nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

ÅRETS SISTA....


....inlägg blir detta.

För att vara ärlig så är jag inte så mycket för vare sig skumpa eller raketer.
Isynnerhet inte raketer. Skumpa går väl för sig om man känner för att offra sig lite grann.
Men raketer? Nja-a...

Ur fototeknisk synvinkel hade jag ett tag en tanke på att ge mig ut 
i nyårsnatten för att fota raketer, men desto närmare tolvslaget klockan tickar,
och desto djupare jag sjunker ner i mitt soffhörn desto mer känner jag att det 
är en, om nu inte direkt dålig idé, så åtminstone
en inte helt lockande tanke heller.

*

Åh, så tråkig jag låter, jag vet! Men det kan inte hjälpas! 

Samtidigt känner jag att min stund ute i skogen idag, som jag unnade mig 
själv efter en 16-timmars arbetsdag igår, väger så mycket tyngre i min vågskål
av njutbar närvaro än all världens pyroteknik, om så samlat på ett fat. 

Solen lyste med sina svaga små strålar och det var så vackert! 
Så blekt, så stilla och så rofyllt.
Och jag vandrade genom åldrad granskog längs ån som
forsat fram där sedan evigheter. För 12 000 år sedan smalt istidsisen
och sedan dess har det rinnande vattnet sökt och funnit 
sina fåror för att finna sin väg ut till de stora haven. 

Jag tycker tanken är hisnande! 

Såg en man som stod så stilla vid åstranden och såg så 
rofylld och tillfreds ut där han stod och blickade över forsen. 
Jag såg att han njöt av sin stilla stund av tystnad och närvaro just där han var 
så jag försökte gå så oförmärkt förbi som jag bara kunde. 
Jag tror vi finländare är ovanligt bra på det här med att lämna utrymme
för en annan person som ser ut att vilja ha lite mer utrymme för sin själ just då.

Vi, jag och min hund, hade nästan redan passerat honom då han lyfte på huvudet,
mötte min blick, nickade så stilla och jag hann se att ett pyttepytteleende lekte i hans mungipa. 
Jag kände min smilgrop djupna lite grann innan jag gick vidare.

Sådana här möten, som är oväntade och över på ett ögonblick, men 
som ändå lämnar ett spår, ett minne - vad jag älskar dem ändå.

Om det är något jag önskar mig inför det nya året så är det fler 
sådana plötsliga små möten som berör på något plan.
Är det sedan möten mellan människor, möte med vilda djur, 
upplevelser om och i väderlek, känslan i våra olika årstider 
eller bara stunder som får hjärtat att nästan stanna 
och hjärnan att stilla sig, det är egalt. 

Jag vill öppna mina sinnen för nya små stunder att ta plats.
Det önskar jag min inför det Nya Året.

*

Må Dina Önskningar gå i uppfyllelse. 
Då skulle vi kanhända få ett riktigt bra år! 


DET SLITNA SOFFHÖRNET...


Det är juldagsmorgon och det ser ut att bli en fin dag! 

Jag har precis kokat mig en andra kopp kaffe, slöläst nyheter på nätet och 
släppt ut katten. Hunden har erövrat mitt hörn i den slitna soffan.
Vi gillar det hörnet båda två. Men vi ryms, finns det hjärterum så 
finns det stjärterum, eller hur?

Det är tyst i huset. Skönt tyst.

Min juldagsmorgon är ensam. 

Så fort man skriver den där meningen så blir det genast en känsla av
att det skulle vara synd om mig. 
Man skall inte fira julen ensam. Det hör inte till normaliteten.

Det var också temat i många av juldagens nyhetsartiklar, hur sättet man 
firar jul på inte alltid känns okej. Att julen kan bli en
ångestfylld stund, dagar som man bara vill skall vara över.

Många som är ensamma på julen skulle säkert önska att man
hade en familj att vara med, men mer och mer talar man också om de
som längtar efter att vara ensamma på julen och
inte alltid behöva uppleva den traditionella Stora Släkten samlas-julen.

