nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

I VIMLET...

 ...det är fredagkväll och veckan har varit rätt hektiskt. 
Det förbereds en flytt på jobbet och flytt är alltid stökiga.
Det vet jag som flyttat runt en del de senaste åren.
Flytten berör inte bara oss som jobbar där, utan också våra kunder berörs.
Det är ett fasligt vimmel av människor.
Ett annorlunda vimmel.

Kör hemåt och fastnar i en korsning. Det vimlar av bilar. Bilar fullastade med människor på väg till 
sina sommarstugor. Det är fasligt vad det vimlar av bilar.
Blir lite irriterad, jag står där och väntar på min lucka som min långsamma plåtkossa 
skall hinna klämma in sig i . 
Tiden går. Några i min åsikt dyrbara minuter går åt till att bara vänta.

Löjligt, några minuter hit eller dit spelar knappast någon teater?
Men jag har stressen i mig, efter veckan. Har inte hunnit skaka loss den än.

Känner att jag skulle behöva få utrymme.
Lyfta mig ut ur vimlet en stund. 
Ringer några samtal när jag väl placerat mig på min plats i bilkön.
Slänger sedan telefonen längst ner i väskan, under högen med papper.


Efter en stund börjar trafiken löpa på. Jag gasar upp och flyter med strömmen.
Stänger bilradion och rattar hemåt.
Det är tyst.

Väl hemma förbereder jag en gryta som skall åka in i ugnen.
Det kryper en hemtrevlig känsla inpå mig. Det doftar vitlök och rosmarin.

Tar hunden och hoppar i bilen. Vi åker ett stycke till ett område med skogsstigar.
Vi är ensamma där. 
Lunkar på mellan tallar, stannar till och plockar några kantareller som växer intill.
Hunden springer före. Hon är bara glad.
Jag blir det också.
Motsatserna av vimmel och tystnad påverkar mig.
Utan det ena skulle jag inte uppskatta det andra. Tror jag.


Man strävar ju alltid framåt. På något plan. Man vill alltid någonstans. Man vill något.
Eller gör man det? Är det kanske så att vi lite överdriver fokuserandet?


Ibland känner jag att de där ensamma stunderna i skogen, i naturen, rensar mina tankar på 
ett så välbehövligt sätt. Att det ger den där behövlig inbromsningen.
Läste någonstans att man kan mäta hur gott vi mår redan av en liten promenad i naturen.
Det är nästan lite magiskt vad den gör med en.
Var det verkligen jag som för ett par timmar sedan satt och gnisslade tänder i bilkön med
ögonbrynen ihopskrynklade till ett bistert streck?

Var det? 
Allt det är som bortblåst. 

Pustar efter hunden uppför ett berg.
Det blir varmt. Än är det sommar kvar.

Solen börjar gå ner, vi kör hemåt. 
Plockar fram grytan, det smakar.


Dyker ner i soffhörnet, smuttar på ett glas med rött och känner en härlig ro i kroppen.

Vimlet, eller efterdyningarna av det, blev kvar i skogen.
Jag mår!

TILLVARONS TRISTESS...



...ja ni vet de där stunderna när man ruskat de sista stänken av semesterns soldränkta tillvaro
av sig och vardagslunken har blivit det som gäller.

Vakna. Väcka barn. Frukost. Puss. Ha en bra dag! Åka till jobbet.
Telefonsamtal och mail. Möten. Prat. Butiken. Hem. Ut med hunden. Hjälp med läxor.
Dusch. En film. En bok. I säng. Sömn.

Det blir så lätt att man slinker in i tillvarons tristess, lite utan att man ens märker
det själv. Därför blev jag så glad över en facebook-uppdatering jag läste
häromdagen. Där räknade personen upp allt han älskade.
Det där som gör en glad, lycklig, tillfreds och nöjd.
Det blev en udda samling. Udda, men sann för honom.

Någon dag skall jag också skriva ner allt jag älskar, de där sakerna som 
ger tillvarons tristess guldkant.

I morse när jag körde till jobbet kom jag på mig själv att faktiskt se på de där människorna jag 
möter så gott som varje morgon. Att verkligen se dem.

Jag rattar min bil samma väg varje morgon, förbi ungdomar som står och väntar på bussen.
De står där gängliga och lite vilsna, endel udda, andra ganska osynliga.
När jag närmar mig jobbet kör jag förbi fler barn på busshållplatserna. De som skall till lågstadiet.
Kan räkna ut vilka som är ettor. Man känner igen dem på sina stora och alldeles 
nya ryggsäckar och ännu en 
liten spänd hållning i allt det nya.

Jag kör ofta förbi en man klädd i diverse snyggsnärtiga kostymer som är ute med sin hund. 
Eller sin och sin, i min fantasi är det nog dotterns hund, en liten chihuahua. 
Den lilla, lilla hunden, mannen i sin modekostym, ofta talande i sin lika snärtiga telefon. 
Mitt ute på bondvischan blir det som en krydda i allt det präktiga.

Lite senare möter jag ofta en annan man som också är ute med sin hund.
Han har nästan alltid gummistövlar på sig, rejält klädd, ute oberoende av väder, 
alltid samma tid, med sin hund av odefinierbar ras. 
De är båda lite charmigt gråa i skägget. Han talar aldrig i telefon, den är förmodligen
hemma på skänken.

Jag ser på kvinnan som sakta kommer gående. Hon närmar sig nog pensionsåldern, men är
tydligen på väg till jobbet. Hon går sakta. Men det är inte för detta jag märker henne.
Nej, hon har nästan varje dag en liten bukett färska blommor från trädgården i näven.
Inom mig ser jag henne placera den lilla vasen med färska blommor från trädgården fram.
Lägger hon dem på sitt arbetsbord, eller på ett gemensamt kaffebord? 
Det vet jag inte, men jag märker hennes bukett där hon går.

I ett litet rött torp bor en kvinna som ibland börjar jobba senare. Kanske har hon turarbete?
Ibland ser jag henne på morgonen, ibland inte.
Då jag ser henne tassar hon ut till sin postlåda iklädd en blå morgonrock med vita blommor på.
Alldeles för stor, och alldeles underbar i sin aura av långmorgon.

En ung kille springer till tåget, han är lika sen varje morgon. Nästan.
Ibland kanske han är i tid? Eller så har han försovit sig?

När man öppnar ögonen och ser då är faktiskt inte tillvarons tristess kanske inte alls så
tråkig som man tror?

Kanske någon ser på mig som hon som matar sina igelkottar varje kväll.
Som hon som hänger sin tvätt i en viss ordning. Som dricker kaffet ute från mars till oktober.

Vad de inte vet, och som knappast syns utanpå, är att också 
tillvarons tristess kan vara helt okej.

Om man vill.




EN SÅDAN DÄR MORGON....


 ...vaknade därute där allt är så tyst och stilla. Där tiden har en annan rytm
och klockan bara är siffror.

Drog på mig morgonrocken, stack fötterna i ett par utslitna, men härligt värmande, tofflor och steg ut
på terassen, ut i det där tysta. Den där morgonen.

Lät blicken glida över viken, såg att ett gång skarvar samlats där.
Och då, medan jag står där yrvaken, i en rosa morgonrock och slitna tofflor kommer den 
seglande.

Havsörnen.
Greppar kameran, hinner inte ställa in den, bara knäppa.
Bara se.

Med närmare två och en halv meter mellan vingspetsarna, får den skarvarna att krympa.
Under mina tjugosex år härute har jag aldrig sett en havsörn i viken.
Någon gång har den skymtats långt borta, men aldrig så här.
Fiskande i viken.

Jag vet redan när jag knäpper att bilderna blir suddiga, inställningarna på kameran är samma som kvällen innan. Jag hör hur långsamt den tar bilderna, jag håller andan för att inte skapa
skakningar. Eller så lite skakningar som möjligt.
Morgonrocken fladdrar kring benen och det är en sådan där morgon.
Som man minns.

 Allt är över på några minuter, den fångar sin fisk och åker en kurva över havet och landar uppe på berget. Där på Vargudden.
Jag ser hur den sliter i fisken. Den är så stor.

Sätter mig på min klippa på min sida av viken och bara ser.


 Drar morgonrocken om benen. Tofflorna har blivit fuktiga av morgondagg.
Andas djupt och fryser lite. Det har kommit lite höstsyre i luften, när jag känner efter.

Jag gillar höstsyre.
Där finns frihet.
Det är lite som att flyga.
Lite.

BUT WHY...



...är jag utan ord, varför känns det så?

Grabben min (och hans kompisar) har samlat åt sig den aningen enerverande
ovanan att svara på det mesta med ett glatt, men frågande; But why?

Ibland vill jag också ställa livet den frågan, inte för egen del - denna gång -
men för andras.
Under loppet av några veckor har det känts som om fler av mina vänner
råkat ut för tragedier i sina liv, än de vänner som upplevt lycka, eller ens bara
fortsätter tassa på som innan.

Min blogg är naturligtvis inget ställe att lyfta upp det vännerna drabbats av.
Men jag skulle vara rätt okänslig om jag skulle påstå att det inte berör
också mig, på djupet. Att se vänner drabbas.

När man står där och egentligen inte har ord som är nog att uttrycka
hur man känner, hur man skulle vilja hjälpa, hur man med-lider - lider med.
Hur man känner in i sitt hjärta, för att dessa personer har fått sin plats där.
I hjärtat.


Det finns bara ett - But Why?

Orsakerna till tragedierna är olika, ingen historia är den andra lik, så är det ju bara.
Någon kämpar för sitt liv, någon för sin kärlek, någon för sitt barn, någon för sitt jobb,
någon för sin övertygelse, någon för...ja orsakerna är lika många som vi människor.
Men när vi drabbas. Vad vi, eller de våra, än drabbas av då är tragedin ett faktum.

Livet är nu bara så konstruerat att vi alla har de där upp- och nedför- backarna att ta
oss uppför och nedför.
Jag bara känner mig så hjälplös när mina vänner befinner sig i början av
en uppförsbacke.
Och man vet att backen är tung och lång.
Och man kan bara stå där och heja på.
För alla har sin egen väg att gå.
Hur gropig den än är.


Köpte en bukett med lin i min närbutik här om dagen.
Den påminner mig om sorglösa sommardagar.
Då för länge sedan.

Det är länge sedan jag själv odlade lin. 
Då allt var så annorlunda. För mig, men just nu tänker jag främst på dem som
livet ruskat om den senaste tiden.
Jag kände de flesta av dem då.
Så livet ändå såg annorlunda ut! 

Man talar ofta om att leva i stunden, att njuta av det man har här och nu.
För en förfärlig sanning är att allt kan förvandlas till något helt annat på, om inte
ett ögonblick, så på ett andetag.

Jag vill så gärna hjälpa...mer än bara lyssna.
Och ändå är det ofta bara det man kan.
Jag vill så gärna ha ord att ge, men ibland känns det som om det inte räcker.
Inte för dem, absolut inte, men för mig.

Man åker in i den där mänskliga känslan av hjälplöshet.
Man har viljan men inte verktygen.
Lite så.


Det är då mina ord tar slut.
Då de kräver en tystnad för att hinna laddas med de känslor de, orden, vill förmedla.
Ur djupet av hjärtat.
På riktigt.

Ibland vill man bara ha ett simpelt svar på:

But Why?

På andras frågor, och på de egna.
Alltid har man inte svaren.
Det är bara så.

UTAN ORD...





...ibland pratar jag nästan hela tiden, och vissa perioder älskar jag att sätta mig ner och skriva.
Ni vet hur det är, det är som om orden bara behöver få komma ut.
Någonstans.

Sedan händer det att orden känner att de inte vill ta vägen någonstans alls.
Man tystnar, texterna tystnar, tankar tar över och de är som bär som
skall få mogna innan de är redo att plockas, färdiga att skördas, klara att ramla.

