfamiljen runt matbordet så skall jag bjussa på den här hönsgrytan som verkligen är löjligt enkel och löjligt god. 

Receptet är kanske för 4 personer (?) - lagade halva satsen och blev lämpligt för oss två. 

Ugn 225 °C

800 g kycklingfiléer (vegetarianer/veganer kan skippa det här eller hitta på nåt annat - förstås) 

250 g vitkål

1 paprika

3 vitlöksklyftor 

10 cm purjolök

650 g fast potatis

2 morötter

25 g smör  (eller motsvarande vegansk alternativ) 

3 dl vitt vin

2 msk senap

5 dl vispgrädde (eller motsvarande vegansk alternativ) 

1,5 msk majsstärkelse 

salt, peppar, oregano, grillkrydda

Strimlade kål, paprika, purjolök och vitlök och blandade om i en gryta. Saltade lite. 

Skivade potatis och morot och strödde ovanpå. Först morot och så lite salt, och så potatis och på lite salt, peppar och oregano. 

Sedan blandade jag grädde, senap och majsstärkelse. (Jag hade inte i något vin av den enkla orsaken att jag inget vitt vin hade...) till en sås som jag hällde över. Och så klickade jag ut smöret i några duttar ovanpå. 

In med härligheten i ugnen på ca 30 minuter. 

Under tiden kryddade jag hönsfiléerna. Lite salt, peppar och grillkrydda på båda sidorna. Efter att grön- och rotsakerna varit inne i ugn i en halvtimme tog jag ut grytan och om man nu har vegetarianer/veganer så kan man plocka en del av grytan åt sidan innan man lägger hönsfiléeerna på. Här får man ju lite "variera" beroende på hur strikt vegetarisk/vegansk man är. Endel är fine med att man bara kan peta köttet åt sidan, andra vill ha en helt egen gryta. Äh, men ni fattar - man får gå efter hur man är. 

Men hönsbitarna kommer alltså ovanpå grytan och åker in i ugnen för ytterligare 20-30 minuter - beroende på kycklingfiléernas storlek/tjocklek. Innertemperaturen för höna är ca 75°C, då är den bra. 

Och så lyfter man hela härligheten, dvs grytan, på bordet och bjuder lite svartvinbärsgelé till. Gärna lite gott vin och stämningen av levande ljus. Är ju ändå en dinner for two -version 563...


Det här receptet är helt enkelt bara så guld, och ursprungsreceptet och tacket skall Landleyskök ha för en alldeles ypperligt gott recept! 

Att något så enkelt kan bli så gott. 

Och när (om) coronah*lv*t*t någonsin släpper så är det här en gryta jag kommer att bjuda en massa människor till mitt hem att smaka på. 

Vet ni, jag kan redan höra sorlet från gästerna medan dofterna från grytan i ugnen dansar in bland de inbjudna. Så jag längtar att få göra det. Bjuda hem människor. Och bjuda på mat. Så enkelt och så vardagligt och så nono- i dessa (eländiga) tider.

Men spara receptet!  Och när tid är - plocka fram den Stora Grytan!