I tidningsartiklarna var det hjärtskärande många som berättade
sin historia om hur de, fortfarande som vuxna människor, åkte av plikt
till släktjularna och bara längtade hem till sin egen vrå. Att få vara för sig själv
och göra precis det man vill! 
Men det är som om det inte skulle vara riktigt rumsrent att få tänka så.

*

Ända sedan jag var barn tyckte jag allra mest om juldagen.
Då min familj strosade runt i pyjamas, man läste sin julklappsböcker
eller lade sin julklappspussel. Man gick och tog sig en bit
mat när det kändes så. En mycket kravfri dag för alla.
Senare har jag insett att min barndomsfamilj nog var mer åt det introverta
hållet, fast det begrep jag inte då. Vi trivdes som det var.
Det var lugnt, rofyllt, stillsamt och galet skönt!

Att vara lite introvert och faktiskt trivas alldeles ypperligt bra i 
bara sitt eget sällskap har jag först på senare år förstått
att egentligen är en stor fördel.
Jag trivs galant med (lagom mycket) människor omkring mig, men jag trivs
minst lika bra för mig själv. Vilket betyder att jag egentligen
aldrig har känt mig riktigt ensam i ordets negativa betydelse. 
I min värld finns inte känslorna ensam och negativitet i samma mening.


Och ändå känner jag ibland hur  jag 
nästan måste försvara mina val av att få vara för mig själv.
Försvara med att det definitivt inte är synd om mig - snarare tvärtom.
Och att jag oftast har haft möjlighet att välja tjo och tjim och glam och glitter
men självmant valt att avstå. 

När jag läser berättelserna i nyheterna om hur någon redan i oktober 
känner ångest inför julen för att det finns så många måste-möten,
måste-mat, måste-klappar, måste-måsten känner jag mig 
plötsligt extra lycklig över min ensamma juldagsmorgon.

*

Att det blev så i år är en slump.

En vecka innan jul fick han som jag delar kylskåp med ett 
arbets-uppdrag till Sydafrika över jul. 
Så där är han - på safari.

Mina grabbar och bror kom naturligtvis på julmiddag 
till mig. Min äldres gosses flickvän hade åkt hem till Sydkorea över jul
så han planerade sova över hos mig även om de nyligen flyttat till
en lägenhet här nära. Men han blev förkyld och ville åka hem för att 
sova i egen säng och inte smitta ner oss andra.

Brorsan har varit kroniskt sjuk länge, hans hälsa har inte blivit bättre och 
en julmiddag tröttar nog ut honom en del, så han ville åka hem
efter julklapps-utdelningen. 

Lillungen bor ju på samma gård, men i egen lya så han smet in till 
sig även han. 

Så ja...jag vaknar till ett tomt hus, tänder julgransljusen och 
drar en lång och njutningsfull suck av lycka över min ensamma
juldagsmorgon. Känner ett sting av någonting - är det okej att känna såhär? 
Men jo, det är det. Jag, och ingen annan heller, skall väl ändå behöva känna dåligt
samvete för att man trivs för sig själv och med sig själv? Gillar att vara ensam?
Jag älskar ju mina människor, men är helt okej med att inte ha dem inpå
huden hela tiden. 

Skall nu breda mig en smörgås av sillröra och efter det lägga lite godis på lagom 
avstånd från mitt soffhörn.
Värma mig ett glas glühwein (gillar inte glögg, för söt) och börja läsa
på min julklappsbok (den från mig till mig...hahahahah....) 

Juha Hurmes bok NIEMI.
Årets Finlandiapris-vinnare. 
Inte en helt otippad julklapp från mig till mig...men det för att jag laddat ner den.
Nerladdade böcker är knepiga för andra att köpa och framförallt att paketera.

Det slitna soffhörnet - here I come! 



JULENS AFTON...


Jag kommer alltid att älska mest av allt den där stunden på julaftonen då
maten är uppäten, efterrättsskålarna slickade och julklapparna utdelade.
Då julens aftonlugn sänker sig. 

Det finns en sådan nästan påtaglig stämning av att allt, precis allt 
är så bra det bara kan vara. 
Just nu och här är livet gott! Riktigt gott! 


