…har jag, lite som Mårbackan här.
Har väl varit till och ifrån trött i en längre tid nu.
Har lite träffar med både läkare och laboratorietanter om vartannat så
troligt är väl att det skall hittas någon förklaring till min trötthet.
För det här kan nog inte längre förklaras med att jag har lite "mycket" i mitt liv.
För just nu har jag inte ens det.
Mitt liv lunkar på i den mest behagliga sensommar-takt och jag känner mig
inte stressad på något plan alls.
Men det skall väl få sin förklaring.
Varför jag skriver det här?
Jo, för det är klart att jag känner att min trötthet liksom rinner över i allt jag gör.
Det syns och känns och finns.
Och när man inte gör så mycket så blir det inte så mycket att skriva om heller.
När hjärnan är slut på kvällarna, så orkar den liksom inte pyssla ihop något
tänkbart och läsvärt.
Att skriva om att jag sover som en klubbad björn är väl sådär av intresse.
Upplever lite att min vardag är som att se målning torka…
Och jag avskyr det!
Jag vill ha tillbaka mitt energiska jag!
Jag har väl, som sagt, länge skyllt på omständigheterna och
litat fullständigt att kroppen nog bara fixar till det bara jag får sova,
bara jag äter vettigt, bara jag rör på mig lite mer, bara jag får lite mer
egen tid. Ge mig en semester och jag är hundra igen.
Lite så.
Men tji fick jag, i början av sommaren så skulle jag börja jogga igen som jag
gör varje år. Inte så där springa-maraton träna, men nog så att jag kan ta mig fram någon kilometer
utan större problem. I år gick det inte.
Jag övade och tränade och medan sommarn ledde så blev jag bara sämre. Inte bättre.
Det blev tyngre och tyngre fast det borde vara tvärtom.
Och här för någon vecka sedan så fick jag mjölksyra i benen av att smålunka en kilometer!
Och när det upprepade sig igen och jag bara står och kippar efter andan…
…då ringer jag snällt till doktorn.
Nu är jag förstås i "den där" åldern att det börjar hända saker i kroppen, men
jag skall fylla femtio - inte hundra, som det känns nu.
Nå vi får se vad jag har ihop med mig…
…tänk om det bara är latmasken som bitit?
Nja…det finns ju den som ser till att jag får ihop mina steg varje dag i alla fall.
Även om stegen för tillfället samlas in i gångfart istället för att löpa fram dem.
Väntar på att höstens yoga skall börja, för även om jag försöker
hålla en rytm i yogapassen här hemma också så äääär ju sommaren den där årstiden
då så mycket annat kan komma i vägen istället.
Och så är det ju i ärlighetens namn så också att
när man är trött och risig så känns det inte alls lika skoj att göra…
…något alls.
Och vips, så har man en dålig cirkel.
Och där tror jag att det är viktigt att reda ut vilket var först.
En risig känsla eller en dålig cirkel.
Jag tror det var risigheten hos mig.
Och nu skall det utredas varför det är så!
Ta hand om er!
3 kommentarer:
Även om Mårbackan är lite vissen så är den vacker!
Konstigt men så har jag det också. Jag har misstänkt att gluten är orsaken, men det tror inte läkarna på.
Till hösten får jag en kallelse till ett större sjukhus, men väntan känns lång och under tiden jag sover bort tillvaron.
Utan hund har det blivit en nedåtgående spiral, inga långa promenader och därmed sämre kondition.
Hoppas du blir utredd snart och att du får träffa är en bra doktor. Så här kan det inte fortsätta!
Ta hand om dig du också!
/Cia
Det ligger en rishög här också...nämligen jag i egen hög person.../Lilla gummann
Jag fick delvis förklaring till min risighet - har sköldkörtelvärden som fått lite spratt. Inte låga nog för att det skall betyda medicinering i detta skede, ligger precis inom det man anser vara ok...men det skall följas upp och tills dess får jag försöka släpa mig fram i vardagen. Skönt i och för sig att alla andra prover visade fina värden, men att vara ett gränsfall känns inte heller okej. Inte med en läkare som noll-lyssnar på vilka symptom man har utan bara glor på provsvaren. Att sedan norm-värden dessutom verkar variera mellan olika laboratorier är riktigt frustrerande. Jag landar nämligen precis på mitten. I ett annat labb skulle jag vara utanför normvärden. Frustrerande? Nå lite nog…! I synnerhet som samma läkare erbjöd mig depressionsmedicin för min trötthet som FÖRSTA åtgärd - och det efter att han träffat mig första gången mindre än tio minuter!! Jag tror inte jag skall skriva här vart jag tyckte han kunde stuva dem…..Och det gör mig skrämd att det verkar som om läkarna faktiskt kanske känner mer i sin egen plånbok av att man skriver ut vissa läkemedel fram om andra. DET om något gör mig illamående! Jag kanske skriver ett eget inlägg om det efter ett tag. Nu är jag så upprörd över det så jag skall nog bara skriva av mig i en kommentar som försvinner i alla kommentarers himmel….;)
Skicka en kommentar