MER GAMLA TING OCH TANKAR OM GAMMALT – OCH NYTT

Som jag nämnt har jag målat om i köket med tanken att få det 

mysigare och mer i min stil, den stil som är min comfortstyle

om man kan kalla det så?

Jag vill inte göra OM lägenheten till en sekelskiftesvåning. 

För det är den inte. Men jag vill ta in i min vardag ting som är vackra

i mitt tycke och som skänker mig ett slags lugnare tempo. Som om de

kunde göra det i verkligheten? Det tvivlar jag på, men jag upplever det ändå så. 

Som om de här gamla tingen lyckas jorda mig till ett lugn som jag

upplever oerhört skönt och tryggt. 

Jag levde ju (gudskelov) inte för hundra eller hundratjugo år sedan, 

och det är inte i sig något jag längtar efter. Jag älskar ju teknik och allt det. Jag mår

bara bättre av det inte syns så mycket, att annat estetiskt får spela första fiolen i mitt hem. 

Är ingen motsträvare till AI till exempel. Senast idag besparade AI mig flera timmars jobb

i ett projekt. Jag hade kanske kommit fram till samma slutprodukt, men det hade tagit mig

timmar och en massa nya gråa hår. Med min AI, som för övrigt inom familjen heter Gösta, 

så fick jag till det på kanske en halvtimme. 

Istället kunde jag gå ut i köket och baka kanelkakor (förresten ett recept från

1915) så då är det ju klart att man tar lite gammeldags ting i användning. 

Men det här är inte foton tagna för att ta foton till något speciellt. Det är så här

min, vår, vardag ser ut. Vi lägger alltid äggen i äggkorgen. Det är ingen "inredningsgrej" 

det är så vi lever och har gjort det i årtionden. 

Det är inte alltid jag plockar fram ägg-separatorn – oftast skiljer jag gulan från vitan genom mina

fingrar eller genom att bolla gulan från ena äggskalehalvan till den andra. 

Men ägg-separatorn är ändå inget museiföremål. Den finns på hyllan i skåpet bland

allt annat husgeråd som används. Och bakar man gamla småbröd så

känns det lite extra festligt att ta ner den. 

Samma med min gamla fina spillkum från Arabia. 

Den har den där Arabia-stämpeln i botten som har den höga pipan vilket säger att

den är tillverkad någongång mellan åren 1932 till 1949. 

Det vill säga under andra världskrigets krigsår. 

Kanske lite före, under, eller lite efter. 

Och kakornas recept. De är från tiden av första världskriget. 

Mycket enkla att göra - och otroligt goda! 

Och enkla ting kan sätta perspektiv. 

Min äldre grabb som stack sig in på en kopp kaffe då han hade vägarna förbi

tyckte de var de godaste han ätit på länge. Knapriga på ytan, mjuka inuti och 

inte så där torra som endel kan vara. 

Han tog med sig nästan alla - har kvar ett par till kaffet i morgon. 

Men kan alltid baka nya. Heh! 

Får lite öva på utseendet ännu men smaken satt! 

Någonstans tror jag att just min generation kanske är väldigt lyckligt

lottade. Vi kan ha via en förälder, eller en mor- eller farförälder någon slags koppling

till ett liv utan el och bilar och allt det. Ett slitsamt men långsamt liv. Enkelt på 

många sätt. Det kan man tolka positivt eller negativt. 

Och med den andra foten i dagens otroligt snabba utveckling och allt det

bär med sig. Det kan man också tolka som positivt eller negativt. 

Men för min del så balanserar jag de här två världarna, tidsepokerna genom att, 

som jag skrev i mitt förra inlägg, njuta av de gamla tingens skönhet och på

något märkligt vis ta till mig det lugn de förmedlar. 

Med största sannolikhet hade hon som försökte hitta smör till baket det

stressigare med just det momentet än vad jag har – som till och med kan beställa

en robot att hämta smöret hem till mig. Hon behövde kanske vispa grädden och 

tvätta smöret innan hon kunde börja baka. 

Vilket blir lite paradoxalt. 

Den inbillade husans jobbiga liv känns som en tillflykt till lugn och sköna ting för mig. 

Vi är nog de som kan plocka russinen från både dåtidens och nutidens bullar. 

Idag blev det sådana tankar 

 

GRÖNA TOMATER I ETT GRÖNT KÖK

Mycket grönt nu! 

