SÖNDAGSPROMENAD


Det kanske roligaste med att flytta till en ny plats, en ny ort, är att få börja upptäcka omgivningen. Nu är ju huvudstadsregionen, med sina städer Helsingfors, Vanda, Esbo och Grankulla, ändå hyfsat välkänt då man ändå är född och uppvuxen i knutarna. Mycket är känt men inte bekant. Eller hur skall jag nu uttrycka mig? 
Man vet, men känner inte djupare till. Lite så. 

Hur som helst så var planen att jag idag skulle ta en promenad i skog och mark, men eftersom jag för ett tag sedan lyckades tappa en relativt tung sak på min stortå, vars nagel nu är lite så där "stanna eller inte stanna" på tån så är jag inte jättesugen på några längre promenader alls. Tånagels vara eller inte vara styr mig rätt kraftigt nu. Alltså tog jag kameran och åkte till Glims gårdsmuseum, som ligger rätt nära mitt nya hem. 

Det fina med Glims är att det är ett gårdsmuseum som är identiskt med hur det såg ut för dryga hundra år sedan. Det vill säga husen står på samma platser som det alltid stått. Många liknande hembygdsmuseumshelheter kan ju vara ett hopplock och nyuppsatta gamla hus på nya platser. Men det här är alltså identiskt.



Glims är ingalunda en totalt ny bekantskap för mig. Under mina år som aktiv amatörskådis så hörde det till att besöka alla sommar- och övriga amatörteatrar man bara hann till och på Glims har det spelats amatörsommarteater så länge jag kan minnas. Ofta med tyngdpunkt på pjäser riktade till en barnpublik, vilket de senaste åren inte helt känts aktuellt. Det är något decennium sedan min aktiva "skådiskarriär" och min yngsta fyllde ju häromveckan 23 år...så ja, helt nyligen har jag inte besökt Glims. 
Och faktum är, om jag skall vara ärlig, att jag då besökt området med prioritet på teatern. Inte så mycket alls fokus på den historiska biten av området. 


Men det är en helt enastående fin helhet av historia som absolut är värt ett besök. Kom samtidigt på att jag faktiskt har ett par vägar ännu "odokumenterade" i min andra blogg om Kungsvägen mellan Åbo och Viborg som blev lite avklippt i och med det här med coronapandemin. 
Mer om själva Glims gård skall jag ta och skriva in i den bloggen. 

Som alla vet så har en hel del blivit lite på hyllan pga det eländiga virus som vi inte verkar riktigt bli av med. Och i det stora hela känner jag att det nu inte har så mycket påverkat mig. Eller så trodde jag. Men när jag idag faktiskt bokade en enkel liten resa åt mig så upplevde jag en sådan "eufori" över en så enkel sak så det blev nästan lite patetiskt. I en annan värld hade jag knappt noterat detta på annat sätt än en anteckning i min kalender. Men nu. Jag har köpt en biljett. Bara till lyst! Bara det - liksom! 

MOT NOVEMBER




Misstänker att väldigt många skulle pricka in november som den minst inspirerande, minst skojiga, tråkigaste och mest onödiga månaden under året. 

Jag har tänkt att medvetet försöka njuta av november. Se det fina i månaden. Både ute i naturen, men också hemma. Pyssla lite extra om krukväxterna, se till att de har det så bra som möjligt när även ur deras synvinkel en jobbig mörk period är på kommande. Skall lägga om mina arbetstider, där det är möjligt så att jag faktiskt skulle hinna vara ute under de få ljusa timmarna. Tanka novembersyre. 

Och faktiskt unna mig lite extra. Ett bad i ljuset av levande ljus. För hur ofta man än tänker att det skall jag unna mig, så hur ofta blir det inte en snabb dusch i stället? 

Lite sköna tofflor, en fin mysklänning att schava omkring i hemma - bara för att. Kanske ge mer tid åt yoga i skymningsstunderna. Men också uppmärksamma den subtila skönhet som finns när ute i naturen när alla grälla höstfärger har gett vika och de dova, bleka nyanserna får ta plats. 

