LIVET I EN LÅDA

Eller i några lådor då, om man skall vara ärlig.  Det är ännu ett tag innan vi kommer åt att flytta, men i och med att även båda våra gossar har inom loppet av några månader hittat nytt boende åt sig så har det hänt sig att en byrå härifrån, och ett skåp därifrån och lite hyllor från vårt hem har hittat sig till deras nya hem. Och eftersom jag inte riktigt än vet hur jag vill ha det i nya lägenheten så har det inte blivit att skaffa ersättande saker utan grejer har stuvats färdigt in i lådor. 

Några söta - och smått komiska - grejer har också dykt upp i lådor som varit lagrade. Som den här "stjärngossen". Då min äldre gick på tvåan i skolan var det deras tur att stå för luciatåget under julfesten. De gjorde också dockor som skulle föreställa dem själva, så i klassrummet fanns ett lussetåg av dessa dockor. Och det är kanske det mest underbara lussetåg jag någonsin sett. De var så bedårande. Fula på det där sättet som får en att bara vilja fnissa, och jag mindes när vi föräldrar på julfesten kom i i klassrummet och barnen fick ta hem "sin figur" så hade många föräldrar verkligen svårt att hålla sig för skratt! De är just så ful-charmiga. 

Den här skall nog inte packas ner i den djupaste lådan, till jul skall den minsann få  pryda något hörn av nya hemmet. Och få mig att fnissa lite. 

Men ja, lite med hatten på sned är hela hushållet. Det är full fräs hela tiden. Idag var de nya ägarna och presenterade planerna för vad som skall byggas här. Det blir sammanlagt närmare åttio lägenheter. Karaktärshuset blir naturligtvis kvar och skall inhysa arbetsrum, eller andra rum man kan låna. Eventuellt ett litet café och möjligen en liten dagis. Tänk om man kunde bo här i de nybyggda lägenheterna och ha sin knodd på dagis i det gamla karaktärshuset. Hur lyx?! 

Nu är jag lite osäker på vad jag kan gå offentligt med, men det skall bli spännande att följa med hur det skall bli! 

Idag var också dagen då vi första gången upplevde att något börjar hända på gården. Över hälften av våra hyresgäster har lyckats hitta nya utrymmen och flyttar ut de också, en efter en. I morse kom ett gäng gubbar i neonvästar och började mäta jord-djupet - var berget kommer emot. De träd som skall sparas fick sin färgmarkering. 

Ju mer man följer med planerna dess mer övertygad blir jag om att det blir riktigt bra! 

 

BLOGGMINNEN...

 Okej, nu kommer jag med ett alldeles fantastiskt bra tips om vad man INTE skall göra. 

Man skall för det första inte blogga. Dagboksskrivande är nästan lika illa. Om inte värre, där är man kanske ännu mer rå-ärlig. 

Och om man nu väljer att blogga, så helst undvika att vara så där småärlig med att allt i tillvaron inte ständigt är en dans på rosor, champagne i glasen och att allt inte går som om man skulle halka på det där välkända bananskalet genom livet. Framför allt skall man inte skriva ner hur det är att flytta/renovera/bo in sig på ny plats...

OM man nu mot all vett och reson ändå vill roa sig själv, och stundvis andra, med att beskriva hur saker och ting i livet ter sig så skall man åtminstone ha den smarta inställningen att INTE själv gå och läsa beskrivningar om hur tidigare flytt och renoveringar känts och upplevts och...ja, genomlevts, knappt överlevts.  Med nöd och näppe, kan tilläggas. Människans sinne är nu sådant att man glömmer lätt allt det jobbiga och minns kanske det där som ändå funkade och blev bra. Om efter ett antal om och men. 

Jag har begått denna dödssynd. Jag har läst min egen blogg och mentalt genomlevt min/bloggens första flytt på sommaren 2011. Det var inte en alldeles upplyftande (om än lite underhållande) läsning med tanke på att vi har en flytt på kommande igen. Lagom till sommaren. Hur i hela fridens dag tänkte jag när jag började läsa hur allt var då. Nu är jag dessutom 10 år äldre...

