nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

DEN NÄST SISTA DAGEN...

Det händer ibland att jag sitter och låter pennan åka iväg på egna vandringar. Det händer i synnerhet när jag sitter och pratar i telefon. Långa samtal. Det är som om min tanke skulle behöva ett eget forum att vandra i, att dansa fram över, en yta att ströva omkring på. 
Så här blev det sedan när jag suttit en stund och snarvlat med en kär vän...

Oftast måste jag erkänna att mina etiketter på mapparna är tråkiga, printade, prydliga lappar. Men i år blev de, lite av slumpen, etiketter födda av en och annan förströdd tanke som kröp ner i mina fingrar, och som vandrade iväg över pappret. 
Jag tror att det blir ett bra nytt år om det får synnerligen spontant handgjorda etiketter på sig. Jag vet inte, men det känns skönt på något underligt vis. Oförväntat, längtansfullt, otippat, ovanligt.
Finns så många ord, så många känslor och förväntningar jag önskar förknippa med det nya året.

Ett nytt år är lite som att sätta ett nytt ljus i ljusstaken och tända på. Resterna av de gamla ljusen finns kvar som en påminnelse, ett minne, där på ljusstaken, och som smulor av stearin på bordduken.
Tids nog städar man bort de nerfallna smulorna, de bleka minnen. De som sitter fast på ljusstaken, hänger med en tid än. Tills ny stearin faller ner och det blir nya, färskare, finare minnen.

Och livet går sin egen lilla vandring. Och bryr sig sju i hur vi vill ha det. 
Ibland blir det bra och vi gläds, skrattar, tar för oss, livet ler. Ibland går det mindre bra och vi grämer oss, blir ledsna, känner sorg, Stundvis är det ingendera utan mest bara stilla tråkig lunk. Visaren åker inte åt vare sig det ena eller det andra hållet. Vad kommer det nya året att ge mig?

Förmodligen en märklig mix av alltsammans. Ett riktigt hopkok av förväntade och lite mindre förväntade händelser. 

Tänker att det mesta kanske ändå blir så som  Betjänten till Grevinnan säger varje år:

"…the same procedure as last year, Miss Sophie?"

Och  grevinnan som svarar:

"The same procedure as every year, James!"


Eller som de äldre i min och så många andras släkt brukar säga; den som lever får se! 

Ja, krångligare än så är det ju faktiskt inte! 
Så låtom oss leva, vet ja! 



***VÄLKOMMEN ÅR 2015***








JULKLAPPARNA SOM INTE FANNS...

…ja, nu kunde man ju kalla det här höjden av dubbelmoral. Och kanske det faktiskt är lite så.
Jag tänker på det här faktum att vi i år faktiskt helt gått in för att inte ge varandra julklappar.
Ja, det gick ju nästan att genomföra. Nästan.
Särbon gav mig en bok som han själv ville läsa- och ha. Och jo, vi har väl en lite sned humor. 
Eller vi och vi, det är väl mest han som har det då. Krhm….

Jag menar jag skulle ju liksom inte komma på den idén! Neee-eej, då. Jag liksom köper helt öppet åt mig själv det jag vill ha. Punkt.
Jag menar, skulle jag packat in det här och gett det till särbon, skulle han minsann skrapat sig i huvudet en stund och…undrat.
Jag menar; wohoooo…Grattis! Du äger nu en Wild Woodgas Campstove. 
Vem skulle liksom inte bli tokglad över det? Kan det finnas någon som inte….?

Ja, ja…jag skall förklara vad det är som är så toppen med den här prylen. 
Det är alltså en liten "brasa" att bära med sig på vandringar. Ett mellanting mellan en öppen eld och en gaslåga i en Trangia eller dylik. Det fina i kråksången här är att man inte behöver vara bunden till ställen där det är tillåtet att tända en eld, man behöver inte bära med sig gas eller bränn-vätska till Trangian. Den här funkar med små kvistar, kottar, löv, barkbitar…till och med djurbajs om det riktigt kniper. Fast så mycket har jag kanske inte ändå tänkt att det skall knipa. Men om.

För visst är det så att även en liten brasa är bättre än ingen brasa alls. Termoskaffe i all ära, men att ta en paus i sin vandring, tända en eld och koka upp sitt kaffe och dricka det hetthett, är oslagbart! 
Att förbereda, att vänta, att dofta elden och känna värmen är en del av ritualen. Ritualen som handlar om att inte ha bråttom. Att ha tid. Att ta sig den tiden. 
Mitt nya mantra: Det Får Ta Tid! För Jag Är Värd Det!

Det fina i den här kråksången till "kvistbrasa"(risukeitin på finska -vilket är en så bra beskrivning) är att den övre delen är uppbyggd som en kakelugn med ett luftrum mellan väggarna. Det vill säga den övre delen är "dubbel". Det gör att värmen liksom fördubblas och med mindre eld får man mer energi och snabbare uppkok av kaffet, eller vad man nu vill koka. Så där i teorin åtminstone. Jag har nämligen inte än haft möjlighet att testa den här härligheten på riktigt, men det lilla jag hann testa innan julförberedelserna såg till att jag höll mig inomhus större delen av dagarna, var synnerligen lovande!

Någon skärpt läsare kan ju lägga märke till att jag babblar om en julklapp som jag bevisligen testat innan jul, och det är alldeles sant det! 
Det är en av fördelarna med vuxenklappar åt en själv. Man kan liksom testa dem när man vill. Man vet att det är på pricken det man vill ha. Och man slipper paketera och öda en massa papper och tejp och snören. Och att rimma en liten vers. Fast det är bland det roligaste med att ge gåvor! 

Är det nu sedan bra eller inte, skoj eller inte, praktiskt eller inte, så det vet jag nu sen inte. Förmodligen nej. Å andra sidan…om jag berättat för mina nära och kära  *host* jultomten att jag vill ha just en sådan HÄR som man får från just den HÄR butiken, så hade det bara resulterat i ett förslag om att jag kanske skulle beställa den själv när jag vet hur, var och vad. Lika långt som brett och kanske just därför vi nått dit vi är gällande julklappar. Och det verkar funka hos oss - för ingen av oss älskar att springa omkring och shoppa. För att vara ärlig så avskyr vi det alla…




Och jag är lite barnsligt glad över en julklapp som jag skaffat mig själv, som ingen av de mina skulle haft den blekaste aning om att jag saknade och önskade och som jag hoppas så mycket av och som jag längtar som ett barn på julafton att få testa så där…på riktigt! 

Men före vi är där så kommer det lite jobb, lite nyår, lite sjukstuga och lite smått annat. 
Men sedan. Sedan är det dags att ta er med ut i skogen och koka kaffet där i tystnaden! Det blir bara vi!

TRASTENS ÅR...

…eller vad vet jag, kom bara att tänka på det när det formligen dräller av trastar runt husknutarna sedan det blivit kallt, och vinter "på riktigt". Ute är det runt -10 grader och ett underbart väder att vara i.
Om man är frisk vill säga.

Det har på sitt sätt blivit så där extra tydligt den här julhelgen, hur det också kan vara så annorlunda.
Min bror, som just nu är relativt stabil i sin sjukdom, kan inte egentligen alls vara ute i kyla. Julhelgen hade vi honom mesta tiden nerbäddad i soffan under filtar och täcken. Han var frusen och fast vi lade på mer fyr i värmesystemet och eldade brasa så kinderna blossade hos oss andra, så frös han ändå.
Man känner sig så hjälplös på något sätt. Fast direkt ont har han inte, bara svag. 

Särbon, han är annars i prima skick han, men väntar på en knäoperation nu på tisdag. Så att få en kompis på långpromenader av honom är inte att räkna med. Och om man skall vara riktigt ärliga så har jag själv en märklig kramp i ena vaden som kommer och går och stundvis gör mina promenader mindre angenäma…Och så mina muskelfästen i höger axel som gått och inflammerat sig och gör alla rörelser med armen ovanom axeln mycket kännbara, om vi lindrigt uttrycker det så. En och annan liten svordom har kommit över mina läppar då jag stundvis glömt min axel och sedan försökt lyfta in en skål i ett ovanskåp i köket… Aaaaarghhh!!!
Men så vi ändå skrattat åt vilket kryck- och protesgäng det är här iår. Vad kan man annat?
Lillungen är ändå frisk han, men avskyr snö och kyla, så att få honom medlurad är inte det lättaste…

Så har vi hundarna, min ivriga, tokiga, överenergiska fyraåring som ääääälskar att rusa runt i snö, och som skulle kunna gå hur långt som helst! Och så har vi brorsans redan till åren komna gentleman till hund, som har en medfödd skada i sin led i det ena bakbenet som gör att den springer på tre ben. Har alltid gjort det.
Samtidigt tycker jag mig märka nu att även den börjar bli styvare i sin framfart. Snö och kyla var till exempel inte alls lika skoj för den som för min. Medan min hund plöjde sig fram i den djupaste snö så att hela hunden täcktes av allt det vita ibland, så klinkade den andra fram från fotspår till fotspår och började frysa rätt snabbt. Så där "pälsmässigt" är de båda rätt lika, och jag vet att brorsans hund innan tyckt om att vara ute också vintertid. Nu är det annorlunda. Bäst att bädda ner den i soffan, den med när vi kommer in. 
Så det börjar luta åt att vi behöver omorganisera hundpromenaderna. Så att vi går en kort först med dem båda, och sedan en sväng till med min. Så alla blir nöjda. 

Om man nu skall behöva kika bakåt på året som var, så kommer vi inte från det faktum, att det varit krämpor och sjukdomar som fått spela en stor roll, tyvärr. Både egna smärre åkommor och andras sjukdomar har satt sin prägel. Kanske inte så att de märkts så mycket här på bloggen, men de har funnits där hela tiden och färgat tillvaron. Ibland lite mer i skymundan, ibland riktigt akut. 

I år var det ett sådant år. 

