RASTLÖSHET



Lika överraskande och plötsligt som jag på våren kan känna en längtan som nästan gör fysiskt 
efter att få komma ut till skärgården, lika överraskande tar rastlösheten i mig på
hösten. Jag skrev ju i förra inlägget hur skönt det varit med en slags enkelhet i
livet och vardagen, och nu babblar jag på om en rastlöshet. 
Lite motstridigt, jag vet. 
Men det är som om den stillhet och tysthet som kommer med att allt sakta vissnar ner, 
de sista fåglarna har flugit iväg söderut och naturen bara blir en stilla väntan på vinter. 
Det är då min rastlöshet tar tag i mig. 

 

Hade tänkt stanna ännu nästa vecka här på stugan, men några praktiska saker
får mig att tidigarelägga hemfärden. Blir lite bråttom att få ner 
lökväxterna och vitlöken i jorden. Packa ihop grillar och utemöbler, 
vända komposten och ta hem ett litet berg av tvätt...

Men nu känns det läge för det. 

LEVA SÅ DÄR ENKELT


Börja så småningom vara dags att stänga sommarstugan och överge det enkla livet
för denna säsong. I år har det varit möjligt för mig att vara på stugan nästan
tre månader nonstop - och jäklar vad skönt det har varit. 
Enkelt och simpelt och bara så skönt. 

Det har inte enbart varit som semester, eller ens att efter att semestern var över att
liksom "leka semester" utan det har varit som att bo här så där "på riktigt". 
Det är lite svårt att beskriva den där skillnaden mellan semesterstug-liv och 
bopåstugan-liv. Men det senare är mer liksom lugnt - det är inte på ett veckoslut, eller 
ens på fyra hetsiga semesterveckor som "allt" skall hända. 
Ja, det är mer lugn. 


Jag har nog behövt mina lugna dagar den här sommaren. 
Märker att ågan jag haft under åren som min brors närvårdare har
satt sina spår och jag har haft lite svårt att släppa den stressen på ett 
mentalt plan även om jag verkligen har kunnat varva ner - dels 
på grund av min trilskande rygg, men annars också. Har inte 
haft deadlines vare sig gällande studier, skriverier eller något alls. 

Jag har lite saknat det, men insett att jag gjorde rätt att tacka nej till
både fotouppdrag och skrivuppdrag och har bara skött mitt
ordinarie jobb och i övrigt levt så där enkelt. 



Nu börjar jag dock känna att det börjar räcka. Att det skall 
vara skönt att stänga ner och bädda stugan inför vintern. 
De sista tomaterna är nu plockade, och ligger på eftermognad 
på ett galler intill mitt arbetsbord. Minitomaterna 
kommer nog att försvinna i min mage efterhand som de mognar. 
De större tomaterna kommer förmodligen inte att orka rodna. 
så av de blir det nog att laga inlagda gröna tomater. 

Av de mogna minitomaterna blev det en tarte tatin.
Enkelt, gott och vackert. 

 

DET SKYMMER


Det lilla köket fylls av doften av stekt kål, fönstren
immar igen av fukten som kålen avger. 
Det doftar höst och mustighet. Skymning och lite
senare mörker kryper fram och tar över efter
en dag av regnskurar och inte så mycket ljus alls. 

Plockade in en liten bukett innan regnet skulle
göra blommorna blöta och tunga. Doftliljans 
karakteristiska väldoft tävlar om doftrikets
herraväldet med kållådan som långsamt 
gräddas klar i ugnen. 

Det är kanske inte en så bra kombination, men
symboliserar mötet mellan en sommar på väg bort, 
och en annalkande höst. Det får lov att vara så. 
Dofta så. 

Det doftar också äpplen här inne. 
Riktiga finska äpplen som har kvar sin doft. 
Inte som de där grandiosa gröna och röda som bortavlats
sin doft. Broileräpplen kallar jag dem. 
De här är lagom små, och doftar höst och barndom. 


Jag vet, det är ännu för tidigt att börja bjuda fåglarna extra föda, 
men kan inte låta bli att lägga ut några äpplen av mitt överflöd. 
Märkte att koltrasten är kvar än, kanske det smakar åt honom? 
Eller kanske kommer räven att skutta upp efter en tugga? 
Mest sannolikt blir det en ekorre, som snor äpplen. Hoppas det blir
den som har en så fin nästan svart svans och som visar sig så sällan. 

Följde idag en flock mesar som vimsade från tall till tall, 
tjattrande, småpratande, letande efter insekter. De har gott om 
mat i naturen än, och saknar inte mina frön eller nötter på ett tag. 
Jag tänker att de nog säger till när det är så dags att öppna
fröbaren. Än är vi inte där. 