I teorin känns en flytt alltid så enkel. Man stuvar ner lite av sina prylar i några flyttlådor, så kommer det ett gäng armstarka män och bär iväg med ens pick och pack och möbler och grejer och så...*trollspö* lägger sig alla ens saker som av ett, just trollslag, på rätt och lämplig plats och alla små prylar bara rasslar ner i rätt och logisk låda. 

Sådant händer ju inte, inte i verkliga livet. Så sker inte saker. 

Inser att jag nog får lova att plocka fram, eller damma av, två egenskaper som jag haft rysligt mycket nytta av i livet i stort. Ett rejält mått av humor och ännu bättre - galghumor. Man kommer långt med det. 

Och så pepprar man det med lite envishet och finsk sisu och så hoppas man att man inte stöter på för mycket överraskningar....innan alla potatisskalare och ostskärare hittat sin låda och innan mattorna rullats ut och möblerna hittat sina platser. 

Men det första steget inför flytten är tagen. Pergolan som jag visade för ett antal inlägg sedan har jag sålt idag. Om jag uttrycker det så att grabbarna mina var rätt så, men med taktfull blygsamhet, tacksamma över att de slapp flytta stenarna och virket och fönster till stugan för framtida eventuella projekt som deras mor kanske kunde möjligen tänka sig förverkliga. På det sättet är de väluppfostrade att de dolde rätt väl sina "wohoooooo-yesssss" inför mina blickar. Heh. 

Vad blinien på bilden har med något att göra. Nå inget alls, annat än att jag skulle kunde begå ett litet brott (men bara litet och rätt oskyldigt...) för att få äta blinier med rom Just NU. Lite tröstmat efter vad jag läst om mina tidigare flyttar här på bloggen...

Gör inte som jag. Skriv inte om hur det är på riktigt. Och framför allt läs inte om det ifall en likande situation igen står framför dörren i ens livsvandring....

(Ärlig) fortsättning följer...

FÖRSTA SNÖN

 Jag skall avslöja något för er, som ni verkligen inte kunnat räkna ut om ni följt min blogg mer än femton sekunder. Typ. 

Det här med småfåglar, eller fåglar överlag i och för sig, men ändå mest småfåglar, är filurer som ligger mig varmt om hjärtat. Sade precis åt honom jag delar kylskåp med att det är tur att jag inte har ett fågelbord utanför det fönster där jag sitter och jobbar, för all min fokus skulle vara någon annanstans än den borde. Så där ur arbetssynvinkel. 

För några år sedan när jag var på väg in i den där berömda utmattningsväggen så var faktiskt dessa små fåglar och mitt begynnande fotointresse min räddning. Minns hur jag på veckosluten kunde sitta och fota småfåglar som flög till matningen i timmar för att lära mig kamerans manuella inställningar. Och då kunde jag totalt koppla loss från vardagsstressen. 

Talgoxarnas härliga vingljud, ett slags "trrrrrrr..." när de kommer flygande blev ett terapiljud för mig. Numera fotar jag dem ganska sällan, men känner att jag står i evig tacksamhetsskuld till dem för den "terapi" de gav mig då. Och med det sagt kommer jag att mata dessa små vintertid så länge jag tassar på denna jord. 

Sedan är jag ju lite kinkig vad gäller utseende på fågelmatningar, men har äntligen hittat en som är både vacker och funktionell. Och som både jag och fåglarna gillar. 

Jag roar mig ju inte med kommersiella inlägg, så hyllningen till denna fågelmatnings-grej är helt baserat på mitt personliga tyckande. Och det är: den här är bra! 

Kvalitativ, stadig, och....tadaaa....sväljer ca ett kilo, eller i runda tal sex liter solrosfrön. Vilket som sagt gör att man inte hela tiden behöver tassa ut och ladda på med mer. Den heter Giant Feeder och finns lite här och där på nätet. Kan varmt rekommendera! 

Och så är det onekligen lite muminhuskänsla över det hela - vilket ju värmer en finlandssvensk själ som mig...

*

Och just det - i går 20 november - föll den första snön. Nu, ett dygn senare har den dock regnat bort. Få se om det blir 4 månader av november i år igen? 

MIN KYRKA...

- 17 JULI 2019 - 

Det är redan ett bra tag sedan jag, på en fotokurs i Sverige, mötte en kvinna som berättade att hon tagit som utmaning att fota alla kyrkor hon kör förbi. Hon kör alltså mycket i yrket, så det hade blivit en hel del kyrkor, vad jag förstod. 

