FRÅN TRETTIO GRADER TILL TRETTON


Sommaren gick till höst på bara ett par timmar. Där det åskade
gick det än fortare. Hemma i stan kom det hagel stora som tum-ändan 
och till och med mer berättade gubben som var dit en sväng. 

Jag försöker känna efter om jag tycker att det skall bli
skönt med höst, om jag är klar med sommaren, men jag kan inte
svara på den frågan. Det har varit en märklig sommar, med 
egna små krämpor som gjort mig stundvis rätt immobil, och så 
brorsans bortgång och det faktum att det också gjorde att 
jag första gången någonsin faktiskt kunde stanna på stugan
vecka ut och vecka in, vilket aldrig har hänt tidigare. 
Det har alltid varit någon eller något som pockat på 
uppmärksamhet, omvårdnad, skötsel någon annanstans. 

Men nu är det bara att vara här - så länge jag vill. 



Det goda med coronapandemin är ju att den gav möjligheten till
distansarbete. Och det i sin tur möjliggör det jag längtat efter i 
åratal att ha möjlighet att leva en del av året här på min 
älskade udde vid havet. 

Höstmänniska som jag är så undrar jag in jag omedvetet väljer
färger på mina växter i trädgården som har den där murriga höstigheten 
i sig. Som inte skriker sommar när sommaren är över utan får 
tona in i hösten, mjukt och oförmärkt. 



Dessa lite dova tonerna som jag också tycker passar bra när sommarens 
kvava värme ligger dallrande över trädgården. Med lite vita inslag 
blir det tunga lättare. Som en regndag och en solskensdag. 



Ofta brukar jag vid den här tiden av året vara ganska redo med sommaren.
Men i år känns det annorlunda. Jag skulle vilja stanna kvar i den 
där kravlösa sensommaren ett tag till ännu. 
Jag vill att mina tomater skall mogna och bli så där solvarma och goda. 
Jag har egentligen inte alls några traditionella sommarblommor men jag kan 
känna en saknad att så småningom behöva klippa ner dahlian som 
gett alldeles knasiga mängder blommor - långt över hundra! 
Och luktärterna, som är högsommardoft när det är som bäst. 
Jag låter dem gå i frö nu så jag kan ta egna frön till nästa sommar. 
Men det betyder mindre blomning och att en nedvissning börjar.
Den kritvita luktärten är redan vissen och redo att avstå sina
fröskidor. Men det finns ett vemod. 


I år är vemodet vackert, så som det brukar vara för en höstmänniska. 
Men det finns också i år en saknad och en tomhet som jag 
inte riktigt kan sätta fingret på varifrån det kommer? 
Klart jag saknar min bror! Men det är också något annat. 
Som om jag genom att säga farväl till sommaren avstår från 
något mer - men vad? Det vet jag inte. Är bara en känsla. 

Men en sak vet jag - att jag nog ändå föredrar tretton (okej då,18 grader) 
framom trettio. Det är skönare såhär. 

Vilket för mina tankar till klimatet och torkan...
...men det tar vi en annan dag. 
Ikväll är det nordlig vind, inte så hård, men så det hörs 
när vågorna slår mot klipporna. Det där skäribruset. 
Det känns kallt om nästippen då jag sitter här på verandan, trots att 
jag inte fryser. De sista gässen flyger över fjärden 
till sina övernattningsplatser. 

Det, om något, är ett höstljud som är så där på riktigt. 

 

VILLA-AVSLUTNING MED MERA


 Det är mycket att fira idag. 
Villa-avslut och Ventiansk afton om man har sina rötter i Österbotten. 
Forneldarnas natt om man råkar vara född i de sydliga delarna av vår kust. 
Same same, but different. 

Sedan har vi Finska Naturens Dag som faktiskt hos oss i Finland
har en lite högre status än alla världens kanebulledagar och terrakottakrukdagar. 
Det är en rekommenderad flaggningsdag så att så där officiellt så betyder det att man 
flaggar om man vill. Men det är en av våra alldeles nya flaggningsdagar. 

För Naturen. 

Och så är det Villa-avslut och Forneldarnas natt. 
Veckoslutet då man knyter ihop sommaren och börjar på
allvar rikta sina blickar mot livet "i stan". Mot hösten. 

