nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

DET SISTA TONÅRSÅRET...




Av mina två ungar är det den yngre, lillungen, som onekligen fått 
mer utrymme här på bloggen. Det beror nog på att han, stackaren, var bara en
liten parvel på 10 år när jag började blogga, medan hans storebror
då redan var 19 och precis dragit in i armén och sedan vidare 
till studier och eget boende. Han, storungen, har rätt långt
sluppit bloggosfären han...;). 

Nu, precis i dag faktiskt, är lillungen lika gammal. 
Nitton år, hörni! 
Sista tonåret betas av från och med idag! 


Han är också sakta på väg mot egna vägval och allt det där, 
men än figurerar han nu och då i bloggen, främst som min
utfärdskompis i skog och mark. Inte alla gånger fullt lika ivrig
som jag, men än hänger han med om han blir tillfrågad. 

Och kladdkakereceptet som faktiskt är lika gammalt 
som lillungen är ett självklart alternativ till födelsedagstårta.

*

Det var nämligen så att samma höst, 1998, som dagens
lilla födelsedagsparvel föddes, satt min förstfödda då 9 år gammal
i skolan och "klippte och klistrade" något från veckostidningar och
stötte på ett kladdkake-recept som han klippte ut och smugglade hem.

Sedan dess har receptet suttit på diverse kylskåpsdörrar, flyttat 4 gånger,
gulnat och rivits nästan itu, tejpats ihop. 
Än har inget recept smakat bättre än detta: 



Nu skall jag förbereda mig på att åka på 
födelsedagsmiddag med La Familia. 

Nepalesiskt enligt födelsebarnets önskemål.






LIESJÄRVI NATIONALPARK...




Skönt när saker släpper liksom samtidigt.
Fick äntligen medicin som verkar bita till foten som strulat sedan sommare, ryggen som 
varit på dåligt humör en vecka gav med sig och Så Sken Solen! 
Och det är söndag och ledig dag! 
Aaaaah! 

Jag blir lite rastlös om jag inte får släpa min lekamen ut i naturen med 
oregelbunden regelbundenhet. 
Men idag! Jaaaa!!!! 



En tid har jag redan haft ögonen på Liesjärvi nationalpark. Den ligger en dryg timme från Helsingfors, så bara att koka kaffe och bre några smörgåsar och ge sig iväg! 

Där finns fler olika leder att välja mellan, men eftersom jag inte vill utmana 
ödet vare sig med fot eller rygg så valde jag en rutt på knappa sex kilometer.

Karta över området hittar man



Vi, jag hade en något motsträvig tonåring med på släp, parkerade vid 
parkeringsplatsen vid Kopinlahti (Kansallispuistontie 203)
för jag ville gå över Kyynäränharju som verkade jättefin.

Och det var den! Stigen går längs med en låg ås som bara har en bredd på några meter
på sina smalaste ställen och man har hela tiden vatten på båda sidorna. 
Åsen är knappt en och en halv kilometer lång. 




Jag hade tänkt att vi skulle gå en kortare ringrutt på knappa 3 km som heter Hyypiö.
Vill man gå den får man vara lite påpasslig när man kommer till norra sidan av åsen för
Hyypiö-stigens början är inte så jättebra utmärkt, men som tips här.
Kommer man söderifrån och går norrut längs åsen, så kommer det ett par stenbumlingar 
(du kan inte missa dem) utsatta på stigen, efter dem gäller det 
att hålla utkik till vänster. Där finns ett litet vägskäl som man skall välja
och en bit in på den vägen börjar Hyypiö-slingan till höger.




Slingan slingrar sig som en stig genom ja...skog.
Stigen var precis bara en stig i skogen så man fick nog gå och 
hålla ögonen på stenar och rötter nästan hela tiden, men annars 
enkel och lätt att gå. 
Efter ett tag kommer man upp på ett högt berg med fin utsikt över sjön.
Vi hade lite planerat att äta vår medhavda matsäck där, men det hade en barnfamilj
också siktat in sig på, så kände att de kunde väl få ha berget för sig, så vi tassade vidare.

Efter ett tag kom vi till ett annat berg, även om det inte var lika kalt (läs torrt) och 
inte hade lika fin utsikt (läs lite mycket växtlighet framför utsikten) så var vi vid det skedet så
hungriga så det kvittade. Tonåringen, som inte hade käkat frukost innan start, 
 hade redan börjat bli lite dyngsur i sin attityd, så
en (mat)paus var inte bara önskvärd utan en (livs)nödvändighet. Typ...


Ja..vad gillade jag dagens tur? 

Att gå längs åsen var absolut fint! 
Och sedan själva slingan då?

Vi mötte en del barnfamiljer och själv tänkte jag också lite i de banorna att slingan 
är perfekt om man vill ta barnen lite mer "ut i skogen" än att bara 
gå på sandade vägar i centralparken - 
men utan riskt att tappa bort sig om man är nybörjare. 
I övrigt var det inte många vandrare på vägen, en handfull även 
om vädret var fantastiskt och höstlovet stundar. 
Så om man vill undgå Noux proppfulla rundslingor i ungefär samma 
längd så är Liesjärvi absolut ett alternativ! 



Själv blev jag lite sugen på att utforska mer av nationalparken, gå längre turer 
och kanske sova över i en av hyresstugorna? 

Nu var det inte en möjlighet som tanke ens. 
Den dyngsura tonåringen aka lillungen 
fyller sista gången tonår i morgon och skall naturligtvis firas 
med tårta på säng och ljus och sång och ja...heeeela baletten.
Och då kan man ju inte ha en mamma som valt att sova över i en 
enkel stuga i en nationalpark någonstans i Finland, eller hur?

Dessutom har hon en jobbigt lång to-do-lista för i morgon.
Bara det. Och så födelsedag då. 

*

Men en annan gång.
Med bättre tid! 


VÅRDA DET MAN HAR...


Både fåglar och andra djur är extremt noga med att se till att fjäderskruden
eller pälsen är i så bra skick som bara är möjligt. 
För de som lever därute i det vilda är det en fråga om liv och död.
Inget mer - och framför allt - inget mindre. 

Från mitt hemkontorsfönster har jag utsikt över en fågelholk där ekorren 
ofta övernattar i. Så här på hösten kan den krypa in till sig 
redan tidig kväll, och  ut kommer den vid morgonkaffet så där. 
Och varje gång är det långa stunder av pälsvård som gäller.
Både kväll och morgon.

På kvällarna kan jag också se hur fasanerna lägger sig till ro i
de täta granarna i trädgården. Samma sak där.
Det är ett fasligt putsande och fejande innan de kommer till ro.

På bilden ovan badade gråsparvungarna i en pöl regnvatten som 
bildats bland Salutorgets kullerstenar.  
Minsta lilla möjlighet till att rengöra sig och putsa sig ren tas. 
Skitiga djur är döda djur. Och det vet de. De vilda.



Men så kommer vi inomhus. Och stöter på katten. 
Också den domesticerade jägaren vårdar sin päls med stringens.
Katten har insett att om inte avtalet med människan håller så 
gäller det att vara förberedd på att klara sig själv. 

(hunden, och ett gäng andra husdjur, har ju outsourcat sin pälsvård till 
oss människor - så kan man också göra. Om det är ett smart drag 
är sedan en annan fråga...) 

 Jag tror katten är lite smartare där...




Själv har jag också försökt mig på att vara lite smart och 
"pälsvårdat" mina vandringsskor idag.

Jag har alltid faktiskt gillat att vårda mina skor, något jag fått med 
modersmjölken misstänker jag. 

Jag har gått in dem ett tag nu och lämpligt nu till dessa höstiga ösregn 
var det dags att se över dem ett varv. 

Någon sade åt mig i tiderna att om vattendropparna rullar av skon som
små pärlor, då är allt väl. Om inte bör man göra något åt saken.

Personligen är jag snäppet skeptisk till alla spray som lovar att 
göra skorna vattentäta. Jo, kanske...men HUR vattentäta?
Talar vi duggregn på stan, eller klampa genom kärr-täta?

(jo, jag vet att det finns gummistövlar....)

Nå, oberoende så behandlar jag mina vandringsdojor med vax.
Inte olja. Vax. 
Det har visat sig så mycket bättre! 

Jag använder samma vax som till oljerockar. 
Om jag säger Barbour så vet de flesta vad jag talar om. 
Har funkat så bra! 

Dagens vaxning blev dock lite slarvig, i vanliga fall tar jag loss 
snören och tar god tid på att vaxa alla små sömmar och så.
Men nu hoppas jag kunna komma iväg i morgon på en liten tur, 
så det blev mer som en extra förstärkning för att få skorna att 
hålla måttet i detta höstrusk. 

*

Jag har ändå satt en rejäl slant på sköna vandringsskor, 
så varför skulle jag inte satsa lite tid på att vårda dem på bästa sätt?

Borde vi överlag bli bättre att tänka på det sättet gällande en hel del av 
det vi skaffar oss? 
Göra vad vi kan för att motverka "slit-och-släng"?  För tänk om vi 
någon gång inte har möjlighet att skaffa nytt bara för att vi slarvat i vården?

Inte kan djuren göra det heller, skaffa ny päls eller fjäderskrud för att de 
inte orkat bry sig om det de har. Har man slarvat, ja då går det dåligt. 

Vi människor har det enklare. 
Vi kan oftast skaffa nytt, men frågan är:

Borde vi bli bättre på att vårda det vi har?




EFTER REGNET...


Känns som om det regnat i evigheter, lite som en syndaflod eller något.
Vägar, motorvägar svämmar över och på några dagar kommer hela månadens 
regnmängd. Regn är galet mysigt om man vill sitta med en bra bok i soffhörnet, 
men för den som vill njuta av höstfärger och natur och vara ute så har det inte varit de bästa av veckor. Så kan man ju uttrycka det lite mildare. Om man inte vill förbanna regnet.

Idag visade sig solen ett varv. Ett kort varv. I morgon skall det bli mera regn.

Medan sol var plockade jag de absolut sista minitomaterna och den garanterat sista 
squashen. En morgon i veckan visade bilens termometer på +1 grad, så 
man kan nog lugnt säga att växtperioden för i år kom och gick.

En märklig sommar! 


Till höstens (och vårens) program hör hundtrimning.
Märkte att jag nästan på dagen för ett år sedan sysslade med samma syssla.
Nu var jag kanhända lite tidigt ute, håren lossnade inte fullt så enkelt som de
brukar då de är helt "fulltida", men tänkte att trimmar jag henne nu så hinner
det växa lite nytt lurv tills vinterkylan sätter i. 




Putsade upp mina blommor och placerade dem alla så nära fönstren som
möjligt för att få maximalt ljus i vinter. 
Några pelargoner står ännu på verandan och väntar. 
Ute finns några växter än i sina krukor, hur de skall få övervintra 
är ännu lite oklart. Det är primadonnor som Afrikas blå lilja och 
sådana som jag inte riktigt vet hur jag skall få till det för. 




Hemkontoret fick häromdagen en ny typ. 
Det är en fjäderkalla, och helt ny bekantskap för mig! 

Något lättskött - som kan bli både stor och omfångsrik.
Återstår att se.

*

I morgon skall det bli mera regn.


SMARTA SMÅ TING...


Det finns ju en uppsjö av tingeltangel-grejer att ta till sig
om man är intresserad av det här med uteliv. 
För egen del försöker jag vara anigen sträng i tänket vad 
jag egentligen - på riktigt- behöver. 
Annars blir det så lätt att man kommer hem med något som man inte visste fanns, 
och som man, innan man såg det, inte visste att man behövde.

Men en grej som jag är helt galet nöjd med är dessa 
"saltkar":



Jag kan ju inte släpa med hela kryddskåpet ut i skogen, men 
lite mer än salt och peppar kan ju vara skoj att ha tillgång till.

Och dehär två ger lite mer alternativ till att krydda maten.
Mycket på liten yta.

Dessutom går de att ta isär, så ibland om jag bara behöver tex salt
med på utfärden så skruvar jag loss saltdelen och tar bara den med mig.
Kanske den mest behändiga kryddgrejen jag stött på.


Jag har salt, chili, oregano/timjan i den ena
och peppar, vitlöksflingor, aromat i den andra.

Och så mixar jag och skruvar ihop en kombination allt efter 
det jag kommer att behöva på min utfärd. 

Jämför med oliverna på första bilden - de här är verkligen små 
och behändiga. 

Köpte mina HÄR

Edit*

Aj, jo...de har dessutom en skiljevägg mellan varje del,
så i en kryddburk får man då 6 olika kryddor att rymmas.
Jag har själv valt att ha samma krydda i hela delen, 
dels för att de räcker för mig, och dels för att jag då 
slipper fylla på dem hela tiden.
Och så har en del av locken ströhål. 

EN UTFÄRD SOM INTE BLEV AV....


Vaknade med en obestämd värk i hela kroppen och ett sinne som var tyngre
än min ryggsäck kändes det som, så bara att inse att det kanhända är bättre att 
stanna hemma idag och invänta en evenuell förkylning eller vad det 
nu kan vara som är på gångs i kroppen. 
Kröp tillbaka under täcket och sov vidare ett bra tag.


Jag hör till det där gänget som gärna tar med lite "lyx" med på utfärderna, 
om det bara är möjligt. Varför inte, liksom?
Lite som att välja glamping (glamour+camping) framom camping.
Nivån bestämmer man själv. 

Nu är ju pizza kanhända inte direkt lyxmat - snarare tvärtom - men jag kan tycka
att det är lite skoj att testa hur långt ett spritkök (typ trangia) kan sträcka sig.
Det hade jag tänkt testa på under dagens utfärd, som alltså inte blev av.
Men, tänkte jag, varför inte testa på det i trädgården i stället. Alla ingredienser var
ju införskaffade. Så istället för en tur till skogen blev det en picknick i trädgården.

Men till pizzan ja. Så här gjorde jag:

Jag var lite lat och köpte en sådan där färdig pizzadeg från butiken.
Den klippte jag i färdiga rundlar som passar min stekpanna och rullade
in i smörpapper (vid det skedet var jag ännu på väg på tur). 

På min pizza ville jag ha rödlök, trattkantareller, gravad lax och oliver. 
Och istället för tomatpure som jag inte tycker passar ihop med det jag
ville ha på pizzan så valde jag lite turkisk yoghurt så det skulle bli en 
pizza bianco dethär. Var det tänkt.






Började med att steka upp svamp och lök. Väljer man att ha i andra ingredienser
så kan man ju skippa det här skedet.

Vill man baka pizza på ett spritkök så vill jag tipsa om att ha torr stekpanna och ha i 
rejält med mjöl. Dels så bildas ett litet "lager" mellan pannan och degen, men 
främst är det en jättebra indikator på om man har för mycket värme. 
Börjar det lukta bränt mjöl är det läge att göra något, minska på lågan eller
öka på avståndet till elden. När mjölet bränns har man ännu inte bränt pizzan.
Mycket bra tips som jag läste - någonstans. 

Jag hade ungefär halveffekt på min trangia. 

Först steker man ena sidan på degen, någon minut bara.
Så svänger man på den och steker andra sidan. Samtidigt som man 
svängt på den kan man börja fylla på de ingredienser man vill ha i.
När jag gjort det lade jag ett lock på så osten skulle smälta.



Här hänger pizzabotten nr 2 och väntar på sitt varv i stekpannan, 
medan pizza nummer 1 precis har fått på sig sina ingredienser och  
väntar på att fotografen skall lägga locket på. 
Har man inte lock funkar dubbel folie lika bra! 