Någonstans bosatte sig den idén hos mig och legat där och grott ett bra tag.

Mitt förhållande till kyrkor och religion är väl som hos folk mest. Man döps, konfirmeras, kanske gifter sig och i sinom tid begravs man förhoppningsvis på en vacker plats på kyrkogården. 

Kanske går man i julkyrkan eller kommer för att lyssna på de vackraste julsångerna.

Men jag har alltid älskat kyrkor och gravgårdar. 

När min yngre son här för ett tag sedan sade att han ville skriva ur sig ur kyrkan för han är inte troende, så kom vi in på en diskussion om det här med att kyrkor inte bara är religion - de är ofta vår bäst bevarade historia också. 

- Om mina ynka sekiner i kyrkoskatt som jag betalar hjälper ens lite

att bevara dessa historiska oaser så betalar jag det mer än gärna, sade jag. 

Till saken hör att han gillar kyrkogårdar nästan lika mycket som jag. 

Där han nu bor har han en begravningsplats på andra sidan vägen (tysta grannar, som han säger...) 

men han går hellre en promenad där än längs promenadvägar parallellt med infartsleder till stan. 

- När du vinklar det så där, så skall jag nog betala min kyrkoskatt, jag med, fick jag till svar. 

Den här lilla stigen, genvägen, till mina föräldrars grav går jag nu och då. 

Till högtiderna förstås, men ofta också bara för att jag råkar ha vägarna förbi och 

vill gå en sväng för att se att allt är okej vid graven.

När jag bodde på andra orter var allhelgona helgen i oktober ett måste för mig. 

Då ville jag med god tid ta mig hit och verkligen njuta av stämningen. 

Jag älskar den här kurvan, man dyker in i en lummig skön skugga sommartid, på hösten lyser växterna här välkomnande i varma färger, på vintern gnistrar snön på ekens grenar. 

Just här är en minneslund för de som har valt att få sin aska spridd någon annanstans, 

mina föräldrars grav är precis där bakom, i skuggan av den stora eken

och tryggt intill klockstapeln.

Det här är "min" kyrka. 

Här är jag döpt, konfirmerad, här har jag gift mig, begravt mina föräldrar, min svärfar.

Här finns liksom mina "moderna" rötter på något plan.

Min släkt från mina föräldrars sida ligger annanstans.

Så jag tänker att om jag skall ta som utmaning det här med kyrkor så är det väl naturligt att börja

med den kyrka som ligger mig närmast. Också helt fysiskt. 

Jag bor bara en kilometer ifrån - om ens det. 

Trafikbullret från de stora trafiklederna och flygfältet hindrar mig att höra

kyrkklockorna, men mina hundpromenader går ofta längs kyrkans murar.

Hundar är ju inte så välkomna in på kyrkogårdar...än?

Kyrkan är alltså St Lars kyrka i Helsinge kyrkby. 

Helsinge socken omnämns första gången i skrift 1351. Kyrkan i gråsten härstammar från

medlet av 1400-talet. Man vet inte riktigt vilken kyrka som var först. 

Denna i Helsinge eller Esbo domkyrka. På 1800-talet byggdes kyrkan till för första gången sedan medeltiden. Kyrkan fick en ny och större sakristia 1829 och ett år senare murades ett vapenhus. 

Sitt nuvarande utseende har kyrkan haft sedan 1893 då en brand hade förstört delar av kyrkan. 

Därav står det 1893 på den bakre delen av kyrkans fasad. 

Här är gravgårdens äldsta grav - även den har sin historia att berätta.

Men mer om det en annan gång. 

*

Verkar som om detta drabbar alla. 

Ju äldre man blir desto mer börjar historia intressera en. 

EFTER REGNET...

Känns som om det regnat i evigheter, lite som en syndaflod eller något.

Vägar, motorvägar svämmar över och på några dagar kommer hela månadens 

regnmängd. Regn är galet mysigt om man vill sitta med en bra bok i soffhörnet, 

men för den som vill njuta av höstfärger och natur och vara ute så har det inte varit de bästa av veckor. Så kan man ju uttrycka det lite mildare. Om man inte vill förbanna regnet.