Julmaten har slunkit ner och lagt sig skönt tillrätta i magen. 
I år blev det så att julbordet fick genomgå en rätt radikal förnyelse. 
Jag hade tröttnat på en del av de traditionella maträtterna som man 
lagar för att det hör till, men som ingen riktigt orkar äta längre. 
Man tar en matsked eller så och så får det vara. 
Dags för nytänk med andra ord. 

Sagt och gjort. 
Återkommer till detaljerna kring det med recept och familjens utlåtanden.
Det mesta "nya" inlöste faktiskt med bred marginal sin plats på våra framtida julbord.

Julkransen ovan var en av nykomlingarna.

Väldigt enkel att göra (rätt fin så där ur estetisk synvinkel dessutom)
och riktigt, riktigt god med olika ostar och oliver att plocka åt sig.

En idé jag kommer att utnyttja vid andra tillfällen också.
Den är ju inte bara jul. Den är också höst...och sommar...

Helt toppenkrans med andra ord. 
Kanske jag bara är den enda människan i världen som 
inte kommit på att göra kransar såhär???

Men mina människor gillade och det är det som räknas.



Förutom människorna som samlades runt mitt nytänk-julbord och gav
mig just den där rätta julstämningen så
gladde jag mig också åt de mer vilda besökarna i trädgården. 

 Hoppas på lite mer tid under juldagarna att kolla in vilka  
fågelarter som hittat till mina matbord där ute. 
Ett tag nu har det mest varit så att jag fyllt på matlagren i mörker antingen på
morgonen innan jag åkt till jobbet eller på kvällen då jag kommit hem.
Lika mörkt har det varit oberoende.

*

Julens afton för också, för mig, med sig en annorlunda rytm inför vintern.
Det är som om en kulmen är nådd med julen. En slags klimax.

Efter julen med dess hets kommer vintern. 
En stilla och rofylld tid att vara i.

Vackra vintern. Vi väntar på det! 





LJUSETS ÅTERKOMST...


I morse lät jag väckarklockan vila och sov ut. Steg lojt upp och kokade mitt kaffe.
Hunden fortsatte sova nedgrävd i fotändan av min säng, katten låg som en kringla
i korgstolen i köket. Hon gäspade stort och sträckte på sig och spärrade ut sina klor, 
sedan vände hon sig ett halvvarv i stolen och fortsatte sova. 

Kröp upp i soffan med mitt kaffe och morgontidningen. Tände den lilla
julgranen som jag egentligen inte skulle ha, men som var så fin så jag ångrade mitt
ingen-julgran-i-år-beslut och bar in den här lilla skönheten.

Där jag satt och läste om händelser ute i världen och små händelser här hemma
så kände jag hur ljuset ändrade. Det kom så stilla smygande så jag knappt märkte det.
Kände en så svag värme i nacken att jag nästan trodde att det var inbillning men
det var det inte.

Solen, den vackra, väna, bleka vintersolen lyste upp texten i min tidning,
speglade sig i kaffet i koppen och gjorde en skuggkopia av fönstret på väggen
intill julgranen. 

Ljus möter ljus, tänkte jag.



Tidningen vek jag ihop, lade den på bordet och tänkte att det må finnas stunder, dagar då 
nyhetsflödet må tystna. Om inte i världen så i min värld.

Blev sittande en lång stund och bara såg på, njöt och insöp ljuset.

Tänkte på att det är detta vi firar nu när mörkret är som mörkast.
Vi firar ljuset. Dess återkomst.

För någon är det det konkreta ljuset, vintersolståndet, kamelens rygg som bryts.
För någon annan är det ett andligt ljus som kom i juletid. 
Någon kanske älskar mest julens alla juleljus och deras magiska sken.

Oberoende vad man firar, vad som är viktigt för en personligen, finns
där en gemensam nämnare...ljuset.

Ljuset som återkommer. 
Hopp. 
Bekräftelse på längtan. 
Svar.



På tal om längtan. I så många år har jag längtat efter en julgran där belysningen, 
ljusen, skulle få vara i huvudrollen och pyntet vara underordnat. 
Men det har bara blivit ogjort, så länge julgranen pyntades av ungarna
var det självklart att de fick bestämma. 
Sedan har det rullat på.

Men i år! 