Har haft ett underbart skönt veckoslut. 
Med dem man kan vara tyst med utan att det blir besvärande och jobbigt.
Vad jag ändå uppskattar det! Att få vara tillsammans utan hemskt mycket ord
när det känns så.

Få människor är sådär riktigt bra på det.
De finns, de är inte många, men de finns, de där mänskorna som vet att 
tankar måste ibland
få ta över och peta de uttalade orden åt sidan för en stund.

Det där som hundar är så bra på. Att bara finnas där intill.
Utan att tro att det är fel någonstans.
Det är en konst som få människor behärskar, och ändå är det en så värdefull konst. 

Jag har tankarna, men orden är inte riktigt mogna än.
Och, ibland är det riktigt skönt att tiga.
Vara tyst i sig själv.
En stund.

Få se när orden mognat?
När de vill ut igen.

Men just nu känner jag hur sömnbehovet vill ta över tankarna.
Bäst att lyda.

I morgon kommer orden att behövas. 
Och tankarna också, för den delen...

Ha en skön vecka bland alla tankar och ord.
Så där som det kan vara ibland!

AUGUSTISKYMNING...


Satt häromkvällen och läste ute så länge det var möjligt innan skymningen tog över.
Kvällen var varm, nästan kvav. Och tyst.
Hörde hur det prasslade i buskarna. Katten väl, tänkte jag. Fast den prasslar inte så värst.
Efter en stund måste jag gå och kolla vad det var, hade redan börjat misstänka vad det kunde vara.
Och visst var det en igelkott. Den blev skrämd av mina steg och kröp ihop.
Tassade in efter lite kattmat och ett fat med vatten. Maten försvann i ett nafs, och nästa gång 
jag kikade låg en mycket mätt och däst igelkott och rapade i gräset.
Den hade varit rejält hungrig! 
En hel påse (ni vet sådan där med smarrig (?) sås i) slank ner på tio minuter.

Drog mig sakta tillbaka och lämnade den ifred.
Ett sådant fredligt litet kryp en igelkott ändå är.

Därför blir jag så bestört när jag i tidningen läser om utstuderade grymheter som igelkottar 
råkat ut för. Någon har med cykel kört över igelkottsungar upprepade gånger! 
Någon annan har spraymålat dem med rödfärg! Färgen är orelevant i och för sig, men
hur är man funtad för att få för sig att göra dessa grymheter?

En igelkott har ju inte en chans i världen att löpa undan. Det hjälper inte att dra ihop sig
när någon bara vill vara grym...

Jag kan inte för min värld tänka mig ett mera fredligt och harmlöst djur!
Och jag är hedrad över att min trädgård kan bjuda på en skyddszon, åtminstone för stunden.

Heta somrar kan annars vara besvärliga för igelkottar. Det finns lite insekter
och de kan hamna och vandra långa väger för att hitta föda.
I hettan blir det jobbigt, och det är inte så lätt att hitta vatten heller.
Risken finns att kottarna torkar ut. 
Så ställ ut ett fat med vatten om du har en kotte vandrande i din trädgård.
Och fast man inte ser den, eller ens hör den, betyder det inte att där inte kunde finnas en.

Själv har jag med flit lämnat en del av trädgården "åt sitt öde", för att locka 
djur till trädgården. Ge dem skydd helt enkelt.

 Det blir så mycket mer levande då, lite mer natur.

På tal om natur, har sonen haft till sommaruppgift från skolan att samla och pressa växter.
Nu kan jag inte påstå att han skulle ha varit sådär alldeles till sig över uppgiften,
han är väl sådär som femtonåringar är mest. Intresset ligger någon annanstans än
på linneor, starr och gullvivor. 
Men han har samlat utan att knorra det minsta lilla.
Eller som han själv sade; man ser så mycket mer när man letar än man ser när man bara går.

Mmm..det är ju så, ibland måste man stanna upp för att se det där man ser och ändå inte ser.



Uppgiften har varit alldeles lagom. 
Några promenader med en korg och växterna var samlade.
I och för sig tror jag inte att det skulle finnas någon maximigräns på hur mycket man
kunde samla, mest begränsning har nog min lilla växtpress satt. 
Den sväljer inte så många - och inte så stora växter på en gång...

Man hade också fått fota växterna.

Grabben lyste upp när han såg mig i full fart med kameran.
- Kunde inte du mamma? Du som gillar så att fota?

- Nehe, du grabben, det betet sväljer inte jag!

Dessutom tror jag att det gör riktigt gott att få peta på växterna, riktigt känna på dem.
Det blir liksom lite mer så.
Och att vänta på att de torkar. Klistra upp dem. 
Göra ett herbarium.

Visst, jag tror också att det är mer visuellt med en powerpoint-herbarium.
Men...njaaee...där försvinner lite av känslan man får genom att beröra.

Att studera olika små kryp, till det tror jag kameran är bra.
För sällan ser jag heller lika mycket insekter som när jag ger mig ut med kameran i jakt på...just kryp.
Jag kan inte det här med insekter, kan knappt skilja en humla från en fluga, men nu börjar jag ändå märka att vissa insekter som jag kopplar ihop med sensommar börjar dyka upp.

Det kanske inte alls är så, men jag tycker att harkrankar, på redig finlandsvenska harakrankar, ser 
man bara så här års. Inte tidigare på sommaren. Eller gör man det?
För mig är den på något vis en nu-börjar-det-lida-mot-höst-insekt.
Men jag vet inte. Kanske jag är helt ute och cyklar?
Insekter är som sagt inte min gebit, men jag gillar att fota dem!

Kanske jag lär mig lite mer på det sättet?
Lite som att samla ett herbarium. Lite.


Idag satt jag första gången ut lite fågelfrön, vilket tacksamt togs emot, och nu sitter jag här i trädgården med en massa kvitter omkring mig. 

Än är det för tidig kväll för att spetsa öronen för att höra om igelkotten kommer till sin matskål.
Men kvällen är skön, inte kvalmig längre, men skön.






ÖVERRASKNINGAR...


...i våras hittade jag en halv påse överåriga sättlökar väl gömd i en kruka i ett hörn av vedlidret.
Utan större förhoppningar om stora skördar petade jag ner lökarna i rabatten, ner bland pionerna.

Sedan glömde jag i ärlighetens namn bort dem.
Där har de nu stått hela sommaren utan vare sig gödsel, vatten annat än vad himlen 
släppt, och det har minsann inte varit många droppar, eller ens speciellt mycket 
sol på grund av rabattens pioner som växt till sig ordentligt och glatt skuggat 
allt vad lökar heter.

Hur som helst så kröp jag här om kvällen runt bland rabatterna och rensade lite 
ogräs och oj, vad överraskad jag blev när jag började rycka och upp kom både en och annan 
och så ännu flera, om inte gigantiska, men riktigt fina lökar ändå.

Visst har de lidit av vattenbrist, men ändå...


Glad blev jag, men samtidigt lite vemodig över tecknet på att sommaren lider 
mot sensommar, och det med besked! Oftast brukar jag, isynnerhet riktigt varma 
soliga somrar, faktiskt vara 
lite sommartrött och längta efter hösten. Men inte i år. Jag kunde glatt ha en 
eller två månader sommar till!
Jag förstår inte vart sommaren har tagit vägen! 
Jag har så mycket jag hade tänkt hinna med, och hälften är kvar av det ogjorda!



Idag sitter jag ändå ute i trädgården och har inte idag, heller, fått så mycket gjort.
Värmen, den tropiska, heta, fuktiga, får mig att skjuta upp vissa projekt som kräver lite 
ansträngning. Det lär vara slut på det nu, inte de ansträngande uppgifterna, men på 
den tropiska hettan.
På väderleksrapporten hör jag hur sommarens häftigaste åskväder skall vara på kommande
i natt. Om en het front kolliderar med en kallfront, då uppstår blixt och dunder.
Och jag, som älskar alla möjliga väderfenomen, blir alldeles knottrig av förväntan.

Försökte mig till och med på försöket att ta en tupplur här tidigare på kvällen, så jag skulle 
orka vaka när ovädret rullar in, 
enligt prognosen någon gång två-tre inatt.
Det gick så där...tupplur på beställning är en knepig konst som jag inte behärskar. Alls.

Däremot, när jag sover så sover jag. Djupt! Och gott!
Med mina sömngåvor får jag nog lov att sätta klockan på väckning, annars kommer jag 
lyckligt att sova mig igenom hela ovädret!



Efter ovädret skall vädret slå om och bli rejält svalare.
Ännu mer höstkänsla...

Märkligt hur jag i år inte riktigt vill det än.

I nästa veckan börjar skolorna, och igår såg jag årets första skördetröska ute på åkern.
På morgonen är det dimma över ängarna, älvornas dans.
Gässen börjar samla sig.

Hur skall jag hinna få ifatt mig själv med den kommande årstiden?

Men hörni...nu, nu börjar jag skymta de första mörka molnen över havet.
De kommer där från väster, precis som lovat.

Kanske skådespelet börjar i förtid? 
Vilken trevlig överraskning skulle inte det bli!

Då skulle det ju också bli lite sömn i natt.....*fniss*

ÄNNU EN SÅDAN DÄR KVÄLL...


...med dessa eviga solnedgångar.
Märkligt hur jag ändå aldrig får riktigt nog av dem.
Eld och solnedgångar.

Är det något i dem som får någon urtida sträng att darra till lite extra?
Är det någon nedärvd trygghetskänsla i att veta inget oväder är på 
kommande, att man har det bra?
Lite som elden. Värmen, och ljuset, som skänker trygghet.
Är det så?

Nätterna har mörknat märkbart under de två veckor jag varit borta från stugan.
Det har kommit plötsligt tycker jag. Eller så har jag bara inte hunnit märka det bland 
vardagens alla små bestyr. Hur det sakta kryper på. Det mörka.

Det är varmt och mörkt om kvällarna. Jag gillar det.
Igår kväll blev jag sittande på terassen sedan det blivit omöjligt 
för ljusets (eller mörknets) skull att läsa.
Det prasslade i buskarna och de torra grästuvorna som jag inte 
fått bortrensade vajade lätt. Något stånkade på där.
En igelkott.

De här urtidsdjuren får mig alltid på gott humör. Det är något komiskt i hela deras väsen.
De tultar på och verkar bry sig blanka gu'moron i det mesta. 
Blir det för ruskigt är det bara att dra ihop sig till en taggboll och vänta ut.

Ganska lämpligt - tänk om man hade den urtida egenskapen. Också.
Inte bara bli rofylld av eld och lugn av solnedgångar.
Utan och kunna bli lite taggig i stark förvissning om att det farliga snart nog försvinner.
Bara man väntar lite.

Istället måste vi skrapa ihop det mod vi har och ta och möta våra faror.
Vilket nu sedan i längden är det bättre sättet? 

Nu biter myggorna mig på benen, det har blivit svalt i luften och det är dags 
för mig att ge mig ut på en runda med hunden.

*
Men innan det:

Det finns någon som skall få en kokbok!

Nu har dragningen skett under allvarsam och högtidlig övervakning av de 
lagstadgade lottningsövervakarna, i detta fall katten å hunden:
och vinnaren är....

tadaaaaa.....


(Åsa, skicka din adress till mig på m.forsell-backstrom@hotmail.com så får du en bok på posten).

*

Nej vet ni vad, nu är det nog dags att ge sig ut...innan det börjar skymma!




ETT TRASSEL...


...av trådar.

Är man som jag, en sådan där som försöker febrilt kombinera sommarblommor (och inneblommor, för den delen) med att inte vara hemma och sköta om dem riktigt varje dag - då är det här ett inlägg för dig.

Och nej, det är inte alls min mening att förvandla bloggen till en tips-blogg om ting man kan förskaffa sig, men det här är bara så otroligt bra, så jag måste!

Det började för några år sedan med att min dåvarande, underbara granne insjuknade 
precis innan min semester. Tills det hade han (ibland hon, men mest han) tassat över till mig och med ett beundransvärt tålamod vattnat mina rätt många och ganska utspridda samling sommarblommor i kruka.
Där stod jag med bilen packad, och med en samling blommor som skulle dö på en vecka.
En blick in på de övriga grannars gårdar fick mig att inse, jag var inte den enda på väg på semester...

Det året, i panik, tog jag till alla petflaskor, gamla saftflaskor och urdruckna vinflaskor som jag hittade i källare och skrubbar, fyllde dem med vatten och vände upp och ner på dem och klämde in dem i myllan.

Det funkade rätt så bra - i några dagar.




Det som var det främsta problemet med det systemet, förutom begränsad tid av funktion, var att alla upp-och-ned vända flaskor skriker rätt högt ut att i just det här huset är ingen hemma. 
Här är alla borta.


Och så är det ju inte heller så där fint - även om man inte är hemma och ser det.
Men man vill ju ändå att det skall se lite vackert ut, trots det.

Och som sagt, alltid har man inte en underbart hjälpsam granne att rycka i ärmen...

*

Så jag började leta efter en annan lösning.
Och hittade Blumat.

Jo, jag var riktigt skeptiskt till en början, men va f_n...något måste jag ju hitta på!

Och...det har fungerat helt suveränt i några år nu!
Och det är så försynt att man måste verkligen gå nära för att se att 
här gömmer sig ett litet bevattningssystem minsann. 
I synnerhet om man, som jag gärna har en och annan zinkkanna stående 
lite här och där - också när jag är hemma!

Som ett levande bevis på att det funkar är min Moder-Mårbacka-pelargon.
Under min semester, nästan i fyra veckor, har den stått på trappan till mitt hus. 
Under tak. 
Inget regn - även om det skulle ha regnat, vilket det ju liksom inte gjort.
I full sol - i söderläge.
Riktigt heta förhållanden alltså.


Och ingen granne som behöver offra sig...

Mårbacka-tanten har mått gott, växt till sig och blommar som en tok och 
ser allmänt mycket välmående ut.

Här är den magiska lilla pryl som gjort det möjligt:


Den har en liten "morot" av något keramiskt material.
En vattenbehållare, en liten "slang" och en plupp där i ändan.

Man korkar av den gröna korken, fyller vattenbehållaren med vatten, korkar på tillbaka.
Sticker ner den keramiska "moroten" i myllan och lägger den andra ändan tex i en vattenkanna.
Se bara till att den vita pluppen kommer till botten.

Och där är det! 
Inget krångligt, nästan inget synligt och ruskigt pålitligt!

Till en liten kruka räcker det med en, till större kan man sätta två, eller tre.
Mårbackan på bilden hade två.

Helt överlägset alla andra system - förutom kanske snälla grannar då!

Jag använder det både ute och inne - och det bästa är att tack vare den där 
keramiska ändan kan växten själv justera mängden vatten den behöver. 
Så enkelt - och så bra!

För oss som far och kommer och far igen.

Jag har kanske skrivit om den här lilla grejen tidigare i bloggen också, men 
riktigt bra uppfinningar tål att upprepas om. Löjligt bra grej, helt enkelt!

Jag har köpt mina från någon nätbutik - fråga inte vilken, det har jag glömt...;)
Men den lär finnas att köpa på nätet lite här och där, sade en kollega som
skaffat sig en uppsättning trassel i år.
Och hon mer är nöjd - hon med!

*

(Och ja, *hosthost* den som vill vara med om att vinna den underbara kokboken 
SAFKA,
 gå in på 
lämna en random kommentar och var med i lotteriet, vet ja...;)
Nästa måndag berättar jag vem som vann!)