nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

INFÖR HÖSTEN...


Inte för att det nu är höst än, inte ditåt heller, men då jag inte har barn som längre är i skolåldern så behöver jag (också) något att liksom knyta ihop årstiderna med. 
För min del så inleds mitt kontorsliv då jag i morgon återgår till jobbet ja...på kontoret då. Det må gå för startskottet för höstterminen. Dessutom skall jag i morgon anmäla mig till några kurser och ja, så är den höstterminen liksom igång då. 

Men, inför hösten så tänkte jag faktiskt dela med mig av ett litet tips som kom till lite av en slump.

Uppvuxen på det härliga 70-talet så har jag ju inte kunnat undgå att äga en anorak, hur skulle man det? Det var ju det man klängde på sig då man gick i svampskogen, den cyklade man med och på vintern hade man en tröja under och så gav man sig ut i skidspåret. Den var lätt, den var (rätt) vindtät, den hade en härligt stor ficka dit man kunde stuva en massa saker som man kanske trodde sig behöva.

Jag älskade mina anoraker! Fortfarande gör jag det! För ett par år sedan hittade jag äntligen ett företag som säljer helt basic-anoraker HÄR. Och jag har varit riktigt nöjd med min. 

MEN

Stundvis på min promenader har jag saknat det att den skulle kunna stå emot en liten regnskur. De har visst behandlats med något skydd för väta men sanningen är att rätt snabbt tränger en lite längre regnskur igenom tyget. 

En annan rock, som också är en klassiker, och som jag också både äger och gillar är oljerocken. 
Dess avigsida att den är rätt tung att ha på sig, så det blir inte så ofta att ta den på när jag går ut och vandrar. Egentligen typ aldrig. Har den mest som reservregnrock i bilen...

Ja, men man märker vart jag är på väg? Tänk om man kunde kombinera de här två? 

Sagt och gjort! 
Efter att jag oljat min oljerock tidigare i våras så hade jag kvar en halvburk av Barbours vax, som jag tycker är den bästa av de märken jag testat.
(Nej, absolut inget reklaminlägg här - Barbour vet knappast att jag existerar- heh. Men det funkar bara bäst för mig, so far.) 
Och idag tänkte jag då som så att eftersom sjömän i historien 'alltid' vaxat sina klädesplagg, vilka var föregångare till de klassiska oljerockarn, så finns det väl inget som säger att jag inte kan göra det anno 2017? 
Min anorak är av 100 % bomull, alltså inget konstigt syntet-tyg här inte, så att vaxa tyget skall inte vara något problem alls. 
(Pröva inte vaxa syntet-tyger - det blir bara gråt och tanda-gnisslan av det.)



Här hänger den då på tork - den nyvaxad anoraken. Den ser fasligt kladdig och glansig ut på bilden, men det är den faktiskt inte. Det är mest kvällsljuset från fönstret som får det att blänka till. 
Men det bästa av allt, utanpå är den vatten-avstötande som en gås, samtidigt som den innanför har kvar sin mjuka bomullsyta. Och den är fortfarande lätt och ledig och mjuk och skön. Perfekt alltså! 


Oberoende om det är en gammal oljerock som man vill olja eller som här då ett helt "jungfruligt" bomullstyg så gäller det att värma upp vaxet i vattenbad till det blir helt genomskinligt. 
Som man ser på bilderna ovan så har jag tagit hjälp av mitt stormkök, en trangia, för att vaxet svalnar rätt så snabbt om man inte har den hela tiden på en värmekälla, och då blir vaxlagret lätt för tjockt, med ett kladdigt resultat som följd. Det vill vi undvika! 

När jag penslat på av det varma vaxet så tar jag ytterligare hjälp av en hårfön. Jag jobbar med rätt små delar i gången, som ena sidan av ärmen tex. Brer på vaxet med penseln, värmer med hårfönen och gnuggar in med en gammal tygtrasa. Samtidigt samlas överlopps vax i trasan så man undviker att vaxa "igenom" tyget på jackan. 
För det vill vi ju inte. Man vill inte ha vaxet innanför jackan - så lagom är bäst. Jackan blir inte mer vattentät genom att man öser på med vaxet! 
Pensla hellre på lite för tunt för hårfönens värme får vaxet att gå in i tyget mer. 

Här gäller verkligen att inte ta i för mycket. Vaxa hellre en omgång till senare än att man får en kladdig yta som allt fastnar på! Vi vill ju ha en vatten-avstötande men smidig textil, 
inte ett kladdigt pansar! 

Nå väl, nu är det bara att invänta ett regnväder för att ge sig ut och testa det här, men kunde inte hålla mig från att spruta rejält med vatten på med blomsprutan och de rann av anoraken som ett band av pärlor. 

Känner att jag nog uppnått lite winwin här. 
En traditionell och älskad jacka, i naturmaterialet bomull, som nu håller mot både vind och väta.
Och så är den ju lite retrofin - också! 
Min anorak. 
<3 p="">

Ja. 

INTE DE VACKRASTE...



Men absolut de godaste vege-biffarna alla klasser! 

Det finns ett antal familjemedlemmar, mer eller mindre närvarande i vardagen, som inte är vegetarianer utan som tvärtom ibland älskar att ställa till med det som de kallar Pappas Köttbullar vilket i det närmaste kan liknas vid en orgie av köttfärsbiffar.

Till de tillfällen så har jag ibland saknat att ha något i samma smaskighetsgrad som jag kan plocka fram och lite stolta med, men men...
Många av de bönbiffar och andra vegebiffar som jag smakat på känns inte riktigt så där härligt knaprika och så kan de vara lite torra och tråkiga, så jag har mest käkat något helt annat än biff under dessa orgier...

Men nu, nu har jag äntligen hittat ett recept till vegebiffar som är just så där knapriga på ytan och liksom fuktiga inuti, precis som jag minns att köttfärsbiffarna kan vara när de är som bäst.
Och smakar gött av kryddor och där bönornas torrhet inte tar totalt över. 

Och här kommer receptet:

3 dl torkade röda linser
1 burk blandade bönor
2 salladslökar
2 vitlöksklyftor (om man vill) 
3 ägg (veganer kanske har något som ersätter?) 
2 msk majsstärkelse
1 tsk äppelcidervinäger
1 msk curry, eller ännu hellre currypasta - tycker det blir godare så.
salt, peppar, chili

Koka linserna i ordentligt saltat vatten i ca 10 minuter. 
Slå av vattnet och blanda linserna med bönorna, mosa dem med en potatismosare. Det blir bättre så än att köra allt till en jämn smet (tycker jag). 

Blanda i ägg, lök, vitlök, majsstärkelse, vinäger och krydda.

Ibland har jag behövt lägga till lite majsstärkelse, men kör en testbiff först.

Smält smör (eller olja) i en stekpanna och dutta i 2-3 msk smet, platta till och snygga till kanterna med en stekspade. Stek ett par minuter på var sida, biffarna skall vara gyllene och ha en knaprig yta.

*

Jag har några gånger plockat dessa från frysen och grillat dem på grillen och de blir smaskens även då! Idag blev det ett gäng att frysa ner, de här är också toppen att ta med till jobbet som lunch. Bara lite sallat och kanske en dipp till och voilá. 

Inte vackra - men löjligt goda! 

I SKAFFERIET...


Det är som det är med så mycket i livet, det ändrar sig. Och bra är ju det, så inget blir för statiskt för länge. Numera när jag kikar i mitt skafferi eller i kylskåpet så brukar det oftast eka rätt så tomt.
Det finns ju inga hungriga tonårsmagar att stilla och gubben och jag, ja vi äter lite hur som happ på grund av att vi båda har rätt oregelbundna tider. 
Sedan ogillar vi båda att gå till matbutiken och köper numera oftast bara det allra nödvändigaste.

Minns inte när jag senast skulle ha planerat en veckas mat eller så, vilket säkerligen är oekonomiskt i längden, men när vi nu aldrig riktgt vet vem som är hemma när och har man kanske ätit med kund eller så. Ja, ja....ilandsproblem.

För att riktigt få rätt nivå på vårt magra skafferi så stack sig den äldre grabben in en sväng när han hade vägarna förbi. Så där som nu ungar gör, så kikade han in i sin mammas kylskåp. Stängde dörren, öppnade den på nytt och stirrade misstroget på mig:

- Är det här mamma, mitt eller ditt kyskåp? Ditt kylskåp kan inte se ut så här. Så gör mitt!!!