Först skulle jag inte ha gran alls, bara en julgren.
Men när det nu blev en ändå
fick den en kostym av pynt som känns rätt för mig.

Enkelt, avskalat, sparsmakat, naturligt.
Något som låter ljuset spela första fiol.
Precis som jag vill ha det!



ÅRETS JULKLAPPSVAKA...


Eftersom vi år för år minskat på mängden julklappar så 
kan en nog inte räkna med att uppfylla julklapps-vakans alla premisser.

Det oaktat satt jag en liten stund nu på kvällen och snurrade in några 
paket i papper och snören.

Tände det tredje adventsljuset och lyssnade på julmusik.
Riktigt mys-all-in liksom.

Nästan så det blev lite för mycket av det goda...nästan.


I år blir det en jul med lite annan sammansättning än vanligt, mer om det senare,
men jag gissar att det kan bli riktigt bra det med! 
Men återkommer till det.

Igår gjorde jag något för första gången. Alltid bra och uppfriskande
med första-gången-grejer.

Jag och min goda kompis samt hennes man blev av med vår 
escaperoom-jungfrulighet på temat:
"Rädda julstämningen"


Oj, så roligt vi hade! 

Just denna escaperoom (med jultema) hittade vi på

Är man ens lite nyfiken på att leka detektiv en timme, 
är man typen som gillar gåtor och att lösa problem, 
boka tid till ett escape-room. 
Det är löjligt roligt!

(Om vi klarade av att lösa gåtan? Hade vi haft två minuter till så; ja!
Stod med sista nyckeln i sista låset då tiden tog slut...så med tanke på 
att vi alla var totala noviser så kände vi att vi med rätt kunde 
känna oss riktigt bra på det vi åstadkom...)




Men tillbaka till idag. 

De flesta av de få klappar är paketerade. De opaketerade seglar ännu 
någonstans omkring i postens rullor och har ännu någon dag på sig att hitta hem.

Sedan skall det bara hittas på verser...

...men det tar vi en också annan dag.

Hundar och katter uppskattar inte verser så värst så 
de får nöja sig med ett enkelt "God Jul" på 
sina paket. 

Aida var först ut med att få sitt paket under julgranen.

Let the Christmas begin!



JULENS PEPPARKAKOR...


Det var en gång en pepparkaksdeg.
En deg som sedan förra året, eller året innan det legat och väntat 
på sin tid i frysens allra mörkaste hörn. 

Vi i det här hushållet hör till den där underliga delen av befolkningen som 
inte gillar pepparkakor speciellt mycket.
Mögelost och annat jox kan rädda det ibland, men pepparkakor 
får inga must-have-känningar hos oss.

Således är det alltså fullt möjligt att finna ett par år gammal 
pepparkaksdeg i frysen.

Jag är på det klara av att det kan finnas släkter, familjer och enskilda personer
som på intet sätt kan begripa en dylik händelse. 
De skakar nog uppgivet på huvudet när det läser sådant här.

En förlorad pepparkaks-själ är jag.
Ja.



Men onekligen kändes det för en, trots allt, relativt medveten person väldigt
fel att slänga bort ett drygt kilo pepparkaksdeg, och att ytterligare spara 
på degen ett år eller två var inte heller ett så smart val. 

Och så finns det en sak med pepparkakor som jag verkligen älskar
och det är doften av nygräddade pepparkakor.

Och så gillar jag lite pysslet - också.

Vi har ju i familjen ändå troget  bakat pepparkakor i alla år då ungarna var små.
Och lite större, ända till för ett par år sedan då.

Inte ens jag har varit sådan jul-maschokist att jag skulle bakat pepparkakor bara för 
att det "hör till". Någon gräns har också jag, så visst har jag njutit av 
både doften och samhörigheten med vilken av mina ungar det nu sedan må vara som 
stått där med blommigt förkläde uppflugen på en köksstol
och med mjöliga händer knådat och stansat fram gubbar, stjärnor och hjärtan.

Visst har jag älskar det. 



Men nu är det en annan tid och jag skulle aldrig satt igång att baka pepparkakor om jag
inte hade fått för mig att städa upp i frysen.
"Fått för mig" är kanske aningen att modifiera sanningen, snarare var jag av nöden tvungen
att försöka göra mer plats i frysen för vissa ingredienser nu till julhelgen. 

Hur som helst, peppardeg fanns och pepparkakor blev det av degen.
Många, många hjärtan. I olika storlekar.

Tillslut var de alla prydligt upphängda på en stång och avgav sin stilla doft
av pepparkaka på glasverandan. Hur mysigt som helst att komma hem till det! 


Jag var riktigt stolt över min fantastiska idé och myste i kapp med tomten.

*

Men säg den glädje som varar? 

Är det kallt ute är en sk kall glasveranda...just kall.
Är det regnigt och fuktigt ute är en sk kall glasveranda...fuktig. 

Fukt och pepparkakor är inte den bästa av kombinationer.
I förra inlägget lärde vi oss att datorer och fukt inte funkar så bra.
På det sättet är pepparkakor och datorer lika.

Pepparkakorna blir rätt snabbt mjuka och mosiga i sin konsistens 
och när det sker så tar tyngdlagen vid och liksom får pepparkakorna
att som värsta Houdinis krångla sig ur snörenas grepp och
kraschlanda ner i den julröda bordduken. 
De tygsta gav upp först, helt enligt Isaac Newtons tankar och 
funderingar, och i skrivande stund är de bara de tunnaste och minsta som 
hänger kvar och försöker hålla uppe illusionen
av en...av en....av....en...


Pepparkakehjärtparrad?

På en glasveranda med alldeles för hög luftfuktighet 
för pepparkakornas bästa.

*

Men hej....jag har ingen pepparkaksdeg kvar i frysen numera.







ETT TAG SEDAN SIST...


...eller glad första advent liksom! 

Just idag är jag synnerligen glad att jag inte hör till de som behöver förtjäna 
på sin blogg utan att jag sällar mig till den glada skara bloggare som bloggar för sitt
egna höga nöjets skull.

Skulle det inte vara så hade jag blivit utan ost på brödet ett tag nu...
...så här lång paus från bloggen har jag nog aldrig haft innan! 

Dessvärre var det frågan om en synnerligen påtvingad paus.
Jag måste erkänna att jag, under min tid i ofrivillig radioskugga, 
saknat att få babbla ut om allt och inget här på bloggen.

Hur det nu sen blev såhär?

Allt är nämligen lillajulens, eller första adventsöndagens, fel.

Det hade varit full rulle på jobbet hela veckan och helgen hade jag 
tillbringat på kurs och kvällarna hade gått åt till att skicka iväg foton till ett 
fotoprojekt så när jag äntligen efter en tuff vecka landade i mitt älskade soffhörn 
med datorn i knäet så skedde det som man helst inte vill skall ske.
Ja, han jag delar kylskåp med ville pigga upp min slitna uppsyn med en 
rykande - och rasande god - glögg. 

Hade jag varit mer alert, hade glaset varit mindre hett och 
suttit bättre i sin metallbehållare så hade jag kanhända klarat
det hela med elegans, men nu blev det inte så...
Resten är historia. Vissa av datorers huvudkomponenter uppskattar
tydligen inte fukt. Kladdig, och het, fukt i form av glögg är...uppenbarligen rena dödens.

Nåväl, behöver knappast säga mer varav detta avbrott i bloggosfären?

Med detta vill jag påminna; spara regelbundet allt från datorn på externa 
hårdskivor, i moln på digi-himlen, varsomhelst,  bara det finns en backup. 
En olycka kan, av allt att döma, vara framme precis när som helst!

Men nu är jag alltså med dator igen - och allt (eh...nästan allt) viktigt är välbehållet
och i gott skick inkört på denna nya plåtlåda. 

Så ja, en fullt legitim orsak att vara frånvarande ett tag och för de som 
undrar om jag åstadkommit en massa nyttigt och vettigt under tiden utan 
inter-nätet så är svaret....nå nä.

Men en bok eller två (extra) har jag fått läst. 
Så på det sättet har det hela kanhända ändå en positiv sida.
Kanske?