Vi har nu aldrig riktigt så att säga firat detta. Främst för att vi inte lämnar stugan
bara för att det blir september - snarare tvärtom. Och i år
kommer jag att jobba härifrån ett bra tag ännu, så stugsäsongen fortsätter. 

Ännu i morgon skall det vara riktigt somriga temperaturer - och bra det 
för jag har en hel del tvätt ute på tork. 
Men sedan skall det börja bli kyliga dagar. Och jag längtar
nog, i ärlighetens namn, lite efter det också. 
Är ganska trött på dessa heta dagar.

Familjen firar denna dag lite på olika håll. 
Gubben åkte med sin kompis till den lokala gästhamnen för
att festa där. (Jodå, jag var medbjuden, men är inte för stojiga miljöer...)
Äldre sonen - storungen - är också här i knutarna men festar på en annan plats 
där hans barndomskompis uppträder som musiker. 
Och lillungen har "firmafest" och sommaravslut på sitt 
sommarjobb. Och jag, jag klagar inte alls över att glo över fjärden, tända en
liten "forneld" för mig själv och läsa en bok medan natten kryper närmare. 

Vi tar farväl av sommaren och välkomnar hösten. 
Alla på vårt sätt. 






KÄRA ROSENSKÄRAN


 Klockan har blivit lite över elva på onsdagskvällen och jag sitter ute på verandan med
bara en enkel fönsterruta mellan mig och den redan alldeles becksvarta natten.
Det är inte längre hett - snarare nästan lite höstigt kallt. I alla fall efter de svettiga dagarna innan. 
Har dragit på mig inte bara en, utan två tröjor, för att det skall kännas behagligt att sitta här ute. 

Från havet hörs ett rejält brus av vågor som slår mot klipporna. Det har varit lugnt så länge
att jag reagerar på vågbruset. Det är inte bara skvalp, det är et tungt höstljud. 
Tills i morgon har det ändå utlovats somriga temperaturer igen, men det är ju ett faktum att hösten
strax är här. Nu på kvällen när jag gick en sväng i trädgården märkte jag att i flera rosenskäror
fanns det döda humlor. De hade bara dött där. Gett järnet hela sommaren och sedan fått, med slitna
vingar lägga sig till ro i en rosenskära och - dö. 

Som det nu verkar, så kommer jag att vara här på stugan ännu någon vecka. Allt beror ju på vädret.
Och på min rygg. Och på min fot. Båda har triskats rejält med mig denna sommar, och
det har varit en av de främsta orsakerna att det inte blivit någon utfärd eller resa alls för mig
denna sommar. Men det är okej det också. Med dessa bensinpriser och så. 

Nu skall jag gå och lägga mig en stund. Läsa vid det öppna fönstret som släpper in den
nu redan nästan kyliga nattvinden, får tyllgardinen att dansa. Dra på mig täcket och
för en gångs skull krypa djupt ner under täcket och låta kroppen värma
upp sovkokongen. Inte som det varit de senaste veckorna att man försöker undvika
täcket så mycket som möjligt. Jag vill så gärna sova med tyngden av ett täcke
runt mig. Sover dåligt med bara ett lakan. 

Det fina med vita roseskäror är att de lyser som små vita månar i den mörka sensommar-
trädgården och håller kvar sommarens skrira minne i sitt väsen. 

SKÖRDETID


Njuter av att odla. I liten skala.
Underbart att skörda. I liten skala. 
Till all tur behöver jag ju inte hålla en familj vid 
mat, alltså vara självhushålliga - allt detta är bara till lust. 
Men, tänker jag, det kan vara bra att upprätthålla konsten att 
odla. Så snurrigt märklig som världen är kan det vara en 
färdighet som faktiskt kan vara till nytta om det riktigt skulle krisa
till sig. Nu går jag ju inte omkring och funderar på det speciellt
ofta, men när grabbarna var små så hade vi en sådan där tankelek som 
vi ofta lekte i bilen som hette nåt i stil med "Zombierna kommer". 

Vi diskuterade, lekte med tanken, att något fasligt skulle hända och
hur skulle vi överleva då, med det vi har att tillgå. 
Då fanns inte på kartan att det i verkliga livet faktiskt skulle kunna uppstå
en sådan situation. 


