nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

PRECIS INNAN SNÖN...



Hade ledig måndag idag och passade på att få sådant fixat här hemma som har 
blivit lite på hälft på grund av tidsbrist.

Bland annat målade jag en vägg vid vårt matbord. Otroligt nog har jag stört mig på att den var 
vit, jag gillar ju vitt så där i allmänhet, men just där bakom den inbyggda soffan har jag 
känt att det behövs något med mer färg. 

Tycker att det är svårt att hitta de där riktigt fina, i mitt tycke fina, sparsmakade, 
bleka, jordnära nyanserna i toner som går i blågrått, grönt och orange.
Det blir lite för mycket pigment i min smak.

Nå, väggen är målad nu och helt okej blev det, även om jag hade valt ha en
ännu mer blek version av samma nyans.
Man kan ju alltid måla om, så tänker jag.

Men det får bli till efter nyår. Tills dess kommer det nu att vara full rulle
och hemmasysslor och -pysslor får bli lite i bakgrunden.




Plockade också in mitt foto-tält, ett camouflagetält ursprungligen tänkt för jägare, 
men funkar lika bra för oss naturfotointresserde. 
Bara det att jag inte haft så mycket möjlighet att sitta där under dygnets 
ljusa timmar. Det var i sista stund jag plockade in det. 
I skrivande stund vräker snön ner, och det tyngd hade nog inte tältbågarna klarat
av. Redan nu hade de tagit lite stryk av höststormar och regn, så det blir att lappa
lite inför följande gång jag riggar upp mitt fotogömsle. 

Ja, nu är det så vitt och vackert därute. 


Längs växthusets fönster växer en stjärnklematis,
Clematis fargesii 'Summer Snow'

vilket är en riktigt trevlig ny bekantskap.

Den har växt som en galning nu andra sommaren sedan plantering, 
och än har den kvar sina gröna blad. Jag älskar dess vilda
framfart lite över allt. Jag gillar också att den är lite
anspråkslös i sin blomning. Med denna växtkraft och 
stor-gräddig blomning kunde det bli lite - väl mycket?


Jag skall absolut plantera ett par av dessa nästa vår vid sommarstugan
där den är just lagom anspråkslös för att smälta in i 
skärgårdsmiljön där.
Förmodligen tuff nog också för att klara det lite utsatta läget också.

Ja, åh...här sitter jag och planerar nästa sommarens planteringar
alltmedan stora snöflingor dalar ner på grenarna utanför mitt fönster.

Vitt är vackert. 

Fast inte på väggen som jag just målade.
Den har mer färg nu. 








VILA I LIVET...





Idag har jag känt ett behagligt lugn över min tillvaro.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det så, men något.

Novembers mörker och envisa regn känns mest som en vänlig  
och trygg famn att vara i. Skymning hela dagen stör mig inte.
Det är bara vilsamt. Regndropparna på fönsterrutan har inget
sorgligt eller tungt i sig, de är som glittrande små strasser.

Jag vilar i min sköna söndag, så där som man oftare borde förstå att göra.
Slappnar av i axlarna och tar dagen som den är.

*

Jag har text som borde födas fram, än finns tid, men jag känner
att det kanhända blir födslovärkar av helt annat slag än jag är
van med när det gäller att klämma fram lite text.
Samlar på fakta och försöker samla på inspiration. Det sistnämnda går sådär.

Istället tänder jag ljus i alla rum, bäddar med rena lakan, spelar skön musik,
kokar palak paneer med halloumi och tänker att jag läser alldeles för lite litteratur numera.
Jag saknar det, men vet inte riktigt varför det inte blir av att sätta sig ner med en bok.

Sätta sig ner och vila i en text. I en berättelse. 
På samma sätt som jag just idag känner att jag vilar så gott i mitt liv.




Det har varit en skön söndag.

Igår var jag på fest; en Finland 100 års jubileums middag.
Förra lördagen var jag på en Show and Dinner-tillställning.

Och båda gångerna lämnade jag kameran hemma. 
Det är också ett sätt att vila i livet. 
Att uppleva utan att föreviga eller försöka fånga det på bild.

Jag behöver kanske bli bättre på det. Att bara vila i stunden.
Att vila i livet. 

*












DR JEKYLL OCH MR HYDE...










Jag har aldrig någonsin plockat fram julpynt så här tidigt! Aldrig! 
Men det finns en baktanke bakom det hela, tro mig! 

Jag har ju under en tid nu försökt rensa all världens onödigheter ut ur mina skåp
och skrymslen och i och med att jag kommer att ha rätt så fullt upp ända fram till första advent
så är det bara att inse att det här skall göras nu. Det vill säga rensa i julpyntsröran...
Det är absolut inget jag vill göra sedan en bit in i januari när jag står där och bara vill
göra mig av med allt som har med jul att göra...
...så ja, julpyntsrensning.

Pynt som jag vet att jag aldrig kommer att pynta till jul med, men som bär på 
ett värde i form av minnen åker in i en spara-låda. Pynt som jag inte känner speciellt 
för och som inte kommit fram ur lådan på många år får ett nytt liv hos någon annan.
Dem skall jag skänka till en insamling som i sin tur ger det vidare. 

Och så skall jag se vad som blir kvar och utgående från det planera mitt
julpynt anno 2017.

Ni hör, här talar Dr Jekyll...



Han är lite präktig och duktig och tänker på miljön
och är ekologisk och allmänt vettig. 
Min Dr Jekyll går inte så långt att han skulle fnysa åt all julpyntning direkt,
men den kunde då gärna vara av naturmaterial och så tycker han att man kör samma
pynt och samma linje som man gjort alla år.
Traditioner. Hållbart. Ja.

Och jag håller så med.

Men...




Så har vi min Mr Hyde. Han som är mer glad i
konsumtion än ekologiskt tänk. 

En stor del av året, nästan jämt faktiskt, är han tyst och håller 
sig stillsamt dämpad.

Men nu ikväll har han varit osedvanligt aktiv och fått mig att surfa runt på 
sidor om julinredning, julinspiration, julpynt...

Och gaaaah, vad det plötsligt skall vara svårt att försöka vara klok och vettig
och inse att egentligen har jag allt jag rimligen kan behöva för att 
få till lite mycket julstämning i hemmet. 

Så här går det. 
Man vet så väl att konsumtion inte är speciellt bra för hållbar utveckling.
Man vet så väl att man har mer än nog som det är.

Men bara en lite ny ljusslinga? En tomte? En till???

Tänker att många säker är precis som jag, har en Dr Jekyll och
en Mr Hyde som talar till en - ja bildligt då. Hör man röster på
riktigt skall man kontakta en riktig Dr.

Men ja...många är säkert inne på samma linje som jag och tänker 
att min konsumtion, de val jag gör är det första, må vara litet, steg till att göra skillnad.

Men så kommer realitetstvivlen. Vad betyder en liten människas enskilda val?
Har de någon tyngd alls? 

*

En sådan evighetsfråga. 

Är konsumtion bara dåligt, eller är det bra?
Är det bara bra, eller är det dåligt?

Om det finns en gyllene medelväg - var går den? 




TANKEDIMMA...


Jag vet inte om det är ett skönt eller ett alldeles förfärligt tillstånd att vara i.
Med tankedimma menar jag ett slags tillstånd där till exempel nyheter blir till en slags notiser
och hjärnan vare sig vill eller ids ta sig an att analysera speciellt mycket.

Tankedimma, som jag ser det, är också att göra sitt men utan att bekymra sig 
speciellt mycket om hur man skulle kunna göra det bättre, snabbare, effektivare. 
Man bara gör.

Tankedimma är också en tillstånd där det går att stänga av, eller dämpa ner sensorerna
som styr det flöde av bilder och av ord som ständigt flödar runt en.
Det är skönt att märka att man kan skruva ner mängd och tempo. 

Som en fotograferande person, och som en person som skriver, så kan det bli
lite motstridigt det här att periodvis känna sig så övermätt på både bild och text.
Jag kallar det tankedimma och just nu känns det nästan välkomnande.

Till en början, när tankedimman kommer smygande och bäddar in en och hindrar sikten
så känns det nästan skrämmande. Efter ett tag blir det ändå bara en slags lugn. 

Ett novemberlugn. 
Ett långtråkigt, grått, disigt men tryggt novemberlugn.

Jag ger efter för tankedimman och tänker inte ta ställning, inte analysera, inte fundera.
Jag skall bara låta det bero och koncentrera mig på det praktiska.

Göra de uppgifter som förväntas av mig. Gå på disiga promenader.
Baka pepparkakor, skapa mer konkreta saker och lämna
bilder och text i ro. 

Tillåta tankedimma råda.


UT I NATTEN...


Oftast har jag hunden min att tacka att jag tar mig ut i sena kvällar överhuvudtaget! 

Usch ändå vad det där soffhörnet ändå kan kännas tryggt och bra, bekvämt och varmt
när novembermörkret tätnar utanför fönsterrutorna. 

Jag vill inte gå ut på kvällarna. Inte alls. Jag bara inte vill! 
Om jag inte hade hund...ja, jag skulle skrynkla ihop mig 
i soffhörnet så fort tillfälle gavs då jag kommit hem från jobbet.

På veckoslutet är det en annan sak, då finns det något form av ljus ändå.

*


Ljus, hade det varit igår natt också. Till och med här i södra Finland hade
man lyckats se fint norrsken. Fasy vid den tiden var jag redan och sussade
sött i min säng. Men månen, den lyckades jag knäppa en bild på.

Om man så här i november skall tänka på det här med ljus så
gäller det att surfa mellan solnedgång (på eftermiddagen) och månsken 
och så lite norrsken till natten. 

Så kanhända man behöver ta sig ut ur soffhörnet ändå?
Trots att det är november...




NY FAVORIT - NYBONDAS...


Sedan jag blev (åter)boende i huvudstadsregionen för ett par år sedan har jag 
nu och då aktiverat mig själv med att hitta nya naturstigar att gå längs.

Idag blev det att ta sig ut till Nybondas naturskyddsområde i östra Helsingfors.
För mig tar det en kvart att köra dit ut, och det är alla gånger värt det! 

Jag får nämligen nu och då en sådan där oförklarlig längtan efter öppna vyer; hav, åkrar men också kärr duger, så det känns skoj att veta var man kan hitta dessa öppna landskap när andan faller på.




Och här finns det ju öppna havslandskap så man blir av med den värst längtan! 

Jag älskar ställen där vågorna har lite mer space att växa till sig. Nästa höststorm, om jag bara är ledig då, ja då vet jag precis vart jag skall ta mig för att känna in styrkan av storm! 





På området finns många friluftstigar som man kan kan gå längs, men två naturstigar som
bildar en åtta, man kan gå den ena eller båda. Tillsammans blir de ca 4 km, så
tycker man att man vill gå lite mer så är det bara att trampa in på någon av de övriga stigarna.

Jag gillat ju när det inte är så där lurvigt av människor på stigarna, så på
söndagar (i synnerhet om vädret är fint) undviker jag de mest populära stigarna.

En småmulen novembersöndag är kanske inte den mest optimala friluftsdagen,
så här var inte någon rusning precis - om också inte helt tomt på stigarna.

*

Skärpan på bilderna kunde vara bättre - helt klart - men till det finns
en synnerligen logisk förklaring. Min lilla hund löper och är just 
nu så där überglad i alla doftspår av andra hundar. Oftast sitter hon 
fint intill när jag skall fota men idag var det ryck i kopplet till höger och vänster 
och framåt och bakåt. Hon brydde sig inte speciellt mycket om mina 
bilder blev skarpa eller inte.

Men det är nu som det är...





Bildskärpemarodören....;)

Idag gick vi ena delen av naturstigen och så en ordentlig sväng längs en annan stig, så
den längre delen av naturstigen är ännu oupptäckt. 

Intill natustigarna ligger Skata gård. Vill man läsa mer om det 
kan man gå in till exempelvis:





Utan tvekan en ny favorit bland de ställen som huvudstadsregionen bjuder på! 

Hit återkommer jag! 



SparaSpara

SOMLIGA LJUS BRINNER ALDRIG UT...



För tio år sedan levde jag i ett skede i mitt liv som hörde till de tyngsta.

Min mamma hade på våren-försommaren 2006 insjuknat i cancer, melanom.
Jag minns faktiskt inte längre så exakt när det beskedet kom. 
Om cancern.
Inte för att jag inte skulle ha varit involverad, 
inte för att jag inte skulle ha brytt mig - snarare tvärtom! 
Jag och min mamma hade nämligen ett synnerligen varmt förhållande.
Hon var ju min bästa vän, men orsaken till att jag inte minns när hon 
insjuknade var mest det att den där harmlösa bruna pricken hon hade på 
vristen inte såg speciellt hotfull ut.

Inte då.

*

Och melanom, det är väl inget man dör av...väl?

*

Tiden gick, hon opererades, jag åkte med henne till olika läkare, hon 
opererades engång till och någongång på sensommaren 2007
fick hon veta att cancern inte gick att stoppa, den hade fått ett för starkt 
fotfäste i henne...

Inte ens då begrep jag att jag inte skulle få ha henne kvar längre än bara någon månad.
Hon kom till min sons födelsedag i medlet av oktober och jag minns hur hon sade att det kanske
var sista gången hon kom ut till oss, ut till landet. 
När jag såg henne sitta där runt matbordet, leende, skrattande, lite blek
men precis så hjärtlig som hon alltid var skulle man aldrig förstått att hennes
dagar verkligen var på kort.

Rätt snart efter det kollapsade hennes hälsa. Hon blev snabbt mycket sjukare.
Melanomcancern som startat som en liten oansenlig brun fläck bara hade
nu spritt sig till blomkålsstora svulster på hennes ben, lår, upp på magen.

Melanom är på det sättet en oerhört "pedagogisk" cancer - för man ser den.
Man tror inte med vilken fart den kan ta över...jag har sett det.

Helt klart var ju att vid det skedet som min mamma kom till Lillungens födelsedag så 
hade cancern redan spridit sig in i  kroppen, dit man inte kan se.
Sedan gick det fort, i synnerhet nu när jag ser tillbaka på det, men då
kändes tiden märkligt lång.

Jag jobbade heltid men ett par eller tre kvällar i veckan körde jag till min mamma,
för att vara med henne en stund, en timme eller två på kvällen. 
Min bror bodde intill och hade själv precis då blivit sjukpensionerad, så hon
behövde aldrig vara ensam, inte heller på dagen, vilket jag är otroligt glad och tacksam för!

Jag hjälpte henne i duschen, tvättade och lockade hennes hår, lackade hennes naglar, 
jag lärde henne att surfa på nätet, hon tyckte det var fantastiskt 
att kunna läsa dagstidningarna på sin datamaskin!
In i det sista ville hon ta in och lära sig ny teknologi...voj, min lilla mamma! 

*

Sedan kom den dagen då hon inte orkade stiga upp från sängen.
Vi hade redan tidigare kontaktat ett hem för terminalvård. Min mamma var helt inne på samma linje, dit ville hon när tid var. Men det var inte riktigt tid för det än.

Vi hade fått alla hjälpmedel hem som man kan tänka sig så hon skulle kunna stanna
hemma så länge som möjligt. Det var hennes önskan, och jag förstår henne.
Förstod henne då och förstår henne än i dag. Hem är ändå hem. 
Tänker bara på alla de som inte har någon nära som tar hand om 
dem då de skickas hem. De borde få stanna där de har det tryggast.
Vi, min bror och jag, hade möjlighet att ta hand om henne hemma.
Alla har inte det. Så på det sättet är hemvård absolut inte alltid det bästa! 

Efter ett tag fick hon vatten på lungan och togs in på sjukhus, hon skrevs ut ett par dagar
senare med instruktioner hur vi skulle tömma vattnet ur hennes lungor med
hjälp av en drän som...ja...det var märkligt vad man plötsligt bara klarar av
för att det inte egentligen finns alternativ! 

Ärligt så minns jag inte så mycket från den hösten.
Den gick i en mental dimma. Jag minns dofter, musik (!) 
och stunder av frustration och stunder av tacksamhet mot vårt sjukvårdssystem.
Man går nog igenom hela skalan av känslor...

I slutet av november åkte hon in på sjukhus för sista gången.
Hon hade än en gång samlat för mycket vätska i lungorna.
Cancern hade spritt sig, hennes hjärta orkade inte riktigt med...

Jag minns att jag då kom så nära en bön som jag någonsin gjort
(vi är kanske funtade så, trots allt...)

och bara hoppades, önskade att hon inte skulle behöva ha ont.
inte känna ångest, inte lida.

Själv var jag skräckslagen för vad som skulle komma.

Jag visste att jag skulle förlora en av mina absolut käraste och viktigaste människorna
i mitt liv. Ja, jag var skräckslagen. 
Att möta döden var inte riktigt något jag var du med...



Så kom den där dagen i slutet av november då de ringde från sjukhuset och sade att jag kanske nog skulle ta mig dit nu efter som min mamma blivit så mycket sämre under morgonen. 

Jag hade precis kommit till jobbet och druckit en kopp morgonkaffe med min kollega.
Eller var det kaffe efter lunchen? Jag minns inte längre.

Den kvällen dog min mamma.

Hon klämde uppmuntrande min hand när jag sade att vi skulle åka för att rasta
brorsans hund men återkomma. Hon orkade inte längre prata men 
förstod vad vi sade. Vi spelade musik. Fuktade hennes mun, höll handen, 
ringde efter mer smärtstillande när hon blev orolig, smekte hennes hår...

Så kom den där stunden som jag så fasat för. Hon som jag så älskade skulle dö.

*

Jag hade tänkt att dödsögonblicket skulle vara skrämmande.
Det var det inte, märkligt nog.

Plötsligt var det som om min mamma inte längre fanns i den kropp
som låg i sängen.

Det här kommer jag aldrig riktigt att kunna förklara på ett vettigt sätt, men
plötsligt var något borta. Kalla det själ eller vad, men något försvann.
Kanske tio minuter innan hon medicinsk förklarades död. Men något dog innan det.
Plötsligt fanns det inte längre en kontakt, fast det fanns andetag, fast ett hjärta slog...
Det är så svårt att beskriva. Något var bara borta.
Och efter det, att det där "något" var borta infann sig ett märkligt lugn hos mig, 
och efteråt när jag talade med brorsan, så sade han att han känt helt samma. 

När mamma, eller hennes kropp då, började ha andningsuppehåll som tog längre och 
längre var det inte alls "obehagligt" för på något sätt kändes det att 
den del av henne som kanhända kände oro inför det oundvikliga, det fanns liksom inte kvar.

Jag vet, det här låter helt kornigt, men det var precis så som vi upplevde det.
Och något som jag hade tänkt skulle vara en förfärlig upplevelse, 
själva dödsögonblicket, blev bara en vacker suck.

Ett andetag som aldrig mera togs.

*
Idag minns jag henne.
Somliga ljus brinner aldrig ut.



RENSA MERA I NOVEMBER...




Nu har jag äntligen tagit tag i projektet att rensa ut här hemma.
Någonstans läste jag om projektet att dag 1 rensa ut en sak, dag två två saker osv osv...

Det blir 564 saker på en månad. Eller ja, det beror 

Jag påbörjade redan tidigare i somras en lite liknande grej, men den rann sedan
ut i (sommar)sanden då jag märkte att jag var mycket borta, på resa och på stugan.
Att samla ihop 564 saker som man kan avstå ifrån i sitt hem kräver nog trots allt
att man är där. Nu och då i alla fall.

På det sättet är november en bra månad. Nu är jag hemma. 
I alla fall mest hela tiden.

Det här påbörjade rensa-ut-projektet får ta den tid det tar och 
framför allt väcka de frågeställningar och funderingar kring ämnet som 
jag redan nu känner är på väg att utvecklas inom mig.

Är detta bara en trend, eller ligger det en djupare medvetenhet bakom
mångas längtan att rensa upp i röran.

Och det behöver inte ens vara en röra man har därhemma, man
kan ändå längta efter mindre. 

Igår satte jag en halvtimme på att gå igenom några köksskåp.
Samlade ihop 56 grejer som nu får hitta ett nytt liv utanför mitt hem.

Jag påbörjade ju detta redan tidigare i år, resultatet av den utrensningen 
var en korg med andra köksgrejer;



I morgon kanske jag tar itu med min garderob. 
56 utrensade grejer må kännas som om jag var en bit på väg.
Trots allt är det bara runt 10 % av det som "skall" ut
om utmaningen genomförs.

Samtidigt känner jag en märklig "skam" för att jag har det så här.
Att jag vill rensa ut, inte för att dessa saker inte skulle rymmas i mina 
skåp och skrymslen, det är inte mitt problem, men för att jag 
har samlat på mig så mycket tjafs. 

Däremot, är det sedan bra eller inte, så gillar jag det mesta jag har i 
mina skåp. Redan då boken Rensa i röran med Feng Shui av Karen Kingston kom
ut 2000 så har jag vägrat ta in i hemmet något jag inte gillade.
Som inte var praktiskt eller som kunde försvara sitt varande genom 
att föremålet, tinget, tillför om inget annat så skönhet.

Så på det planet kommer man inte att hitta efter mig kartonger med
"Repstumpar för korta för att användas" 
som jag läste om i en artikel om just det här med att kunna rensa ut.

Jag skrattade hög när jag läste artikeln. Så illa däran är ändå inte jag.

Trots allt är det ju öndå fråga om en balansgång och att hitta sin egen punkt av 
vad som är lämpligt och passligt.

Någon tycker säkert att jag, även efter utrensning, har för mycket grejer,
medan andra redan nu kan tycka att jag har för lite...

Själv känner jag att jag gott kan rensa ut en hel del än.



FÅGLAR SMÅ...




En av de (få) glädjeämnen då det lutar mot vinter är för min del
onekligen det här med att mata småfåglarna.
Dessa små varelser på några fjuttiga gram som skall klara av 
samma vinter som jag - fast jag har då ändå både hus
och el-och vedvärmning, dunrockar och varma boots.

Och mat i skafferiet - och mer i butiken, bara ett stenkast ifrån.

Men de här små.
Jag, precis som många andra, vill så gärna hjälpa till för att de skall 
få det så drägligt som möjligt i vinter! 

Jag har precis beställt hem 100 kg (!) solrosfrön
och nötter och så något nytt för i år:

Mjölmask.





Det väckte både intresse och förtjusning!

Egentligen är det ju inte en mask alls, utan mjölbaggens larver.
Mjölbaggen är en riktigt ovälkommen gäst hos oss människor. 
Minns faktiskt att då jag var barn
så hade vi fått ett parti mjöl någonstansifrån som visade sig innehålla
mjölbaggar och det blev en jakt utan like i vårt hus!
Allt mjöl, havregryn, bröd, ja det mesta slängdes och alla skåp dammsögs
med kopiös nogrannhet. 

Vi klarade oss nog med bara förskräckelsen, men minns hur en granne hade
blivit tvungen att inkalla Stora Artilleriet i form av ohyrasanering av hela köket. 

Så med den bakgrunden förstår man att jag känt mig liiiite ifrågasättande till 
det här med mjölmask som föda...

Nå, de här mjölmaskarna (alltså mjölbaggens larver) är absolut och totalt 
ofarliga. De är nämligen mycket döda och mycket torra! 

Däremot är de en ypperlig källa för vitaminer och 
proteiner för fåglarna, vilket de också behöver utöver
fettet i nötter, solrosfrön och talg som serveras dem under vintern.


Idag bjöd jag bara på en lite smakbit av dessa delikata mjölmaskar.

Under vintern kommer jag att blanda ut dessa torkade larver med annan föda.
Huvudfödan kommer ändå att vara solrosfrö, nötter och havre.

*

Sedan är det ju bara att inse att det är en tidsfråga innan dessa larver kommer
att krypa inte bara in i vårt skafferi, där har de ju funnits till och ifrån ett bra tag, 
men in på våra middagstallrikar i form av smarrig gourmet! 

Än så länge bjuder jag hellre småfåglarna på denna 
delikatess och håller mig själv till...annan föda.









DEN TIDEN AV ÅRET....



November (- och Februari -) månaderna som jag har så svårt att älska.

Plötsligt inser jag dock att alldeles strax bjuder november på 
den vackraste av högtider - allhelgona-helgen.

Kanske jag överdriver dysterheten i november?

Utmanade mig själv med att försöka knäppa 30 vackra bilder i november.
Inte en per dag - men en för varje dag.

Skall försöka hitta det vackra i de stunder där
 allt somnar in, slocknar, bleknar, mörknar.
Där världen blir till ett skymmer och nyanser bleknar och 
konturer suddas ut. 

Där ljud dämpas och nästan försvinner.

Årstiden där längtan gror.
Så stilla, så vänt, så tyst längtande.



Tranornas skrän har tystnat. Gässens tjatter likaså.

Samtidigt som jag längtar till alltings återkomst, skall
jag försöka bli bättre på att ta in det som finns i stunden.

Det som ibland kan vara aningen svårt att älska.

Som November till exempel.

*

Men jag skall ge det en chans. Jag skall försöka.





VINTERTID...


Häromkvällen, då snön ännu låg kvar på marken,
råkade jag titta ut från fönstret då rådjuren kom smygande in i trädgården.

Nu skulle man ju tro att jag bor ute på landet någonstans, men så är det 
alltså inte. Vi bor mitt i urbana huvudstadsregionen. 
Det ser bara inte riktigt så ut.

Snön, och vintern som överraskade, fick mig att inse att det minsann
är dags igen att börja mata fåglarna därute. 
Har i år en ny leverantör för fågelfrön i storsäckar, hoppas
kvaliteten på fröna är bra. 

Själv passade jag också på att storshoppa mat och annat 
növändigt hem till oss när jag nu var i farten med datorn. 
En tid nu har jag köpt mat på nätet och jag måste säga att 
jag varit mer än nöjd! 

Jag som avskyr att yra runt i matbutiker, i synnerhet de där enorma 
marketarna där precis allt det man behöver alltid är längst bort, upplever
det här som guds gåva till mig nästan! 

Jag planerar också våra inköp bättre såhär. 
Det är väldigt sällan jag behöver "fylla på" från en vanlig
butik mellan beställningarna. Och jag tycker 
nätmatbutikens frukter, grönsaker och örter är fräschare än de i 
den traditionella butiken. Och utbudet ekologiskt är också större. 

Kanske jag är en sådan där nätbutiksperson, men jag tycker det är
oerhört behändigt att bara klicka på tex "ekologiskt" och så får jag 
direkt "butikens" alla ekologiska varor framför mig på skärmen istället
för att behöva rusa hyllmeter fram och tillbaka för att leta rätt på 
 ekologiska alternativ till det jag behöver.

Och så blir det så mycket mer tid över till roligare saker
när man slipper gå till butiken själv. 
Vilket jag mer och mer börjat uppskatta.  
Jag avskyr att trängas med min kärra bland hyllorna, avskyr att stå 
och packa medan följande kunds varor kommer nästan
över på min sida. Avskyr att skuffa butikskärran genom 
snömodd (en stor del av året....) till bilen som alltid är rysligt 
långt ifrån parkerad de gånger jag bestämt mig för att storshoppa.

Ja...det hörs att det inte är min favoritsyssla det här med butiker.

Jag kan tänka mig ett dussin andra saker som jag hellre gör! 

*

Blir det dyraremed att nätbutiksshoppa mat?
 Eller rent av billigare? 

Det vågar jag inte direkt säga. Jag är inte så där jättebra på 
att kolla upp vad ärtpåsarna kostar i butiken versus i nätbutiken, det borde man 
kanske vara, men...ja, jag är inte. 
Men min känsla är att det blir billigare 
för att:

Jag är mer struturerad när jag beställer hushållsvaror på nätet.

Jag köper numera aldrig något för att jag tror att det är slut därhemma, 
vilket hände när man stod där i den "verkliga" butiken 
och bara vill vara på den säkra sidan; 
 - ja, men jag tar väl en då, för säkerhets skull, om det skulle vara slut! 

Jag blir inte lika frestad att köpa något "onödigt" som gott bröd
bara för att det doftar så gott! 

Jag märker att jag har enklare att köpa "storpåsar" av tex potatis,
toapapper, hushållspapper, hundmat etc, vilka är mer fördelaktigt, 
då jag inte behöver fundera på att släpa hem allt själv.

*

Mycket lämpligt också på det sättet att nu kan alla i familjen
logga in sig och kruxa för det man märkt är slut, eller 
som man skulle behöva.

Jag vet ju med mig själv - behöver jag gå till butiken för att köpa
tandkräm - visst sjutton finns det en risk att jag köper något annat också. 

På nätet loggar jag bara in, klickar för tandkräm, och loggar ut.
Så funkar i alla fall vi.