Kanske just därför har jag kommit till den fantastiska insikt (som knappast någon före mig kommit fram till…eller?) att det där med att vara okej och att de flesta armar och ben (och rygg) funkar i alla fall något så där, att inte någon sjukdom tuggar sönder en sakta men säkert, är faktiskt helt toppen. 
Åh, det här har ni också hört förr…; men man tänker aldrig på det - innan något händer.

Jag minns då min mamma blev sjuk och orken började tryta på allvar, hur mycket jag kom på att vi ännu hade "ogjort" med henne! Det var mycket vi gjorde, men det blir alltid kvar det där ogjorda.
Här i helgen när jag gick ner till havet (förra inlägget) så funderade jag på hur innerligt gärna jag skulle ha tagit brorsan med. Visat honom mina stjärnställen. Han som älskat att fiska, sommar som vinter. 
Jag funderade på att packa ner honom i bilen och köra så nära jag kunde med bilen, men det skulle ändå ha blivit att gå någon hundra meter. Och när jag vid frukosten såg vilken ansträngning det var för honom att ta sig från soffan till matbordet, så skrotade jag den tanken. Och åkte ensam.

Men när jag klättrade upp på berget, stundvis nästan kröp fram i snö och halkade över hala klippor, och ångande av ansträngning stod där ovanför trädtopparna och såg ut över havet då blev jag så där nästan lite religiöst tacksam över just det.
Min kondition skulle knappast palla för några häftiga långvandringar i ödemarkerna, och jag vet inte ens om det är det där extrema som jag är ute efter. Men på något sätt känns det som om jag aldrig mer kommer att ta den där tanken på att man klarar (nästan) vad som helst så för given. 

För visst har detta trastens år, om vi nu kan kalla det så, fått mig mer ödmjuk för vad jag har och vad jag är. Att små saker är på riktigt viktiga. Och att det finns så mycket som man inte skall skjuta upp till "sen någon gång", om man kan förverkliga det här och nu. 


Tänker hon, som inte brukar se tillbaka på vad som varit...




GÅR EN SVÄNG...







...till det där stället där jag känner mig så lugn och kan nästan ta fridfullheten i min hand.
Där havet ännu brusar öppet, men där isen börjat lägga sig i vikarna, där det är så andlöst vackert
oberoende när ger mig tid att sticka mig dit. 

Och känner samma stillhet och ro som havet måste känna när isen lägger sig. Och det blir bara stilla, så stilla. 

Här vill jag stanna, eller åtminstone på något sätt försöka lära mig att bära med mig lugnet inom mig också då kraven gnager i kanten på en. Det skall jag försöka bli bättre på. 
Om det kunde bli temat för 2015? 
Eller något, säger hon som inte någonsin ger nyårslöften…

STILLHETEN EFTER YRSELN...

Märkligt egentligen, att även om gästerna kring matbordet är färre och vuxnare så finns en viss mängd julyrsel kvar i alla fall. Även om mängden julmat är så mycket mindre, så är sorterna ändå de samma - i alla fall rätt så långt. Och det tar faktiskt nästan lika länge att göra liten mängd mat som en större. Vilket resulterade i att jag på något sätt lyckats feldimensionera tiden jag behövde för att knyta ihop en julmiddag i tre verser.

Så det blev i alla fall lite yrsel i mitt lila kök. En sådan där tråkig julyrsel som jag tycker så hjärtligt illa om, men som är så knepig att undgå hur man än försöker.
Dillen var slut i hela byn och skinkan ville inte bli färdig NågonGångDå! Och potatisen hade jag glömt att skala - nu blev det bråttom, och hunden åt upp hälften av saltgurkorna som jag lämnat på ett från min synvinkel lite olämpligt ställe. Hunden tyckte stället var synnerligen lämpligt.

Och i allt det där stöket, så dyker det upp från ingenstans hundratals björktrastar som sätter sig i trädgårdens rönnar och börjar käka rönnbär.
Jag velar en stund inför kaoset i köket och lusten att kasta mig ut med kameran i högsta hugg.

Ja, det blev det senare då! Kaos kan man alltid ta itu med senare...



Och det är ju som det är, jul blir det ju ändå på något sätt och vis.
Eller som hos oss; hunden åt upp hälften av gurkan. Julgransbelysningen hickade till och dog, mindre lämpligt på julaftonseftermiddagen då precis allt stängt och själv stod jag och kockade hej vilt i köket  sprang runt i trädgården och fotade björktrastar. Marschallerna ville inte orka brinna i snöstormen och
just den lilla detaljen märkte jag då jag precis kommit ut ur duschen. Och att stå i stöstorm, i någon minusgrad, iklädd en sliten morgonrock och försöka få eld på småsura marschaller…ja, just då 
kändes hela den här tanken på julförberedelser lite ansträngande, så där mentalt.


Men sedan blir det ju så där fint i alla fall. Alla samlas runt bordet och det mesta smakar som det skall,
ser ut som det skall och där vid något skede då efterrätten plockas fram börjar jag strunta i att julgranen
inte lyser i vår stuga i år. Den finns, men den lyser inte.

Efter kaffet pep det till i datorn, och äldre sonen knackade på skypedörren. I Tokyo var klockan halv fyra på morgonen, men eftersom hans jetlag såg till att han var pigg som en lärka så fick vi en liten skön pratstund med honom också. 

Och så kommer den där sköna stillheten som jag längtar allra, allra mest efter med jularna nuförtiden.
Alla mätta, nöjda och glada och så där som det skall vara. Man ojar sig lite över att man i år, igen, ätit för mycket, fast man hur försökte passa sig och så tar man en chokladpralin till, i alla fall.

Och jag ser att vädret skall fortsätta vara fint, klappar till min kamera och planerar att ta lite längre turer än bara ut i trädgården med den…

Julhelg, känns så bra så! 

TILL ALLA ER...


…från alla oss! 

Innan jag ser ut som kattskrället mitt på bilden, och kan sätta igång med att spinna lite, så skall skinkan stekas, snö skottas, bordet dukas, sängar bäddas, hundar rastas, golv sopas, kaka bakas, bröd gräddas, sillar fixas och laxar skäras, ägg kokas och, och...men snart är vi där, och julens lugn får ta över från hetsen innan.

Kanske det är så att man måste uppleva hets, för att riktigt uppskatta lugnet när det väl sänker sig. 
Är det så?

Hur som helst, önskar jag er alla en riktigt, riktigt skön och njutningsfull jul. 

Kurr….!


DAN FÖRE DAN...

…och julen då allt var lite annorlunda.

Julkalender-nalle-tomtens funktion är inte alls i år att vara julkalender.
Hur det kom sig kan omnämnas i två olika skeden.
I det första skedet glömde husmor i stugan att köpa hem godis. Där gick det fel första gången.
Sedan kom husmor i stugan på att hon ju nu har en hund till. En hund som inte kanske förstår sig på att godis i julkalender-nalle-tomtar inte är till för den. Alltså måste julkalender-nalle-tomtens plats i huset planeras bättre än innan.
Tiden gick och plötsligt föll hela julkalender-nalle-tomten lite i glömska där den satt och glodde i hörnet av kökssoffan. 
Det andra skedet inleddes med att sonen någonstans vid halva månaden kom på att det faktiskt fanns en julkalender-nalle-tomte i denna koja, vars fickor inte fyllts med godsaker i år. Alls. Och att det kanske var bäst så. 
Tyckte vi båda i rörande enighet. 
Jag säger då det, inget är som förr! Allt är annorlunda! Inte för att vi skulle varit speciellt oeniga förr heller, men en julkalender-nalle-tomte utan välfyllda fickor med diverse sockermättat är annorlunda.

Men inte skall julkalender-nalle-tomten känna sig onödig för den skull. Vips hittar vi på en ny funktion för den. I år har julkalender-nalle-tomten fått en helt ny arbetsuppgift. Han skall sitta på stolen, se fin ut och hindra någon stackars människa att sätta sig på stolen i fråga, för hur snygg stolen än är, åtminstone i mitt tycke  då, så håller den inte längre tyngden av någon tyngre än en…julkalender-nalle-tomte.

Efter jul och nyår skall jag se om man kan fixa till den. Det är ju en fördel om stolar faktiskt är sitt-bara, kan man tycka.
Den äldre sonen, han sitter väl nu i något plan på väg till Japan han. Det är också annorlunda.
Där brukar han inte vara.

Vi blir inte så himmelens många till julbordet i år. Egentligen blir vi rätt få. Så få har vi väl aldrig varit? Om man inte räknar med den där julen då vår familj åkte på magsjuka och ingen ville ha oss till sig och vi åt toast och…toast…och ja toast…och drack te hela julen då.
Den julen var också annorlunda. 

Fördelen med att man inte är så många till julbordet är att det kan vara ett lämpligt år att förnya och förändra lite, kanske rent av ha lite nytänk i julbordets läckerheter. Det blir liksom inte så många som sitter där bland kristallglasen och stirrar ner på sin tallrik och funderar - hur tänkte människan här? 
Ja, ja…man vet aldrig fast lite ny-mat-tänk skulle bli lika bra som att omskola en julkalender-nalle-tomte?

Hungriga försökskaniner brukar vara de tacksammaste att övertyga. Får se hur det går?
Får väl återkomma till det. Kan också hända att jag får ett snabbt beställd gåvokort till någon lokal cateringföretag med tanke på julen 2015. 
Hmmm……DET gav mig en idé om hur man ytterligare kunde minska på stressen inför nästa jul. 
Va? Att jag går händelserna i förväg? Ja, ja…

Dan före dan och jag har lådorna gräddade. De där finska lådorna av sötad potatis och kålrot och som kanske är det enda som får en liten sträng av någon ur-ur-finskhet att darra till djupt i själen på mig. Skall man förnya julmaten så börjar man någon annanstans än från rotsakslådorna som inte mycket utvecklats sedan hedenhös-tiden. Men man kan till exempel….ta något annat. Lådor är heliga. 
Det övriga mindre heligt.

*

Och idag kom det snö. Riktigt så där härligt mycket snö. Hundarna och jag gick en lång sväng runt byn på oplogade vägar. Med tanke på att de plöjde sig fram i snö upp till halva höjden på hundarna och tar cirka åtta-tio steg där jag tar ett så ser de nu ut som om sömnen skulle smaka. Brasan knastrar sakta och det är rätt så gott att vara. 
Så där dan före dan.