Ja, hahaha...så kan det ändra!  Vilket jag med stor tydlighet märkte i morse då jag skulle laga en brunch åt mig. Det var synnerligen sparsmakat i skåpen. 

I brödlådan fanns en småtorr kant av något lantbröd och ett fortfarande djupfryst surbröd. Grönsakskorgen hade två avokadon, en färsklök och en ingefära som börjat gro...

I kyskåpet fanns ett antal burkar med allt från senap till marmelad till salsa och inlagd gurka. Lite majonäs. Mjölk en halv liter och en sallad som höll på att bli riktigt ledsen. Och en tub Kalles. Det gillar jag inte, så den fick vara ifred.

*suck*

Skall kylskåpet stortvättas är detta dagen att göra det! Vill jag göra det? Inte egentligen...

Men en brunch blev det ändå. Och en riktigt god sådan, till och med!

Stekte hastigt upp det torra brödet i lite olja, smetade på senap och majonäs. På med avokadon och tunt skivade lökringar. Salt, peppar, chili, vitlöksflingor. Och så som kronan på verket pocherade ägg.

Löjligt gott blev det! 

Men nu är skafferiet tomt på riktigt. Riktigt, riktigt tomt...





MEDELTIDEN KOM TILL BYN...


Jag har alltid varit lite svag för medeltiden. Kanske har jag varit en jungfru på något dragit slott, vem vet? Tycker att de "moderna medeltidskläderna" med mycket linne och raka klänningar, de sköna sandalerna, snygga smycken och läderbälten är jättefina. 

Nå men, tillbaka till medeltiden. Eller till platsens historia. 
Medeltida-dagen ordnas alltså i min nuvarande hemby Helsinge. Hembygdsmuséet som ligger precis intill kyrkan var faktiskt min allra första sommararbetsplats. Jag tror jag var 15 då. Jag och min bästis jobbade en sommar (eller var det två?) som museivakter. Hmmm....inte visste vi väl sååå mycket om vad alla museiföremål hade haft för användning. Eller jag hade nog inte, min kompis skulle komma att bli lärare så jag misstänker hon hade bredare kundskap än jag - redan då ;). 

Men platsens historia sträcker sig betydligt längre än då jag sommarjobbade som tonåring. Man skulle kanske inte tro det, men jo, det fanns en tid innan det...

De första fastbosatta invånarna kom till Helsinge på 1100-1200-talet då människor från Sverige bosatte sig längs Vanda å. Helsinge kyrkoby ligger nära stället där Vanda och Kervo åar flyter ihop.
Vid ån fanns - och finns - en fors och en kvarn.

Kyrkobyn utvecklades till en knutpunkt för land- och vattentrafik. Landsvägen Åbo-Viborg, också känd som Kungsvägen, samt vägen till Tavastehus korsade byn. Kyrkan blev klar 1460 och byn fick sitt nuvarande namn några årtionden senare. 

Helsinge kyrkoby var den största byn i mellersta Nyland fram till att Helsingfors grundades 1550 (av Gustav Vasa, btw) för att fungera som en rival till hansastaden Reval, idag känd som Tallinn. Inte ens grundandet av staden Helsingfors minskade Helsinge kyrkobys centrala ställning.  Staden Helsingfors växte inte i önskad takt, trots att borgare från både Borgå, Ekenäs, Raumo och Ulvsby beordrades att flytta till den nya staden. År 1561 erövrade svenskarna norra Estland och Reval i samma veva, så Helsingfors betydelse minskade ytterligare. 

Först på 1860-talet då järnvägen mellan Helsingfors och Tavastehus öppnades så hamnade Helsinge kyrkoby utanför färdrutterna och andra byar i omnejden tog över som växtcentrum, tex Malm och Dickursby. På sitt sätt kan man tycka att det kanhända var bra, för här i byn har tiden stannat upp på ett bra sätt.
Byn har inte vuxit, men den är synnerligen levande och aktiv och trots att den är inklämd mellan motorvägar och andra stora motorleder och bara ett stenkast från Helsingfors-Vanda flygfältet är den en av de bäst bevarade kyrkbyarna i Nyland.

Det är till att vara stolt över det! 



Nå väl, tillbaka till marknaden. Vad jag vet är det andra året som man ordnar den här och det var riktigt fint, skall jag säga. Alla världens lakrits-och dammsugspåsförsäljare lyste med sin frånvaro. 
Allt det mesta var estetiskt och genuint. 
Endel saker var till och med riktigt äkta som denna kanon, Långa Barbara, tillhörande Paksun Katariinan Tykkisisarkunta (The Fat Catherine Sisterhood of Cannoniers)
Läs mer om kanonerna Långa Barbara och Tjocka Katarina HÄR . 


När man laddat kanonen med laddning och kulor (fast just det sistnämnda lämnades dock borta idag...som tur var) så var det dags att hälla i lite krut för att få det att smälla av.

Inget kabooommmmm utan eld. 





Och så small det av. Tvivlar på att de som skötte kanonerna på medeltiden hade något alls till hörsel kvar när de blev gamla. Fast kanske de inte blev så gamla - att ladda kanoner var inte det mest säkra av saker man kunde göra. 


Som sagt så lyste allt plastigt i marknadsväg med sin frånvaro, det var fina hantverkare i linjen; 
linne, ull, metall, läder, trä, stickat, garn som onekligen gjorde sitt till att stämningen kändes riktigt genuin. 


För barnen hade man en egen pysselverkstad i den gamla bagarstugan, dock gick jag inte in och kikade vad allt de gjorde men utanför fanns korgar med kottar och pinnar och där satt en massa nöjda barn och byggde kossor och hästar av kottar. Så där som man alltid gjort. 
Hedenhös-Lego! Många av de barn jag såg var också utklädda i medeltidskläder. 



Man fick testa på att skjuta med pilbåge, köpa ekologiskt mjöl, och gott bröd, läsbart om medeltiden, både historiska och fiktiva berättelser. Fina hantverk! 
Leksakssvärd med spjut av läder - så snygga! Hade jag haft ungar i den åldern hade jag köpt dem bums! 




Mat fanns allt mellan grönsaksgrytor, muikkor och pyttipanna, stekta plättar som serverades på pärtspån till helstekt gris.
Fantastiskt vackra lyktor av taggtråd och gamla kakformar.
Hade jag inte redan lite bestämt mig för att ha ett utrensningstalko i höst framom att skaffa nytt (om än gammalt, men ja...) så hade en, eller två av dessa fått flytta hem till mig.
Otacksamt att ha en utrensare som potentiell kund, jag vet. Men ruskigt fina i sin ruffighet, det var de! 



Ja och så den helstekta gödgrisen då - rätt medeltidsanda...

Fast faktum lär väl vara den att det nog inte åts så mycket kött på den tiden, det var festmat för de flesta. Det var nog mest säd av olika slag, grötar, vällingar, bröd som höll hungern borta. Och grönsaker och fisk, beroende på var man bodde. 

Och så öl - förstås. 
Röyh...

SUNNY AFTERNOON...


Det blev varmt. Solen gassar och skulle det inte blåsa så skulle det vara riktigt hett. Det är väl värmeböljan Lucifers svansvift som får graderna att stiga även här på våra breddgrader. Det passar för jag har ledig dag idag och kan pynja på med mitt hela dagen. 

Rensar upp i rabatterna och vattnar växterna i växthuset. Hänger tvätt och sätter mig i skuggan för att skriva. Hunden dåsar vid mina fötter och det går ingen större nöd på mig. Jag kunde tänka mig ett glas kallt vittvin men det har jag inte, så det får bli till en tanke enbart. 




Jag stack mig i morse in till en trädgårdsbutik som jag faktiskt inte känt till innan, men som jag via ett trädgårdsplaneringsuppdrag fick nys om. Blir så glad när jag hittar plantbutiker med lite annorlunda växtsortiment, även om de där säkra korten finns där också - naturligtvis. 