I år tänker jag hylla november! 





 

DE SISTA




 Det var nästan lite ett under att dahliorna klarade den kalla natten. De ser onekligen lite tilltufsade ut, men än står de där som små OBS-tecken i den alltmer nakna naturen omkring. 

I morgon skall jag ha en skön egen-tid-dag. Inom min bransch så börjar nu årets hetsigaste tid och den pågår en bra bit in i januari innan det igen blir mer normal-tempo. Dessutom har en kollega sagt upp sig och kommer att byta arbetsplats, vilket ytterligare ökar mängden arbete. Så en ledig måndag med egentid är välkommet. 

Eftersom jag flyttat till en ny stad så blir det att upptäcka lite nytt.  Och även om det är min förra hemstads grannstad, så finns här mycket att kolla in i form av diverse naturstigar som jag inte besökt innan. Har haft ett alldeles underbart veckoslut med middag med bästa barndomsvännerna och brädspel (!) vilket inte skett på eviga tider! Mycket skratt! Och idag en middag med båda ungarna samtidigt runt matbordet. Mycket skratt också där, men även härliga diskussioner och "argumentationer" om allt mellan himmel och jord. Ibland älskar jag att luta mig bakåt, smutta på rödvinet och bara iaktta och lyssna på diskussionen och tänka - är detta faktiskt mina fina barn som kläcker så mycket bra tankar och vet och kan så mycket. Man slipper väl aldrig den där föräldrarollen och att inse att ens ungar vet och kan en hel del sådant som man inte själv kan eller vet är lite "avigt" - fast samtidigt härligt befriande. 

Eller befriande är fel ord. Det är mer som att man kan luta sig bakåt och inse att de här typerna har vingar som bär. Lite som det också var härligt att luta sig tillbaka under middagen med barndomsvännerna och inse att de här människorna har funnits i mitt liv nästan så länge jag levat och jag vill så ha dem där så länge jag lever. Det är något med barndomsvänner som gör en skrynklig i hjärtat av kärlek till dem. Och så blir man ju skrynklig i hjärtat av kärleken till sin familj, och sina ungar också. Så mycket skrynkel i hjärttrakten de senaste dagarna. På det bästa av sätt. 

Men i morgon blir det egen tid. Också det gör att jag känner ett glädjefladder i bröstet. 


HEMMA HOS MIG


Nämnde visst här för ett tag sedan att jag skulle ta er på en rundtur i närområdet, och idag efter jobbet men innan regnet kände jag att det nog var läge för det. Höstfärgerna försvinner med rasande fart och kvällsmörkret kryper allt snabbare inpå. 
Men här bor jag nu. Intill en sjö, med utsikt över sjön, vilket jag njuter av varje morgon jag stiger upp och längs med dagen. Har arbetsrummet ut mot sjön och det är så skönt då man behöver få ta en paus och tänka efter lite, att bara kunna glo ut över vattnet. 



Det finns några riktigt flitiga personer här med rejält gröna fingrar så det finns både fina perennrabatten och buskar. Odlingslådor som man får odla i, en tennisplan och eget gym. Och hittade idag en sådan där frisbee-golf-korg, så det kan man också träna på. Ett antal uteplatser som man kan grilla på eller bara sitta och chilla. Fast jag har nog denna sommar mest nöjt mig med balkongen, jag älskar vår balkong! Och eftersom det nu blir att leka trädgård på stugan så är jag helt nöjd med att njuta av andras skapelser. 

Det om något låter som en stadsbo - inte sant? Hahhahaa....



Men att bo här är ändå som att bo lite på landet. Inte bara sjön och utsikten, utan alla djur som här rör sig. Och så den där strandbastun. Den är alltså alldeles intill vattnet och man kan direkt bara kliva från bastun ut på terrassen och hoppa i plurret. Bastun ligger i branten ner mot sjön nästan nedanför vår lägenhet och det doftar så gott när någon börjar elda i den på eftermiddagen. Det är en sommarbastu, men är i bruk ännu under oktober månad. 

Ett stycke ifrån finns en annan bastu, i samband med klubbhuset. Intill den bastun finns ytterligare en brygga därifrån man kan ta sig ett dopp när man vill. 


Där finns också båten som man får låna om man vill ta sig en tur ut på sjön. Man får inte köra med motor på sjön. vilket är skönt så det mesta "oljud" som kommer från sjön är sångsvanarna som trumpetar. 
Ångrar inte en dag att det blev lägenhet för oss. Njuter så! 


 

FÖRSTA FROSTEN


I söndags kom vi äntligen iväg, min väninna och jag, till Torronsuo nationalpark för att lufta våra kameror.  Vi startade tidigt för att en solig söndag brukar snabbt fylla den ganska lilla parkeringen vid Torronsuo. Torronsuo ligger en timmes körtid från Helsingfors, och är faktiskt Finlands djupaste kärr, och söndra Finlands största. 
Dessvärre var vi nog lite sent ute då vi hade hoppats på att få fota fina höstfärger. Det mesta var redan åt det mer bruna hållet. 


Natten hade varit rätt kall och även en bra stund in på förmiddagen låg frosten kvar på gamla löv och på spångarna av trä. Det gör dem synnerligen hala. Var riktigt glad över mina halkskydd som jag hade dragit över gummistövlarna. Halt var det också på vägen för jag trodde en stund att jag fått punktering eller något annat fel på bilen då den krängde till lite nu och då. Efter ett tag kopplade min morgontrötta hjärna upp såpass att jag insåg att det var halka på vägen och bilen försökte bara göra sitt jobb genom att "ta över" styrningen så jag skulle hållas på vägen. 

Läste idag en intressant artikel gällande vad som pågår uppe i stratosfären. Eftersom jag inte kan ett hum om sådant, men tycker det är spännande att läsa så kan jag inte annat än referera till att artikeln finns på Forecas hemsida (på finska). Men det som händer där uppe är att stratosfären uppvärms tidigare på hösten än den brukar. Vanligtvis sker det närmare nyår och då ofta med den följd att det blir vinter på riktigt. Dvs kallt. Förståsigpåarna är inte helt säkra på om det är lika klart att så sker också nu då uppvärmningen startat så mycket tidigare, men om...så skall vi få riktigt kallt inom bara någon vecka. 
Uppvärmningen får nämligen till stånd polarströmmar som kastar isande kalla vindar omkring sig med hälsningar från självaste Nordpolen. 
Så där mycket förenklat sagt. 


Vilket faktiskt fick mig att ta och boka tid till däckbyte här så småningom. Nu när uppmaningen att jobba hemifrån inte längre är gällande så måste en ju ta sig i alla fall nu och då till kontoret. Med långa tänder för att vara ärlig. Jag hör till dem som gärna hade distansarbetat heltid också framöver och inte blivit påtvingad närvaro på kontoret. Jag uppskattar att få jobba i lugn och ro, vilket inte helt förverkligas på kontoret med ett gäng mycket pratglada kolleger.
Inget personligt, men ibland kan det bli för mycket tjatter bara. 

Sitter vid mitt soffhörn och hör hur vinden tilltar i styrka därute. Nu åker nog de sista löven ner från träden och det blir att börja vänta in gråhösten - som också kan vara vacker på sitt dämpade vis. 

MER TANKAR OM DOFT OCH MATERIAL




 

Vår familj delar sig kraftigt i två läger. 50 % är för dofter av diverse slag, andra halvan emot. Det är jag och "lillungen" som är för. Han har förövrigt födelsedag i dag så hela 23 år sedan han kom för att förgylla denna jord. Men ja, det är vi som petar på doftljus och doftpinnar. Inte så rysligt ofta vi gör det gemensamt, men man kan vara ganska säker på att det finns doftljus i hans hem. Den äldre sonen är väl lite ambivalent när det gäller dofter. Han kan vara ganska generös med att dofta gott själv. Men hemmet...hm ja, i teorin kan han nog köpa hem en hem-doft, men den blir sedan kanske inte så välanvänd ändå. Och gubben ja...
...finns knappast något mer oväsentligt i hans liv, hahahaha! 

