nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

DEN BLOMSTERTID NU KOMMER, version 2.19.

Ja, så är det. I nitton år och två barn senare har jag varit grundskole-elevs mamma. I nitton år har jag suttit på avslutningar och sjungit Den Blomstertid Nu kommer. 
Det är rätt så många år det ja. 

Jag kommer att sakna den stämningen när alla barn, ungdomar och föräldrar stiger upp för att sjunga psalmen, när slitna stolars metallben skrapar mot varandra och gnisslar mot gymnastiksalens golv. När det finns en oro och otålighet i luften som man nästan kan ta i. När alla bara väntar att få gå ut genom dörren. Eleverna till sommarlovet. Föräldrarna till eventuella student- eller andra dimissioner, lärarna, ja de längtar nog ut, även de! 

Det är ändå en alldeles speciell stämning med avslutningar. När ungar kommer ut från skoldörrarna med betyget i handen och med glass i mungipan. 
Och för oss var det sista gången i år.

Är jag vemodig? Nja, inte egentligen. Jag tycker så mycket mer om att blicka framåt än att kasta blickar över axeln på det som lämnats bakom. 

 Och här är han, sonen, skorpan, lilla grodan, lillungen, han som har hela framtiden framför sig.
Fotad tillsammans med sin bästa kompis under alla år av grundskola. Då jag inte vet om kompisen gillar att hamna på bild i min blogg så är han lite utsuddad. Om nu någon undrar.










Till slut är det bara att sopa in kärlen i diskmaskinen efter hand som den tuggat klart.

Och så blev den en liten bit silltårta över. Och nypotatis.

Jag vet någon som har en lyxlunch med sig till jobbet i morgon.

*

Och så är det tio väckningar innan semestern. 
Jag skulle ljuga om jag sade att den inte är välkommen! 



NÄR DET ÄR SÅ VÅR DET BARA KAN BLI...

I morgon går lillungen ut grundskolan, och det är kanske läge att sluta kalla honom lillunge?
Inte? Nå, men då fortsätter vi med det då! 
Så det blir Den Blomstertid och hela det köret och när jag nu räknade så har jag faktiskt haft barn i skolan i nästan tjugo år, så även om det är lite underligt att det är slut nu, så känns det inte det minsta vemodigt faktiskt. Utan mest bara bra! Grabben har gjort hyfsat väl ifrån sig, någon kunde tycka att det kunde ha lyckats med lite till, men det struntar vi i just idag. Nu har han laddat allmänbildning i nio år och efter det här gäller det att förädla den kunskapen. 

Det är så vår som det bara kan bli! 

Rätt så nära där jag bor finns en liten damm som bebos av ett sångsvanpar. Och där är det vårlig familjeökning på gång. Jag rör mig där rätt sällan, men jag tror att det ännu är ägg därunder. Återkommer om någon vecka, så skall vi se om vi skulle skymta någon liten unge också. 

(Till saken hör att jag undviker att röra mig i närheten av boet, inte bara detta bo, utan alla fågelbon under den här tiden. Hur gärna jag än skulle vilja fota, se, uppleva, och gå närmare, så går alltid min respekt för naturen före. Är man en ringmärkare eller så, då är det en helt annan sak, och ibland har jag haft turen att få följa med, men vi glada amatörer gör nog mest nytta och minst skada av att hålla oss på avstånd).

Sist ut till trädgårdslandet är squashen. I morgon efter dimissionen skall jag försöka hinna med det. 
Sedan är jag antagligen ensam i världen om att tycka att dessa tidningspapperskrukor gjorda med en 
pot-maker är makalöst fina just innan de gjort sitt. 
Men i all oändlighet kan de ju inte stå här, heller. I morgon skall jag nog släppa dem fria i mitt trädgårdsland. En skall jag plantera i ett ämbar och ta med med till stugan och se hur det går. 
Att odla squash i ämbar. I min ivriga våroptimism tror jag det skall gå hur bra som helst! 

Och så blommar plommonträdet. Det som första året här gav så fin skörd. Andra året lite så där och i fjol tre plommon. Skulle det bara bli varmt nu så humlor och bin skulle aktivera sig så då är det nog bara att räkna med ett och annat plommon i år! Blåbären blommar i år som aldrig förr. Alltså som på riktigt aldrig förr. Faller alla pollineringspoletter på plats och det inte blir torka i juli och allt det där andra som också skall vara rätt, ja då lär vi kunna fylla frysen med blåbär i år som vi aldrig gjort innan. 

Varm höst och bra, mild vinter - då tackar naturen med att blomma som en tok.

Ibland när jag är därute, är det sedan i stan, i trädgården, i skogen, i skärin…och "klagar" över att än är det för kallt och än för hett, så tänker jag faktiskt på att jag ju bara klagar för att min bekvämlighetszon blir lite liten. Men resten av naturen har lite högre satsningar på gångs. 
Allt därute i naturen har faktiskt liv och död på spel - hela tiden.

Fryser fågelungarna ihjäl om det är kallt, blir det frukt om det är hett i juli. Regnar fröna bort…

Det är så vår det bara kan bli nu, och därute bland allt det vackra pågår en kamp om överlevnad - hela tiden! Tänk, det skulle man ju inte tro när man tittade ut, eller hur? Hur dramatiskt det kan vara. 

Och vackert. 
Fast det ser vi ju? Och det är alldeles, alldeles underbart! 





LJUS OCH TID OCH SÅDANT...



Idag tappade jag min klocka. Den där klockan som jag inte ens kan kalla min favoritklocka, för den är mer än så. Det är den där som nästan vuxit in i min handled och blivit en del av mig själv.
Den, som tappat sina strasser här och där och vars lilla glitter som i tiderna (hih) funnits har mattats av och försvunnit, är tappad i sin helhet nu.

Kanske det var ett omen att vänja sig vid en tillvaro utan klocka. Jag har ett par veckor tills den där årligen återkommande, obligatoriska, semestern som kommer och tar över min tillvaro är verklighet. Och just nu känns det att få saker är så välkomna som det.
Jag känner att en semester inom överskådlig framtid är riktigt, riktigt okej faktiskt!
Jag tycker inte om att erkänna mina begränsningar, men jag vill hellre höra till dem som inser (och gör något åt) dem i tid och inte bara leker Syster Duktig tills det blir för mycket.