Bilderna ovan är tagna från dörren till mitt distanskontor. 
Det där är det jag har utanför dörren. Och jag älskar det!
Lyssnade förstrött på ett webinar och kunde sitta tillbakalutad
i min kontorsstol och glo ut på skogen. Där händer sällan något. 
Något man ser, men trots det är det skönt att vila blicken där. 

Antagligen gjorde tystnaden inne i mitt lilla kontorskrypin det att
en liten skogsmus vågade sig fram för att äta på blåbären som 
fortfarande sitter kvar på riset. En god stund höll den på. Sträckte på sig för
att nå till de där blåbären högst upp. Sedan snabbt ner igen och in i skydd av 
risvegetationen. Endast den lilla rörelsen i blåbärsriset gjorde att jag kunde
följa med var den gick. Så knarrade stolen jag satt i till och den 
lilla skogsmusen försvann i ett nafs. 
Som uppslukad av skogen. 

*

Kållådan är nu färdig. 
Och ute börjar det skymma. 
Skogen har tystnat. 

TING


 Det är min höstsemesters sista dag och efter dagar av blåsigt väder
är det nu nästan stiltje och nästan lite varmt. 
Sätter mig på verandan iklädd långkofta och dunväst, min
favoritklädsel. Läser en bok skriven av bröderna Västö
(Mårten och Kjell). Åren heter den och baserar sig på brev och mail
skrivna bröderna emellan. Kanske jag har lätt att koppla upp
i deras tankegångar eftersom jag i ålder landar där mellan bröderna.
Deras ungdomsminnen tangerar mina. Finns en igenkänningsfaktor. 

I boken beskriver de hur de kör sin mors bohag till soptippen efter hennes
bortgång, känslor det väcker och där kastas jag tillbaka till min egen situation. 


Åkte till min brors lägenhet då jag hade vägarna förbi, för att kolla om det 
kommit något post - några räkningar som skall betalas. Någon vecka sedan jag varit
där senast. De flesta av dödsboets räkningar är överförda till att komma till mig. 

Det fanns ingen post på dörrmattan. Det luktade unket i lägenheten och 
de flesta blommorna hade vissnat. Jag råkade ha lillungen med mig, han tog en 
växt, en fiolfikus, till sig. Det var först meningen att äldre grabben skulle ta växterna, 
men han har fullt upp. Och har egentligen inte tid eller ens plats för dem. 

Ser mig om i lägenheten. Det mesta är kvar så som det var då brorsan 
blev intagen på sjukhus. En sista gång. 
Till och med frukostskålen står ännu, diskad, uppochned på kant
på diskbordet. Skeden bredvid. 
Ser på sakerna, tingen, som väntar på ett nytt liv någonstans. 
Eller på en död på en soptipp. Sådant finns också. Sådant som ingen vill ha, 
som ingen har plats för, som inte längre skall finnas. 

Låser dörren och lämnar lägenheten. Senare i höst blir det att ta tag i detta. 
Att tömma ut. Har väldigt få saker som jag kommer att ta till mig. 
Någon enstaka liten prydnadsgrej som fanns i barndomshemmet. 
Tänker på att det finns förstås på sitt sätt ett minne i tingen, eller 
man minns bättre, kanske mer, med hjälp av ting, men tingen i sig
bär inte på minnen. Hos någon annan har tingen tappat, om inte sin historia,
så det emotionella värdet. 

Hmmm...det blev en massa snarvel om ingenting. Höstsolen lyser alldeles
för skönt och milt på mig här på verandan för att jag skall orka hålla tankarna 
samlade. Vill helst blunda och kanske slumra till en stund här i korgstolen. 
Kanske jag skall göra det. 
I morgon kommer regnet. 


SVALA, NEJ KALLA, KVÄLLAR


 Inte så mycket bastubadande för mig denna sommar. Jag klarar inte riktigt av bastu när det är bastu ute.
Men nu har det ju varit några rejält kalla dagar så till och med jag har med glädje krupit upp
på laven och känt värmen sprida sig i hela kroppen. Och mjuka upp stela leder. 
En är inte sjutton längre...

Så köpte jag också ett par yoga-sockor som jag skall testa på bara ryggen 
tillåter lite mer yoga-på-riktigt. Och skulle det nu inte bli av så tänkte jag att de 
här är perfekta också för en frusen fotograf! Händer och tummen fri för rattarna på kameran, men 
varmt långt upp mot armen. Har märkt att bara man har varmt om fötter, handleder och hals
så fryser man inte även om man inte skulle ha tjockaste dunjackan på sig. 

Men egentligen var det inte alls det jag tänkte skriva om. 

Jag har gjort rekord på att vara här på stugan i ett kör. Det har gubben också. 
Det har varit en underbart varm sommar då vi mest suttit ute på kvällarna och
även om korgstolarna är si-så-där bekväma så kan man få till det med lite dynor
på diverse strategiska ställen. Man boar in sig i sin korgstol, helt enkelt. 

Men nu är det höst och hur bastuvarm man än är, och hur mycket ylle man än
sveper om fötter och hals (och handleder) så har vi alltmer insett att det 
är skönare inomhus...

Och här kommer vi till ett litet dilemma. 

Stugan är yttepytteliten. Och jag har velat ha ett stort matbord för att det är 
så där härligt inbjudande till middagar, men också tycker jag om att kunna breda ut mig med
mina trädgårdsböcker eller annat pysslande som kräver lite yta. 
(Mer om vad det är närmare jul...vilken cliffhanger, alltså...;))

Vi har haft en bäddsoffa som är en MBI (MycketBilligtInköp). 
Obekväm som fan. En person kan kanske - med hjälp av ett dussin dynor - få till
en något bekväm ställning, men att två skulle sitta skönt i den? Inte en chans. 
Alla hatar den soffan! 

Men den har varit en bra reservbädd. Och den är liten och nätt. 
Lagom för denna yttepyttelilla stuga. 

Men nu har jag då "kapitulerat" och insett att om jag /vi skall ha det
ens hyfsat bekvämt så har jag beställt en soffa, en fullstor soffa. 
Och den kommer i morgon. 

Och nu sitter jag här och inser att för att den skall platsa, och för att
alla andra funktioner i en liten yttepytte-stuga skall få plats så kommer
inköpet att leda till en möbelcirkulation. 

Tur att man har semester och tid att flytta runt på möbler.
Och tur att gubben är här och snällt nog hjälper till då 
en ryggbruten vill möblera om för att få allt att funka. 

Eller ja, han vet ju inte om att jag planera att totaländra på allt. 
Vi låter honom leva i villfarelsen att jag "bara köpt en bekväm soffa"  - än så länge...

INFÖR HÖSTEN


 Sätter mig i lä för nordanvinden som luggar den lilla stugan på udden. 
Har gjort det nu i några dagars tid. Hösten kom med besked och på en gång. 

Även här ute på udden, dit jag ibland tänker att världens elände inte vill nå, 
har jag börjat fundera på hur vintern kommer att bli, med de skenande energipriserna 
och allt annat som är kopplat till det. Läser att en av våra största tomatodlare stänger ner 
sina växthus för i vinter just på grund av de skyhöga elpriserna. 

Det kanske blir brist på inhemska tomater i vinter. 

På något plan kan jag ändå inte tycka att det är så farligt. 
Förvisso är det synd om dem som blir permitterade och på övriga,
som logistikföretagen, som berörs. Men ändå tänker jag att det kanske också varit 
lite overkligt och knasigt att vi i kallaste Nord skall ha tillgång till tomater året runt. 
Tomater som inte ens smakar så mycket under de där kalla vintermånaderna. 

Kanske är det helt bra med en elkris som får oss att tänka på att allt inte är, 
eller skall ens vara, en självklarhet hela tiden. 

Har nu bott på stugan, som alltså är, inte spartansk, men kan definitivt inte heller
liknas med ett egnahemshus. Det är utedass, handdisk och handtvätt som gäller. 
Bastu finns och i samband med den en dusch, men vill man duscha i varmt utrymme
vår och höst gäller det att bära ved och elda. 

För mig, eller oss är det inget problem. Att en kylig dag planera att ikväll vill jag duscha. 
Så har vi haft det här hela tiden, vilket kanske bidrar till att det inte är så
himla viktigt att varje dag ha tillgång till golvvärme och långduschar morgon
och kväll. Visst kan man duscha här när man vill, men vill man duscha varmt
gäller det att planera lite. 

Det kanske är en generations grej också. 

Märker att jag helt spontant tänker i banor som att om jag vill spara ström 
så kanske jag stänger av den stora frysen och lagar lingon- och äppelsylt på
gammeldags sätt istället för att frysa ner bären. 

Är av den generationen att jag var ett barn vid energikrisen på 70-talet. 
Har genomlevt 90-talets ekonomiska kris. 
Den andra ekonomiska krisen på 2000-talet. 
Ju äldre man blir desto lugnare är man när det krisar till. 
Är det sedan globalt eller privat. Livet har lärt. 

Vad som än händer så går livet vidare. På sätt eller annat. 
Och det ligger en trygghet i sig i det. 
Det kommer en höst - en vinter - men också en ny vår!