Jag begriper inte hur jag lyckats missa den här butiken! Att den har anor 100 år tillbaka i tiden är väl inte fy skam det heller. Så glad att alla inte blir utrökta av de stora kedjornas plantutbud. Till saken hör att här fanns ett bra mycket bättre utbud än jag sett på länge. 
Klart är att den här tiden på sensommaren börjar sommarblommorna se lite tilltufsade ut, men sortimentet var det inget fel på. Helt klart en ny favorit i huvudstadsregionen! 

Höst anemonen i kruka ett par bilder ovan flyttade hem till mig. Redan lite utblommad, men ett så fint exemplar. Får bo i kruka tills jag hittar en bra plats att gräva ner den. 

Ja precis, vad är detta för en plats då? Jo Pukinmäen Puutarha heter stället och länken tar dig direkt till lite historik om plantbutiken (på finska enbart). 









Jag håller min stil åt det mer sparsmakade och har lite svårt när det blir för mycket (olika) färger, eller för mycket på något annat sätt. Hortensior, i synnrhet de i lite brutna toner hör till mina favoriter, men i dagens plantbutik såg jag hur man gjort enorma, alltså e n o r m a  amplar där det hängde massiva hortensiablommor så det nästan kändes abnormt. Jag kom inte ens mig för att ta en bild på dessa broiler-hortensior, jag bara undrade varför man alltid skall överdriva...ja, allt! 

Eller är jag den enda som tycker att less is more också när det gäller blommor? Att det finns en skönhet i det enkla och lilla som vida överskrider det vräkiga...?

Fast tycke och smak är ju inget man skall eller bör resonera desto mer om. Endel gillar mamman och andra dottern. Och så finns det de som föredrar sonen. Så är det bara. 

Ja, ja...kanske jag ännu tar en sväng till butiken och knäpper en bild på broilerhortensorna. De är så enorma så att om man hänger en sådan på en normalstor balkong så behöver man knappt själv gå ut dit på hela sommar - för man ryms liksom inte samtidigt dit.
Okej, jag kanske överdriver en liten smula...men undrar seriöst var dessa enorma amplar skulle passa så det skulle finnas en proportion i det hela. På ett slott. Minst. 

I övrigt är det sensommar, om någon missat det. Vinden låter annorlunda. Björken fröar så man tror det snöar. 
Jag har en ledig dag och har hängt ut tvätt. Jag tror den har torkat medan jag suttit här och skrivit. 

Det är det bästa med varma sommardagar. Att de finns.

Åtminstone några per sommar.....;)



TVÄRS ÖVER FINLAND...


Riktigt åt vilket håll Ryssland ligger från den här vyn är jag aningen osäker på, men till gränsen skall det väl inte vara längre än några hundra meter. När jag sedan hade packat ihop mig efter den andra natten ute på myren så styrde jag kosan precis tvärs över Finland...

...till andra sidan. Därborta bakom horisonten ligger Sverige. Jag har faktiskt ingen aning var exakt riksgränsen går ute till havs, äkta landkrabba som jag är. Heh.

Det är sällan som jag så där på riktigt semestrar i hemlandet, så nu när jag hade ett par dagar extra ledigt så blev det att snurra runt en aning utan större mål och mening om man skall vara ärlig.



Åkte ett varv till Brahestad, en fin gammal stad. Brahestad har ju, föga överraskande fått sitt namn efter ingen mindre än Pehr Brahe. Den första planen var att man skulle bygga en stad vid den gamla hamnplatsen på Satamakangas, men den platsen var för låglänt för ändamålet och så valde man en plats längre norrut. Efter att Brahe 1652 hade införskaffat Salois socken i sin ägo, han var då friherre av Kajana, gav han staden sitt namn; Brahestad. 

Vi käkade en take-away-lunch från ett ställe som valts till Finlands godaste kebab, eller lillungen käkade kebab och jag tog pommes frites med fetaost - ja, jag fick ju en lite förvånad blick då jag beställde min mat - kebab, men utan kebab då. Restaurangen hade just precis blivit landskändis just för köttet, så jag kan ju förstå att de undrade vad jag gjorde där...;)

Ja, men den, kebaben,  lär ha varit riktigt god. 