Och så är det ju inte hos oss i dagens läge heller, men 
kriget i Ukraina, torkan i Europa, de alltmer stigande elpriserna
och en inflation som galopperar får en nog att lite tänka till. 
Det lilla jag odlar här på stugan gör oss nog inte ens självförsörjande 
över sommaren, men för varje liten erfarenhet i liten skala man samlar på sig
gör det lättare att sedan skala upp det hela. Om det skulle behövas. 
Så gäller att inte förringa det lilla odlandet. 
Inte för mängden utan för kunskapens skull. 

Men löken skall nog räcka ett bra tag in på hösten. 
Jag har inget regelrätt trädgårdsland utan i år odlade jag tex min lök 
bland frösådda rosenskäror. 
Tanken där var att när lökblasten börjar lägga sig ner så har rosenskärorna 
vuxit till sig så man inte ser den fula blasten som nu inte är så vacker. 
Dessutom har jag valt att sätta löken bakom en liten 
klippt häck av måbär som också döljer de skrumpnande lökblasten. 
I ett trädgårdsland skulle blasten inte störa mig, 
men samodlad med blommor i en rabatt så 
vill jag ju ändå ha en viss ordning och reda där - hela tiden. 



 

SMÅTT ROMANTISKT



Köpte tre påsar luktärter i våras, av de lite mer udda, 
kanske till och med lite ovanligare slaget. 
Fröna i påsen var både små och få. 

Men de grodde ju fint och jag hade dem ute på
balkongen då det ännu var rejält kallt och fick 
knubbiga fina plantor. 
När de väl kom i jorden tog det en bra stund på sig att 
etablera sig och jag tyckte ibland att de bara stod och stampade.

Men sedan i slutet av juli började det hända. 
Och det gäller ju att plocka, plocka för att stimulera 
mer knoppbildning. Och vad är väl bättre än det? 

Numera går jag varje morgon en sväng och plockar in ett
nytt fång luktärter att ha på verandabordet. 
Och doften! 
Snudd på att man blir riktigt romantisk på kuppen!

 

FÖRE OCH EFTER


Det är väl alltid roligt att kolla in före- och efterbilder?
Jag gillar i alla fall det! Själv är jag bara så dålig på att komma ihåg
att knäppa de där förebilderna. 
Men för en gångs skull så kom jag ihåg det! För ganska exakt
ett år sedan då vi fällde tallen vid stugknuten och började bygga
det lilla annexet som skulle komma att bli en 
kombinerad gäststuga och distanskontor. 

Ovan ser du hur här såg ut innan. 


Och så här blev det ett år senare. Kojan är målad och har
fått sitt gröntak. Skogsbacken bakom kojan har blivit till en 
liten trädgård till nytta och lust. 
Gäststugan/kontoret har fönster och glasdörrar ut mot havet så
där jag står och tar bilden så har jag havet i ryggen. 
Härligt att sitta och jobba med den utsikten! 
Det är alltså en mycket enkel koja, och inte vinterbonad
men har nog värme så man kan vara där tidig vår till sen höst. 

Till vintern har jag som sagt planerat att mina 
övervintrande växter får flytta in där. 


Men än är det långt till vinter! 
Även om jag faktiskt idag kom på mig med att
fundera på var jag skall placera fågelmatningarna så
jag ser dem från mitt kontorsfönster. Det var kanske
den största tveksamheten jag hade med att flytta till 
lägenhet. Att inte kunna mata fåglarna. Men det kan jag ju här! 



Har en viss förkärlek till mesar och den mest kära av dem
är ju tofsmesen. Så glad jag blev idag när jag fick besök
av hela familjen Tofsmes som yrade runt i tallarna efter ätbart. 
De är bedårande små tomtar och extra glad är jag att de finns
och förökar sig här i vår skog för de vill helst bo i sk gammelskogar
med murkna träd för de vill inte riktigt bosätta sig i holkar, 
utan vill flytta in i gamla hackspettsbon eller andra håligheter. 
Rör sig ogärna över öppna ytor, vilket gör att kalhyggen 
kan ställa till det för den då det på vintern går så mycket energi
åt att flyga runt ett kalhygge, istället för att gena över. 

Men här finns en gammelskog att bo i. 
Extra glad över den lilla flockens nya medlemmar! 