Jag märker att om man under år har haft lite för mycket så blir det med tiden så att den där "för mycket"-gränsen kommer emot tidigare och oftare än innan. Det är så jag tror stressen tar och tär på oss lite, lite i gången. Så lite att vi knappast märker det.

Och vad är stress?

Just den frågan har jag börjat fundera på mer och mer när samhället håller på att förändras i en takt som aldrig förr. Och med det tänker jag med en takt som aldrig förr på de senaste tio åren, för takten trappas upp hela tiden. I framtiden kanske det inte (bara) är mängden arbete som skall utföras som tär på oss, utan också den osäkerhet och kortsiktighet som den allt snabbare utvecklingen försätter oss i.
Försätter, för på riktigt tror jag inte att vi kommer att ha några val.


Lyssnade på ett mycket intressant radioprogram HÄR om hur spel-, film- och musikutbudet, hela nöjes- kulturen hela tiden ökar i komplexitet och att den hela tiden blir mer utmanande kognitivt och mycket mer stimulerande. Så intressant!

Samtidigt som det får mig, som ändå trodde mig vara en något så när tekniskt och annars också hyfsat uppdaterad 60-talist att känna sig som en småkusin till dinosaurierna.
Jag menar, jag hör precis till dem som redan som tjugosex-årig mamma till en treåring smågnällde över att de ritade serierna "går så fort" att man inte hinner med alla detaljer. (jo, jag minns det här precis…det var Alladin, 1992) Och här får jag svaret….jag är bara trög. Inte för den tiden jag föddes till, men för den tid jag lever i. Även om jag ogärna vill medge det. JAG hänger visst med.
Not! Jag har koll på högst en tiondel av de sociala medier som finns. Jag tror mig vara med bara för att jag har facebook, twitterkonto (som jag inte orkar använda) instagram (som jag ytterst sällan orkar uppdatera) och så hittar man mig på WhatsApp och ibland om jag har sjukt tråkigt så kan jag yra in på youtube eller pinterest. Skype och Kakaotalk har för länge sedan ersatt min "vanliga" telefon gällande dem "abroad".
Man kunde ju tycka att jag är så med….men det är jag inte. Inte på riktigt. Inte alls!
Att rabbla upp det här bekräftar bara hur hedenhös jag är. Det här är det jag vet om, bara att det kommer nytt, nyare, nyast hela tiden medan jag sitter här och skriver på gamla goa Blogger…


Det förklarar också kanske på sitt sätt lite varför både jag, och mina kolleger, och inte bara inom min bransch utan inom många branscher, verkligen längtar, som en törstande i öken, efter sin semester för då får hjärnan vila. Förr kanske vi behövde vila kroppen under semestern. Numera är det nog knoppen som borde få vila. Och kroppen arbeta.

Men tillbaka till jobbet mitt. Inte för att vi inte skulle hänga med på jobbet, med det som krävs, med tiden, det är inte så. Få av oss vill vara bakåtsträvande, utan nog är det ju framåt vi vill.
Men det kanske tar och tär på oss som vuxit upp med långsamma Bambi och förenklade polisserier lite mer (lyssna på programmet, så förstår du vad jag menar ;)).

Det är mycket intressanta vinklingar vi får där.
Som den där om att tänk om dataspel var först och etablerad norm och vi i 
en sådan värld tog in bokläsandet. Hur skulle vi se på det då? 

Lyssna, så får du veta. 

Tankeväckande, det var det.

*

Och jag känner att jag mer än någonting behöver få ta mig till en tillvaro utan
klocka - vad bra, för den har jag ju tappat idag - och till en tillvaro där det enda som styr är ljuset.

Är det ljust då är det dag, är det mörkt då skall jag sova.

Eller tända ett ljus. Och glo på fåglar. 


Att jag längtar? Nå jo! 





OJ...

Satt den där redan? 

Den där sköna känslan efter en löprunda? 
Inte så att jag inte skulle ha tuffat på som ett rostigt tåg, men det gjorde inte ont i benen längre. Ingen tanke på att helst såga av dem efter halva rundan. Och banne mig jag tror hunden "behövde stanna in för att sk..ta" betydligt färre gånger än tidigare.

Och minsann, kändes det inte bara skönt i hela mig när jag kom hem, även om ansiktet glödde och andningen pep. Men det var skönt. Och så den där känslan där i duschen, att det nog inte sen heller är så pjåkigt att jogga runt en runda. Synd att jag måste vänta till i övermorgon! 

Det är DEN känslan som är så underbar! 

*

Nu skall ni alltså inte tro att jag är ute och ränner runt halva byn var och varannan kväll, nej då.
Jag har (äntligen) lärt mig att ta det lugnt i början, lyssnat på dem som vet.
Så min runda är ynkliga 3,98 km. Jag räknar generöst med fyra kilometer om jag rundar huset åt "fel håll" när jag kommer hem. Hih! 
Men jag tuffar fram sakta men säkert. 
Släpar ju dessutom på något extra litet myspys-kilo från vintern, så steget är tungt och 
andningen inte helt oansträngd, om man säger så. 

För någon som löper "på riktigt" är det här helt fånigt, men jag vill egentligen mest skriva ner de här raderna för dem som kanske, som jag, vill känna på hur det är. Som har ben som blir så in i helvetet sjuka efter bara ett par kilometer och som knappt kan ta sig ner för fem trappsteg nästa dag. Trots att man stretchat. För dem är dessa rader.

Det går nämligen över - ovanligt fort också - bara man tar det riktigt, riktigt piano där i början.
Första gången sprang jag kanske 200 meter, om ens det innan jag gick tills andningen lagt sig och så sprang jag igen tills…och så höll jag på. Och jo, det var knappt så jag kunde stappla hem de första gångerna, så sjuka var mina smalben, men jag vilade en dag extra och så gav jag mig iväg igen.
Och nu, idag var det nästan magiskt. Det kändes skönt att springa, märkte att jag orkade bra många flera lyktstolpslängder än innan och som sagt - jag kunde ge mig ut igen på direkten igen. 
Bara DEN känslan! 