Idag visade sig solen ett varv. Ett kort varv. I morgon skall det bli mera regn.

Medan sol var plockade jag de absolut sista minitomaterna och den garanterat sista 

squashen. En morgon i veckan visade bilens termometer på +1 grad, så 

man kan nog lugnt säga att växtperioden för i år kom och gick.

En märklig sommar! 

Till höstens (och vårens) program hör hundtrimning.

Märkte att jag nästan på dagen för ett år sedan sysslade med samma syssla.

Nu var jag kanhända lite tidigt ute, håren lossnade inte fullt så enkelt som de

brukar då de är helt "fulltida", men tänkte att trimmar jag henne nu så hinner

det växa lite nytt lurv tills vinterkylan sätter i. 

Putsade upp mina blommor och placerade dem alla så nära fönstren som

möjligt för att få maximalt ljus i vinter. 

Några pelargoner står ännu på verandan och väntar. 

Ute finns några växter än i sina krukor, hur de skall få övervintra 

är ännu lite oklart. Det är primadonnor som Afrikas blå lilja och 

sådana som jag inte riktigt vet hur jag skall få till det för. 

Hemkontoret fick häromdagen en ny typ. 

Det är en fjäderkalla, och helt ny bekantskap för mig! 

Något lättskött - som kan bli både stor och omfångsrik.

Återstår att se.

*

I morgon skall det bli mera regn.

URSKOG...

Så fort de första björklöven börjar gulna och asparnas löv börjar prassla i vinden,

så får jag varje år en sådan galen längtan till skogen att det knappt är sant! 

I snart ett par månader har jag haft en akillessena som mottarbetat mig 

när jag försökt gå lite längre sträckor. Men nu...NU...verkar det släppa! 

Tack för det till arbetskompisen som tipsade om att ta till brödkaveln! 

(Alltså ja, ett lite förtydligande; man sätter sin på golvet med brödkaveln under

akillessenan och så "manglar" man på. Det är inte speciellt skönt, om man 

uttrycker det så, men det hjälpte!) 

Så nu äntligen bar det ut till skogs efter en låååååång paus! 

Jag har lyckan att bo rätt så nära en alldeles fantastiskt skog, dit jag gärna 

återkommer för att upptäcka nya stigar och vandringsleder. 

I ungdomen kände jag dessa stigar utan och innan, men efter många år 

på andra orter har jag onekligen glömt vilka stigar leder vart, naturen har 

vuxit till sig, ändrat sig och nya stigar har bildats. 

Men skogen är sig lik. Och jag har på något sätt hittat hem igen. 

Också här.

Nu skall jag bara återupptäcka alla små stigar och stråk igen.

Jag dyker in i urskogsområdet.

Det må vara ett begränsat område urskog, men man kan ändå

förnimma känslan av skog som får leva sitt eget kretslopp utan

beblandning av människans tycka och vilja. 

Träd faller av stormar och av ålder och får murkna och dö. 

Eller återgå till det kretslopp som heter natur.

Nya plantor tar vid där förutsättningarna ger möjlighet.

Så där som det skall va...!

Här finns en helt egen stämning och det är som om hela skogen skulle

vara ett annat väsen än annars. Kanske jag bara inbillar mig? 

Men det känns som om skogen skulle vara lite mer skog just här.

Lite djupare, lite mörkare, lite mer mystisk, lite mer...ja, andlig på något vis.

Och ändå. 

Det här är en skog jag delar med dryga miljonen andra människor som bor 

i Storhelsingfors. Vi är i Helsingfors Centralpark.

Tänk, 700 hektar fantastisk skog att bara traska ut i.

Går jag söderut härifrån, 10 km sådär,

så kommer jag till Tölöviken i centrum av Helsingfors.

Från urskog till city. Och tvärtom.

Helt fantastiskt område, nästan så man inte begriper

vilken fantastisk pärla det är! Och jag vill återupptäcka de

stigar jag engång här gått.

DEN TIDEN PÅ MÅNADEN...

När jag var yngre var jag mer känslig med hur jag lyckades sova då det

var fullmåne. Numera har jag med tydlighet kommit till den åldern att 

jag insett att det inte händer specillt mycket mer spännande saker

fullmånesnätter än annars, så man kan lika gärna sova.

Och sova. Det gillar jag! 

Men så finns det då fullmånesnätter då till och med ett sov-proffs, som jag, vaknar, vakar,

vänder och vrider på min kropp tills lakanet blir till en tvångströja och ögonlocken vägrar 

hållas fast. Efter att ett par timmar glott på det dunkla sovrumstakets panel gav jag upp.

Okej, då kan man ju gå ut och fota fullmånen då.

När det nu engång är fullmåne.

Innan jag fört min långa dialog med mig själv huruvida det är en

bra idé, trots allt, att överge sängens värme och ge mig ut med kameran,

hade månen givetvis gått och gömt sig bakom tunga regnskyar.

Men då var jag ju redan ute. Med kamera.

Och ryggsäck. Fullt utrustad.

Då går man inte in igen. Nej, det gör man inte.

Traskar till ån som ligger här intill. 

En skön dimma stiger upp över fälten intill. Det är ju fint.

Solen har inte ännu stigit upp och natten är rätt så mörk.

Hade gärna sett en älg eller en hjort eller ens en hare posera i en 

lämplig pose på åkern, men det enda jag såg var några trastar som 

skuttade omkring på vägrenen. 

Och en kvinna som var ute med sina två rottweilers. 

Tydligen berördes resten av befolkningen inte märkbart av fenomenet fullmåne.

Så det var stilla och lugnt.

Fortsatte min tidiga morgonpromenad till ett ställe som är, om möjligt, ännu 

mer tyst och lugnt nämligen den närliggande gravgården.

Det som inte var så lugnt var det där automatiska

bevattningssystemet.

Om man uttrycker det på det sättet att systemet inte

tar speciellt mycket hänsyn till morgontidiga fotografer som

genar hem genom gravgården.

De går på när de går på.

Och det blir snabbt blött.

Ja.

BLÅ STUNDEN....

Verandans fönster är än täckt av isrosor när jag går ut efter posten, den riktiga.

Faktum är att det blir mer och mer glest mellan kuverten i lådan. 

Dess värre är orsaken inte den att mängden anspråk på diverse summor att betala skulle

minskat. Nej, orsaken är mer prosaisk än så. 

De dimper ner digitalt. 

Men jag gillar att gå till postlådan. Det blir liksom ett skönt avbrott i min dag. Samtidigt kan jag ta hunden ut för att kissa, katten kan man ta in - om hon fått för sig att gå ut på morgonen. Vilket 

beror på temperaturen och luftfuktigheten utomhus. Sådant är viktigt för katter. De hat koll på sådant.

Det är inte alls samma att kolla sin(a) mailboxar. 

Inte så mycket stämning där, inte.  Även om jag alltså sällar mig till den ivriga hejarklacken för all digitalisk fram-marsch så erkänner jag; stämning och känsla är den digitala världen inte så bra på.

Hunden till exempel uppskattar fysiska checkningar av postlådan överlägset mer.

Hade det inte varit för att jag behövt ge mig ut till postlådan, hade jag kanske bara stannat inne.

Lite avigt nog, så var det så att jag inväntade ett mail (ja, pling i datorn-mail) och i väntan på det

så kom det sig att jag tog hunden och gick en promenad betydligt tidigare än jag annars hade gjort.

Vilket gav mig sol. Längtad, väntad sol.

Jag gick ner till ån. 

På facebook har jag lite smått lovat ladda upp en bild i veckan på min plats vin ån. Det kom sig så efter att en kompis till mig fotat sin plats vid ån under ett års tid. Nu är vi några som hakat på. 

Det kommer kanske ett sammandrag hit till bloggen. 

Det var fantastiskt skönt. 

Sol, lite småkallt, men på ett vårvintrig sätt. Fåglar som kvittrar. 

En snäll kyla.

Jag och hunden genar hemåt över en inte helt klar del av gravgården och så vidare 

längs åkerkanten. Över dikena som nu är frusna. 

I diken står kaveldunen och är sprickfärdiga av vårkänslor. 

Jag är inte riktigt där än. Jag har en kalender som jag kan kolla i. Vi har en liten bit till vår än.

Men okej....jag kan känna de första vibrationerna. Det kan jag.

Det doftar fortfarande vinter, det känns vinter, det ser ut som vinter, men det finns en aning.

En liten, liten aning om vår. 

I fåglarnas läte. I ljuset. I den blå reflektionen av klar himmel i snön.

När vi kommer hem väntar katten på trappan. Med slutna ögon ligger hon och...ja...lapar sol.

Som bara katter kan.

Hur isen dragit sig tillbaka på verandafönstren ser jag att solen och vårvärmen gjort sitt. 

Jag älskar dessa små, små viskningar om ännu en vår.

Löften, längtan, liv. 

Och en stilla blå stund.

ETT KALAS SENARE...

...är det absolut skönaste att få kasta fötterna upp på en stol, medan

man själv sitter på en annan - på behagligt avstånd från den fötterna

befinner sig på, och bara vara!  

Jag inser att jag är så där extremt dålig på att fota in action, det vill säga när det

händer kalas-saker. Som när champagnen korkas, eller såsen hämtas till bordet.

När gåvopaket bänds upp. 

Kanske beroende på att jag då oftast agerar servitör, underhållare,

arrangör, kock och dekoratör - oftast på en och samma gång.

Ja...man har ju tilldelats en del roller i livet liksom...

(Och grodan på bilden har en alldeles egen historia - kanske jag drar den för er någon vacker dag)

Men här i paketet fanns en liten överraskningspresent för grabben.

Ända sedan vi i juni i år var och fotade på ett närbeläget flygfält för småflygplan

så visste jag.

Vad han skall få till födelsedagsgåva av mig. 

Lillungen min är ju inte så där himla bra på det där med att önska sig saker - ting.

Det är faktiskt inget aktivt val han gjort - han bara är sådan. 

Och vad sjutton skall man hitta på åt någon som är nöjd med allt han har

(jo, i-landsproblem sannerligen, jag vet...)

när man ändå så innerligt gärna vill ge något att minnas.

Så då kom jag på det! 

I det stora paketet gömmer sig minsann två kort av kreditkorts-storlek.

Det ena får man en stillbild- och videofilmning för.

Och för den andra ett fallskärmshopp minsann.

Det finns liksom inte i min värld att jag skulle dokumentera det, själva hoppet,

inte med min höjdskräck! Men jag kan stå på marken och heja på.

Och fota landningen.

Tryggt på jordytan. 

Han älskade det! 

Så någon gång i vår ser vi honom dala ner från himlen som ett löv.

Och hoppeligen landa lika fint (och tryggt) på marken....

Fly high, my son! 

PPPSSSSSTTT......

...ja-a vet ni.

Det här är en alldeles speciell dag.

Jag är ju inte av den typen som bakar så det står härliga till.

Nej, jag gör det ytterst sällan.

Och när jag gör det - då finns det synnerligen vägande skäl bakom.

Men så mycket vet jag om bakverk att 

mjöl, socker, lite kakao, vaniljsocker och ägg...

...och smör! 

Då kan det inte bli fel! 

Inte kan det bli fel heller om man 

rör ihop något av parmesan och oliver.

Nej, nej.... och inte en massa annat jag småttat ihop 

under gårdagen.

Det är absolut något på gång.

Ja, men så ÄR det ju! 

Han som hängt med här på bloggen sedan han började skolan, typ. 

Han går och blir inget mindre än myndig minsann! 

Eller hur?

När hände det liksom???

Så tänker jag och kunde inte motstå att köpa

DENNA:

åt grabben.

Ja, nu blir det väl senast dags att döpa om honom här på bloggen.

Ni som hängt med ett tag vet ju att han är Lillungen.

(Tips på nytt blogg-smeknamn åt honom?

Eller så får han leva med att vara Lillungen i eviga tider....)

Jag menar, det är ju lite galet hur länge han hängt med här på Tuvull.

Han hade ju precis börjat grundskolan då när Tuvull startade.

Och den äldre av mina grabbar hade precis då blivit student, pluggat en kurs eller så

 och tassade in i armén. Och nu är Lillungen där i lite samma sits. 

Samtidigt som jag tycker att allt det där var alldeles nyss, 

så tycker jag att det är tusen år sedan dess.

Något säkert alla (föräldrar) känner till.

Tiden som begrepp bara spelar små spratt emellanåt.

Men strunt i det för tillfället. Vi tar de filosofiska tankarna 

om tid och rum och barn och den biten en annan gång.

