TILLVARONS TRISTESS...

...ja ni vet de där stunderna när man ruskat de sista stänken av semesterns soldränkta tillvaro

av sig och vardagslunken har blivit det som gäller.

Vakna. Väcka barn. Frukost. Puss. Ha en bra dag! Åka till jobbet.

Telefonsamtal och mail. Möten. Prat. Butiken. Hem. Ut med hunden. Hjälp med läxor.

Dusch. En film. En bok. I säng. Sömn.

Det blir så lätt att man slinker in i tillvarons tristess, lite utan att man ens märker

det själv. Därför blev jag så glad över en facebook-uppdatering jag läste

häromdagen. Där räknade personen upp allt han älskade.

Det där som gör en glad, lycklig, tillfreds och nöjd.

Det blev en udda samling. Udda, men sann för honom.

Någon dag skall jag också skriva ner allt jag älskar, de där sakerna som 

ger tillvarons tristess guldkant.

I morse när jag körde till jobbet kom jag på mig själv att faktiskt se på de där människorna jag 

möter så gott som varje morgon. Att verkligen se dem.

Jag rattar min bil samma väg varje morgon, förbi ungdomar som står och väntar på bussen.

De står där gängliga och lite vilsna, endel udda, andra ganska osynliga.

När jag närmar mig jobbet kör jag förbi fler barn på busshållplatserna. De som skall till lågstadiet.

Kan räkna ut vilka som är ettor. Man känner igen dem på sina stora och alldeles 

nya ryggsäckar och ännu en 

liten spänd hållning i allt det nya.

Jag kör ofta förbi en man klädd i diverse snyggsnärtiga kostymer som är ute med sin hund. 

Eller sin och sin, i min fantasi är det nog dotterns hund, en liten chihuahua. 

Den lilla, lilla hunden, mannen i sin modekostym, ofta talande i sin lika snärtiga telefon. 

Mitt ute på bondvischan blir det som en krydda i allt det präktiga.

Lite senare möter jag ofta en annan man som också är ute med sin hund.

Han har nästan alltid gummistövlar på sig, rejält klädd, ute oberoende av väder, 

alltid samma tid, med sin hund av odefinierbar ras. 

De är båda lite charmigt gråa i skägget. Han talar aldrig i telefon, den är förmodligen

hemma på skänken.

Jag ser på kvinnan som sakta kommer gående. Hon närmar sig nog pensionsåldern, men är

tydligen på väg till jobbet. Hon går sakta. Men det är inte för detta jag märker henne.

Nej, hon har nästan varje dag en liten bukett färska blommor från trädgården i näven.

Inom mig ser jag henne placera den lilla vasen med färska blommor från trädgården fram.

Lägger hon dem på sitt arbetsbord, eller på ett gemensamt kaffebord? 

Det vet jag inte, men jag märker hennes bukett där hon går.

I ett litet rött torp bor en kvinna som ibland börjar jobba senare. Kanske har hon turarbete?

Ibland ser jag henne på morgonen, ibland inte.

Då jag ser henne tassar hon ut till sin postlåda iklädd en blå morgonrock med vita blommor på.

Alldeles för stor, och alldeles underbar i sin aura av långmorgon.

En ung kille springer till tåget, han är lika sen varje morgon. Nästan.

Ibland kanske han är i tid? Eller så har han försovit sig?

När man öppnar ögonen och ser då är faktiskt inte tillvarons tristess kanske inte alls så

tråkig som man tror?

Kanske någon ser på mig som hon som matar sina igelkottar varje kväll.

Som hon som hänger sin tvätt i en viss ordning. Som dricker kaffet ute från mars till oktober.

Vad de inte vet, och som knappast syns utanpå, är att också 

tillvarons tristess kan vara helt okej.

Om man vill.