Själv vill jag att dofterna skall vara så där diffusa och inte ta över, vilket ibland kan vara lite knepigt med just doftpinnar. Endel är alldeles för starka och alldeles för konstgjorda. Nå, tycke och smak är ju olika, men jag vill gärna ha en doft som är lite så där i bakgrunden bara, men ger en liten lyxig känsla. 
Och här har jag hittat en verklig favorit. 
Eftersom jag har tvättstugan vägg-i-vägg med badrummet så passar denna doft helt perfekt till badrummet.  Och den doftar så fräscht men liksom varmt på en och samma gång. 

Och nej, ingen betald reklam. Tänker bara att julen är på kommande och jag hade blivit glad över en julgåva som denna. Till en som har "allt" och inte vill ha mer prylar men uppskattar lite lyx i vardagen ändå. 


Och när jag nu är inne på att tipsa så kan jag lika gärna klämma in med de här tofflorna. Tog bilden för att skicka till min kompis som var på jakt efter nya tofflor. Precis som jag här tidigare under hösten. Jag har ett par filt-tofflor både här hemma och på stugan som är av märket Lahtiset som också gör hederliga filtstövlar. Och de är riktigt, riktigt bra de med. 
MEN kanske de skönaste filttofflorna ever är dessa från Shepherd. 
Lätta, luftiga men med den där ljuvliga filt-känslan som man lite saknar och vill ha på fötterna när det börjar vina kring knutarna. 
Ylle är guld. 


VINTERBÄDDA


Där september är min favoritmånad för alla höstfärger och höstvarma soliga dagar så är oktober en månad för förberedande inför vintern. Det är i oktober jag förbereder trädgården för vintern. I år är min trädgård en knappt växtbädds-anlagd kommande trädgård, så inte så mycket att orda om det, men alla "automatbevattnings"-grejer (Blumat) är upptagna. Även från de sista krukorna därute och tvättade och lagrade i väntan på en ny vår. En ny växtsäsong. 
Jag har ju samlat på mig av dessa under många år, och kan inte nog hylla dessa enkla "bevattningsautomater". Utan de hade jag inte haft något blommande hemma (då jag är längre tider på stugan) eller på stugan (då jag är längre tider hemma). I år skall ett par av dessa få agera vintervattnare, då jag kommer att försöka mig på att övervintra Afrikas blå lilja (Agapanthus) och en hortensia i kruka här i stugan. Kommer ju inte att vara här under kärnvintern så Blumat:en får stå för bevattningen. Skall bli intressant att se hur det funkar. 
Funkar det bra så kommer jag säkert att utöka det till andra växter som behöver övervintras svalt (läs kallt) men ändå behöver en liten tillgång till vatten under vintermånaderna. 

Får bli en test, helt enkelt. 


Som sagt finns det inte egentligen något till trädgård alls - än. Men det hindrar väl inte mig för att ändå dela med mig av lite tips...?
(Den kommande) trädgården är som jag säkert nämnt mitt i skogen vilket betyder besök av både den ena och andra djuret som vill smaska av diverse grödor. Än har jag (pepparpeppar, krossmyfingers) undgått några som helst förstörelse av hjortar eller harar eller sorkar eller nåt. 
Men desto mer växter jag kommer att plantera ju större blir säkert risken att locka till sig hungriga hjortar till exempel. Här finns mycket hjort på området, nästan varje gång jag går en sväng i skogen så ser jag hjortar och vi har en hjortstig bara ca 50 meter från stugan. Viltkameran som jag riggade upp där i somras visade en regelbunden trafik av både vitsavanshjort och rådjur. 

Så redan innan jag direkt anlagt en trädgård så vill jag tipsa om vissa växter som är "hjortsäkra" - i alla fall hos mig. En av de sorterna som jag haft många år i kruka på altanen är näva. I övrigt också en mycket härdig och behändig perenn att odla i kruka. Den vaknar tidigt till liv på våren, är fint grön och har ett snyggt växtsätt. Blommar med blommor som bin och humlor gärna besöker. Passar in i den lite mer sparsmakade "vilda" trädgården. Håller sig snygg långt in på hösten och - hjortarna ratar dem. 

Dessutom doftar de gott när man går förbi och låter handen smeka över bladen. Finns liksom inget ont att säga om nävor. Har dessutom från tidigare trädgårdar den erfarenheten att dela med mig att där inget annat trivs - under björkar - där går nävan helt utmärkt. 

En annan underbar höstsyssla är ju att sätta blomlök för nästa vår- och sommarblomning. Extra skoj är det att peta ner lökar i en trädgård som egentligen inte alls är en trädgård - än. Något att se fram emot i vår när det inte finns så mycket annat som knoppas. 
Har ingen aning om hur mycket sorkarna och mössen kommer att tycka att mina nergrävda lökar egentligen är deras vinterskafferi, men för att lite förebygga att så skulle vara så blandade jag ner lite chiliflakes bland tulpanlökarna. Hade inte så mycket chiliflakes så gjorde som Cajsa Varg i tiderna gjorde i köket och tog vad jag hade och sprätte på med lite tabasco på resten av lökarna. 

Eftersom det här är, som jag nämnde, rätt hjorttätt område så kommer jag i vår att behöva vara här i god tid och bespruta tulpanerna med ämnet Trico Garden som jag upplever verkligen håller hjortdjuren borta. Har en liten rabatt med enbart kärleksört, vilket jag har förstått är riktig hjort-godis, men tre besprutningar, i våras, på sommaren och nu på hösten har hållit hjortarna på avstånd. 

Men helt klart. Den kommande trädgården har en utmaning i dessa hjortdjur. 



Men vinterbädda ja. 
Det är tämligen säkert att jag återkommer till stugan ännu i år, men vill gärna ändå ha stugan såpass förberedd inför vintern att OM jag inte skulle ha möjlighet att komma ut hit så är allt fixat och klart. 
För sakta är nog vintern åp kommande. I morse när jag tassade ut till ute toan var det minsann lite svalt om de bara benen. När jag kom in kollade jag - bara +3 °C. Brrrr. 


 

BARA NÅGOT SMÅTT


Jag blev och fundera på varifrån mitt "behov" av att skala av och rensa ut egentligen kommer. Det finns ju de som säger att om man har kaos på insidan (av sig själv) så måste man ha ordning på utsidan. Och att de som tål en del stök är mer "harmoniska". Njah...jag har nog varit typ lika o-kaotiskt på insidan nu som alltid, jag bara mest tycker att det är skönt med någon slags ordning. Och som estet vill man ju ha en slags estetisk ordning omkring sig. Däremot har jag blivit mycket bättre på att ha ordning dit ingen tittar, dvs i skåp och lådor. Men ordning och att ha färre saker är två olika saker. 

Nu är det ett bra tag sedan jag vandrat så där på riktigt eller åkt på resor med begränsat utrymme för grejs, men jag tror att jag har med mig något från det i min vardag. Att man klarar sig med så mycket mindre. 

Vad jag däremot inte kan motstå är miniförpackningar som är guld när man skall ut och resa och vill banta ner sin förpackning. Ovan på bild:  handkräm (klarar mig inte utan) tandkräm, tvål (som man kan tvätta håret med) och parfym (för fåfängans skull) som tar nästan lika lite utrymme som min mobiltelefon. 
Jag har dessutom en handfull små kombo tandborste/tandkräm i storlek av en läppomada, som jag snott från något hotell. Sådant här kan jag samla på mig - minimalistiska tankar till trots. 
Tur att de inte tar mer utrymme än att alla dessa mini-grejer ryms i en frysask, hahahaha...


I övrigt är det väl bara att fortsätta njuta höst, en har ju semester vet jag! Gula löv och tända ljus.
Man behöver väl inte så mycket mer, eller hur? 





 

RENSA UT



Jag har väl snusat på det här med less is more ett bra tag nu, och känner väl att jag attraheras av minimalism i någon mån. Framför allt så hjälper en flytt till att känslomässigt få avstånd till sina ting. Ting som man tror är viktiga, men som kanske inte ändå är det. Inte på riktigt. 