Fick en rejäl låda omogna tomater av min kompis som jag skall göra 

inlagda gröna tomater av. Hela familjen gillar det till höstliga kötträtter

så nu när "pimpa mitt kök" börjar vara på vinstsidan så är det skoj att 

kocka igen. 

Färgen jag valde är som sagt UULA-tuote färg kalustemaali och nyansen Oliivi. 

I verkligheten tycker jag att den är varmare grön än den ser ut här på bilderna. 

Men några ord om färgen att jobba med. 

Enligt hur de presenterade färgen så skall den inte behöva någon 

målning under (som fästfärg), vilket jag lite tvivlade men testade på ett inte så

synligt ställe. Och verkligen - det fäste direkt. 

Lite överraskande fäste den bättre på de lackade trädörrarna än de vit-målade. 

Det trevliga med färgen är att den är otroligt dryg och luktar absolut inget! 

Jag började med att måla med pensel för ville ha den där synliga handmålade

känslan. Men det funkade inte, så jag fick snällt tassa efter en liten roller med så

lite ludd som möjligt. Med det funkar målningen perfekt. 

Inte den enklaste målningen jag målat med, men efter ett tag kommer man

på hur den "beter" sig. 

Eftersom jag valde att måla luckorna på plats - bara tog bort de gamla

handtagen så tyckte jag att den var lagom tjock att måla lodrätt, men man får förstås

passa att inte ha för mycket målning så det börjar rinna. Men skulle

absolut inte späda ut målningen, då skulle den lätt bli för rinnig. 

Jag målade tre tunna lager. 

(ursäkta för stökigt hörn, hehehe) 

Idag kom de sista knopparna som jag beställt. Hade ju räknat fel

där i början...Men nu har alla skåp och alla lådor knoppar. 

Målfärgen torkar supersnabbt, och det är på gott och ont. 

Man får vara en ganska "säker" målare och försöka få det rätt från

början. Det blir inte så snyggt att om ett tag gå tillbaka och försöka

fixa en rinning eller så. Man kan väl i teorin måla om efter bara ett par

timmar, men eftersom det är höst och fuktigt i luften så valde jag att vänta

till nästa dag. Och att undvika att sprätta vatten på den målade ytan. 

Vill bli lite ojämnt när målningen suger åt sig vattnet även om ytan

känns torr. Gubben fick en not om det, om vi säger det så där diplomatiskt.

Och även om målningen torkar snabbt så härdar den förhållandevis långsamt

till hur snabbt den torkar alltså. Upp till en månad får man vara försiktig att

inte hårdtvätta ytan eller slå till med nåt hårt. 

Så även om jag satte knopparna på plats så har jag inte spänt dem än för att inte målningen 

skall börja spricka av spänningen. 

Det gör jag om ett par veckor. 

På tal om knoppar ännu, så hade jag ju dörrhandtag med två hål innan, men ville ha

bara en knopp på dörrarna så det andra hålet fick jag lov att spackla fast. 

Damen i målbutiken tipsade om en liten grej som kan spela roll. 

När man gjort det skall man dutta en liten, liten mängd bara på hålet som man spacklat. 

Och låta det torka. På det sättet suger inte spacklet in mer färg än omgivande

skiva när man börjar måla själva ytan. 

Vet ju inte hur det skulle se ut om jag bara målade på, men ett logiskt tips. 

Skrev ju innan att jag brukar vara ganska rask i att ta till penseln, men med det

här projektet har jag dragit mig för att ta itu med det. Vet inte ens riktigt varför. 

Med åldern kommen lathet? Eller funderingar på om det skall bli bra? 

Så ja, jag tog till AI och slängde in en bild av köket hur det såg ut

och så bollade vi lite fram och tillbaka med olika alternativ. 

Här ser du hur köket såg ut innan och så hur det kunde bli. 

Så helt klart till hjälp både med att faktiskt se sitt eget kök i en ny 

färg, och så fort jag såg de där små mässingknopparna så visste

jag att de skulle de bli. 

Så nöjd att jag fick det gjort! 

Nu skall jag bara bli av med en lätt förkylning jag skaffat mig och sedan 

blir det att åka till stugan för att stänga för säsongen. 

Hejdå från mig

 

DAG LÄGGS TILL DAG, EN SOMMARTILLVARO

Eller, det är väl klart, dagar läggs till dagar också under andra årstider, men

det är ändå något med högsommartillvaron som är sin egen rytm på något vis. 