Men ja, jag hade alltså inte fått en pepparkaka i luftstrupen, 
ingen sköldpadda i huvudet, inget drama alls.

Bara drabbats av en dator som ogillade glögg. 

PRECIS INNAN SNÖN...



Hade ledig måndag idag och passade på att få sådant fixat här hemma som har 
blivit lite på hälft på grund av tidsbrist.

Bland annat målade jag en vägg vid vårt matbord. Otroligt nog har jag stört mig på att den var 
vit, jag gillar ju vitt så där i allmänhet, men just där bakom den inbyggda soffan har jag 
känt att det behövs något med mer färg. 

Tycker att det är svårt att hitta de där riktigt fina, i mitt tycke fina, sparsmakade, 
bleka, jordnära nyanserna i toner som går i blågrått, grönt och orange.
Det blir lite för mycket pigment i min smak.

Nå, väggen är målad nu och helt okej blev det, även om jag hade valt ha en
ännu mer blek version av samma nyans.
Man kan ju alltid måla om, så tänker jag.

Men det får bli till efter nyår. Tills dess kommer det nu att vara full rulle
och hemmasysslor och -pysslor får bli lite i bakgrunden.




Plockade också in mitt foto-tält, ett camouflagetält ursprungligen tänkt för jägare, 
men funkar lika bra för oss naturfotointresserde. 
Bara det att jag inte haft så mycket möjlighet att sitta där under dygnets 
ljusa timmar. Det var i sista stund jag plockade in det. 
I skrivande stund vräker snön ner, och det tyngd hade nog inte tältbågarna klarat
av. Redan nu hade de tagit lite stryk av höststormar och regn, så det blir att lappa
lite inför följande gång jag riggar upp mitt fotogömsle. 

Ja, nu är det så vitt och vackert därute. 


Längs växthusets fönster växer en stjärnklematis,
Clematis fargesii 'Summer Snow'

vilket är en riktigt trevlig ny bekantskap.

Den har växt som en galning nu andra sommaren sedan plantering, 
och än har den kvar sina gröna blad. Jag älskar dess vilda
framfart lite över allt. Jag gillar också att den är lite
anspråkslös i sin blomning. Med denna växtkraft och 
stor-gräddig blomning kunde det bli lite - väl mycket?


Jag skall absolut plantera ett par av dessa nästa vår vid sommarstugan
där den är just lagom anspråkslös för att smälta in i 
skärgårdsmiljön där.
Förmodligen tuff nog också för att klara det lite utsatta läget också.

Ja, åh...här sitter jag och planerar nästa sommarens planteringar
alltmedan stora snöflingor dalar ner på grenarna utanför mitt fönster.

Vitt är vackert. 

Fast inte på väggen som jag just målade.
Den har mer färg nu. 








VILA I LIVET...





Idag har jag känt ett behagligt lugn över min tillvaro.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det så, men något.

Novembers mörker och envisa regn känns mest som en vänlig  
och trygg famn att vara i. Skymning hela dagen stör mig inte.
Det är bara vilsamt. Regndropparna på fönsterrutan har inget
sorgligt eller tungt i sig, de är som glittrande små strasser.

Jag vilar i min sköna söndag, så där som man oftare borde förstå att göra.
Slappnar av i axlarna och tar dagen som den är.

*

Jag har text som borde födas fram, än finns tid, men jag känner
att det kanhända blir födslovärkar av helt annat slag än jag är
van med när det gäller att klämma fram lite text.
Samlar på fakta och försöker samla på inspiration. Det sistnämnda går sådär.

Istället tänder jag ljus i alla rum, bäddar med rena lakan, spelar skön musik,
kokar palak paneer med halloumi och tänker att jag läser alldeles för lite litteratur numera.
Jag saknar det, men vet inte riktigt varför det inte blir av att sätta sig ner med en bok.

Sätta sig ner och vila i en text. I en berättelse. 
På samma sätt som jag just idag känner att jag vilar så gott i mitt liv.




Det har varit en skön söndag.

Igår var jag på fest; en Finland 100 års jubileums middag.
Förra lördagen var jag på en Show and Dinner-tillställning.