Jag tycker ju om att pynta och ha det vackert omkring mig, så såpass långt att avstå från allt det - dit vill jag ju inte. Men mindre räcker, kan jag känna. Vi har ju mer samlare i släkten (på gubbens sida då...heh) än vad det finns sådana som skulle kalla sig minimalister. Och det där med att samla på sig och inte låta saker gå vidare - det har jag lite svårt med. Så där att hem och lager blir överfulla av saker. Reflekterade häromkvällen över det här med lager, faktiskt. 

Minns att jag svettades lite över hur litet vårt lager här i bolaget är och än har jag inte haft tid att sätta det i ordning så där som att skaffa hyllor och så. Nu står där bara flyttlådor. Och min insikt...ja den var att jag minns absolut inte vad jag har i dessa lådor! 

Jo, en innehåller julpynt. Men i de övriga. Ingen aning! Jag har bott här nu i fyra månader och där nere i lagret finns inget jag saknat eller behövt. Det är lite småskrämmande. Har jag ett litet lager fullt med grejer som jag inte ens vet vad jag har där...Och som jag uppenbarligen inte behöver. 

Skall bli intressant att se hur mycket som får åka vidare på nya äventyr när jag väl kommer så långt att jag börjar rensa upp och rensa ut i lagret. Jag njuter otroligt mycket av att få mina knutar rensade i grunden tack vare flytten. 

Sedan kanske det ligger lite i tiden att man börjar tycka att det är lite onödigt med så mycket grejer, och definitivt har det med ålder att göra. För även om jag förhoppningsvis har en hel del år kvar här på jorden så är det skönt att tänka att det inte finns mängder av grejer att rensa upp efter mig. 

Upplyft av känslan som rensandet ger skall jag nu då jag åker till stugan för att njuta några semesterdagar där och stänga ner samtidigt passa på att rensa ut där också. Och jo...jag njuter faktiskt av det så en semesterdag offrar jag så gärna på den sysslan. 

OM DOFTER




Det var i dagens tidning en intressant artikel om sköljmedel. Det där som man, om man vill, lägga i tvättmaskinen för att lakanen skall dofta ros och jasmin eller att handdukarna skall vara silkeslena och lyxigt fluffiga. Man intervjuade fyra experter och samtliga sade att det är totalt onödigt och ganska knasigt egentligen att man lägger till kemikalier, vilket ju sköljmedel innehåller, i vatten vars mening är att skölja bort det tvättmedel man använt. 
Jag har inte på många år använt sköljmedel då jag tvättar, men kan erkänna att jag ibland saknar doften. Visst doftar lakan som fått torka ute allra bäst, det är bara så. Men torktumlade lakan har liksom inte den fräschören. 
Men jag har hittat en bra ersättare. Linnevatten. 

Dessutom är han jag delar köksbord med inte så där himla intresserad om det doftar det ros eller jasmin, helst skall det om man frågar honom inte dofta något alls, medan jag tycker om dofter. Men det skall vara "rena" dofter. Inte sådant som känns som konstgjort. 
Så nu har jag en liten burk med linnevatten som doftar liljekonvalj vid min säng och sprayar lite på örngottet eller lakanet när jag tycker jag vill ha det lite smålyxigt så där innan jag somnar. Doften av liljekonvalj är verkligen naturlig och inte speciellt stark. Så han jag delar, förutom köksbord också säng med storknar inte. 




En annan doft jag tycker så mycket om är doften av yllefiltar. Eller (nya) ylletröjor. Jag vet inte om det är så att man bara väljer sig med doften, men jag tycker att den försvinner från filtar och tröjor efter en tids användning. Det är lite som när man köper en ny bil. Den doftar så där nybil-aktig, men efter ett tag är den doften också borta. Tidigare ersättes den doften säkert i mitt fall av att det ganska snabbt började lukta hund i mina bilar. 

Men det är något med dofter. Jag upplever att jag gärna avstår av sköljmedel som känns riktigt onödigt att belasta naturen med, medan en liten sprayflaska linnevatten ju inte är lika "illa". Klart att det bästa skulle ju vara att skippa allt. Men goda dofter är lyx, och ibland måste man unna sig lite lyx. Tycker jag. 
 

LJUVA MORGONSTUND




I morse när jag steg upp för att faktiskt inleda min sista arbetsdag innan lite h ö s t s e m e s t e r så såg det ut såhär utanför mitt hemmakontor. Det var en regnfront på kommande in över sjön och solen hade precis klättrat över trädtopparna bakom och lyste upp stranden mittemot. Blev så mycket färg på en gång att jag nästan satte kaffet i halsen. Hur fin kan en morgonkaffestund bli? 

Och i allt detta blir det att vara ledig i en dryg vecka! Så välkommet. 

Har en hel del att ta itu med här hemma. Även om vi har det mesta på plats så att det fungerar som ett hem, så är det ändå en hel del som söker sin plats - eller sitt existensberättigande. Som jag kanske nämnt så är lägenheten i helt annan stil och tidsepok än något annat jag bott i sedan barn faktiskt, så det blir att tänka till och uppväga vad skall stanna och vad skall ges ett nytt hem någon annanstans. 

Har ju lite snusat på det här med att ha mindre grejer, någon slags minimalistiska tankar har ju bosatt sig i min hjärna, och jag märker att jag pyntar till av bara farten. Och jag vet inte om jag är den personen längre? Inte med det sortens pynt jag hade innan. Den här lägenheten har en egen stil. En stil som jag inte riktigt än är du med. Inte alls på det sättet att jag inte skulle tycka om lägenheten. Jag älskar den! 

Och jag älskar att bo i lägenhet! I alla fall i det här bolaget. Som att bo i en liten by, fast i stan! Bara jag har tid skall jag ta er på en tur utomhus. Men inomhus känner jag att mycket av de möbler jag haft innan inte riktigt passar. Jag har ju bott i gamla hus, eller wannabegamla hus och då har mina gamla kantstötta möbler passat in så bra - med någon modern möbel som en twist eller krydda. 

Men nu känns det tvärtom, som om lägenheten ropade efter mer moderna grejer och de där gamla kantstötta bara skulle få bli kvar som en twist eller krydda. Och så är det det här med gardiner...

Men det tar vi en annan gång. Gardiner är svårt! 

To be or not to be. 


 

EN ANNAN TID?



Det var nästan lite knasigt, men i morse när jag klev in i köket vårt så var detta vad jag möttes då jag blickade ut. Jag är till min läggning sådär galet jordnära, nästan så att det blir tråkigt även för mig själv ibland, men det var något i den här morgonen som kändes - annorlunda. 

Redan förra veckan lindrades restriktionerna gällande coronapandemin och det här med att använda munskydd blev mer upp till var och en om man ville använda eller inte. Många andra länder har ju övergått till det mer normala redan tidigare, men vi här i Finland kommer med lite sent när det gäller att släppa på detta. 

Det var något i solens strålar som fick mig att besluta. Nu är det slut på andningsskydd för min del om det inte finns uppenbara orsaker att jag skulle använda dem. På morgonen kändes beslutet mest baserat på att jag tycker att de är obehagliga. Upplever att jag - inte direkt har tungt att andas i dem - men instängt. 

Under dagen hade jag en hel del ärenden att uträtta. Och även om det, för att vara ärlig, stundvis kändes lite ovanligt att inte bära ansiktsmask så var känslan lite som att vara en ko som kommer ut på sommarbete. 

Hämtade ut ett paket från den lokala lilla posten. Kändes märkligt att inte prångla på sig en ansiktsmask, men gick med bestämda steg över parkeringen. Utanför caféet som också innehar posten satt en dam i förmiddagssolen och hojtade till mig: 

- Hej frun! Vad vacker du är! 

Man blir ju smått häpen över sådant, för att vara ärlig. Vi är ju ändå i Finland och här delar man inte komplimanger åt okända så det stör precis. Men log brett och tackade med ett lite fjantigt: 

-Oj!!! Tack! 