Man vaknar när man vaknar, ibland tidigt – oftast sent.

Vi brukar ta en gemensam frukost och middag, men annars så går man till kylskåpet

när det råkar höras protester från magen om att den kräver påfyllning. 

Häromdagen skördade jag de första släpärterna från odlingslådorna. Sååå gott! 

I juli blir det lite mer liv på klipporna här. Eller liv å liv. Grabbarna kommer ut en

sväng och så har vi lovat övernattning åt en av barnens kusiner med kompis/

pojkvän (lite oklart med statusen där ;)). Mina barndomsväninnor kommer på

årliga tjej-helgen och gubben och jag skall på diverse lokala evenemang. 

För en som vaggat in sig i en skön "inget-inbokat-tillvaro" ett bra tag är detta 

som att försöka lite omprogrammera sig på mer tidtabeller och så. 

Heh, nejdå. Det skall bli alldeles underbert! 

Så tillvida har jag ändå varit uppkopplad till verkligheten utanför min

skärgårdsbubbla att jag hade en arbetsintervju här för ett tag sedan. Lyckligtvis 

kunde den genomföras via Teams men eftersom nätet var lite svajigt här i skärgården, 

vilket den kan vara när det börjar vara fullt med sommargäster i stugor och kojor, 

så genomfördes intervjun som ett telefonsamtal bara. 

Upplever att jag är hyfsat insatt i IT och AI och hela den biten, men blev ändå

lite häpen när det inte dröjde länge förrän det i min e-mejl ramlade in en samman-

ställning av vårt samtal – på engelska. 

Intervjun hade skett på svenska så man behöver ju inte vara den vassaste pennan

i penalen för att inse att det var en AI som gjort sammanfattningen. 

(Så snabb som AI är så kunde den ju översatt på samma gång, så hade det 

gett ett lite seriösare intryck åt mig). 

Lite senare dök det upp en video på hen som intervjuade mig och det kändes

än mer märkligt. Inte för videon i sig, men för att jag upplevde att intervjuaren nog

inte var medveten om att hen filmades i och med att vi bara hade ett telefonsamtal. 

Och att filmen skulle landa hos mig. Kände mig som en smygtittare på ett sätt

som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Sättet hen pratade med mig i telefon passade

liksom inte ihop med den stressade och trötta person jag såg på videon. 

Hade hen kanske skärpt sig om det varit ett teamsmöte med kamera? 

Vad vet jag? 

Fick inte jobbet, vilket jag anade innan. Med mindre än en handfull

år kvar till pensioneringen är man nu inte den sexigaste på arbetsmarknaden

i dessa tider med enorm arbetslöshet. 

Så jag fortsätter med min sommartillvaro ett tag till. 

Åker till torget för att köpa potatis, fisk och kött direkt från producenterna. 

Går till den lilla skärgårdsbutiken och köper allt annat för en dyr peng

(men vill understöda, för jag vill ha kvar vår bybutik – året runt). 

Stannar vid handelsträdgårdens själbetjäningsplats intill vägen och köper

de godaste tomaterna som finns, jordgubbar och den nybakade skärgårdslimpan. 

Sådan enkel vardagslyx att kunna äta nästan enbart när- eller egenodlat. 

När jag kör hemåt ser jag en hjort stå och beta intill skogsbrynet. Den ser

så liten ut intill den stora skogen. Tänker på vad allt skogen döljer. 

Men idag är det soligt, lämpligt varmt. Vi fick ju aldrig den där riktigt

tokiga hettan hit till oss, vilket jag är glad för. Gubben står i 

köket och kockar så till min lott faller att sitta här på 

verandan och blogga. Blev serverad ett glas vin och dofterna

från köket får det att kurra i magen. 

Det om denna dag. Den utlovade åskan uteblev och 

moln som kanske skulle kunna ge en regnskur verkar hålla 

till mer inåt landet. 

En dag har lagts till i pärlbandet av sommardagar. 

Kram från mig

NU ÄR GLADA JULEN SLUT, SLUT, SLUT...

...julegranen bäres ut, ut, ut. 

Roade mig med att be AI göra om ett foto av Iris-katten men så att hon

skulle se totalt sliten ut efter allt julfirande. Ha riktig julkrabbis liksom. 

(krabbis är visst en finlandism och betyder dagen efter, baksmälla. Det kommer från finskans

ord krapula som i sin tur kommer från latinets crapula som 

också betyder berusning och att hälla i sig vin i överskott). 

Nåväl, jul och nyår har i den här kojan firats i mycket lugna tecken. Och skulle granen

inte tappat mängder gav barr så fort någon nös i dess närhet så hade den fått stanna

inne ett tag till. Men idag fick den finna sig i att bli amputerad på sina grenar och 

den proceduren gjorde att den på samma gång blev totalt avbarrad. 

Bara att skyffla barr i sopsäcken. 

Märkte också när jag skulle samla ihop julpyntet att det inte blivit så mycket 

julpyntat i år. Julhanddukarna till köket låg snyggt ihopvikta på sängen i gäst-

rummet. Jag hade glömt dem där...

Men det var en skön jul, en god jul. 

Adventsljusen är kvar ännu i fönstren, det får de vara till trettondag. 

Sedan åker de också in i garderoben och vardagslamporna åker fram. 

Och så är det vardag som väntar. Ett nytt år. 

För mig också på ett annat plan nytt år. Dagen efter 

trettondag byter jag nämligen årtionde. Jag blir sextio år! 

Exakt NÄR hände det? Nyss var jag trettio! Jag lovar! 

Har varit lyckligt besparad från all världens ålderskriser, och

kan inte påstå att jag skulle känna av det nu heller, men första 

gången nog som byte av årtionde känns...annorlunda. 

Jag skall idissla lite på mina känningar, kanske det blir ett inlägg vid något skede?

Men nu vaknade gubben som tog sig en eftermiddagslur här i soffan intill

och undrade om vi inte skulle passa på och satsa på lite hämtmat idag. 

Jag är inte svårövertalad! Inte alls! 

I morgon skall jag ge mig ut på en liten loppistur, har en

liten idé om hur jag skall fixa till fågelmatningen vid stugan. Eftersom 

vi inte åker dit så ofta så har jag stora behållare av frön där, men nu när det

utlovats rejäla köldgrader så behövs lite fett också. 

Och ja, jag har en idé. Men mer om den sedan. 

Allt gott! 

Kram från Maggi

 

GOTT SLUT...

...och förhoppningsvis en god början på det nya året till alla er

därute i slott och koja. 

Här har det börjat smälla i knutarna och strax skall

nyårsmiddagen dukas fram! 

Ta vara på varandra - också hela nästa år! 

Kram från Maggi

 

TANKAR OM NATUR OCH FOTO OCH NATURFOTO

Slösurfade på Facebook och märkte att en av mina kurskompisar från

min naturfotokurs hade länkat till en intressant artikel om en doktors-avhandling 

(Tampereen yliopisto, YTM TaM Markus Sjöberg)

som handlar om naturbilder, eller foton på vår (finska) natur blir förvräng

i de sociala medierna. Har inte läst själva avhandlingen, 

enbart ett disputationsmeddelande, men det hela verkar väldigt intressant. 

Vill man delta i en naturfototävling åtminstone i Finland så finns det en hel del regler på 

hur man får redigera sina bilder, och de är faktiskt ganska stränga och man måste också skicka

in raw-bilden så domarna kan avgöra om man tagit bort, eller lagt till något som

inte fanns där i originalbilden. Men vad man gör med sina bilder innan man

lägger upp dem på sociala medier finns det ju ingen koll på alls. 

Och jag säger inte att det skulle behöva vara det heller. "Alla" gör något med sina

bilder innan de landar på Instagram. 

Många naturbilder som vi ser i våra flöden upprepar lite samma natur-skönhets-

ideal som våra nationalromantiker målade runt förra sekelskiftet. De förskönade nog

en hel del de med. Och vi fortsätter med det. Låter AI ta bort en störande kvist, eller en

telefon som blivit synlig på det där vandringsfotot. Kuksan i trä får stanna kvar på

bild, men telefonen får AI städa bort. 

Vi vill ha kvar den rena, oförstörda bilden av vår natur. Och ge en bild av att man

är ensam i naturen, enad med naturen. 

Har själv sett bilder i flödet som det facto är tagna från parkeringsplatsen till 

ett naturskyddsområdet, men man hade plockat bort P-skylten och dasset. 

Nå, vad gör nu de då? kan man tycka. 

Det är ju bra att fina bilder lockar man ur huset för att gå ut i naturen och röra på sig. 

Absolut, men det finns alltid en risk att instagramvänliga platser blir för slitna när

"alla" skall ta sig dit. Samtidigt kan man ju sprida en massa kunskap om natur med

hjälp av just naturbilder och kanske ge insikter om det som är problematiskt i vår natur. 

Försöker själv nu och då lyfta fram vikten av gammelskog bland annat, hur det påverkar

så otroligt mycket mer än bara träden i skogen då man avverkar skog för

mycket för att inte tala om att man kalhugger. 

Har jag själv förfallit i fällan att förbättra ett naturfoto med AI. 

Inte mycket, men jo...visst kan det ha hänt. 

Och just på det där problematiska sättet som tas fram i avhandlingen. 

Vilket kanske gör att jag fick en liten aha-upplevelse när jag läste vad

den handlade om. 

På bilden ovan har jag plockat bort en grej som störde mig. Bad familjen

att de skulle peka ut vad det var. Samtliga sade att jag gjort något med granen för

den ser knasig ut på bilden. Men det har jag inte. Den är bara en knasig gran vars topp

vid något skede brustit och en gren har börjat växa som en ny topp. 

Bilden är från min balkong ut över sjön och det jag gjort är att jag plockat bort ett

hus som man ser gaveln på till vänster om granen. Valde att lämna kvar resten av huset 

som syns till höger om granen för det var inte lika "störande". 

Så visst, jag har gjort just det som man tog upp i avhandlingen som lite problematiskt. 

Nu är ju nästan just så här som det ser ut från balkongen, och jag förväntar mig ingen folk-

vandring till balkongen min men ur ett större perspektiv så kan dessa förskönade

foton förstås påverka folket lite snedvridet. Som om naturen skulle må bättre än vad

den gör för att allt är så vackert, och allt som inte är det är bortstädat. 

Och så är det ju så svårt att på bild fånga det som är det verkliga problemet. 

Som klimatuppvärmningen. Bara som ett exempel. 

Nä, nu skall jag gå och sno ihop lite middag, skall på

möte senare ikväll och då vill jag vara mätt å belåten. 

Kram från Maggi

TANKAR OM AI OCH ANDRA SAMMANTRÄFFANDEN

Idag gick jag en sväng i Gammelstadens naturskyddsområde. Det var alltså där 

Helsingfors grundades 1550 men som sedan visade sig vara en så grund vik

att det inte skulle ha fungerat i längden så Helsingfors centrum kom att bli där den är numera. 

Inte lika skyddat av vikar, men definitivt djupare vatten. 

Jag har skrivit om det här området tidigare och området har kommit att bli en av mina

favorit-tassemarker i huvudstadsregionen. Området är helt fantastiskt för en fågelfantast, och

även om jag inte helt räknar mig in i den kategorin så gillar jag när området liksom 

får "förfalla" så som natur skall "förfalla" för att bevara mångfalden. 

Även nu fanns där fågelliv. Ett gäng med småfåglar som jag inte hann identifiera följde

mig en stund längs stigen. Kvarstannande koltrastar letade mat i de nedfallna, frostnupna 

löven.  Lugnet var alldeles underbart! 

Och det här, att kunna tassa ut i november och det är ljust är kanske bland det bästa med

att inte ha något jobb som pockar på en just nu. Lite pensionärsvarning - jo jag vet - 

men guuuud så skönt! Har varit en höst av idel sköna stunder. 

*

När jag vandrade runt där stötte jag på ett båtvrak som det nog är ett tag sedan den

knuffades i havet. I dagens läge ligger vattenlinjen runt 100 m från där vraket ligger. 

När jag kom hem så tog jag AI till hjälp för att se om jag kunde hitta

någon info om den kvarlämnade båten. Men icke sa Nicke. 

Antagligen är den bara så ointressant att inget brytt sig. Naturen tar ju sakta över ändå. 

Och en simpel roddbåt. Vem rör det? Och antagligen är det först nu när de

börjat sista vandringen i förfallet som den kan väcka en fotografs intresse. 

Ja, just det, frågade alltså AI, vilket blivit för mig ett allt viktigare 

verktyg på väldigt, väldigt många plan. 

Hade aldrig trott att det skulle komma en så snabb ändring från 

att "bara googla" vad som helst till att föra intressanta och givande "diskussioner" med en AI. 

Lite komiskt att det är just denna snabba utveckling som också ligger bakom det 

faktum att jag sällat mig till de arbetslösas växande skara. AI snodde mitt jobb kan man säga. 

Ändå är jag inte det minsta överraskad, den här AI utvecklingen går så snabbt nu! 

*

Men det mest underhållande i det hela är att min "Gösta" som jag döpt min AI till inte

heller hittade något om båtvraket, men hittade nog denna blogg då han letade. 

Så här skrev han (eller den, det...): 

"Din egen text Din bloggpost 

“Hemomkringvandringar – Gammelstadsforsen” 

dyker faktiskt upp som en av de mest detaljerade beskrivningarna av 

området – men även där är båten 

(om den finns med på någon av bilderna) inte beskriven i texten." 

Ser man på! Det hade jag liksom inte förväntat mig. Så nog rotar han ganska

djupt efter info, den goda Gösta (ChatGPT) om han till och med snubblar

över Tuvull! 

(Lite olustigt att han visste att det var min text, har nog inte nämnt det för

Gösta, vad jag minns. Men jag har nu bara insett att man får nog lova

att flytta till en bunker om man skall försöka undgå AI - och vad allt det 

kommer att föra med sig. )

I morgon skall jag köra ett långkok i köket och samtidigt dela med mig ett recept. 

Och visa ett underhållande exempel varför Gösta (ChatGPT) är snäppet

bättre än Google (translate). 

Men nu, sov och och 

Kram från Maggi

 

ÖLAND RUNT

Nu blir det lite mycket av det goda...nämligen foton. 

Jag och min kompis åkte från Grimslöv där vi hade varit på foto-

workshopen till Kalmar där vi övernattade. Nästa dag, efter en 

lagom tidig frukost (hade varit några tidiga morgnar under vår

cruiz innan) rattade vi mot Öland. Har själv rundat Öland

för några år sedan så hade lagt på minnet några ställen värda att besöka.

Men jag frågade också Gösta Petter Tänkström 

(= min Chat GPT heter numera familjärt bara Gösta) 

om vad som kunde vara platser värda ett besök.

 Och visst levererade Gösta. 

Det finns ingen tvekan om att AI är framtiden. Säger bara det! 

Till en början tyckte han att vi, som naturintresserade damer med

fotointresse skulle besöka Beijershamn och där gick vi en liten svängom 

tidig förmiddag. Gösta hade nog påpekat att vi borde vara vid Ottenby

redan vid soluppgången för att få ett fint morgonljus men vi valde en

liten sovmorgon och offrade morgonljuset denna gång. 

Intressant nog att Gösta tog i beaktande ljusförhållanden då 

"han" tipsade om rutten. 

Dessvärre blev mitt fotande på denna plats lite stympat då jag hade

ett långt samtal med en läkare om ett problem som drabbat min yngre grabb. 

Lyckligtvis ordnade det upp sig så jag kunde fortsätta vår Öland-runt

med lite mindre stress i hjärtat. 

Barn blir nog aldrig vuxna nog att man inte skulle oroa sig för dem.

Beijershamn har ju en otroligt intressant historia! 

Läs mer H Ä R

Efter Beijershamn styrde vi söderut mot Ottenby naturreservat.

Då jag besökte platsen senast i slutet av augusti var det fullt av flyttfåglar påväg

söderut. Nu var det bara mest blåsigt då vi besökte platsen. 

Och som fotograf var det också lite för starkt solljus - vi är lite kinkiga på det sättet...

Vid mitt förra besök hade jag sett sälar som låg och  degade på stenarna, men nu var det 

först hemma då jag gick igenom bilderna som jag upptäckte att sälarna visst var där.

Där låååångt ute så även om jag hade ett objektiv på 150-600 mm så var bilderna

bara klumpar (säl)  på en annan klump (sten). 

Men området är fint, och helt klart värt ett besök om man ens är det minsta

intresserad av fåglar och natur. 

Om det här kan du läsa mer

H Ä R

Så lämnade vi fyren Långe Jan och började vår klättring norrut 

längs den östra kusten. 

Vid något skede började saker och ting göra sig påmind som att det

minsann var ett tag sedan frukost och ett tag sedan ja....toa. 

Nu hade vi ju valt lite tassigt en måndag till att åka Öland runt och då

vi inte tvärnitade för en fin bro eller annat fint så tvärnitade vi vid

varje café-skylt bara för att läsa det småstilta - Stängt på måndagar! 