Och nu är det liksom bara min tredje "jogga"-vecka som just dragit igång.

Och nej, jag har inga som helst mål att slå tider eller sträckor att förlänga till det oändliga eller att vara bättre än grannkärringen eller att kunna springa maraton på tolv dagar. Inget sådant.
Jag vill bara känna den där känslan av att stå i duschen efter en runda och 
bara längta efter att få ge sig ut på nytt. Bara det! 
Och jag vill lite nog dela med mig - för kan jag så då kan baske mig vem som helst. 
Och just nu känner jag ju en sådan endorfinrusch att jag helst släpade ut alla jag känner! 

Säger jag, som älskar mitt soffhörn över allt på jorden! 

Oj...

TIDIG MORGON...

Jag är ju ingen morgonmänniska jag. Det är inte min son heller, så när det vankar Mycket Tidig Uppstigning För Oss så är det en stor händelse i vår vardag. Jag lovar! 

Vi hör till de där som glatt kan sova till senaste för-, eftermiddagen (sonen - jag är ändå oftast vaken redan innan elva) så fort tillfälle erbjuds.
Jag är kanske ändå aningen mer ambivalent, jag kan tänka mig att vakna tidigt en morgon för att gå ut i försommaren och bara vara där i gryningen när allt vaknar. Och jag gör det alldeles för sällan.
Alldeles, alldeles för sällan. Alldeles, alldeles för ofta är jag så trött när det är lördag eller söndagsmorgon att jag bara inte kan stava till annat än sovmorgon. 
Det här är något vi kvällsmänniskor nog får tampas med hela livet. Det är nämligen inte bara att gå och lägga sig tidigare, som morgonmänniskor tror. 
Då ligger vi där och vrider oss i lakansnurr och glor upp i taket och har räknat takpanelen fram och tillbaka och från vänster till höger. Det GÅR inte att somna tidigt. Det bara inte går…

Nå, i morse var det synnerligen tidig väckning för oss. Grabben skulle dumpas av på skolgården halv sex för att åka på klassresa till Åland (lyckans ost!) 

 Givetvis åker kameran med, och till grabbens stora lycka och djupa förståelse så stannade vi naturligtvis för att fota en grå hare mot en grå åker. Det är klart man gör så? Isynnerhet som vi inte *hosthost* var ute med så där jättestor tidsmarginal. Klart det. Han kanske inte in i varje liten detalj delar mitt naturintresse. Eller mitt fotointresse. Eller för att vara ärlig, han hade inget intresse alls i dylik morgonfotografering när en avgång till Åland stod på spel. Hinna eller inte hinna - det var frågan.
Han hann. Med råge. Minst ett par minuter sådär!
På tal om råge ja. 
Råg (och det där var min kortaste åsnebrygga någonsin!) finns det i det där underbara skärgårdsbrödet som en inte kan få nog av. Nu bakade jag det for a reason - till veckoslutet vankas det ju lite 
"wohooo…slut-på-grundskolan-middag".

Och i min värld finns inte att man skulle ha en försommarmiddag utan skäribröd.
Och sill. Och nypotatis.
Månne gästerna skulle nöja sig med det?

För när man riktigt tänker efter så behövs det inte så hiskeligt mycket ingredienser för att få till det där som vi alla nog älskar så högt, längtar till en stor del av året, fantiserar och planerar om och kring.
Sommar…

Sommarlov, semester, sol, strand….Vilka vackra ord det svenska språket ändå har i sitt sköte.

Hur vacker är ändå inte vår försommar. 

Och jo, man borde stiga tidigt, tidigt upp mycket oftare. 
Det är ju nog så att på vintern kan man sova…




HELG - IGEN...

 Det är något med dessa kyrkliga maj-helger. Jag har lite svårt att hänga med, jag erkänner.
Idag skulle jag, mot mina vanliga vanor eller ovanor då faktiskt ta mig till en matbutik på en söndag.
Men, men…parkeringen vid butiken gapade tom och öde medan kyrkans parkeringsplats på andra sidan vägen, som vanligtvis gapar tom, nu var sprängfylld av bilar och bussar och människor som gick omkring. Grabben, som jag hade i släptåg, undrade vad det var på gång.

Hummm…hummmm….ingen aning faktiskt! Kanske någon som gifter sig? (men bussarna?).
Det här fick mig att lite fundera på det här. Jag är ju inte ateist eller så, har till och med varit lite småaktiv i min ungdom inom kyrkan, mest för att mina kompisar var det, men ändå.

Och jag tackar och tar väl emot en liten ledig helgdag nu och då under året. Men att jag skulle ha kontroll på vad det är för helg, för att inte tala om varför! Nå, jul och påsk har man kanske koll på men resten?

Hur som helst. För att det är pingst (googlade jag) nu idag, så hade alltså också butikerna helg och jag som vanligtvis undviker att gå till butikerna på söndag, för att jag tycker att de som jobbar där kanske kunde få ha ledigt, och att jag minsann klarar mig En Dag utan att fylla på mina skafferier, stod snopet där och ryckte i den mycket vällåsta butiksdörren.
Jag hade faktiskt planerat veckoslutsmaten minsann. Sparrissoppa, skulle det bli, men sparrisen jag köpte i veckan hade fått för sig att gå en jobbig och snabbt nedbrytande process till mötes fortare än jag hade tänkt. Snällt sagt.

Och så var butiken stängd då. Istället blev det att dyka in mellan de allt fattigare hyllorna i frysen. Den som hänger här nu och då, vet kanske att jag kommer (igen, jag vet!) att lätta mina bopålar, så projekt käka upp innehållet i frysen har pågått en tid nu.

Där finns inte så mycket att ta av. Men lite nog. Som en påse ärter då. Typ.
Och bröd. 
Så det blev att snurra ihop lite ärter med vitlök, olja och salt och peppar och aningen chili och så några 
frön som man råkade ha drällande i knutarna till en riktigt god ärthummus.