Besökte ett museum - de fakto Finlands äldsta. I packhuset vid stranden finns muséet som grundades 1862. Absolut värt ett besök om man är i knutarna. 
Fick samtidigt svar på en fråga som jag nu och då reflekterat över men aldrig kommit mig för att ta reda på svaret; på många museum ser man skyltar om att man inte får fota med blixt. 
Passade på att fråga varför man inte får göra det. 
Det har med det att göra att ljuset från blixten är på samma sätt som solljuset skadligt för tex tavlor och så. I synnerhet förr, innan digikamerornas tid var blixtrarna så starka så det säkerligen var skäl att förbjuda blixtar. Numera är blixtarna svagare men man vill ändå undvika riskerna med att något känsligt föremål skulle ta skada. Det gör det ju inte av en blixt, men om många, varje dag, året runt, fotar samma föremål så finns risk för skada. Och de där grejerna i muséerna vill vi ju skall hålla sig så fina det går åt följande generationer också. 

I det här muséet var det okej att fota - fast utan blixt då. Jag hade kameran i bilen, så inga bilder... 




Övernattade i Kalajoki, alldeles intill en av Finlands finaste sandstränder. Hade lite planerat att gå en naturstig som fanns i närheten, men inte fullt så många timmar sömn på närmare tre dygn och en god pizza med ett glas rött, lite slöhäng på stranden i kvällssolen gjorde sitt till att sängen började kännas 
som ett fantastiskt mycket bättre alternativ.





Innan jag kröp till kojs gick jag ännu en sväng ner till stranden för att kika på solnedgången. 
Det var skönt att sitta där en stund och se solen försvinna. 

Efter det här kommer vardagen att krypa allt mer närmare, det är inte höst, men mustig sensommar i luften. Jag brukar säga att jag har två absoluta favoritmoments i min årstidskalender.

Den första är när man märker att vinterns rygg äntligen är bruten. Det är ljust, smältvattnet rinner och solen värmer mer än vinden kyler. 

Den andra är nu, som typisk höstmänniska, älskar jag när färgerna i naturen blir lite mer mustiga (i juli tycker jag allt är mest samma gröna monofärg). På samma sätt som på försommaren finns det plötsligt mer nyanser att se. Ljuset är mjukare. Kvällarna varma och mörka. 
Augusti, september och oktober hör till mina favoritmånader. De är alla där och väntar på mig nu.

En kan bara gilla! 

VARGARNA OCH BJÖRNTJEJEN...


Den första natten såg jag bara skymten av varg på håll, alldeles vid skogskanten. 
Den andra natten, därute på myren, visade de sig lite mer men ändå på rätt långt håll.


Det började med att båda vargarna höll till ett bra tag i skogsbrynet medan björnen kalasade på det som fanns kvar av djurbetet. Så började den ljusa honan lunka över myren bortåt. Efter ett tag följde hanen efter. 

De var borta en stund men så kom honan tillbaka lunkande igen med bestämda steg och när björnen vände ryggen till så var hon där och lyckades slita loss ett rejält bit kött som hon knappt orkade bära. 
Björnen såg väl inte på denna stöld med alldeles blida ögon, utan gav sig efter vargen för att tydligen ta tillbaka stöldgodset. 

Då kommer varghanen springade över myren och försöker genom att bita och anfalla björnen rikta dess uppmärksamhet mot sig själv så varghonan skall hinna undan med maten. 

Det blir lite tumult och alla tre springer in i skogen dit kameran inte når. Tydligen gick köttbiten sönder i flera delar, för efter ett tag stod alla tre i skogsbrynet och kalasade - på behörigt avstånd från varandra. 

Också havsörnen som hade haft koll på läget från en trädtopp i närheten dök ner och fick sig något ätbart den med. 


En stund senare dök en liten björnhona upp på myren. Den här björnen var betydligt mindre än de andra och, om man nu kan kalla en björn sirlig, så var hon på något vis precis det. 
Fick senare höra att det var frågan om en två-årig hona. 
Hon var mycket försiktig och rätt ängslig i sitt väsen. Hela tiden spejade hon omkring sig med 
öronen på helspänn. 
Hon var bedårande!



Länge fick hon inte ha myren för sig själv före ett par andra större björnar kom lufsande. 
Hon var alldeles tydligt i underläge och satt spänt och följde med vad de andra björnarna tänke göra.


När de närmade sig henne så sprang hon iväg, men stannade ett stycke ifrån, ställde sig upp på bakbenen och stod så ett bra tag och följde med vad de andra björnarna sysslade med. 
Därefter smög hon uppenbarligen bakom våra kojor till andra sidan av myren, för där fick jag syn på henne om ett tag.




Då hade det redan blivit så pass mörkt att det började bli knepigt att få några bilder alls, 
så det blev mest att bara sitta och se på alla björnar som gick omkring på myren. Alla, säger jag.
Ja, de var faktiskt som mest sex stycken där på en gång!


Efter ett tag vandrade också de vidare, försvann som tysta, mörka skuggor mot skogsbrynet.
Vi lade oss för att sova, i det här gömslet fanns det riktigt sköna sängar med mjuka madrasser att krypa upp på och jag tror jag somnade innan jag ens fick huvudet på dynan (läs; en hopskrynklad tröja). 

Det tog ett tag innan jag rensade bland alla bilder som jag tagit under dessa två nätterna. Men det tog också ett tag att låta upplevelsen sjunka in. Så glad över den upplevelsen! 





OM ATT FOTA BJÖRN...

Så här ser det ut när man blickar ut genom "fönstret"i gömslet.

Tänkte ta och berätta lite om hur det går till i praktiken då man vill fota eller bara 'uppleva' björn.
Tyvärr är det rätt så knepigt att få till ett foto på björn så där bara genom att gå ut i skogen. 
I Finland finns det björnar i princip i hela landet, men björntätast är det längs gränsen till Ryssland. 
Jag hade möjligheten att haka på ett par nätter i björngömslet som en del av min fotoutbildning, men vem som helst kan delta i sk björnsafaris, det finns fler företag som erbjuder det. 
Själv var jag hos Lassi Rautiainen, Articmedia Oy, yrkesnaturfotograf och den första som redan i slutet av 1970-talet började med att lägga ut åtel för att kunna fotografera de annars så skygga djuren, björn, varg och järv och den första att erbjuda möjligheten åt andra att fota från hans gömslen. 
Lassi berättade att det här med att hyra ut gömslen började lite i misstag då han under föreläsningar/utställningar i naturfoto både i Sverige och Norje ständigt fick förfrågan om man kunde få följa med honom till hans gömslen. 

På den vägen är det. 
I synnerhet veckosluten är bokade långt i förväg, och mängden fotografer/skådare är också begränsat så det är inte så där bara att kasta sig i bilen och åka till Kuhmo. 
Men är man det minsta intresserad av att se och/eller fota våra stora rovdjur så är det alla gånger värt ett besök! 


Jag hade möjligheten att tillbringa två nätter ute i gömslen, och det skulle jag rekommendera i alla fall om man åker till Articmedia för här finns det gömslen på tre olika ställen, så man kan vara på olika ställen om man så önskar. Bra om man kan ta sig till stugan där man äter och sover (på dagen) runt tretiden på eftermiddagen. Då hinner man packa in sina grejer i något rum och äta en tidig middag som serveras kl 16.00.

Efter det kan man fylla på sin termos med kaffe eller te och bre sig några smörgåsar till natten. Det bjuder köket på så man behöver inte ta med eget - om man inte vill, förstås.

Vid femtiden åkte vi ut till gömslet. Här hos Lassi är det inte långt att gå från bilen till gömslena, men eftersom de ligger ute på en myr och vid en kärrsjö så är bra med gummistövlar. Ett gömsle ligger 1 km från parkeringsplatsen, den används mest då man vill fota järv. Den besökte jag inte.

Redan då man stiger ut ur bilen är tystnad som gäller. Man kan viska sakta till varandra, men desto tystare det är desto bättre. I synnerhet vargen är skygg. 

När man kommer in i gömslet gäller det att rigga upp kameran eller kamerorna om man har fler. Man har minst två "gluggar" per fotograf till sitt förfogande. 
Också allt det övriga skall plockas fram så man hittar det när det börjar bli mörkt. Man kan ha med sig en liten ficklampa att använda i nödfall och korta stunder, men helst skall man undvika det. Och att lysa ut genom fönstret är direkt No-no!. 

När allt är framplockat och klart så är det bara att...vänta.



Samtidigt som vi kom ut till gömslen lades det ut mat för att locka björnarna. Utan mat skulle det nog vara glest med björnar att fota eller se, så är det bara. Visst kan det kännas som att det är frågan om lite 'bullabjörnar', men utan åtel skulle det vara näst intill omöjligt att få dessa rovdjur på bild. 

I gömslen finns en enkel toalett så man behöver vare hålla sig eller gå ut i skogen för att kissa. Det senare skall man definitivt inte göra om man vill se björnar. De är räddare för dig än du behöver vara för dem. 

Ja, och så väntar man då. Kollar kamerans inställningar med jämna mellanrum eftersom ljusförhållanden ändrar hela tiden. Man vill ju ha rätt inställningar när det börjar hända, eller hur?

Och så plötsligt ser man en mörk gestalt komma genom skogen. Och det är nog lite så att pulsen åker upp några slag, så imponerande är de när man har dem där några tiotals meter ifrån, ditlockade av mat eller inte. Det är fanatstiska djur! 
Bara att njuta. 


Här är man i gömslet hela natten och går till bilen vid halv åtta på morgonen när det är ordentligt ljus. Har hört att hos någon av de andra företagen åker man tillbaka till stugan redan efter midnatt, men vi skulle nog ha missat flera björnar och framför allt björnen i det fina morgonljuset om vi hade gått vid midnatt (tror inte ens att det är möjligt hos Lassi?). Så ja, jag rekommenderar att man stannar där hela natten.


Som sagt, kojorna eller gömslen är anspråkslösa men snygga, prydliga och rena. Jag hade med mig - förutom kamerautrustningen - sovsäck, kaffe/smörgås lite varma kläder om/när natten blir kall.

Kamerautrustning ja; Min kamera är en Nikon D750 och så hade jag två objektiv med mig. 
Mitt "universal/reseobjektiv" 28-300 mm f/3,5-6,3 vilket jag bara tog några bilder med. Och mitt långa objektiv Tamron 150-600 mm f/ 5-6,3. De flesta bilderna tog jag med det objektivet. Det är inte det mest ljusstarka objektivet på planeten, men helt okej i sin prisklass. 
Gillar ju annars också lite dov stämning i mina bilder, heheheee...

Ja, och så en kulled att spänna fast kameran i. Det är alldeles för trångt i kojorna för att man skall kunna rigga upp ett stativ där. 
Har man inte egna objektiv eller kulleder så kan man hyra dessa av Lassi. Nu vet jag inte vilka objektiv han har eftersom jag körde med mina egna. 

Och så en kikare. 
Det var nästan lika givande att bara följa med djuren genom kikaren som det var att fota dem. 


Här är stugan där man sover och äter. Det är Forststyrelsen som ägen stugan och den befinner sig inne i ingenmansland så man uppger sina personuppgifter till gränsbevakningen innan man åker dit. 
När man kommit från gömslet till stugan så är bastun färdigt varm så de som ville ta sig en morgonbastu med dopp i sjön gjorde det. Vid nio var det frukost.

Sedan gjorde man vad man ville. Endel kröp till kojs och sov en stund, andra (som jag) satte mig i ett soffhörn och började gå igenom bilderna. 
Det serveras ingen lunch i och med att man äter middagen så pass tidigt, men i matsalen finns kaffe och bulle samt frukt framme så om man känner att man vill ha något i magen mitt på dagen så ordnar det sig.

Articmedia är ett familjeföretag i sin rätta bemärkelse och hela stämningen är väldigt välkomnande och familjär. Samtidigt med mig var där, förutom några av mina kurskamrater då, en biolog från Tyskland, en spansk familj, följande dag kom ett tyskt par till och några andra som jag inte hann mer än säga hej till. 

Om man vill så kan man också enbart hyra gömslet och stanna där också på dagen. Det är också möjligt att bo i husbil/tält eller hyra ett rum med kokmöjligheter. Det mesta ordnar sig könns det som.



Man blir lätt lite orolig i benen av allt stillasittande i gömslet så jag gick en kort promenad på eftermiddagen i närområdet innan det var dags att igen laga sig klar för följande natt i gömslet. 

Mer om det nästa gång :).





SparaSpara