Skoj att höra förstås, även om damen möjligen var något förfriskad av annat än kaffe. 

Hämtade ut mina paket och fick lite balansera för att få dem i famnen så jag kunde slippa att gå två gånger, sparkade upp dörren, men den var tung och stängde sig snabbt så jag hamnade nästan i kläm. En kvinnlig taxichaufför var just på väg in för att ta sig en kaffepaus rusade fram för att hålla i dörren. Inget märkligt i sig. Det är ju sådant man gör. Men inte heller hon bar en mask och hennes leende fick mig att inse vad jag saknat under denna mask-era. Och det är leenden! 

För även om man ler bakom masken, så skall det mycket till att ett leende verkligen skall nå ögonen så man FATTAR att människan ler. Alla leenden når inte ögonen även om de är leenden ändå. Och det var helt fånigt och barnsligt skönt och vackert att möta en främmande leende människa. Plötsligt insåg jag hur mycket denna era av masker för ansiktet berövat oss. Det har tagit från oss leenden av främmande människor. Det enklaste, simplaste och vänligaste sättet att kommunicera. 

På eftermiddagen hade jag ett möte med en rådgivare i finansiella frågor. Även här var det utan mask som gällde och insåg hur otroligt mycket mer vi kommunicerar med vår mun - annat än ord som kommer ut ur den. Senare på kvällen stod jag bakom en dam i en kassakö och det uppstod ett liten komiskt missförstånd mellan henne och expediten och damen, kunden, vitsade till det med ett småleende och genom att himla med ögonen, och jag insåg att om hon hade burit mask hade hennes himlande med ögonen kunnat missuppfattas som något negativt, men hennes leende gjorde att man insåg att hon himlade med ögonen åt sig själv och sin egen miss. Att utläsa kassapersonalens reaktion var totalt omöjlig där bakom hennes mask. 

Jag har verkligen inte tänkt på hur mycket vi döljer bakom vår simpla mask. Och hur skönt det är att slippa den. Men kan inte heller låta bli att tänka på hur mycket möjligheter till att utrycka sig med annat än ord stjäls från alla de kvinnor som nu tvingas till att bära burka där inget, inte ens ögonintyck går att läsa in. Det är ju som att bli stum. Med ord att uttala, men stum ändå. 


 

DENNA TYSTNAD


Så har det blivit oktober då. Sitter, kanske för sista gången för i år, ute på stugans veranda och skriver. Långtröjan och sockor samt en varm väst och en filt kring benen håller mig varm. Det skall blåsa upp till kvällen, men nu är allt bara lugnt. Och tyst. 

I ögonvrån ser jag sparvhöken susa mellan trädstammarna till sitt. Den flyger ofta samma rutt. Och varför skulle inte de ha sina "stigar", precis som vi alla andra. 

Har lagt ut lite fågelmat redan. Det är kanske inte nödvändigt än, men jag vill gärna lära mina skogsfåglar att det kommer att finnas mat här i vinter. Ett par dagar har här stannat en flock med bofinkar som tankat lite energi innan flytten söderut. Jag följer med deras pysslande en stund innan jag återgår till att plantera de första växterna till den kommande skogsträdgården. 



Jag har alltid sagt att jag aldrig kommer att köpa en bergtall. Men här ser man. Never say never! Ingen var liksom mer överraskad än jag själv när jag hade bilen full med bergtallsplantor - och andra plantor som jag inte släpat hem till någon annan trädgård. Men det är ju så att platsen nog skall bestämma vilka växter man skall ha där. Annars blir det en evig kamp mot väderkvarnarna. Man behöver vara lyhörd för platsen. 
Och bergtall bara nu lämpar sig här som den där mjuka övergången till skog. 


Brukar vara den som välkomnar höst och vinter för då får trädgården, och man själv, vila men nu är jag bara otålig att få skapa en ny liten trädgård här. En annorlunda än någon innan. Lite som att vara nykär, vet ni. Man vet inte riktigt hur det skall bli, blir det bra, känns det okej eller bara främmande? Hittar man en balans och rätt känsla?