Sommaren gick till höst på bara ett par timmar. Där det åskade
gick det än fortare. Hemma i stan kom det hagel stora som tum-ändan
och till och med mer berättade gubben som var dit en sväng.
Jag försöker känna efter om jag tycker att det skall bli
skönt med höst, om jag är klar med sommaren, men jag kan inte
svara på den frågan. Det har varit en märklig sommar, med
egna små krämpor som gjort mig stundvis rätt immobil, och så
brorsans bortgång och det faktum att det också gjorde att
jag första gången någonsin faktiskt kunde stanna på stugan
vecka ut och vecka in, vilket aldrig har hänt tidigare.
Det har alltid varit någon eller något som pockat på
uppmärksamhet, omvårdnad, skötsel någon annanstans.
Men nu är det bara att vara här - så länge jag vill.
Det goda med coronapandemin är ju att den gav möjligheten till
distansarbete. Och det i sin tur möjliggör det jag längtat efter i
åratal att ha möjlighet att leva en del av året här på min
älskade udde vid havet.
Höstmänniska som jag är så undrar jag in jag omedvetet väljer
färger på mina växter i trädgården som har den där murriga höstigheten
i sig. Som inte skriker sommar när sommaren är över utan får
tona in i hösten, mjukt och oförmärkt.
Dessa lite dova tonerna som jag också tycker passar bra när sommarens
kvava värme ligger dallrande över trädgården. Med lite vita inslag
blir det tunga lättare. Som en regndag och en solskensdag.
Ofta brukar jag vid den här tiden av året vara ganska redo med sommaren.
Men i år känns det annorlunda. Jag skulle vilja stanna kvar i den
där kravlösa sensommaren ett tag till ännu.
Jag vill att mina tomater skall mogna och bli så där solvarma och goda.
Jag har egentligen inte alls några traditionella sommarblommor men jag kan
känna en saknad att så småningom behöva klippa ner dahlian som
gett alldeles knasiga mängder blommor - långt över hundra!
Och luktärterna, som är högsommardoft när det är som bäst.
Jag låter dem gå i frö nu så jag kan ta egna frön till nästa sommar.
Men det betyder mindre blomning och att en nedvissning börjar.
Den kritvita luktärten är redan vissen och redo att avstå sina
fröskidor. Men det finns ett vemod.
I år är vemodet vackert, så som det brukar vara för en höstmänniska.
Men det finns också i år en saknad och en tomhet som jag
inte riktigt kan sätta fingret på varifrån det kommer?
Klart jag saknar min bror! Men det är också något annat.
Som om jag genom att säga farväl till sommaren avstår från
något mer - men vad? Det vet jag inte. Är bara en känsla.
Men en sak vet jag - att jag nog ändå föredrar tretton (okej då,18 grader)
framom trettio. Det är skönare såhär.
Vilket för mina tankar till klimatet och torkan...
...men det tar vi en annan dag.
Ikväll är det nordlig vind, inte så hård, men så det hörs
när vågorna slår mot klipporna. Det där skäribruset.
Det känns kallt om nästippen då jag sitter här på verandan, trots att
jag inte fryser. De sista gässen flyger över fjärden
till sina övernattningsplatser.
Det, om något, är ett höstljud som är så där på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar