…där i korgen ligger, eller står närmare sagt, det nytvättade vita
överkastet bland kuddar och filtar och väntar på den snart annalkande flytten.
Bakom korgen står min älskade nya sovsäck och undrar om vi inte sen heller skall
ännu ha en gemensam natt eller två i höst innan det är dags för vintervila.
Vi får se, vi får se…om det finns tid till det.
Så trevlig var dock min upplevelse från sommaren att varför inte?
Bara tid skulle finnas…
Det är inte riktigt än läge att flytta, men så småningom börjar
det i alla fall vara dags att börja sopa ihop mina grejer.
Skönt att inte behöva göra det med någon tidspress utan
kunna ta det i den tidtabell man vill.
Lyxigt, eller hur?!
Och när man nu en gång har tid så blir det till att lite fastna för de där
grejerna man har undanstuvat i än den ena lådan och än det andra skåpet.
Idag hittade jag en kanin, som jag sydde åt ungarna då jag väntade min
yngre grabb, nerklämd, bortglömd och lite dammig i en låda på vinden.
Nu fick han nog komma fram ett tag och lufta på sig på mitt fönsterbräde.
Sen får han åka ner i en flyttlåda igen.
Lilla Kanin.
I sinom tid.
Funderar en hel del på vad annat jag skall packa ner och vad som skall få
gå vidare till någon annan.
En del kanske skall sparas om killarna mina vill ha,
eller för att jag inte kan bestämma mig,
men mycket kommer också att få ett nytt hem.
Jag gillar ju ting, men hakar mig hemskt sällan fast vid dem.
Är det dags att låta dem gå vidare, ja då är det dags.
En del saker stannar.
Som en liten självsydd kanin då…typ sådant.
Och skåpet som hängt med sedan jag flyttade hemifrån.
Jag tror bestämt att det skall hitta en ny plats, det med.
Och så har vi det här med färger.
Jag tänker liksom alltid i färger. Känner i färger.
Älskar alla jordnära nyanser och har lite svårt för starka färger.
Eller jo, om de är brutna och milda, pudriga och fina.
Men inte så där starka som mycket pigment.
Så har det alltid varit, och så kommer det att vara.
Det är så jag är.
Bara att kika in i min garderob säger redan hur det ligger till.
Murrigt, murrigt.
Och är man en sådan som jag så finns det inget bättre än höst.
För då är liksom allt vackert murrigt.
Skönt, mjukt, vänligt, snällt och murrigt.
Som varm choklad sådär.
*
Visst är det sommar kvar än,
men jag älskar att höra hösten viska tyst i den tunga vinden,
vemodigt ropa i gässens första plogar.
Känna den svaga doften av hösten i skogens mossa,
smaka den i bärens sötma, i svamparnas strävhet.
Allt det vackra finns där.
I det murriga.
Och allt det här finns framför mig. Oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar