…om det är något mina barn är ungefär lika urusla på som jag så är det att fota.
Eller hur urusel jag var i deras ålder.
Och nu kan jag svära fula ord över det! För det finns inte så rasande många bilder av
mina ungar, eller något annat för den delen, från tidigare år.
Det är ju först under de senaste året jag begripit mig på att det kan finnas en viss point med
att föreviga vissa saker i livet.
Numera förevigar jag ju det mesta från dammråttor till svallvågor i viken, men det har funnits en tid
då jag inte ens brydde mig om att ta kamera med på mina resor.
(lååååångt före telefonerna hade den funktionen).
Nå, mina grabbar verkar ju inte vara ett skvatt bättre.
Den äldre, som ju snart är inne på sin tredje månad med att
tåg(och buss) luffa runt i Asien, är kanske ännu sämre än jag varit. Någonsin.
Mycket sporadiskt skickas det bilder över WhatsApp och då också oftast för att
jag mamma-tjatat till mig lite bilder om var han snurrar runt.
Så nu tänker jag bjuda er på en mycket sparsmakad version av grabbens resa, so far.
*
Han startade alltså i början av juli med att pricka in en träff med sin älskade tjej från Sydkorea,
Heyin, på flygfältet i Singapore.
Med en knapp timmes mellanrum landar deras plan och de unga tu
möts igen efter ett särboförhållande på tusentals km och ett halvår i tid.
Vem har sagt att ung kärlek är enkel?
De startar med att vara i Singapore en tid, jobbar och studerar online och hyr en lägenhet med
tillgång till kontorsuppladdning en bit utanför Singapore.
Bilden ovan är från deras lägenhets fönster.
När de jobbat klart och levererat det som krävs av dessa unga tu, som totalt lever
sin arbets- och studievärld totalt online, drar de vidare.
Från Singapore tar de tåget till Kuala Lumpur där de stannar en tid och hyr ett rum i China Town.
Monsunregnen börjar och det är snart dags att dra vidare.
De luffar genom hela Malaysien upp till de norra delarna, där de stannar några dagar
på ett hostel vid Indiska Oceanen.
Och här har ni honom.
I en mycket sällsynt "selfie" - han roar sig inte speciellt mycket med det heller.
Iklädd hatten som hans lillebror köpte åt honom då vi var i Madeira för något år sedan.
Då lovade han att alltid bära hatten på alla sina resor - ett löfte som hittills hållit.
Börjar snart vara så att om den hatten kunde berätta.
Ett rart bro-löfte.
Och när jag ser den där bekymrade rynkan i pannan, även om den förmodligen på
bilden är förorsakad av solen, så fylls jag av en sådan längtan efter just den här
unga människan, mitt barn, som likt mig delar en oro för den värld vi har att
möta i framtiden och hur viktigt det skulle vara att vara redo för en alldeles ny tid.
I en alldeles snabb takt.
Och jag kunde skriva en hel bok om det. Och han kunde skriva två.
Och hans tjej ett par böcker till.
För vi står inför enorma ändringar, det är nog bara att inse faktum.
Och att utvecklingen går i en sådan fart att vi inte ens riktigt kan ta det till oss idag.
Samtidigt blir det ju så paradoxalt alltsammans.
Där är han, mitt i centrum av framtidsteknologin och vad allt det kommer att medföra.
Vi talar 3D-printning av i princip vad som helst. Alltså…Vad Som Helst.
Hittade just idag en länk där man printat ut en "3Dvarius" - alltså en kopia av en
äkta Stradivarius-violin som låter nästan som en äkta en…bara att kostnaden
är någon miljon billigare. Och man kan printa hur många som helst.
………
ja, tänkte låta den tanken sjunka in i ert medvetande.
För det tar en tid att förstå vart vi, på riktigt, är på väg.
Och det finns hundratal, tusental olika möjligheter.
Och det är inte ens science fiction - vi är redan där.
Att vi snart kan printa ut, i vilket material vi vill, precis vad vi vill.
Det är hisnande!
………
Men så finns det ändå något så hisnande som till och med får
min grabb att plocka fram sin mobil och börja…..fota.
Och det är Angkor Wat i Kambodja.
(innan det har han och hans tjej tagit sig genom stridsområden i gränslandet
mellan Malaysia och Thailand - lite nervöst för en ändå rätt så tålig och härdad
mamma då grabben meddelade sitt och tjejens passnummer så jag skulle kunna kontakta
konsulatet och meddela dem försvunna ifall jag inte hörde av dem inom 40 timmar.
Att de var i samma område som det skett kidnappningar av västerlänningar
(också några finnar som satt som fångar någon månad)
var ju lite…kusligt så där.
Nå, allt gick vägen. Militärjuntan var med på tåget och militär
helikoptrar flög framför och breved tåget för att försäkra säker framfart
genom de oroliga områden.
Och de kom fram till Bangkok.
Mycket försenade, men dock.
I Bangkok bodde de hos Ham, som är från Bangkok, jobbar i Dubai, men träffade min
son på ett hostell i Wien där han bodde en natt innan skulle möta upp mig och lillungen i
vintrars. De bytte "virtuella visitkort" och Ham var hos oss i somras och smakade på
finskt stugliv och bastu (perkele) och nu bodde grabben med tjej hos Hams
föräldrar i Bangkok i en knapp vecka.
(så där mellan raderna så besökte grabben o co. templet som utsattes för
bombdåd i Bangkok bara några dagar innan det smällde där..)
Och från Bangkok hoppade de på bussen och skumpade iväg genom Thailand till Kambodja
och där efter några stopp på vägen till Phnom Penh.
Där stannade de lite längre än de urspungligen tänkt för hostellet var fint.
Och när man reser som de gör.
Varför inte?
Stannar man en längre stund på en plats kan man jobba fast sig.
För båda har ett jobb som sköts över nätet.
Och det är ju bara så fantastiskt.
Jag är sååååå "avundsjuk". Jag vill också kunna sköta mitt jobb
från vilken plats i världen som helst. När som helst. Hur som helst.
Bara det blir gjort.
Och det är ju dit vi är på väg.
Och det gör hela tanken på gränser lite suddig.
Men jag skall kanske inte nu gå in på just den tankegången.
Nu kollar vi var grabben yrar runt.
Som jag sade…det kräver en hel del för att grabben skall plocka fram sin (telefon)kamera.
Så när han äntligen gör det så vet man att nu var det något som fick
hjärtat att stanna för honom…typ.
Angkor Wat
En av världens sju under.
På 1100-talet byggt tempel.
Världens största religiösa byggnad.
(och det lär ju finnas rätt många andra byggnader som tävlar i den klassen…)
Byggt utan murbruk, med skarvar som knappt syns - så exakt ligger stenarna mot
och på varandra. Bara det, liksom!
Området är 285 fotbollsplaner stort.
Bara att ta in det liksom.
Och här har det stått i över tusen år.
Och nu sussar min grabb skönt i Seam Reap för att snart hoppa på bussen till Laos.
Hoppas det kommer något litet förirrat foto till en lite mamma
så hon kan sno ihop ett inlägg om det.
*
Men så åker mina tankar till en helt annan del av världen…
Palmyra i Syrien. Tusentals år gamla byggnader, ruiner som ISIS nu
förstör….hur tänker man där?
Att straffa kulturarv och tusenårig historia som inte på riktigt har ett dyft med att
göra med hur saker är idag. Hur tänker man?
Nå, innan jag snöar in mig på den tankebanan...
Är så glad att han får uppleva allt detta.
Min älskade unge, i sötaste crocodile-dundee- hatten som lillebror köpt.
Och jag kan bara delge en liten del….så om den hatten kunde berätta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar