FINNS EN FÖRSTA GÅNG FÖR ALLT...

Midsommarafton.

Eftersom mina ungar med kompisar invaderat alla stugor och krypin, småsneda bastubyggnader och lider som finns i släktens ägo så kom det sig att det blev för andra året i rad en

midsommar i stan.

Egentligen - om man skall vara ärlig, så var det riktigt, riktigt okej! 

Mer än okej.

Vad jag minns har jag de senaste 25 åren varit den som stått för att midsommarmiddagarna

har det på bordet som midsommarmiddagar skall ha.

Jag ogillar inte alls att det inte är så i år....! 

Vi hade planerat dra ut på stan (stan är Helsingfors då) och kolla in något mysigt 

ställe att äta på. Bara vi två. 

Nå, just den delen av planerna spoilerades. Helt konkret. Spolades ner.

Den andra delen av 'vi två' vaknade nämligen med kräksjuka och följaktiligen inte helt

på hugget för fancy dinner liksom. 

Hade kanhända varit lite bortkastade gullkorn.

*

Mot kvällen var han ändå i bättre form men käka ute var kanske inte 

ändå högst på hans prioritetslista. 

Så lite oväntat blev det så att vi åkte iväg till en närliggande 

sjö där han kunde testa sin nya våtdräkt för simning i öppen sjö.

Det var mer att känna efter om den känns som (tvångströjor) skall

än att träna öppen-sjö-simning.

Mig får man inte frivilligt i så kallt vatten och sådana mutor att jag skulle

göra det - det kanske inte ens finns?

Men vad gjorde jag då? 

Ja, jag....herregud....under tiden joggade jag runt sjön. 

Inte ett utan två varv! TVÅ! 

Okej - sjön är liten. 

Egentligen bara ett litet träsk, fast sjö låter ju lite bättre.

Har aldrig hänt att jag skulle tänkt mig göra sicken galen 

midsommaraftons-syssla någonsin! 

Hemkomna snurrade jag ihop en ytterst simpel sallad

av ingredienser som knappt fanns. 

Vi kokade några potatisar och öppnade en burk sill.

Så underbart enkelt efter alla år(tionden) av tillskruvade middagar.

Nej, nej, det här är inte från ikväll! 

I veckan som gått hade familjen nämligen strålats samman över en

middag i stan så det gjorde inget alls att midsommaren 

blev som den blev.

Snarare tvärtom. 

Och jag lufsade runt sjön eh, träsket - bara det! 

Skön helg alla och envar! 

:)

VERKLIGHET OCH "VERKLIGHET"...

För en tid sedan träffade jag på en person som talade om hur viktigt det är 

att bygga upp sinnebilder för hur man vill leva sitt liv och på det 

något lättköpta sättet liksom förvandla sitt liv till det.

Ja, men ni vet? Vi har alla läst något liknande i någon glassig

tidning hos frissan, eller i tandläkarens väntrum. 

Fast i den sistnämnda är man kanske inte så koncentrerad på vad

man läser. Eller ens om man läser, eller bara med dåligt dold nervositet prasslar 

med tidningssidorna. Ja, eller nåt...

Nå, idag när jag körde hemåt så var jag i den starka tron på

min sinnebild att jag minsann snart skulle glatt skutta i  joggingdojorna och 

ta min ivriga hund med och ge mig ut på vårens första löp(nåja...)runda.

Någon kilometer innan jag kommer hem börjar det snöa och regna om

vartannat. Kilar via butiken och blir genom blöt bara att löpa över parkeringsplatsen. 

Är alldeles för hungrig för att besinna mig och lämna 

getosten i hyllan. Och surskorporna. De är en ny kärlek. I kombination.

Det var ju inte några hälsosamma smoothie-ingredienser jag hade lastat i min 

butikskorg precis. 

Ja, ja...jag ska ta itu med vinterkilona som smugit sig på. Jag är så på 

randen av den där beslutsamhetspunkten då man bara bestämmer sig.

Men riktigt, riktigt där är jag inte. Inte idag i alla fall. Inte än.

Där smulades min första sinnebild.

När jag kom innanför dörren mindes jag plötsligt att jag hade ett möte

att närvara på ikväll, bara att slänga osten i kylskåpet, mata hunden och

gå en snabb tur ut med den. Det kan man inte kalla motion.

Inte ens med bästa vilja. Vi var ute tre-och-en-halv-minut.

Eller vad det tar för en terrier att aktivera sin ämnesomsättning.

I regn-rusk-usch-väder går det fort.

Vinden tilltar hela tiden och regnet likaså.

Mina inre bilder av mig "susande" fram över nysopade  trottoarer smulas

alltmer sönder, för att inte säga att de pulveriseras till små atomliknande

spillror av vilja. Svag vilja.

*

Just idag gick det väl sådär då med att förverkliga sinnebilderna jag hade.

Min verklighet är den att efter mötet sjönk jag ner i soffan, med en 

hund snusande intill. Ljuslågorna fladdrar till på bordet från draget från

de gamla fönstren. Det blåser och regnar därute. 

Kryper djupare ner bland filtar och dynor och hugger tänderna i

en surskorpa med getost. 

Inte ens bilderna ovan är från idag och följaktligen inte helt sanna, de heller:

Tulpanerna är nu nästan utblommade och inte skiner solen.

Och väl är väl det för fönstren är inte så rena som de ser ut. Allt annat! 

Också det är en synvilla. 

*

Bara regnet skulle upphöra, och vinden och kylan, så skall jag!

På riktigt skall jag! 

EN RISIG KÄNSLA...

…har jag, lite som Mårbackan här. 

Har väl varit till och ifrån trött i en längre tid nu. 

Har lite träffar med både läkare och laboratorietanter om vartannat så 

troligt är väl att det skall hittas någon förklaring till min trötthet.

För det här kan nog inte längre förklaras med att jag har lite "mycket" i mitt liv.

För just nu har jag inte ens det. 

Mitt liv lunkar på i den mest behagliga sensommar-takt och jag känner mig 

inte stressad på något plan alls. 

Men det skall väl få sin förklaring.

Varför jag skriver det här? 

Jo, för det är klart att jag känner att min trötthet liksom rinner över i allt jag gör.

Det syns och känns och finns. 

Och när man inte gör så mycket så blir det inte så mycket att skriva om heller.

När hjärnan är slut på kvällarna, så orkar den liksom inte pyssla ihop något 

tänkbart och läsvärt.

Att skriva om att jag sover som en klubbad björn är väl sådär av intresse.

Upplever lite att min vardag är som att se målning torka…

Och jag avskyr det! 

Jag vill ha tillbaka mitt energiska jag! 

Jag har väl, som sagt, länge skyllt på omständigheterna och 

litat fullständigt att kroppen nog bara fixar till det bara jag får sova,

bara jag äter vettigt, bara jag rör på mig lite mer, bara jag får lite mer

egen tid. Ge mig en semester och jag är hundra igen.

Lite så.

Men tji fick jag, i början av sommaren så skulle jag börja jogga igen som jag

gör varje år. Inte så där springa-maraton träna, men nog så att jag kan ta mig fram någon kilometer 

utan större problem. I år gick det inte.

Jag övade och tränade och medan sommarn ledde så blev jag bara sämre. Inte bättre.

Det blev tyngre och tyngre fast det borde vara tvärtom.

Och här för någon vecka sedan så fick jag mjölksyra i benen av att smålunka en kilometer! 

Och när det upprepade sig igen och jag bara står och kippar efter andan…

…då ringer jag snällt till doktorn.

Nu är jag förstås i "den där" åldern att det börjar hända saker i kroppen, men

jag skall fylla femtio - inte hundra, som det känns nu.

Nå vi får se vad jag har ihop med mig…

…tänk om det bara är latmasken som bitit?

Nja…det finns ju den som ser till att jag får ihop mina steg varje dag i alla fall.

Även om stegen för tillfället samlas in i gångfart istället för att löpa fram dem.

Väntar på att höstens yoga skall börja, för även om jag försöker

hålla en rytm i yogapassen här hemma också så äääär ju sommaren den där årstiden

då så mycket annat kan komma i vägen istället.

Och så är det ju i ärlighetens namn så också att 

när man är trött och risig så känns det inte alls lika skoj att göra…

…något alls. 

Och vips, så har man en dålig cirkel.

Och där tror jag att det är viktigt att reda ut vilket var först.

En risig känsla eller en dålig cirkel.

Jag tror det var risigheten hos mig.

Och nu skall det utredas varför det är så! 

Ta hand om er! 

OJ...

Satt den där redan? 

Den där sköna känslan efter en löprunda? 

Inte så att jag inte skulle ha tuffat på som ett rostigt tåg, men det gjorde inte ont i benen längre. Ingen tanke på att helst såga av dem efter halva rundan. Och banne mig jag tror hunden "behövde stanna in för att sk..ta" betydligt färre gånger än tidigare.

Och minsann, kändes det inte bara skönt i hela mig när jag kom hem, även om ansiktet glödde och andningen pep. Men det var skönt. Och så den där känslan där i duschen, att det nog inte sen heller är så pjåkigt att jogga runt en runda. Synd att jag måste vänta till i övermorgon! 

Det är DEN känslan som är så underbar! 

*

Nu skall ni alltså inte tro att jag är ute och ränner runt halva byn var och varannan kväll, nej då.

Jag har (äntligen) lärt mig att ta det lugnt i början, lyssnat på dem som vet.

Så min runda är ynkliga 3,98 km. Jag räknar generöst med fyra kilometer om jag rundar huset åt "fel håll" när jag kommer hem. Hih! 

Men jag tuffar fram sakta men säkert. 

Släpar ju dessutom på något extra litet myspys-kilo från vintern, så steget är tungt och 

andningen inte helt oansträngd, om man säger så. 

För någon som löper "på riktigt" är det här helt fånigt, men jag vill egentligen mest skriva ner de här raderna för dem som kanske, som jag, vill känna på hur det är. Som har ben som blir så in i helvetet sjuka efter bara ett par kilometer och som knappt kan ta sig ner för fem trappsteg nästa dag. Trots att man stretchat. För dem är dessa rader.

Det går nämligen över - ovanligt fort också - bara man tar det riktigt, riktigt piano där i början.

Första gången sprang jag kanske 200 meter, om ens det innan jag gick tills andningen lagt sig och så sprang jag igen tills…och så höll jag på. Och jo, det var knappt så jag kunde stappla hem de första gångerna, så sjuka var mina smalben, men jag vilade en dag extra och så gav jag mig iväg igen.

Och nu, idag var det nästan magiskt. Det kändes skönt att springa, märkte att jag orkade bra många flera lyktstolpslängder än innan och som sagt - jag kunde ge mig ut igen på direkten igen. 

Bara DEN känslan! 

Och nu är det liksom bara min tredje "jogga"-vecka som just dragit igång.

Och nej, jag har inga som helst mål att slå tider eller sträckor att förlänga till det oändliga eller att vara bättre än grannkärringen eller att kunna springa maraton på tolv dagar. Inget sådant.

Jag vill bara känna den där känslan av att stå i duschen efter en runda och 

bara längta efter att få ge sig ut på nytt. Bara det! 

Och jag vill lite nog dela med mig - för kan jag så då kan baske mig vem som helst. 

Och just nu känner jag ju en sådan endorfinrusch att jag helst släpade ut alla jag känner! 

Säger jag, som älskar mitt soffhörn över allt på jorden! 

Oj...