OH TANNENBAUM...

Bloggerskan hade uttryckt en liten önskan, alldeles en försiktig en, nästan som en viskning bara, att man kanske, kanske, kanske skulle kunna tänka sig att eventuellt och möjligen lite smått förnya looken på julgranen i år. Man kunde kanske…? Och så, om man skulle…?

- Nej, nej och NEJ!!!
Den idé föll inte i den bördigaste av jordar då! 


Det är så länge sedan att jag inte ens minns som jag skaffat mig dessa slitna, fina, enkla, små 
julgranskulor och jag har en tanke och idé som inte riktigt vill få genklang bland mina barn, inte nu och inte innan heller.

En julgran, eller pynten, skall tammemoffa se ut som den alltid gjort sade min pubertetplanta med hela den auktoritet som en sextonåring i känslostorm kan frambringa. Och det är en del. Vem smälter inte för en tonårsgrabbs indignerade utläggning om vikten av julpyntets bestående? Och kanske det faktiskt är så? Egentligen! Kanske det är därför vi inte ser så där hemskt mycket "mode" i julgranspynt. För vi har alla små och inte så små barn hemma som framkallar sådan ramaskri att vilken person som helst, som varit lite inriktad på förändring backar för julfridens skull! 

Eller så är det kanske bara så att jag inte är det minsta uppdaterad på julgransmodet? Vem vet?
Jag skyr ju köpcenter som pesten, så vem är jag att ha en åsikt? 
Kanske bäst att jag bara är typ…tyst?



För även om jag som sagt nästan årligen matar min vision om den där sparsmakade granen  i silver så blir jag lite fån-nostalgisk när jag får hänga upp mina märkliga tomteansikten med sitt istappsskägg.
De som jag köpte till min första egna julgran - då någon gång.
De här halshuggna tomtarna blir ändå alltid kvar på botten av pyntlådan när grabbarna pyntat klart. Under åren har jag liksom räknat ut att mina söner inte riktigt delar min känsla för dessa. Jag har två. Tomtar. Och söner för den delen också.

Varje år hänger jag, i smyg, upp dem innan jag städar undan pyntlådan. Och alla år har de fått hänga där….Liksom allt annat pynt i vår mycket liberala gran.
Någon gång i tiderna kunde jag senare på kvällen flytta på en liten del pynt. Inte för annat men då grabbarna var små, så brukade pyntet av någon orsak koncentrera sig på ett par kvadratmeter på lämplig höjd - och bredd. Om jag inte flyttat litelite på det tyngsta pynten skulle risken av att julgranen skulle tippa över ändå endera juldagen varit överhängande.


Men om man ÄNDÅ, någon gång skulle bara ha stiligt, avskalat, silver? Varje år för denna lilla estet i mig en synnerligen färgstark diskussion, för att inte säga dispyt, med den mer traditionsbundna del av min personlighet.
Och någonstans där när tomtarna av glasspinnar eller av tovad ull, när domherrarna i paper mache, när drömfångarna (jo, ni läste rätt) av ullgarn, när pepparkakorna i lera eller när garnbollarna i alla märkliga färger plockas fram, ja då kommer den där tanken att hur tänkte jag, att jag under ens en endaste liten sekund övervägde att lämna dessa skatter kvar i lådan...
Ja, liksom….hur tänkte jag?

Jag tror att det här är den första i raden av……….många……. som släpats hem från dagis, förskola och skola. Det finns ju fler som skulle förtjäna en presentation, men jag tycker den här skall få ha huvudrollen i granen i år.

Den har ju hängt med i…20 år. Kanske över? Det är min äldre som knåpat ihop den i tiderna.
När det nu blir första julen - ever - som han inte kommer att landa i mitt matbord, utan åker från Österrike till Asien över helgen för att träffa sin flickvän i exil, så blir jag lite blöt i hjärtat av att lillbrorsan lyfte fram den på den mest framträdande grenen i julgranen. Vi är många som saknar…

Så om någon kommer och säger att julpynt bara är julpynt och inte skulle bära på känslor som längtan och saknad och minnen, så är jag så helt av annan åsikt!!!
Och mitt dillande om en gran som pyntas med enbart sparsmakad estetik…ja, jag tror den tanken kan gå och slänga sig i väggen.


Eller så får vi se nästa år…
Igen!

BAKOM RUTAN...

I går på morgonen jobbade jag på som ett litet hysteriskt djur med att försöka få bort isen som lagt sig på min bils vindruta. Äntligen, äntligen har ens skuggan av vinter landat här i de södra knutarna av detta VinterLand, Finland. Ni hör ironin här…?
Innan jag förstörde detta konstverk med min sylvassa giljotin till vindrute-skrapa så plockade jag fram min telefon och använde, absolut mot alla mina ynkliga principer, detta ting menat för kommunikation till att föreviga något fint på bild. Så svältfödd på vinter hittills är man. Att det fladdrar till i själen av isfjädrar på bilens vindruta. Jaha. Just så! 

Och någonstans känner jag att om det verkligen inte tänker bli mer vinter innan jul än så här så kan jag leva utan vinter Hela Vintern…

Det är som om julen på något sätt är det som definierar hela vintern. Är det snö här i söder till jul så är det rätt okej med snö Hela Vintern. Men är det inte snö här i söder till jul så är det på något märkligt sätt inte välkommet efter jul heller.

På något sätt är det som om det när julen är undanstökad och de sista pepparkakorna är matade åt fåglarna så går vårlängtan igång på en gång. Med full fart. Knappt så man hinner dra efter andan och viska om nyår där emellan förrän något börjar fladdra i våra hjärtan som viskar om vår. 
Vår. VÅR. V-Å-R.

Att det liksom ännu skall bli full vinter EFTER att det varit jul känns…..bara……fel.
Fast vi vet att det kommer minst två bistra månader av vinter hur vi än försöker ignorera det. 
Men vinter är det inte det samma som att behöva skrapa fönster en endaste liten morgon. 
Definitivt inte! 

*

Ja…skall det bli vinter här i söder, gärna innan jul, så blir det lite bråttom med den saken nu.
Hittills har någon mm snö för ett par veckor sedan och en morgon med frost på vindrutan varit de mest lovande symptomen…Och tiden går.

Bara jag/vi smällt i oss lite skinka och lagom mängd sillar och andra julläckerheter och firat lite nyår så börjar vi räkna ner mot våren. Eller jag gör det. 

Men än finns det en pyttepytteliten chans till vit jul även här vid den sydligaste biten av detta kyliga land i Nord. 

Inte bara det att det skulle vara trevligare med lite vit snö som skulle ljusa upp det. Nej, här har jag en mycket mer praktiskt längtan efter snö.

Eftersom min trädgårdsbelysning pajat och inte visar andra livstecken än ett litet, men desto mer oroväckande, *poff* bland säkringarna om jag försöker tända dem. Den lokala el-företagaren har mig på sina to-do-listor. Det enda jag kan hoppas på är att inte listan är alltför lång. Eller att det kommer snö då, så jag har ens en liten chans att se var jag lägger mina steg. För lamporna de kan jag inte tända.

Jag följer med meteorologiska institutet som om vore jag besatt. Av vintern.
Julens snö-eller-inte-snö påverkar på något märkligt sätt min inställning till resten av vinter.

Jag måste vara fel-programmerad från barndomen, eller något?!

Men isrosor - de är väl alltid vackra, oberoende vilka rutor de väljer att växa på! Tycker nästan att det är synd att man måste ta och skrapa bort dessa fantastiska konstverk!
För att inte tala om vilket motstånd mot mitt bortskrapande de gör! 


Som om de visste hur vackra de är, och ville stanna kvar för evigt och inte alls bli förintade av någon småstressad löntagare på väg till sitt jobb.

Småstressad ja, fyra dagar till julafton. Ifall ni inte visste…;)

SMULOR, SMULOR...

Förmodligen det godaste man kan göra av lite smulor av ett och annat som man hittar i sina skåp.
Varför jag tänkte damma av just det här receptet, just nu är att de här…ja, vad kan man kalla dem?
Smulkakor? Är att det är typ det godaste jag vet med glögg - pepparkakor kan gå och slänga sig i väggen. Om de inte har lite klassiskt mögelost på då, då kanske de får stanna på tallriken. Kanske.

Nu är det här inte bara och enbart något julrecept, nejdå. Det här är kanske det godaste man kan stuva i ryggsäcken om man skall ge sig ut och traska runt i naturen en stund, men inte ids släpa på hela arsenalen, och köpisgodis kanske inte är det man vill ha. Eller jag föredrar faktiskt egna nyttiga onyttigheter fram om endast onyttigheter. Köper ni den förklaringen? Nähe…inte det?

Men här trängs den ena nyttigheten med den andra, jag lovar! Om så vara ihophållet av det kanske inte så galet nyttiga smöret, men är man ute och vandrar och behöver lite snabb energi, så är det här i min värld tusen gången bättre - och godare - än något jag någonsin hittar på butikshyllan.

Varför detta eviga tjatande om att vandra och så…ja, men på riktigt, liksom! Varför? Jo, för att jag längtar så att få slänga ryggsäcken på ryggen igen och traska iväg rakt ut i naturen "på riktigt" så det värker i bröstet! 
Bara att titta på foton från DET HÄR ,vilket jag gjorde när jag sökte en annan bild från i somras, ja det lindrar inte precis. Verkligen inte!



Men i väntan på det..här kommer receptet:

8 dl corn flakes
8 dl havregryn
4 dl vetemjöl
4 dl kokosflingor
4 dl socker
2 msk vaniljsocker
2 msk kanel
1 tsk salt
1 tsk soda

2 msk färsk ingefära (riven)
2 msk honung
400 g smör

Och så hackad choklad, russin mandel eller vad man nu råkar ha i sina skrubbar och skåp.