Nu tog jag inte direkt tid hur länge det tog för osten att smälta...kanske 
lite på fem minuter? Jag hade valt att finriva min min ost just med tanke
på att det här skedet skulle gå lite fortare - man vill ju inte riskera 
allför bränt och sotigt pizzabotten...



Och pizzor blev det ju! Och riktigt väl smakade de! 

Lillungen hade baxat den andra pizzan åt sig och hans utlåtande var:

"Om jag hade fått den här pizzan i en pizzeria hade det inte varit någon 
direkt höjdare, men med tanke på att den är kockad på en enkel 
trangia så är är den supergod!" 

Ja...och min utvärdering?

Nu kan jag ju leva utan pizza ute i naturen.
Men överraskande bra blev resultatet på ett enkelt spritkök.
Pizzabottnet var just så knaprigt och gott som i en god stenugnspizza.
Men lite pysslande är det ju nog med det hela.

Gör jag om det på en utfärd? Förmodligen nog!



STRÖMMINGSMARKNAD....



Tänker att det är rysligt många människor ändå som har någon form av
minne och förankring till strömmingsmarknaden på Salutorget i Helsingfors.

Jag menar, den har ju pågått sedan 1743 och med det det äldsta traditionsevenmanget
i Helsingfors. Nu har ju jag, och väldans få andra, minnen från samtliga marknader, 
men under mina årtionden på jorden så har det ju blivit en och annan marknad.

Jag minns varma sköna, soliga höstdagar men också gånger då
det varit så kallt att jag och min förstfödda som ännu då satt i sittvagn var
så nedisade så vi aldrig trodde vi skulle tina upp igen.


 

Även om jag, som o-turist, kan bli lite störd på all turisttjafs som säljs så 
tycker jag renskinn på sitt sätt passar här - även om fiskinlägg från skärgården och renskinn från Lappland inte direkt korrelerar så där geografiskt så har de ändå lite samma känsla.

Och numera är ju strömmingsmarknaden ändå mest känsla.
För de flesta.



I tiderna hade Strömmingsmarknaden en speciell betydelse främst för prissättningen av fisk.
Ännu in på 1800-talet bestämdes priset på salt fisk i hela landet just här på
marknaden vid torget i Helsingfors. 

Då, i begynnelsen, på 1700-talet började man bygga Sveaborgs fästning,
 som ligger helt intill och staden Helsingfors växte, både i folkmängd och betydelse. 

Fisk och andra skärgårdsvaror var efterfrågade då - och kanhända nu också.



Det är ju i år inte bara så att Finland fyller runda hundra utan också 150 år
sedan vårt lands värsta nödår. 

Naturen luggade detta folk riktigt rejält då med extremt sen vår och tidig frost på 
hösten som fick skörden att misslyckas totalt.

Även i år har naturen inte varit helt samarbetsvillig, på många ställen ser man ännu
åkrar som är oskördade trots att det brukar vara vid skolstarten i augusti som
man ser skördetröskorna skurra runt på åkrarna. 
Kall vår, mycket regn, kall sommar, mera regn...

Ingen framgångsaga för odlare, nej.

Nu behöver vi kappast uppleva en vinter i nöd.
Tack och lov för det! Det hade inte varit riktigt bekvämt.


Det som jag först nu läst om är det faktum att man 
kanhända hade kunnat varit bättre på att samla in svamp och bär.
Så där i teorin låter det ju vettigt, men man skall ändå komma ihåg att på
många områden bestod 2/3 av näringsintaget av det man fick in på
odling, dvs säd - bröd, gröt...och svamp inte var 
riktigt "in" som föda. 
Samlarsamhället hade blivit odlarsamhället.
Och i och för sig, ett samlarsamhälle skulle aldrig ha kunnat förse lika 
många människor med mat som motsvarande odlarsamhälle kunde.
De år det gick som i Strömsö. Men som man vet nu.
Det går inte alltid som i Strömsö! 

Skogarna var tomjagade på bland annat älg och hur märkligt 
det än kan låta så var vinterfiske inget man riktigt behärskade i inlandet.

Just det att man i kustregionerna hade en större tyngdvikt på fiske, och behärskade det bättre, 
än på odling gjorde att "vi" här längs kusten klarade nödåren snäppet bättre än inlands.

Det tänkte jag på idag när jag gick på Strömmingsmarknaden i Helsingfors.
Hur enkelt vi idag räcker över en tia för en liter svamp och en ask med bär.

Med tanke på vad vi vet om vår historia, vad vi lärt oss, vad vi insett
är det fantastiskt att vi går här 274 år senare - i (nästan) samma ärenden.
Hade varit intressant att kunna transforma sig till de första strömmingsmarknaderna.

Same, same but different...
Numera dock i ett så stort överflöd - av allt - som ingen av de före oss 
ens kunnat föreställa sig. 

På sitt sätt ger det perspektiv för en liten människa.
En sådan som jag.



NÄR STARTAR HÖSTEN....?


Är det de krispiga dagarna, eller de tungt mulna dagarna som gör det?
Eller regnet? Eller blåstens tunga andetag?

Idag tänkte jag på att det var första gången som jag hade kallt om händerna.
Städade undan utemöbler, krukor och krattor
(nix, här på stugan finns inte så mycket att kratta...desto mer hemma).

Kommer absolut att komma hit än, men vill ha grovgörat fixat i tid.
Jag är lite sådan.

Är hösten smaker?

Under några dagar på stugan har jag fått lite av allt.

Soliga, sköna skogsvandringar med hunden, disiga morgnar och 
regnmolnstunga eftermiddagar så ljuset dämpat sig vid fyra-snåret på eftermiddagen.
Jag har suttit i solen och skrivit, framför brasan och läst.
Ätit frukost på verandan i pyjamas, stortröjan och sockor,
stått ute på natten med pannlampa och dunjacka och fotat vintergatan.

Har sett om vi har medusor i viken. Det har vi inte.
Många har. Kanske mer utskärs? 
Sälen lär vara kvar i viken, visste grannen - han med fiskenäten - berätta.
Han var inte lika entusiastisk över det.

Hägern flyger frekvent förbi stranden. Så tyst kommer den stora fågeln så 
jag hinner sällan ens greppa kameran innan den magestätiskt seglat förbi. 

Så jag fortsätter med mitt plockande och städande. 
Zinkkaret som samlat upp sommarens regnvattentöms och hängs upp på liderväggen. 
I vinter kommer ett dunigt lager snö att lägga 
sig på den, jag tycker det är vackert. 
När vintern bäddar in sommarens attribut är fint. Det är som att 
ge dem ett extra täcke att sova sin vintersömn med.
De riktigt känsliga sommartillbehören får hibernera i vedlidret. 

Klipper ner lavendeln och stönar över Streptocarpusen (kornettblomma) som 
envisas med att vara sommarfräsch och grön och bara blomma på trots
kyla, höst och total avsaknad av skötsel. 
Den blomman förtjänar ett eget inlägg - helt klart! 
(återkommer)

Plockar svamp och kokar soppa, hela stugan andas och doftar höst
och min själ är lugn och varm. 

Det jag älskar med hösten är att oberoende av väder, om det så är  
soliga krispiga dagar eller molntunga regniga och blåsiga, 
så inger de lite samma känsla av lugn och ro, trygghet och stillhet. 

Det finns en egen takt i hösten, en egen rytm att andas i. 




ISTÄLLET FÖR TERMOS...


Det är något med höstskogar som lockar mig så jag nästan kan tycka att det är lite 
oroväckande beroendeframkallande. Så fort jag är ute från skogen börjar jag längta tillbaka. 
Lite så.

Nå, oftast har jag bara vattenflaska med, ibland kaffe i termos. Men om jag vet 
att vi, jag och hunden, kommer att vara ute många timmar, och röra oss i områden
där det nödvändigtvis inte finns sjöar, diken eller ens kärr där hunden kan
komma åt att släcka sin törst, så brukar jag tänka på att ta dubbelt upp med vatten med.





De gångerna struntar jag i min termos - på grund av tyngden faktiskt - 
och tar hellre med min "risukeitin" (riskokare...ja, alltså ris som torra kvistar då...heh!) 

Sedan kan jag välja om jag vill koka en eller tre koppar kaffe, kanske jag vill värma lite
käk (om jag tänkt på att ta med) eller bara njuta av en "brasa". 

Så lite tips och tankar om det idag.




Jag har redan något år haft en "ris-kotte-kokare" av märket 
Wild Woodgas Stove och är jättenöjd! 
Den väger nästan inget alls, och har lite samma teknik som en kakelugn, så 
den ger mer värme i förhållande vad enbart en eld skulle ge.

En kopp kaffe kokar upp på några minuter bara.



Jag släpar alltid några nävor näver (hahahaa) med mig hemifrån, det väger absolut inget alls och 
är det bästa att få fart på elden även om kvistarna och kottarna är lite fuktiga.

När nävern börjat brinna är det bara att ta och mata "brasan" med små torra kvistar och kottar.
En sådan här "risukeitin" är behändig för att man behöver inte släpa med sig 
vare sig gas eller sprit för att kunna värma sin mat. Och så är ju elden i sig ett bonus.
Hur mysigt som helst! 

Men så har vi det här med eld och natur. Utan markägarens lov är det ju inte 
tillåtet att göra upp en eld, men en sådan här är tillåtet att elda i, så 
man kan få lite samma stämning som vid en eld utan att "göra upp en eld".

Jag är jätteförsiktig med eld i naturen och jag har fixat till ett underlag av en ugnsform av folie 
som går att vika ihop och dessutom har jag med mig en bit släckningsfilt som jag 
ytterligare lägger under beroende på terräng och torka.





FINNS inget godare än kaffe och smörgås ute i skogen! 
Se bara på hunden då hon fått sen andel av godsakerna...;)

Och så inte att förglömma det faktum att den här lilla "burk-brasan" faktiskt värmer lite grann.

*

Skall man nu komma fram med något negativt så skulle det vara att den är lite 
ostabil och därför inget jag i första hand skulle rekommendera åt någon som 
tagit med yra små barn eller barnbarn på skogstur. 
Risken är rätt stor att man då har pastagrytan eller tevattnet i terrängen istället
för i grytan eller kannan...

Men om man är en hyfsat stabil på sin vuxna hand så är den toppen! 




Den här gången tog jag faktiskt tid hur snabbt den svalnar så man kan packa ihop sin "eldstad".
Från att jag såg den sista lågan tills jag kunde ta isär den och börja packa så gick det tio minuter.

På bilden har jag hällt ut den aska och de små kolbitar som blivit kvar. 
Jag väntar alltid tills eventuella kolbitar svalnat så jag kan hålla i dem innan jag lämnar
platsen. Har jag vatten kvar häller jag dessutom över dem, annars stampar jag på dem tills jag 
är hundra säker på att inget blir kvar och pyr. 

I en sådan här "risukeitin" är dock "veden" (ris, kottar, små murkna vedbitar från marken) så 
så små att det nog inte finns mycket alls som ens kan bli och pyra, men jag tänker
att det är bättre att vara lite överförsiktig än tvärtom-
Man är ju alltid den som i sista hand har ansvaret om man gör upp eld i naturen.

Och jag känner inte för att vara den som startat upp en skogsbrand, liksom! 





Till sist...så här liten blir den när man sätter ihop alla delar - inte mycket större än min mugg.

Och till att koka upp mitt kaffe gick det åt björknävern på bilden ovan,
en näve kottar, en näve murkna fingertjocka vedbitar som jag hittade i 
närheten och lite torrt ris. 

That's it! 

Plus mysfaktorn, inte att förglömma!