Grabben är inte helt övertygad om det goda i det här. 
Men han har å andra sidan inte smakat på det än. 

Min gom tyckte däremot absolut om det. Och det finns en uppenbar risk att jag faktiskt köper hem lite frysta ärter bara för att. Trots, att jag då, som sagt har projekt tömma-frysen på gång.

Nä, nu skall jag nog sätta mig i solen en stund och planera lite middag för lite fler än en handfull för nästa veckoslut.
Grabben går ut sin grundskola och det måste man ju lite fira när vi inte råkar ha en endaste studentfest inbokad i år.  Och så borde jag rensa lite i rabatterna och ge mig ut på en löprunda.
Jag har haft lite svårt att hålla mig, men efter att jag så ofta blivit lite fööör ivrig med att sätta igång med löpning (tålmodig är inte mitt andra namn…) med en del knepiga benhinneinflammationer och sådant i släptåg har jag nu bestämt mig för att ta det Riktigt Lugnt. Tisdag, torsdag och lördag -eller söndag är mitt program. 30 minuter. Typ.

Och det är kanske en ganska bra sak när man faktiskt längtar att få ge sig ut. Fast jag vet att det blir tungt. För konditionen, ja den har jag nog tappat på vägen någonstans…
Mitt anspråkslösa mål är att klara av att löpa 5 km eller (optimistiskt 10 km) till hösten - utan att grimasera och vilja gena hem vid varje vägskäl.

Ja, allt hittar man på…det är ju inte det första försöket det här. Hoppas det blir det sista och att det nu skall ske - undret att jag blir en sådan där som springer.


SKÖNA, SKÖNA MAJ...

 Och inte alls, alls skönt i mina stackars vader. Nej.
Ni som har orkat traggla sig igenom min tillvaro här via bloggen, vet att jag inte på det där naturliga sättet är så där härligt sportig och så. Jo, jag yogar hyfsat regelbundet och traskar runt i skog och mark, med eller utan hund och så går jag ju de där obligatoriska hundpromenaderna förutom de dagar då jag lyckas genom hot och annat elände få tonåringen ut på de samma. Det händer.

Men för ett par år sedan så fick jag en sådan där underlig tanke att jag skulle börja jogga, och till min stora förvåning så gillade jag ju det. Lite.

Inte så där att jag flög fram som en hind över ängarna precis, men det var riktigt, riktigt okej…isynnerhet efteråt.

Nå, efter en vår med regelbundna löprundor kom en het sommar med inte så regelbundna löprundor och sedan kom hösten med en massa annat som fick joggandet att landa allt lägre och lägre på prio-listan. Och så kom ett ryggskott och så har jag aldrig riktigt fått igång det där igen. Och
 Och nu. Är jag igång igen…Ja, herrejeeeee….mina vader - jag döööör! Minst!
Konditionen, flåset, det skall vi nu inte ens tala om. Jag jobbar på att ta mig runt några fjuttiga kilometer med äran i behåll. Vi är där.
Hade någon frågat mig hur det känns i förrgår hade jag tyckt att det går ju bra det här. Efter dagens länk, som inte var annat än att jag släpade mig fram, kan jag inte med bästa vilja påstå att jag just nu skulle falla i trans över löpa-endorfiner. Så till den grad jobbig var dagens runda att jag tänkte att jag skall skriva inlägg om det omöjliga att gilla löpning. Någonsin. Under några som helst omständigheter.

Skulle det inte vara för det där löpa-minnet som finns någonstans om hur vansinnigt skönt det kan vara, så skulle jag sluta här och idag.

Men nu ger jag det en chans. Återkommer om hur det blir med den saken.
Just nu är det inte skönt alls!
I trädgården är det desto skönare vart man än tittar, känns det som. 

Men så är det också sköna, sköna maj.


Som vi längtat! 


NÄR MAN ÄR HERRE PÅ TÄPPAN...

Ja, då är man det liksom. Inget tu tal om saken.

Bryggor och sädesärlor hör ihop som handen i den kända handsken. Knappt hade vi fått brygglocket på plats innan vi hade en lite sädesärla som med enorm självkänsla bara kapade bryggan åt sig själv.

Till saken hör att bryggan är…rätt tilltagen. Och sädesärlan…rätt liten. Men det spelar ingen roll.

Bryggan är hans. Punkt. 

Inte ens en liten terrier på kvällstur kan få en sädesärla att rubba sig från sin post. Tummen upp för det!


Lite kunde man kanske burra upp sina fjädrar och brösta upp sig. Men jo…det var en terrier som backade! Förmodligen för att terriern i fråga ogillar att gå på bryggor, men det behöver man ju inte berätta åt sädesärlan…Vi låter honom hålla liv i tanken på att bryggan är hans. 
I tallen intill håller flugsnapparen på att återerövra sitt revir från i fjol. Verkar inte som om han hade någon utmanare här, inte. 

Och vad timmermannen snett upp till höger på bilder har för konkurrens, det återstår att se. Men med de känselspröten borde man väl ligga bra till…eller hur? ;)


Vårens små maktkamper är fina att följa med, bara man ger sig tid att hitta de där små, små tecken som finns. I våren. 

SYNKRONISERINGSFÖRSÖK...

 Det händer numera mer sällan att vi alla lyckas synkronisera våra kalendrar så att vi alla kan åka ut till stugan. På en gång. Samma dag, och dessutom samåka! Med vuxna och halvvuxna barn i familjen blir det mer och mer sällan som det sker. Men nu skedde det.

Alla fick sitt klart i tid och vi hann landa ute på stugan lagom att se en sol sjunka bakom skogsbrynet på andra sidan viken. Men vi var alla här. Stugan var småkylig eftersom våren minsann tagit fem steg bakåt och även om det finns ljus, så finns det liksom inte värme. Inte än i alla fall. Men strunt i det.
Vi är hela gänget här på en och samma gång. Och det är alldeles underbart, och fasligt trångt. Det är så här när vädrets makter lite bråkar med en och man inte riktigt känner för att ta de där uterummen i bruk, som det blir tydligt hur pytteliten stugan ändå är.

På sommaren tänker man inte så mycket på det.

Morgonen var isande kall. Det var inte många värmegrader och vinden blåste från norr. Just den vinden sitter som ett smäck mot stugan och det krävs lite jävlaranamma att inta sitt morgonkaffe på terassen.
För att det skall man göra. Det hör till. Galet jag vet, men ändå. Det hör till.

Senare på dagen mojnade ändå vinden och solen tittade fram till och med. Det var skönt det. Fick solstolarna, som skall placeras nere på bryggan färdigmålade och inväntar nu varma vindar och solgass.


I väntan på det, få jag snällt bara följa med vikens individer och deras sysslande och pysslande. Vinden mojnade och vågorna blev till små, små krusningar på ytan. Många av vikens invånare ligger kanske och ruvar, för det är väldans tyst och stilla. Endast en ensam svan och ett gäng på tre skrak-killar simmade omkring. 

Den förstfödda har nya planer på att ge sig iväg ut i världen. Det synkroniseras tidtabeller med en alldeles speciell tös i Sydkorea för att de unga tu skall kunna ses och vara tillsammans. Även om världen blir mindre på ett sätt så är kilometrarna ändå de samma, och att ha sin käresta sådär sjutusen kilometer bort är nog aningen påfrestande. Nå, nu ser det ändå ut som om de skulle kunna mötas för någon månad i alla fall på sensommaren. Var de sedan skall landa efter slutförda studier…ja, det är en annan historia det! 

Men det tar vi sedan när dess tid är. Nu är vi alla här och har ätit härlig palak paneer och öppnat grillsäsongen - om också bara för att hastigt grilla lite sparris - men ändå. Det räknas ändå! 

Och ja, jag sitter ju första gången ute på terassen och bloggar. Det är inte varmt alls, och jag har varit och fyllt på hett te i min kopp redan ett par varv. Det hinner kallna snabbare än jag hinner dricka det. Ångrar att jag inte kom på att ta med mina torgvantar, de skulle ha suttit bra nu, när jag sitter och knapprar på med något stelfrusna fingrar. Torgvantar är för övrigt det bästa att ha när man fotar på höst-vinter-vår. Varmt, men ändå har man fingrarna lediga till reglagen. Bara bäst.

Skall gå en sväng genom skogen ner till sandstranden på andra sidan udden och se och lyssna på vårens ljud. Om nu någon ids föra något ljud alls i denna kyla? Man kan ju undra….

NÄR MAN TALAR OM TROLLEN...

Igår satt jag och undrade var fru flugsnappare blivit av, men idag såg jag att hon dykt upp i trädgården, till inte bara en utan två flugsnappeherrars stora glädje. Och nu ser det ut som om holken i pilen skulle få nya invånare. Lite skoj! 

Annars har min lediga dag gått till diverse pappersjobb, bland annat skattedeklaration, den sanna höjdpunkten på året. Och så har jag sått det sista i mina odlingslådor. Eller det jag sår direkt alltså. Lite squash-frön har fått komma in i en barnkammare och vänta på mer värme. 

Sällskap i trädgården hade jag av hackspetten som alldeles tydligt har något larv-gott på lut i stubbarna efter ett antal fällda granar från tiden innan jag blev värdinna på den här lilla jordplätten. 

Eftersom det nu är fastslaget att jag kommer att lämna detta lilla paradis på jorden och gå vidare på min vandring så känner jag att det är de som kommer efter mig som får göra, eller låta bli, att ta de stora besluten om att fälla träd, eller låta bli. Efter det beslutet är det innehållet i krukorna som får prio ett, om man säger så. Min fokus är redan någon annanstans. Mer om det senare.

Men oberoende så är det med stor lättnad och glädje som jag märkte, medan jag påtade på i trädgården, att hon som var så saknad hade återkommit! Flugsnappe-tjejens tåg hade anlänt. Och oj, oj, oj, vilken glädje i buskarna! Killarna visste inte hur det skulle vara...

Då spelar det kanske trots allt inte så mycket att frisyren inte kanske är fullständigt perfekt, för här är nu lite "love-is-in-the-air" på gångs! 

Och i morgon är det "måndag och fredag" på en och samma gång. Onekligen är det skoj med lite helgdagar såhär mitt i veckan. Det finns många som svär och dirvlar över dem, men knappast finns det någon som tvingar en att ta ledigt? Eller? 
Själv tycker jag att det är skönt med en extra helgdag i maj - även om dagens verkliga tanke nog fått ett lager historiskt damm på sig. Men en extra ledig dag att möta våren är väl ändå det minsta vi stackars nordbor behöver? Må ursprunget vara något helt annat! 

Men i morgon är det jobb, och sedan blir det att styra nosen mot skärgård och skog och stugan och det känns galet fint det! 

Att man kan längta efter en småkylig havsvik så det river i hjärtat, tänk! 

VÅRSTORM OCH HELGAFTON...

I morgon är det helg, och ledigt från jobbet. En sådan där vårlig extra ledig helgdag, men något stämmer inte riktigt. Vi har världens "höst"-väder här. Storm och regn och inte alls speciellt vår på någon kanal alls! Hängde häromdagen ut de sista gardinerna i gardintvättningsmaratonen, och bra att de hölls kvar på byksträcket! Eller skrivs det bykstreck? Eller är det ett så gammalt påhitt att det fanns innan rättskrivningen kom till? Kan det vara så? Det alltomalltvetande Nätet ger 50/50 svar om vilket som är korrekt. 

 Hur som helst.

Storm och regn. Hela maj har varit regn, regn och mulet och blåst och mulet och regn… och det känns riktigt småjobbigt redan. I medlet av maj har all den regnmängd som brukar falla under hela månaden redan droppat ner på moder jord. Och det syns. Åkrarna orkar inte svälja allt regn nu mera, utan det har börjat samlas små pölar, lite större pölar och till slut nästan små dammar i varje liten åkersänka. Där har det redan sådda och det som hunnit gro storknat av för mycket av det goda - vattnet.

Jag förstår att bonden är lite orolig.
 Det är nog mången annan också. Herr flugsnappare, han som kom med det första tåget mitt i snöstormen för en vecka sedan, väntar fortfarande på sin mö. Hon har nog tagit fel tåg eller så är tåget inställt. Vem vet? Men här är han bara ensam - fortfarande. Bjuder på lite lyxig fröblandning, men så mycket mer kan jag inte göra…
Insekterna lyser med sin frånvaro, och herren här låter sig väl smaka av smulade jordnötter och chiafrön. Jag brukar vanligtvis sluta mata fåglarna långt tidigare, men nu har jag gett dem lite mer, lite längre.
Jag har, av gammal vana och nedärvd sed, inte matat småfåglarna på sommaren. Det är sådant där man liksom får med arvsmassan och så gör man bara så utan att tänka desto mer. 
Sedan för något år sedan så hörde jag om flera som fortsatte sin frömatning i trädgården året runt och spontant tyckte jag ju att det var en fin idé. 
Men sedan är jag ju en sådan där envis get som bara måste få ta reda på varför man/någon någon gång tyckt att det inte är en bra grej att mata året runt. För väldigt ofta finns det faktiskt en fullt förståelig orsak bakom dessa tankar. 

Och så även denna gång, minsann! 

Hur bra det än känns att fortsätta mata småfåglarna året runt, för att ha dem där i närheten, så gör man faktiskt en liten björntjänst ändå.

Tidigare tänkte man att man gjorde illa flyttfåglarna genom att börja mata för tidigt på hösten och på så sätt lura flyttfåglarna att stanna kvar. Nå, det har visat sig vara en myt. De fåglar som flyttar de flyttar nog. Om någon av dem stannar kvar är det förmodligen frågan om svaga eller sjuka individer och de skulle nog stryka med ändå. Med eller utan matning. Jo, man kanske förlänger deras liv något, men ödet för dem är nog redan skrivet i stjärnorna, hur hårt det än låter. Så en vecka hit eller dit spelar knappast någon teater.
Men det som visat sig vara ett större problem än någon småsjuk kvarstannare om hösten, är att om de fåglar som vanligtvis till sommaren övergår till proteinrik föda (insekter då, mer sällan biffar) fortsätter käka fågelbrädets kolhydrat-rika kost (frön) då de har ungar, så har man kunnat konstatera att de ungarna har sämre förutsättningar än de ungar som får en mer proteinrik föda. Så det är minsann inte bara vi människor som kan påverka våra ungars matvanor på gott och ont. Fåglar gör det också. Det är bara det att de inte har full koll på det här med kostcirkeln utan tar det som är enklast att få. 
Och just DÄR kommer vi in. Om vi erbjuder enkel mat så kan det bli riktigt fel i kosthållningen i holken. Så det är kanske sen också en idé i de där gamla vanorna att inte mata fåglarna på sommaren.

Vi människor vet ju att om vi vill övergå till vegetarisk kost så måste vi ändå se till att få proteiner från någon annan källa då köttet faller bort. Vi kan välja grönt - och proteinrikt - åt våra ungar. Vi kan välja bönor, linser, ärter som ersättande proteinkällor. Det kan inte fåglarna. De måste välja insekter. Och det gör de inte om det finns lättfångade frön på fågelbrädet - sommaröppen snack-bar, liksom.


Så snäll-tänk kan bli riktigt fel.

Alla gör som de vill, men jag är lite snål med fröna nu. Bjuder lite nu och då, men absolut inte hela tiden. Och skulle det bli varmare och mer insekter så lägger jag lapp på luckan med texten:

Fröbaren stängd på grund av sommar. 
Öppen åter i september. 
Ät en mygga


SÅ MYCKET SKOJ...

Det här är nog den allra finaste stunden på året. Eller jag upprepar mig nog antagligen sedan där vid midsommar, i augustis mörka kvällar, när hösten glöder och sen när frosten gnistrar. Jag vet! 
Men just NU tycker jag att det här är det finaste som finns!

Längtar till stugans, skogens och havets,  totala lugn även om jag känner att jag nu på något sätt är mer utvilad inombords än jag varit på länge. Känner att det är så mycket skoj på gång! 

I veckan kommer en tidning ut som jag varit med och bidra med i form av en del foton och en liten artikel smög sig visst med där också. Väntar med spänning på hur det skall bli. På fredag kommer den ut ur ugnen. Jag vet så mycket att mitt foto landat på pärmbilden, och den har jag fått tjuvkika på, men resten är som ett paket i julpapper. Man VET att där finns något skoj, men vad...

Och så håller jag tummarna på att det går vägen för mig att väljas ut till en av testarna på ett nytt objektiv som Tamron ger ut så småningom. Hankat mig fram bland tiotusen (jo, du läste rätt!) andra intresserade och landat bland de sista femtio gallrade, från vilka sedan fem väljs till testpiloter. Oj oj oj, hur skoj DET skulle vara. Att få testa ett helt nytt objektiv i fyra veckor! Snacka om julafton!

På tal om julafton…så hör den här röran till mina favoriter. Hade den till julbordet i år, nej fjol. Och jag älskar den röran! 
Sedan jag lekte vegetarian för ett halvår här för ett år sedan så märker jag att det nog blir mer och mer att välja bort kött. Helt automatiskt. Eller kanske inte helt, för med köttälskarna i familjen blir det lite väl krångligt så där tidsmässigt och praktiskt och ekonomiskt också, men köttet spelar absolut inte längre fösta fiol, inte på något sätt hos oss.  

Förr köpte jag hem kött och så funderade jag vad som skulle passa till. Numera köper jag hem grönsaker och funderar vilket kött skulle (kanske) passa till - om nu någon skulle vilja ha.

Och just den här utvecklingen har varit så intressant. Jag tror absolut att det här är nyckeln till att få ner köttätandets andel, för det tror jag att är den enda vägen till någon form av hållbarhet på alla fronter, att man helt enkelt svänger på tänkandet. Jag har de här grönsakerna - vad kan jag göra till. Istället för tvärtom. Har också bunkrat upp med quorn-grejer i frysen för de där dagar då hjärnan går på reptilkanalen och det enda jag kan få i huvudet är grejer med köttfärs när jag står där i butiken och är bara tom på middags-ideér. Och magen kurrar…

Och jag tycker nästan MER om quorn än om köttfärs, så det händer titt som tätt att jag "glömmer" köpa hem köttfärs. *fniss*.

*

Ikväll hade jag nöjet att få grabben med på en löprunda runt byn. På med de löpskorna som fått samla en skrämmande mängd damm i allskönsro ett bra tag nu. Det småregnade och jag undrar om inte det är mitt favoritväder att springa i. Hur galet det än låter. Men det är liksom svalt, och det finns syre i massor.

Nå, tydligen inte nog ändå, för efter en stund när jag mycket tacksamt stannade lite "småflåsande" sådär när hunden skulle göra sitt så kommenterade grabben mycket artigt;

- Inget illa, mamma, men orkar du liksom inte längre än så här innan du behöver stanna?

- Va-a-a-aahhh, njehhhjj, dehhhht är hhh-huuundenn som skaaaalll….jaaaah, duh veeeht?

(men det var ju inte riktigt hela sanningen det. 
Nu jävlar (ursäkta) skall det bli nya ryck i  den här tanten!)

Så var det idag. Och jag har förhört lillungen till hans sista prov i grundskolan. För min del är nu eran som mamma till skolelev slut. Har ju bara räckt sedan 1996 då min första började skolan. 
Nitton år hörni.

Och med risk för att låta riktigt jobbigt nostalgisk så var det faktiskt alldeles just som vi följde den förstfödde till skolan och han gick så kavat in i klassrummet med en ryggsäck större än han själv. 




MORSDAGS-SÖNDGAG...

Idag har det varit morsdag här i våra knutar. 

Min dag började med kaffe, morgontidning och en smörgås med getost och en fantastiskt god röra av
diverse nötter, honung (eller vi använde agavesirap, för det råkade finnas hemma). Lite chili och aaahhh, bara att njuta. 

Så löjligt gott! 

Nu är det dags att krypa i säng och sådant. Natt! 

FREDAGSKVÄLL I TRÄDGÅRDEN...

Ja, men nu är vi väl ändå äntligen där? När det blir senare och senare innan jag får för mig att gå in. 
Än är det många sjungande fåglar som inte kommit, de där riktigt HC-insektätarna väntar än på att dyka upp. Men visst kvittrar det i trädgården, och ljuset sen. Som om jag inte fick nog!
Tänder ett gammalt skevt och lite fläckigt ljus i en vas som också fläckats under sina månader ute i lidret. Och fatet som rostat. Tillsammans finns där en sliten skönhet som jag bara blir så varm inombords av. Lite på samma sätt som när jag ser vackra rynkor hos äldre, gråa hår. Det är så vackert!

Jag älskar att gå ute och möta, väcka, upptäcka allt efter ännu en vinter. 
Tyvärr har våren och maj ändå börjat rätt mulen och med dis och dimma och regn till och ifrån. Men trots det så är det ljuset som är det viktigaste! Eller är det så att värmen kan utebli, solen kan utebli, men ljuset - DET kan man lita på att finns. År efter år. Och vi älskar det!
Hundarna får sina obligatoriska promenader. Först en med mig med båda hundarna, sedan tar konvalescenten ena hunden en sväng ner till stranden och sonen tog den andra på långlänk med grannens tjej och hennes hund. 

Så det blev bara jag och katten då. Och trädgården. I vårkvällen. 



Som många av er vet, eller har räknat ut, eller annars bara förstått så har den här trädgården för mig bara varit en temporär trädgård, så förståeligt nog så har jag inte satsat speciellt stort på den. 
Vi, sonen och jag, flyttade hit för tre år sedan med tanken att grabben skulle ha möjligheten att gå sina tre högstadieår med sina kompisar från barndomen. För mig var det viktigt att kunna erbjuda honom det. Och nu med facit på hand - har det varit en synnerligen bra investering. Ett bra val, helt enkelt.

Men nu är det dags för oss att dra vidare. Sonen börjar studera, med största sannolikhet, på annan ort i höst. Visserligen får vi vänta på det bekräftande till midsommar, ungefär, men troligt är det ju att det blir något annat. Och även om jag trivs alldeles förträffligt bra med både byn, orten, platsen, huset, trädgården och människorna här, så är det läge för mig att ta nästa steg. Igen.

Det här är en underbar plats, en skön trädgård, även om jag inte varken hunnit eller ens brytt mig om att sätta just min prägel på den. Den har varit fin som den är så jag har inte ens behövt göra om något för att trivas. Och det säger redan mycket! Och huset är ju en dröm.

När jag landade här visste jag att det var för en relativt kort tid. Och snart är det dags för mig, för oss, att lätta på kopplingen, eller ankaret då. Vi talar ju ändå om ett hus i en skärgårdskommun med havet ett stenkast bort, så ankar är kanske den mer korrekta benämningen.
Jag kommer att sakna havets närvaro. Men få annat i stället.
Det är alltid val man gör. Och ödet som spökar och styr och ordnar om.

Men innan vi är där att det blir något annat, där ligger en hel sommar emellan. Med ljuvliga kvällar i trädgården.
Med magiskt ljus och ljumma vindar. Och dem njuter jag alltid av, oberoende var jag råkar befinna mig.
Är det här, eller på andra sidan jorden, eller var som helst.

Och just idag, tror jag att det var min allra första riktiga trädgårdskväll, då gränsen mellan vårkylighet och föraningen om hur försommarsvalka i kvällen kommer att  kännas suddades ut lite grann.
Kändes nästan som pyttelite sommar. Nästan som vårmättnad. Ena stunden värme och så kyla igen.

Kylan från havet känns, bor man så här vid havet så är havet alltid närvarande.
I vind, i ljud i doft, i fågelliv, i bara den enkla vetskapen om att havet är där precis intill.

Det är något som känns i hjärtat - precis om man känner sin trädgårds puls i sina egna ådror.
Och det är det som är så fint med trädgård. Denna samklang.
Har man aldrig upplevt det - då har man aldrig haft den rätta av trädgårdar.




NATUREN GER OCH TAR...


Eller så där som det alltid varit. Och borde få fortsätta vara.
Ibland blir jag lite smått mörkrädd över hur ofta jag stöter på det faktum att människan alldeles förfärligt tappat bort sin kunskap och förståelse för naturen. Det där som våra föräldrar och farföräldrar fick med modersmjölken och inte hemskt mycket fundera över. Det fanns där sedan barnsben. Det har vi i nutiden nog tappat bort lite. Eller kanske till och med rätt mycket?
Vi vet hur smarttelefoner och ipadar funkar, men vi har tappat kontakten till naturen. Den verkliga kontakten till allt det övriga levande. Förutom vi.

Vårkvällarna börjar vara så där som de är när de är som bäst. Mitt i allt inser jag att klockan är halv tio, och jag pysslar på därute än. Skönt!
Tidigare på kvällen hade jag rensat upp lite i utkanterna av min trädgård, och snubblat över ett rätt stort gäng snäckor på kvällsvandring.

Jag blir ju till mig och samlar ihop så många och mycket jag hinner och tänker som första tanke förintelse. Trädgårds-jaget tar över naturskyddar-jaget.

Sedan när jag väl tagit bilden här ovan inser jag ju att de inte alls är samma sort, gänget i krukan.

Den randiga är visst ändå, trots allt, en helt okej typ, vill säga trädgårdssnäckan, som mest käkar alger och så, medan den brokiga är en lundsnäcka och gärna ger sig på mina trädgårdsväxter och får hostabladen att se ut som om de deltagit i någon skjutglad hobby efter en tid.

Så när du plockar snäckor i din trädgård - ge dig tid att se vilka de är. För de är faktiskt olika…
Dra inte alla över samma kam.
Snäckorna är precis som vi människor, lika och ändå inte.


Under mina glaskupor väntar ett gäng med fjädrar på att bli förädlade till något fint. Det är fjädrar av järpe. Den hade blivit under en bil, eller kolliderat med en. Jag vet inte. Men jag tog hem den och tog till vara fjädrarna. Bara det kan kännas främmande för många. För att man förlorat den där kontakten. 

Här väntar de nu under glaskupan (främst för att min katt inte skall tro att det är en hemsläpad leksak till henne) att jag skall ha tid att göra något fint av det. Kanske en drömfångare? Kanske en påskprydnad.

Tänker på att många människor faktiskt väljer att slippa tänka på det där "mellanstadiet" på saker från naturen. En fågel har fjädrar och är gullig och fin. En prydnad kan ha fjädrar och vara gullig och fin. Det är bara där emellan, då det är ett dött djur, varken mer, varken mindre som det är "otrevligt". 

Och ändå borde det inte vara det! 

Jag är absolut en anhängare av att djuren skall ha det bra. I alla lägen. Alltid. Allt annat är fel.
Men….!

Om en, låt oss ta en järpe då, dött på grund av av till exempel en kollision med en bil och någon funnit kroppen och tagit den tillvara är det då mer eller mindre jobbigt/äckligt/obehagligt att veta att fjädrarna kommit från en fågelindivid som förvisso mött ett sådant öde men fått leva fri och vild tills dess än att ta till sig ett fjäderprytt föremål som man inte har en aning om vilket liv fågeln haft, kanske som burfågel.

Det här är en evighetsdiskussion. För mig är den påkörda fågelns fjädrar som jag själv plockat tusen gånger mer okej och faktiskt mer naturliga än fjädrar som jag köper i en steril plastpåse någonstans. Eller rentav i en färdig produkt. 

Jag vill ha kvar både förståelsen och kontakten till verkligheten i naturen, sådan som den är.

För om jag inte hade det så skulle jag ta livet av alla snäckorna i min trädgård, också dem som faktiskt är harmlösa och till och med är till nytta i min trädgård, om inte annat så som föda åt andra…

Tänk vilket ansvar vi ändå har att veta vad man gör och när och varför. Och att inte ha det, utan bara gå på primitiv första-känsla…Jag vet inte om det blir så bra, ändå?

Nä, nu skall jag dra mig till fjäderholmarna och ge mig själv en skön och välbehövlig natts sömn.
Det har varit fullmåne här - om än fint kamouflerat bakom lätta moln - men ändå fullmåne. Sådant påverkar den där naturliga del av mig som jag inte helt har kontroll över.

Känns bra, men samtidigt lite besvärligt på något plan, att naturen påminner oss nu och då att vi nog sen också bara är en liten fånig detalj i det stora hela och att vi inte alls behärskar allt, ändå! 


Jag tror ju att man behöver ibland riktigt ta och tänka över hur man förhåller sig till naturen. Och vilka val, om än små, man gör i sin vardag.

Idag har jag lärt mig skilja på fläckiga lundsnäckor och trädgårdssnäckor. Vilka är the god and the bad guys. Igår visste jag inte det. 

Sedan en tid har jag valt bort kött som jag inte vet hur det varit då det levde. Numera är det mer okej att veta att jag käkar en hjort från grannskapet, kalkonen från gården här nära. Det är så mycket mer okej än att käka anonyma broilers och billig köttfärs någonstansifrån. Då väljer jag vegetariskt. 


Och därför är fjädrarna från "min" järpe så mycket mer "värda" än de köpta i en anonym plastpåse i en pysselbutik. För att jag vet. De här fjädrarna fick verkligen vara vilda och fria in i det sista. Att det sedan blev jag som skulle rycka loss dem från fågelkroppen - det är bara en ära som tilldelades mig. En möjlighet för mig att förankra mig i historien och i det naturliga. 

Så viktigt att inte tappa greppet - om det naturliga. Och det verkliga. Varifrån allt är. Och varför. 

Samtidigt som jag blir störd över alla som tappat kontakten med naturen, kan jag bli jättestörd över de som connectat lite väääl mycket till naturen och lite tappat verkligheten på vägen.

Lagom är bäst - en gammal och rätt beprövad sanning. 

Skönhet och sådant viktigt kan gömma sig i snäckor och i fjädrar, och där man minst anar det…….