Nu är det verkligen en dag att njuta och vara i stunden i.

Allas vår lillunge blir myndig.

18 år minsann! 

*

Och ja...Jonatan - jag älskar dig så - du är så himla fin! 

LUV JU! 

LAMMÖRON - HÖRNI...

I trädgården har jag en växt som jag inte är speciellt förtjust i sådär när den växer. 

Vi talar lammöron. Själva blomningen tycker jag direkt illa om, så den försöker jag knipsa

bort innan den ens tar fart.

Men jag formligen älskar bladen av denna växt.

Hur gullepluttlena-och-fina-som-sammet är inte de?

Jag gräver ner mina händer i plantorna som växt sig så fina i sommar och 

känner bladen som en smekning mot huden.

Jag har precis flyttat plantorna och för att de skall orka rota sig bättre klipper jag bort hälften av

alla blad. Det minskar avdunstningen.

Där står jag med ett smärre berg av de finaste ludna lammöron som jag bara inte kan

kasta i komposten. 

Gräver fram halmstommen från fjolårets julkrans och  börjar binda min krans.

Jag har alltid tyckt att det är något oerhört vilsamt i att binda kransar. 

Här står jag i min lilla, sköna, lugna värld och binder kransar en solig söndag i september och

tänker att det kanske var precis så här man gjorde då på trettiotalet innan det hettade till i 

världen så där ordentligt. 

Man ville inte se ondskan. Innan det var för sent.

För ondska kommer smygande. Det vet vi alla.

Mina tankar går till den 28-åriga killen som råkade gå förbi där nynazister hade samlats 

för att...ja samlas.

Den här killen hade tydligen uttalat sin åsikt varpå han knuffades omkull och 

slog huvudet i en gatsten. Nynazisterna filmade händelsen och lade upp den

på sociala medier med texter om att oliktänkande behöver en snabb tillrättavisning, 

en uppsträckning, en direkt reprimand.

Killen dog.

För att han var på fel plats, på fel tid.

Och framför allt hade - ensligt nynazisterna - fel åsikt.

Det gör mig rädd.

Inte för egen del, utan för världens del.

Redan för många år sedan sade jag att vi lever i likadant värdeklimat som innan världskriget.

Det andra. 

Då fanns det de som fnyste, eller smålog, eller hummade åt det.

Och det är kanske det vi gör, alldeles för ofta, alldeles för lätt.

Vi hummar och ler och ojar oss lite och så fortsätter vi med det vi höll på med.

*

Jag är likadan. Precis likadan.

Jag kanske ser, eller anar att världen är på väg åt ett håll som definitivt inte är bra.

Inte bra för någon.

Men vad gör jag? Inte så mycket...

Vad gör min regering? 

Inte så mycket...

Vi blundar.

Nu, precis som då.

Till skillnad bara att nu borde varenda en kotte som ens lite kan sin historia och kan 

tänka, eller ids tänka, inse att något förfärligt motbjudande pyr därute.

Motsättningar som kommer att växa och växa och växa och...ja!???

Kanske är det bara å att historien alltid kommer att upprepa sig själv.

Att vi människor aldrig lär. Inte på riktigt.

Jag fortsätter med min krans. Binder blad på blad av sammetsludet grönt.

För handen stilla över bladen medhårs. 

Här står jag i min enorma trygghet och anar att det kanske inte alltid kommer att vara så.

Var det så man tänkte då förr också. Att man visste men inte ville ta det in i sina egna liv.

För att man inte riktigt vet hur man gör. 

Ja...jag gjorde en krans. En krans av lammöron.

Jag gillade det. Både kransen och processen. Jag tyckte den blev fin.

*

Bara tankarna som jag hade då jag band kransen passade inte in i den sköna helheten liksom.

Är det så det sker när vi stöter bort det vi inte vill veta att vi vet?

Vi vill inte ha det, känna vid, tänka.

För det passar inte in. 

I det vi vill att skall vara vår norm. 

*

I övrigt går mina tankar idag till den unga mannens familj,

till dem som förlorade sin son i, av, och till fullständigt meningslöst våld.

I min krans binder jag in ett patetiskt hopp om en bättre värld.

Det gör man med kransar, 

man binder hopp och längtan och drömmar däri.