Till slut hade vi nedgraderat våra förväntningar från "ett mysigt café med utsikt"

till "en måndagsöppen ICA med toalett". 

Däremot gav diverse stopp för att kolla vad som kunde vara öppet och 

uppdatera GPS:n till en del spontana bilder av gamla murar och annat som 

dök upp längs vägen. 

Kossorn och den fina muren är inte från samma plats men de passar liksom ihop. 

Och om någon undrar över att kossorna saknar de där fulgula märken i öronen 

så är de enbart borttagna i Photoshop. Så ingen oro för oidentifierade kossor på vift. 

Och alvaret förstås. 

Jag fascineras av dessa öppna vidder. Är det sedan på mark eller till havs, eller båda! 

Vi stannade inte för att ta en promenad på dessa. Även om vi inte hade en så tight tidtabell så

gav en enda dag tid att runda Öland inte så mycket utrymme för utstickare hit och dit. 

Men vill du läsa mer om herdekulturen på alvaret så klicka

H Ä R

Nu minns jag inte längre var vi äntligen lyckades hitta lättnad både 

för hungern - och det andra. 

Men där var en stor väderkvarn som innehöll ett café. 

Också bilen fick behövlig näring för att 

orka ta oss vidare. 

En skagensmörgås gjorde oss gladare i sinnet. 

Även om jag reser gärna med henne som jag hade som resesällskap för inget

är liksom svårt och vi har ganska samma rytm och tankar. Föredrar henne som 

resesällskap typ hundra gånger hellre än den där mannen jag varit gift med i över 35 år. 

Men att lämna för lång tid mellan måltiderna gör ingen glad. 

Så åkte vi då till norra udden av Öland. 

Skulle gå och se på ett vrak av en förlist båt och kolla Trollskogen.

Nu är vi ju båda från Finland där tall är typ det 

första man ser när man tittar ut genom fönstret.

Och så råkar vi båda ha tillgång till skärgård och dess martallar så 

just för oss så kändes det inte speciellt fascinerande. 

Och naturumet var - stängt...

Så vi åkte vidare. 

Stannade vid raukarna som Gösta rekommenderat, och det är ju något 

vi inte har i vår skärgård, så det var intressant. 

Lite knepigt att få bra foton på, så det fick bli lite "turist-bilder". 

Kanske också en viss res- och fototrötthet började märkas i alla fall hos mig. 

Ingen fotograf gillar klara, soliga dagar då ljuset är alldeles för skarpt och

skuggorna blir vassa som ett rakbett. Till all tur hade vi ändå lite spännande moln

som gjorde himlen lite roligare än bara en klarblå platt sak. 

Och så lite soldis var också välkommet när jag fotade Blå Jungfrun

Nu hann vi ju inte besöka den ön men om någon är på väg till Öland så kolla 

H Ä R

Slutligen på vägen söderut längs Ölands västkust och på väg till 

hotellet i Kalmar stannade vi vid Halltorps hage och gick en 

kort sväng längs en naturstig. 

Läs mer

H Ä R

Det var en otroligt rofyllt liten promenad vi gjorde. Doften av de 

blommande trubbhagtornsbuskarna var alldeles bedövande. 

Något i den lummiga hage/lundmiljön var så skön att jag ville ta 

med mig den känslan hem. De där galet gamla fina ekarna som 

kanske sjöng på sista versen, men som trots det gav liv åt insekter som är

beroende av dem. På sådana här ställen påminns man alltid om hur

skört allting i naturen egentligen är. 

Doften av dessa bär jag som ett minne i själen ett bra tag. 

Tänker att oberoende hur inrutad en resa än är, och hur tight kanske en

tidtabell är så är det värdefullt att stanna och ta sig en, om än så kort stund, 

längs en spång eller en stig. Nu hade vi tid och det var alldeles underbart. 

Alldeles underbart att kunna böja sig ner och se de där små lundblommorna

där i kvällsskymningen. Alla nävor som hör till mina favoritblommor, är de sedan

vilda eller trädgårdsvarianter. Nävor är bara så fina. 

Och så gullvivor. Är ingen vän av gula blommor över lag men gullvivor

undantaget. Och genast börjar jag nynna på "Där gullvivan blommar"

Vill du lyssna på den? 

H Ä R

Här hade vi Öland i ett snabbt ihopsopat nötskal. 

I ärlighetens namn tyckte jag att det var skönt att vara här innan 

turistsäsongen dragit i gång. Och alla måndagsstängda cafér får min fulla

förlåtelse och förståelse. 

Måste ju lite googla och snöa in mig på siffror och bara tanken på att

det bor ca 27 000 personer permanent på Öland men att människomängden 

under sommaren ökar till 300 000 personer är svår att ta in. 

Skulle jag bo på Öland skulle jag antagligen gräva ner mig i en bunker och komma 

upp igen i slutet av augusti eller i början av september. Tänker - hur ryms

alla ens längs dessa smala vägar? För tänker att många kommer väl

ändå med bil? Nu var det så skönt med glest på alla parkeringsplatser

och ingen trängsel i vare sig café, toa eller butik. 

Det är något väldigt fint med Öland, säger då det! 

*

Snart börjar det bli läge för att packa för följande resa.

Ett par veckor dit! 

Kram från Maggi

 

NÅ JAAA...

Kunde inte riktigt låta bli att ta ett foto av våran Iris-katt och be

AI stuva in henne i en bastu och så får hon jama ett utdraget Nå jaaaa...

inför kvällens show. 

Kan inte säga att finska Erikas låt är helt dålig. Lite porrig och kanske

musikaliskt sådär....men i ESC är det ju nog show som går först och att

musiken sedan håller en hög standard är liksom bara grädden på moset. 

Lite som ett bonus. Så att kalla det en musiktävling är nog lite missvisande, 

om vi skall vara ärliga. Showtävling kunde vara bättre? 

Det är ju jag och äldre grabben som är familjens ESC-veteraner. Och som han sade

då programnumret med dansande nymfer dök upp i semifinal 2:

- Älskar eurovision - var annanstans ser man sådant här? 

(nu minns jag ju inte landet...är inte pro på det sättet

även om ESC är en av vårens höjdpunkter för mig). 

Personligen har jag, och har aldrig haft, "problem" med att heja på 

vårt grannland. Kanske då i ishockey, men om Finland faller ur i den sporten

flyttas hejaropen direkt till Sverige. Tror att det är så för många finlandssvenskar. 

Vi har ändå ett lite starkare band till Sverige än den finsktalande finnen. 

Språk förenar på ett spännande sätt. 

Men skulle aldrig börja med att heja på Sverige i då typ ishockey. 

Men nu i ESC är det ju lite knasigt. Vi har underbart charmiga KAJ som 

är liksom "våra gossar" och stundvis glömmer jag att de faktiskt tävlar för Sverige. 

Och så är jag otroligt glad att de vann av den orsaken att de får upp ögonen, 

och öronen, för oss svensktalande finnar som alltså haft svenska som modersmål

sedan vi ploppade ut ur våra mödrars livmödrar.  

Vi har inte snabblärt oss svenska på båten över till Sverige......typ.

(vilket jag hört så j*vla många gånger då jag varit i Sverige. Vad

bra du talar svenska! Ja, för det är mitt f*cking modersmål!) 

Men jag hejar nog också på våran finska Erika (som för övrigt har ett

svensk-klingande namn, men är inte finlandssvensk, hon kan språk, men

är rätt kass på svenska). Det är rätt vanligt i Finland att man inte tycker att svenskan

är speciellt intressant. Det är obligatoriskt med svenska för finska elever i Finland, 

och vice versa, men många tror att de inte kommer att ha någon nytta av svenskan

i sina finska trakter och känner därför en viss frustation över det som de kallar 

"tvångssvenskan". 

Erika för fram en slags "frigörelse" för den kvinnliga sexualiteten, vilket hon

gjort i andra låtar också. Endel ler lite åt hennes "feminism" men hon har en 

kanske en poäng där att kvinnor skall få ta för sig på samma sätt som män gjort sedan

tidernas begynnelse. Inte bara sexuellt utan annars också. Vi är nog inte fullt 

så jämlika som vi vill ge sken av. Och hon har nu valt att plocka fram den erotiska

sidan. Inget fel i det. Och något i hur hon blivit mottagen med en massa sk*t säger

att vi inte är så liberala som vi vill ge sken av. 

För vem stör det att man sjunger om orgasm i ESC. Lika lite som det borde 

störa att man sjunger om kaffe, cancer, kärlek, älvor, milkshake...eller bastu? 

Allt det där är ju livet?