Och båda gångerna lämnade jag kameran hemma. 
Det är också ett sätt att vila i livet. 
Att uppleva utan att föreviga eller försöka fånga det på bild.

Jag behöver kanske bli bättre på det. Att bara vila i stunden.
Att vila i livet. 

*












DR JEKYLL OCH MR HYDE...










Jag har aldrig någonsin plockat fram julpynt så här tidigt! Aldrig! 
Men det finns en baktanke bakom det hela, tro mig! 

Jag har ju under en tid nu försökt rensa all världens onödigheter ut ur mina skåp
och skrymslen och i och med att jag kommer att ha rätt så fullt upp ända fram till första advent
så är det bara att inse att det här skall göras nu. Det vill säga rensa i julpyntsröran...
Det är absolut inget jag vill göra sedan en bit in i januari när jag står där och bara vill
göra mig av med allt som har med jul att göra...
...så ja, julpyntsrensning.

Pynt som jag vet att jag aldrig kommer att pynta till jul med, men som bär på 
ett värde i form av minnen åker in i en spara-låda. Pynt som jag inte känner speciellt 
för och som inte kommit fram ur lådan på många år får ett nytt liv hos någon annan.
Dem skall jag skänka till en insamling som i sin tur ger det vidare. 

Och så skall jag se vad som blir kvar och utgående från det planera mitt
julpynt anno 2017.

Ni hör, här talar Dr Jekyll...



Han är lite präktig och duktig och tänker på miljön
och är ekologisk och allmänt vettig. 
Min Dr Jekyll går inte så långt att han skulle fnysa åt all julpyntning direkt,
men den kunde då gärna vara av naturmaterial och så tycker han att man kör samma
pynt och samma linje som man gjort alla år.
Traditioner. Hållbart. Ja.

Och jag håller så med.

Men...




Så har vi min Mr Hyde. Han som är mer glad i
konsumtion än ekologiskt tänk. 

En stor del av året, nästan jämt faktiskt, är han tyst och håller 
sig stillsamt dämpad.

Men nu ikväll har han varit osedvanligt aktiv och fått mig att surfa runt på 
sidor om julinredning, julinspiration, julpynt...

Och gaaaah, vad det plötsligt skall vara svårt att försöka vara klok och vettig
och inse att egentligen har jag allt jag rimligen kan behöva för att 
få till lite mycket julstämning i hemmet. 

Så här går det. 
Man vet så väl att konsumtion inte är speciellt bra för hållbar utveckling.
Man vet så väl att man har mer än nog som det är.

Men bara en lite ny ljusslinga? En tomte? En till???

Tänker att många säker är precis som jag, har en Dr Jekyll och
en Mr Hyde som talar till en - ja bildligt då. Hör man röster på
riktigt skall man kontakta en riktig Dr.

Men ja...många är säkert inne på samma linje som jag och tänker 
att min konsumtion, de val jag gör är det första, må vara litet, steg till att göra skillnad.

Men så kommer realitetstvivlen. Vad betyder en liten människas enskilda val?
Har de någon tyngd alls? 

*

En sådan evighetsfråga. 

Är konsumtion bara dåligt, eller är det bra?
Är det bara bra, eller är det dåligt?

Om det finns en gyllene medelväg - var går den? 




TANKEDIMMA...


Jag vet inte om det är ett skönt eller ett alldeles förfärligt tillstånd att vara i.
Med tankedimma menar jag ett slags tillstånd där till exempel nyheter blir till en slags notiser
och hjärnan vare sig vill eller ids ta sig an att analysera speciellt mycket.

Tankedimma, som jag ser det, är också att göra sitt men utan att bekymra sig 
speciellt mycket om hur man skulle kunna göra det bättre, snabbare, effektivare. 
Man bara gör.

Tankedimma är också en tillstånd där det går att stänga av, eller dämpa ner sensorerna
som styr det flöde av bilder och av ord som ständigt flödar runt en.
Det är skönt att märka att man kan skruva ner mängd och tempo. 

Som en fotograferande person, och som en person som skriver, så kan det bli
lite motstridigt det här att periodvis känna sig så övermätt på både bild och text.
Jag kallar det tankedimma och just nu känns det nästan välkomnande.

Till en början, när tankedimman kommer smygande och bäddar in en och hindrar sikten
så känns det nästan skrämmande. Efter ett tag blir det ändå bara en slags lugn. 

Ett novemberlugn. 
Ett långtråkigt, grått, disigt men tryggt novemberlugn.

Jag ger efter för tankedimman och tänker inte ta ställning, inte analysera, inte fundera.
Jag skall bara låta det bero och koncentrera mig på det praktiska.

Göra de uppgifter som förväntas av mig. Gå på disiga promenader.
Baka pepparkakor, skapa mer konkreta saker och lämna
bilder och text i ro. 

Tillåta tankedimma råda.


UT I NATTEN...


Oftast har jag hunden min att tacka att jag tar mig ut i sena kvällar överhuvudtaget! 

Usch ändå vad det där soffhörnet ändå kan kännas tryggt och bra, bekvämt och varmt
när novembermörkret tätnar utanför fönsterrutorna. 

Jag vill inte gå ut på kvällarna. Inte alls. Jag bara inte vill! 
Om jag inte hade hund...ja, jag skulle skrynkla ihop mig 
i soffhörnet så fort tillfälle gavs då jag kommit hem från jobbet.

På veckoslutet är det en annan sak, då finns det något form av ljus ändå.

*


Ljus, hade det varit igår natt också. Till och med här i södra Finland hade
man lyckats se fint norrsken. Fasy vid den tiden var jag redan och sussade
sött i min säng. Men månen, den lyckades jag knäppa en bild på.

Om man så här i november skall tänka på det här med ljus så
gäller det att surfa mellan solnedgång (på eftermiddagen) och månsken 
och så lite norrsken till natten. 

Så kanhända man behöver ta sig ut ur soffhörnet ändå?
Trots att det är november...




NY FAVORIT - NYBONDAS...


Sedan jag blev (åter)boende i huvudstadsregionen för ett par år sedan har jag 
nu och då aktiverat mig själv med att hitta nya naturstigar att gå längs.

Idag blev det att ta sig ut till Nybondas naturskyddsområde i östra Helsingfors.
För mig tar det en kvart att köra dit ut, och det är alla gånger värt det! 

Jag får nämligen nu och då en sådan där oförklarlig längtan efter öppna vyer; hav, åkrar men också kärr duger, så det känns skoj att veta var man kan hitta dessa öppna landskap när andan faller på.




Och här finns det ju öppna havslandskap så man blir av med den värst längtan! 

Jag älskar ställen där vågorna har lite mer space att växa till sig. Nästa höststorm, om jag bara är ledig då, ja då vet jag precis vart jag skall ta mig för att känna in styrkan av storm! 





På området finns många friluftstigar som man kan kan gå längs, men två naturstigar som
bildar en åtta, man kan gå den ena eller båda. Tillsammans blir de ca 4 km, så
tycker man att man vill gå lite mer så är det bara att trampa in på någon av de övriga stigarna.

Jag gillat ju när det inte är så där lurvigt av människor på stigarna, så på
söndagar (i synnerhet om vädret är fint) undviker jag de mest populära stigarna.

En småmulen novembersöndag är kanske inte den mest optimala friluftsdagen,
så här var inte någon rusning precis - om också inte helt tomt på stigarna.

*

Skärpan på bilderna kunde vara bättre - helt klart - men till det finns
en synnerligen logisk förklaring. Min lilla hund löper och är just 
nu så där überglad i alla doftspår av andra hundar. Oftast sitter hon 
fint intill när jag skall fota men idag var det ryck i kopplet till höger och vänster 
och framåt och bakåt. Hon brydde sig inte speciellt mycket om mina 
bilder blev skarpa eller inte.

Men det är nu som det är...





Bildskärpemarodören....;)

Idag gick vi ena delen av naturstigen och så en ordentlig sväng längs en annan stig, så
den längre delen av naturstigen är ännu oupptäckt. 

Intill natustigarna ligger Skata gård. Vill man läsa mer om det 
kan man gå in till exempelvis:





Utan tvekan en ny favorit bland de ställen som huvudstadsregionen bjuder på! 

Hit återkommer jag! 



SparaSpara