…ni vet.
Det finns de där underbara smakerna som hör vissa årstider till och som man
kan längta sig sönder efter varje år.
För mig är de kräftor. Naturligtvis.
Men nästan lika starkt känner jag för kronärtskockan.
Så när jag snubblade på dessa i butiken som behövde jag inte hemskt länge fundera på
vad vi skulle äta till middag.
Brukar väl göra som man gör mest.
Jag sköljer skockorna ordentligt och slänger dem sedan ner i kokande vatten
som jag saltat och klämt i en halv citron. Till två eller tre skockor.
Brukar låta dem koka en halv timme eller 40 minuter.
Går bra att testa, när fjällen lossnar lätt så är det klart.
Bara att avnjutas…ommmnomnonommm!!!
Att få sitta i sensommarens kvällssol och peta loss fjällen, doppa dem i smält smör och
suga loss det mjälla "köttet" från fjällen.
Det är sååååå gott. Och det finns en viss likhet med att äta kräftor.
Pysslandet med maten, men också det där att man blir så förvånad när man
plötsligt märker att man är jättemätt - på lite plockmat.
En blomställning kronärtskocka är helt nog.
Den är ju släkt med tisteln och man skördar den precis innan den börjar blomma.
Något år har jag odlat dem själv, men inte i år.
Tvivlar dessutom på att de skulle hunnit bli klara i år - så kall sommar som vi haft.
Eller kanske sensommarhettan gjort sitt?
På morgonen fanns det bara kvar utsugna fjäll och de kvarglömda avbrutna stjälkarna.
Förutom att de här växterna är så galet goda så är de intressanta i sitt växtsätt också.
Med sina fjäll att suga på, sitt skägg som inte är ätbart (eller inte i alla fall speciellt gott)
Och så det där skock-hjärtat som är som sammet för gommen.
Jag är en riktig skockoman.
Gillar ju jordärtskockans smak också.
Där finns redan lite höstsmak i det.
Tänk!
Fågellivet i viken var tyst, även om gässen har börjat samla sig.
Skäggdoppingen har en snart flygfärdig unge och svanparet visade upp sina
tre ungar. Men i övrigt var det tyst.
Skarvarna pilade fram och tillbaka över fjärden.
Det var sensommar i luften, nästan lite höst faktiskt, fast temperaturen var högre än vi
vant oss vid under sommaren som gått.
Det var ändå något i vinden, i växterna, i djurens beteende som
var så där vackert tung och trygg.
Som hösten.
En smak av…mogen kronätskocka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar