…är nog alltid lika underbart. Bara att just den här
sommaren hade jag nog gärna någon morgon vaknat till en havsvik som
inte brusade och inte bubblade vilt och bara höll sig lite lugn ett tag.
Samtalsämnet nro Ett bland semesterfirare är alldeles säkert vädret i år.
Och om man nu skall vara ärlig så har det åtminstone varit rättvist kyligt och kallt
och regnigt åt alla. Som om det nu skulle vara någon tröst - för nån?
Men här vaknar jag alltså, till tärnornas skrän och havets brus.
Inte klagar jag nej. Men ändå…ja ni vet?!
En fördel är dock att här ute kan man strunta i att fixa håret,
i den här vinden står testarna ändå rakt upp och rakt ut och i
ärlighetens namn så gör det att de flesta ser ut som om man inte tvättat
året på ett år eller så.
Ja,ja…sitter och lyssnar på ett morgonprogram på radion, lördax och
där skall de strax börja tala om krig och kriser, och
vips känns mina små vardagskriser inte speciellt besvärliga alls.
Jag skulle ljuga som en tonårig snattare om jag sade att jag inte hade låtit tanken
smyga sig in i mitt innersta fundersamma jag.
Bara det att jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig till de här tankarna.
Något mycket primärt i mig säger att så som världen ser ut i dag, så kan det
bara sluta i en, om inte krig, men i något stort och mycket omvälvande
för att helt enkelt få mycket "rensat" av system som blivit alldeles för
tungrodda och som kanske inte kan köras ner på annat sätt…
Varifrån kommer alla dessa tankar i mitt huvu?
Egentligen skulle jag så mycket hellre sätta fokus på om mina naglar är lackade
eller inte när jag skall på jobb, eller om jag borde köpa nya skor…
Förmodligen skulle jag ha lugnare sömn och mindre rynkor i pannan om
det vore så väl, men man kan väl inte alltid välja sina tankar?
*
Visst det finns en härligt, rörig samling ytligheter och så i mitt liv också,
och tack och lov för det! För det kanske också är så att det ytliga bär
och får en att flaxa fladdrigt över eller igenom en del av världens dåliga
nyheter. Men att helt stänga ögonen och öronen och hjärnan för vad som
är på gång ute i världen är i min värld lite skrämmande.
Vi har i historien sett hur mycket vansinnigheter lyckats genomföras bara genom
att människorna, folket, blundar och vill inte se. Eller kan inte.
Eller bryr sig inte.
Ett krig, eller en konflikt nu, skulle knappast bli som kriget senast.
Det finns andra vapen att ta till, andra kanaler att slå ut samhällen på.
Eller en mix av det.
Som vi i går kväll satt och diskuterade med lillungen;
när kommer man i framtida historieböcker att läsa att den teknologiska eran startade?
Vi talar nu om en framtid där Internet of things är en självklarhet. Där ditt kylskåp
kanske i framtiden skickar meddelanden till din läkare, din arbetsgivare, eller ditt
försäkringsbolag om vad du äter. När dina skor meddelar hur många steg du tar per dag.
Men när började den här nya tiden?
Var det redan på 1980-talet när mobiltelefonerna kom, de första.
När internet blev vanligt.
Det är knepigt att när man är mitt i något se hur man kommer att se på det i framtiden.
Och med den tanken som ändå på något sätt är riktigt främmande;
tänk om det tredje världskriget - eller vilken kris vi nu kan ha på kommande - redan
finns här? Vi har bara inte kapacitet att se det nu.
Vi får vara efterkloka och om tio eller tjugo år sitta där vid våra rödvinsglas
framför brasan och och humma antingen;
-ja herrejee…så vi oroa oss i onödan då 2015!
eller
- om vi bara sett då vad som var på kommande år 2015!
Oberoende så går sommaren, den som inte riktigt var, mot sin egen höst.
Vassen rasslar som den bara gör i sensommaren.
Skogen är smällfylld av kantareller och det är ju här och nu
som ändå gäller. Bara det att man ofta tar sina tankar med sig
hur här och nu man ändå är.
Kan hända förutom just nu då jag tycker blåsten över fjärden nästan
lyckas brusa sönder varje tanke jag har.
Näsan rinner i vinden, jag går in för att hämta sockor och filt över axlarna.
Fingrarna är lite stela av kyla när de dansar över tangenterna.
Solen som kommer och går, mest går värmer så där.
Här tar vinden över och kyler ner varje liten solstråle.
Och nej, det är inte precis så att man längtar sig sned att få hoppa i böljan den blå.
Jag blundar och minns somrar då man tacksamt kastat sig i plurret och låtit havets vågor
svalka ner kroppen. Hur man kommer upp uppfriskad och härligt sval.
Nu är man liksom härligt sval redan i starten.
Och bara om man vill känna sig nerkyld så är en simtur ett alternativ att ta på allvar.
Sådant idag.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar