ALLT OM MAT OCH LITE OM TOMAT

Det har knappast undgått någon att jag är en vän av god mat. Minns inte riktigt när

jag köpte min första tidning Allt om mat. Måste ha varit någon gång på 90-talet? 

Minns märkligt nog när jag läste min första riktiga inredningstidning. Det var i juli 1989. 

Var precis nyförlöst med min förstfödde och i sjukhusets aula fanns ett nummer av

Hus och Hem och i det numret en artikel om hur man skulle bygga en inbygd

säng i "gammeldagsstil" med pärlspont och ja...ni kan föreställa er? 

Precis sååå skall min 4 timmar gamla grabb få det när han växt till sig lite grann, 

minns jag att jag tänkte. Just den inredningsidén förverkligades aldrig, 

men det kickade igång mitt inredningsintresse. Matade ett behov av skönhet i hemmet

som jag nog alltid haft inom mig. Jag var ju ändå bara 14 år när jag första gången 

målade om mitt rum - själv. Till mina föräldrars smärre förtvivlan. 

Men det blev fint! Tyckte åtminstone jag. 

Men tillbaka till mat. Och mattidningar. Eller tidningar över lag, kanske. 

Under större delen av mitt liv har ändå tidningar varit en större källa till inspiration än 

det stora vida inter-nätet. 

Som kuriosa kan nämnas att Google är lika gammal som min sistfödde, 1998, men 

jag skulle nu säga att det - för mig - dröjde tio år till innan jag har något som helst minne

av att jag skulle ha googlat ett recept. Minns ni? 

Men det är ju det man gör idag, googlar ett recept. Jag har till och med frågat AI-chatten

(Chat GPT) vad jag skall laga för mat med de ingredienser jag har hemma. 

Funkar förresten överraskande bra! Tror absolut att AI hjälper många att fixa till mat

av det man råkar ha hemma. En slags virtuell Martha. 

Men tillbaka till tidningen! Mattidningen. 

Det är länge sedan jag köpt ett nummer av Allt om mat, eller någon annan mattidning. 

Men då jag senast var in till "storstan" för att fylla på skafferiet så hände det sig

att det slank ner senaste numret av tidningen. Väl hemma blev jag lite besviken. 

Tidningen kändes både mindre och "billigare" i sin kvalitet än vad jag mindes. 

Saknade den där känslan av Ooih! och Wow! och Aaaah! när jag bläddrade

framåt bland de lite sladdriga sidorna. Insåg att tidningens tid som papperstidning kanske

är inne på sina sista år. Min tanke bekräftades av chefredaktörens ord i början av tidningen:

"...har vi 240 000 läsare av papperstidningen och 989 000 på alltommat.se".

När siffror får tala, talar de sitt tydliga språk. Papper får ge vika för det digitala. Det

är bara så. Vill vi det eller inte. En utveckling som startade 1998. Med google. 

Han, min förstfödde som aldrig fick den där inbyggda sängen som jag såg i en inredningstidning

när han var typ 4 timmar gammal, jobbar med framtidens digitala utveckling. Jag fattar förfärligt

lite av det som han talar om även om jag inte upplever mig helt tappad bakom den digitala vagnen. 

Så mycket spännande - och kanske lite skrämmande - är på kommande. 

Eller kanske det inte alls är skrämmande, kanske det bara är en helt vanlig, sund utveckling?

Hade nöjet att vara fotografen som fotade bilder till ett AI-projekt på tekniska muséet i Helsingfors

tillsammans med grabben min. Mina bilder är bara en liten, liten del i ett större projekt, men

intressant och givande att få vara med på ett litet hörn är det allt. 

Men...Känns nästan som om jag själv nu skulle lägga en liten era bakom mig. 

Men jag tror jag köpt min sista Allt om mat-tidning. Den ger mig inte den känsla av

lite matlyx som jag vill ha då jag köper specifikt en mat-tidning. 

Med det inte sagt att jag inte skulle tassa in på deras hemsida, det kommer jag ju att göra. 

Sälla mig till den allt mer växande digitala skara amatörkockar på deras webbplats. 

Deras och många andra platser där man hittar det man vill kocka precis då andan faller på. 

*

Men nu skall vi inte glömma tomaterna. Det skulle ju handla lite om tomater också! 

Min egen mycket blygsamma tomatodling har i år varit en....mindre katastrof. 

De tomater jag fått har smakat nada, även om den samme grabb som jag här tidigare nämnt

så gentilt tröstade mig att visst är de också lite små-goda, fast inte som de som vi köpte 

av den lokala odlaren, förstås. Tack och lov för lokala odlare som levererar tomater som 

man kan lite dö för. Och som gör familjens samtliga kockar lite lyckliga. 

Vi som vill uppleva allt om mat. Och sommarsmaker när det är som bäst. 

Ha en skön vecka, 

 Kram Maggi

 

EN ENDA STOR BLUFF

Igår bluffade jag. Riktigt ordentligt till och med! 

Och ja, jag kommer att erkänna bluffen så de som kanske blev lurade

skall få veta det. Men vad var det som jag gjorde då? 

Lurade med mig gubben på en liten skogspromenad till en höstig 

parkskog som vi har rätt nära där vi bor. Det var ingen bluff - han var faktiskt med

på riktigt. Jag hade kameran med, men hittade inte riktigt något att fota. 

Det blir ofta så när jag har sällskap av icke-fotograferande personer. 

Jag tappar fokus på vad som kunde vara skoj att fotografera och bara traskar på. 

Men det blev lite skogsbilder ändå. Lite svampar växande på murkna trädstammar. 

Vid något skede hörde jag hur det rasslade i de torra löven ett stycke ifrån.

Ett rådjur? Eller hjort? 

Men nej, det var bara två unga kvinnor, den ena med kamera

den andra med fin gravidmage som knäppte gravidfotografier i den mysiga höstskogen. 

När jag kom hem satte jag mig i soffan och gick igenom mina foton. Inte mycket att

ha, slängde de flesta. Tänk om jag ändå hade hittat lite kantareller, och tänk om det ändå

varit en hjort som prasslat där i skogen. Och tänk om det dessutom hade varit

fint och milt, eftermiddagssolsken. Tänk ändå. 

Vilken bild det hade blivit! 

Det är här bluffen kommer in. Har inte använt mig av Artificiell Intelligens (AI) egentligen

alls. Vad jag nu stundvis har roat mig med att få Chat GPT att skriva nåt 

i syfte att underhålla mig själv. 

Att använda mig av AI för att skapa något annat, det har jag inte gjort innan. 

Däremot tror jag att det är viktigt att på något plan ändå försöka förstå vad

allt man kan göra med AI. För som någon klok sade; det är inte AI som tar våra jobb

i framtiden, det är de personer som kan använda AI som gör det. 

Nå väl. 

Satte igång och skrev lite prompts. Vet inte om det finns något svenskt ord för det, men 

det är som kommandon vad man vill att AI skall trolla fram. 

Jag skrev: Foto av kantareller i höstig skog med en hjort i bakgrunden.

Efter några inte helt lyckade försök trollade AI fram denna bild. 

Ganska trovärdig, eller hur? Och riktigt snygg. 

Kort skärpedjup och fin bokeh. Just så som jag gillar att fota. 

Programmet jag använde gör foton i fyrkantigt format så jag fick jobba lite

till för att ytterligare be AI i Photoshop generera lite skog till på båda sidorna så jag 

fick en bild i liggande format. 

Till slut redigerade jag bilden ännu lite i Lightroom för att få den färgmässigt att

likna de foton som jag själv tar och se ut som en bild jag kunde ha tagit. 

Från tanken att det skulle ha varit skoj att hitta kantareller och 

se en hjort där på vår skogspromenad till att jag hade en färdig bild på

min dator tog mig - kanske fem minuter. Eller sju. 

Det är fascinerande - och inte så lite skrämmande, främst med tanke på hur

snabbt den här tekniken kommer att utvecklas. För AI lär ju sig själv

hela tiden, den lär sig av sina egna misstag. 

*

Nu tänker jag inte hänga kameran på en krok i skrubben, för mig är fotande

en kär hobby och fotar gärna helt vardagliga grejer enbart i dokumentärt syfte. 

Och så bilder hit till bloggen, inte att förglömma!