 

HÄNT I VECKAN


Alltså det här levernet här på stugan har en tendens att bli
rätt händelselöst - fast på ett skönt sätt. 
Innan corona-tiden så hände det ju en hel del mer i vardagen, 
och då var stunderna här på stugan rena rama retreaten för själen.
Corona-åren gjorde ju att vardagen milt sagt lugnade ner sig vad 
utfärder och resor beträffade så det som då innan var 
en tillflyktsort till tystnad och lugn har nu, för mig, blivit
det nya normala. Och jag klagar inte! 

Inne på min sjunde vecka här på stugan nu. Inte helt
nonstop, det har inte varit möjligt, men med enbart några få
avstickare hem till stan. 

Det har fungerat finfint att distansjobba från den nya lilla stugan
som också fungerar som gäststuga. 
På fredagen fick den ett gröntak i form av en matta av Sedum-växter. 
Så himla nöjd!



Igår blev det att slänga sig i bilen och åka på en liten utfärd. Fick både gubbe
och lillunge medlurade. Åkte för att se en sommarteater i östra Nyland. 
Eftersom vi startade rätt tidigt på morgonen och hade ett antal stopp på vägen 
var vi rejält hungriga när vi kom till Lovisa. 
Passade på att fylla våra magar nere vid Lovisa hamn på en av de pittoreska 
restaurangerna i de gamla saltbodarna. Numera är Lovisa hamn bara
en hamn för fritidsbåtar, men i tiderna så importerades bland annat nästan en 
femtedel av hela Finlands saltbehov via denna hamn, och via dessa bodar. 

När staden grundades hette den egentligen först Degerby, men när svenska
kungen Adolf Fredrik år 1752 besökte staden med sin hustru Lovisa Ulrika
ändrades staden till Lovisa. 

*

Som kuriosa: Mina föräldrar gifte sig i Lovisa kyrka - på Lovisas namnsdag
- som också var min mammas födelsedag, 25.8
Och min pappa - ja han var född i Lovisa han. 

Mycket Lovisa på en gång alltså. 




Mätta och belåtna rattade vi sedan bilen mot sommarteatern 
Lurens en kvart utanför Lovisa. 
Lurens sommarteater ligger belägen vid en gammal gård där det 
ursprungligen bott släkten Luhr. Och eftersom man på den gamla tiden
sade att man gick till Luhrs när man besökte familjen och så fick
gården namnen Lurens. 

Men till pjäsen. En helt fantastisk tolkning av Aleksis Kivis
Sju Bröder. Klassikernas klassiker. Bland de första romaner som utkom på finska!
Året var 1870. 
Men denna amatörteaters tolkning var helt makalös. 
Tyvärr var det sista föreställningen så lite sent att tipsa om det, men 
helt galet bra var den. När man gör Sju Bröder till en rock-
musikal, hämtar den till (delvis) nutid och översätter 
finska låtskrivares låtar till att passa in i pjäsens kontext
då blir det som en skrev i sin recension - bara guld! 
Vi talar om punkband, rocklåtar, finsk hiphop. 
Och en underbar ironisk humor. 
Helt strålande! 
Och skådisarna var helt enkelt suveräna! 

*

Den finska språket som romanspråk är synnerligen ungt. 
Sju Bröder av Aleksis Kivi var som sagt en av de första romanerna
skrivna på finska. Innan det skrevs nog romaner i Finland också - men på svenska. 
Trots att finska språket är så ungt är det ett nöje att läsa skönlitteratur
på finska.  Språket är så mycket mer nyanserat än tex mitt eget 
modersmål svenska. Svenskan har av historiska skäl naturligtvis en längre historia. 
Har för mig att den första svenska romanen utkom på 1600-talet, även om
det nog inte heller i Sverige blev så vanligt med romaner förrän på 1830-talet.
(Korrigera mig om jag minns fel).




 

EN ALLDELES VANLIG TORSDAG


Natten hade varit fuktig och imman sitter kvar på verandafönstret
en bra stund in på morgonen. 
Först när det börjar blåsa torkar det upp. 
Vinden är fortfarande sommarvarm men börjar ha en 
tung känsla, en sensommartyngd. 
Över viken kommer en flock gäss flygande. De landar intill måsskäret
där också skarvarna håller till. De samlas så småningom inför flytt. 
Går en sväng i trädgården med kaffekoppen i näven. 
Det är en skön morgonrutin. 
Vildvinet har smått börjat rodna, likaså har nävornas blad fått en roströd kant.
Tomaterna är sena i år. Knappt har de börjat rodna än.
Kanske fel sort? Eller så har det bara varit svalt?

I granen småkvittrar talgoxfamiljen. 
Det är ett sådant härligt sensommarljud. 
Det och syrsornas sång i det gulnande gräset. 

Sätter mig vid mitt arbetsbord och öppnar datorn. 
In genom fönstret hör jag gässens tjatter. Även om det 
fortfarande är sommar, om man ser till både kalender 
och temperatur, så är det ett höstljud. 

Vid tolvsnåret går jag in för att tillreda en lunch åt mig. 
Nere vid stranden har hela stora tonårsgänget skrakar samlat
sig till lunchvila de med. Endel har redan simmat ut ett stycke, de flesta
putsar sina fjädrar medan några ännu ligger skönt dåsande på de
varma klipporna. Ungarna var hisnande 24 stycken men nu är de
bara - eller bara och bara - 18 stycken kvar.
Det går så fort, utvecklingen från små dunbollar till
de där lite taniga tonårsfåglarna. 

Kvällen är kvalmig, inte alls så där höstig som morgonen var.
Bara mörkret som kryper allt närmare från skogen skvallrar om 
att det är sensommar, snart höst. 
Precis innan det blir mörkt flyger fladdermössen omkring. 
De samlas i kvällens sista ljus, det som solnedgången speglar
i havet och återger som ett milt kvarglömt sken. 
Skogen är redan mörk. 

Myggorna börjar ina, men märkligt nog så verkar de inte 
intresserade av att bita, får sitta i ro på verandan. 
Det är så stilla, så mörkt och tyst, bara myggor och 
syrsorna låter. På håll en liten motorbåt som puttrar hemåt 
i den sena kvällen. Måsarna på skäret orkar ännu skräna till
lite några irriterande skrän innan de också tystnar för natten. 

Själv sitter jag kvar ännu en stund.
Och bara är. Om en stund blir det fredag.
En alldeles vanlig fredag. 



I ÅR TEMA MÖRKT VINRÖTT



Jag skulle ju aldrig odla dahlior för jag trodde att 
jag fått nog av dahlior då jag var barn. Min mamma älskade
dahlior och odlade mängder av dem.  
Personligen fanns det inget mer onödigt
än att på höstkvällarna tassa ut för att hjälpa till att
täcka in dahliorna med bland annat gamla lakan för att
de inte skulle tas av nattfrosten. Och så plocka bort dem på
morgonen igen. Slöseri med tid och resurser - i synnerhet mina - 
tänkte mitt 12-åriga jag. 

Nu äntligen börjar jag lite inse vilken maffig blomma dahlian
faktiskt är. Lite pompös och stel, men jäklar vad den levererar. 

Alla mina rabatter är ju anlagda i år, så det är lite klent med perennernas
frodighet än. Och även om jag inte är riktigt inne på att ha ettåringar
i rabatterna så tänker jag att det ändå kan funka de där första åren då
man så förtvivlat gärna vill ha lite volym i rabatten. 
Där sitter en dahlia som ett smäck! 
 

I stort så har jag tänkt att stommen på trädgården skall vara 
riktigt neutral. Mest bladperenner och sådana med anspråkslös blomning. 
Det ger också spelrum för lekfullheten att ha olika färgtema
på blomningen från år till år. 
I år är det djupt vinrött och nästan svart som gäller. 
Är liksom rätt road av det här att måla med färger av blomningen. 

Nästa år kanske det blir orange? 

Höstmänniska som jag är så tänker jag automatiskt ändå på att 
blomningen skall passa ihop med höstfärgerna, så riktigt pastell-betonad trädgård
kommer jag nog aldrig att ha. Det skall gärna finnas lite tyngd i färgerna. 

Men luktärterna som jag har i år är en alldeles enkel vit (gåva av en 
polsk samarbetspartner) och så sorterna 'Streamers Chocolade' och 'Spring Sunshine Burgundy'
och 'Black Knight'. 

Vad dahlian är för sort - det får jag leta under busken om jag sparat lappen...

*

Snart får man börja leta bland nästa årets tulpanlökar och kanske det är
dags att börja fundera på färgtema för år 2023? 
Känns långt borta, men så fort som tiden numera går, så är den ju strax här! 
För visst har sommaren rusat iväg i år? Eller är det bara jag? 
Första augusti i dag och just var det ju första maj?