(I den här versionen 32.4.2.6. blandade jag bla chokladbitar som blivit över från ett tidigare bak (kanske en näve) och så ett par rejäla nävar torkade lingon, tranbär, blåbär och goijbär (tillsammans - inte var för sig) och en litet gäng smulade hasselnötter som jag hittade på botten av en påse. 

Man blandar alltså alla torra ingredienser (jag brukar göra det direkt på plåten så slipper jag kladda en skål…avskyr disk även om jag har maskin) 
Så smälter man smöret och blandar i honung och riven ingefära i det smälta smöret. Bara doften här….!

Och så rör man bara ihop hela härligheten. Klämmer ut det på en plåt och in i ugnen på 200 grader i 20 minuter. 

Och voilá. Kan inte bli bättre!

Och även om en och annan bit slinker ner tämligen utan motstånd också här i mitt nedsuttna soffhörn, så är de absolut gudomliga till kaffet ute vid havet en kall marsdag då man traskat en bit. Eller i skogen vid en brasa. Längtar dit - så! 


P.s. Hade i ärlighetens namn nästan glömt bort detta fantastiska recept i år om jag inte blivit påmind om det av väninnan Tinne på TINNES HANTVERK ! Det här är ett recept som verkligen inte skall glömmas bort. Jag lovar! Ta det till era hjärtan! 


EN DAG I KÖKET...

Ja, nu skulle man ju lätt kunna tro att så här en och en halv vecka innan jul så är det fullt upp av julstök i alla kök och i alla kojor. Och så är det säkert också. Även hos mig, det är kanske bara materialet som bearbetas i köket som är lite…annorlunda. 
Eller vad vet jag? Kanske det är fler som knådar näver? 

Men vad i hela fridens dag är det jag håller på med då? Jo, det råkade sig så fantastiskt att jag fick till skänks, gåva, så där bara en hel jättesäck med björknäver. Tänk att man kan bli lycklig av något sådant! 
Men vet ni..näver är ju som känt fantastiskt bra att starta upp brasor med, ja det är ju ingen nyhet det inte. Men nu råkar jag ha en spis som hettar till alldeles bra också utan näver. 
Så då kan man ju undra att vad i hela fridens dag är det som får människan så lycklig över lite  mycket näver? Jo, ser ni när man skall tända en brasa när man är ute och vandrar runt i naturen så finns det inget bättre än att kunna plocka fram en näve torr näver från ryggsäcken och nog sjutton får man en brasa åt sig alltid. 

Nu var ju näverbitarna jag fick rätt stora, som uppläggningsfat typ, och det är inte så behändigt att stuva dem som sådana i ryggräcken. Dels tar de en hel del utrymme, även om de inte väger nästan något och så måste man ändå oftast riva dem i mindre bitar. Gör man det så här i förväg där i köket, blöter bitarna i kallt vatten en stund, så snurrar de ihop sig till fina små korkskuvslockade näverknyten. 
Jätte fina! Bara att ta med en näve eller två när man ger sig ut på tur, hur lämpligt som helst! 

Sen brukar jag ibland också ta med mig små, ja vad skall jag kalla dem, träbitar? Som jättetjocka tändstickor, som jag låtit suga i sig en fantastisk cocktail av tändvätska och tjära - men det receptet kan vi ta en annan gång. Funkar alltid om man skall få fart på lite sura vedklabbar utomhus.

Men näverknytten. Det har jag roat mig med i dag. Så nu är det bara att vänta på lite skojigare väder för att ge sig ut i naturen igen. 


Så jo, det bor väl en liten "eräjorma" (det bara inte finns någon bra översättning på det här;
ÖdemarksGöran? -Gösta? -Gunnar? Förslag?) i mig. 
Och en riktigt rostig scout, som makligt dammar av sina gamla "överlevnads"kunskaper. Det finns ett rätt tjockt lager damm ovanpå de kunskaperna, det kan man lugnt säga. 

Att ge sig ut i naturen har för mig aldrig varit någon prylsport. Nå, sport, som man nu uppfattar ordet  sport har det väl aldrig varit, och utrustningen har nog också varit  åt det mer sparsmakade hållet då. Men nu har jag faktiskt satsat på nya grillspett åt oss. Jag kunde inte låta bli.
Teleskopgrillspett-med-korköpnare-i ändan. Eller ja, jag tror att det är en korköppnare? 
Funkar också som gaffel. Och jag blir bara så kär i prylar som är praktiska på många sätt. 
Hur har jag kunnat grilla en endaste korv utan en sådan här? Ever???
Och nu är jag faktiskt inte alls ironisk, tvärtom! Jag är dökär i mina teleskopgrillspett!
Så förfärligt många gånger har jag tappat diverse ätbart i elden/på kolen/ i askan, då det ätbara dinglat och hängt på någon skranglig kvist eller gren, att jag förstår att uppskatta en pryl som denna. 

Nu är det *hosthost* decennier sedan jag senast kan säga att jag varit på vandringstur "på riktigt", det vill säga så där att man väger och överväger och väger igen vad man skall packa med sig eftersom man bär varje litet gram på sina egna axlar. Nu just är det mest bara dagsutfärder som är aktuella, även om lillungen frågade häromkvällen om vi inte kunde åka iväg och vandra längre vägar - flera dagar, övernatta i tält…Åh, det fladdrade till i hjärtgropen. Jo, jo, jooo…! 
Förutom att gräva fram den slumrande lilla scouten i mig så blir det att damma av tältet också. Och sovsäcken och kanske man behöver ett nytt liggunderlag.. och, ja! 

Men innan jag ivrar iväg mig in i de djupa skogarna i mina dagdrömmar, så vill jag tipsa om en sak till sådär inför kortare utfärder. Eller tipsa och tipsa, mer tänkt som en idé redan där i butiken faktiskt.
Nu och då händer det ju att man tar och kör engångskärl till någon större fest eller så, inte sant? 
Jag väljer alltid då bestick i trä. Dels för att det ju är typ en miljon eller en miljard gånger snyggare än vita plast-dylika och så om det blir över, för det blir det oftast, så är de här i trä helt toppen att ta med på en runda i naturen.

När man käkat klart så slänger man dem helt enkelt i elden och *poff* - borta!  

Och så känns det ju alltid lite extra festligt att lämna plasten oköpt. Helst skulle den kanske aldrig ens nått butiken, plasten, men det känns lite stort att ta den filosofiska biten här och nu...

Så här går jag och lockar näver och verkar rätt omedveten om att det är en jul på antågande som ett ansträngt lokomotiv, längtar ut till skogs och vet inte om jag skall vara glad över att det inte finns snö - för då är det så mycket enklare att gå i skogen, för nej, jag har inte snöskor. Men å andra sidan kan man ju också tänka att det är lite slött om det inte kommer snö, och om inte det blir is så man kan gå på havet och kanske till och med skida? 

Hugger tänderna i ett rött äpple som ser bättre ut än det smakar. Jag tror bestämt att de här får fortsätta agera prydnader, för smaken den har man nog tappat på vägen någonstans.



Och medan näverlockarna torkar, så snurrar jag ihop en deg till några maltlimpor.
Mycket enkelt att göra - tar bara lite tid att jäsa och sedan behövs lite tid i ugnen. Lite betyder just i det här fallet mycket - typ tre timmar…Men det finns väl inte en kotte i världen som inte gillar det här brödet?
Eller finns det? 
Nähe, tänkte väl det!

På tal om ätbart så kommer jag vid något skede att öppna en sidofilial-blogg till Tuvull. 
(oj, nu var det sagt, så nu måste jag ju ta mig i den obefintliga kragen jag inte har och göra något åt saken.) Dit tänker jag samla alla de där riktigt, riktigt goda recepten som jag oftast skrivit ner på någon flottig postit-lapp, eller på ett gammalt kuvet. Gudomliga smaker som någon skickat mig i ett mail. Som jag klippt ut från en tidning som jag inte ens längre minns vilken. Som är typ det enda riktigt goda receptet som jag kollar upp i en av de där femtiosju kokböcker jag har drällande lite här och där, till all tur mest där numera. Men ja, ni vet sopa ihop allt detta till EN plats. Hur skönt skulle inte det vara?

Om jag inte ivrar in mig full och helt på att vandra, så kanske jag åstadkommer något sådant.
Och ibland tycker jag att det är så skönt att ha något projekt att syssla med även då jag är på platser som jag inte kan plocka fram målarpenseln eller kameran eller ta med hundarna eller gå ut och gå...

Jag tror jag skall börja samla på mig Recepten jag inte vill leva utan. Vi börjar där.

Jep!


KOLLA IN JULKLAPPARNA...


Luciadagen. Under natten hade det fallit lite snö. Eller slask. Men det är vackrare att kalla det snö - åtminstone så länge det är ens lite vitt. Efter frukost satte vi oss i bilen för att åka till stugan. 
Skärgården var tyst, byn vi kör igenom var tyst. Det var så stilla det bara kan bli. 

Tänkte på alla dem som rusar runt i svettiga butiker nu och försöker febrilt hitta något till julklapp. Jag tänker på de åren jag själv varit en av dem. Och hur förfärligt skönt det är att slippa det i år.
Småbarn och julklappar hör ju ihop, men nu är grabbarna redan vuxna nog att känna som jag, och alla andra som på något sätt är involverade i min jul.

Så i stället för att rusa runt i butikernas shoppa-yrsel så åkte vi för att kolla hur bryggbygget framskrider på stugan. Ni vet bryggan som vi planerat sedan tidernas begynnelse och velat och funderat och skjutit på och tagit oss en funderare igen. Vi kallar detta projekt lite kärleksfullt för vår familjs Isaks Kyrka, så länge som detta har planerats! 

Men här är de nu i sin mäktiga stolthet och massiva storhet redo att ta emot stormar efter stormar, mäktiga vindar och starka isblock. Redo att varje år bryta arm mot naturens krafter. 
Vår Brygga. 
Som kommer att stå där så länge jag lever. Och förmodligen en bra bit av mina söners liv också.

Och när jag står där och tittar på våra bryggkistor, så ser jag faktiskt en viss likhet med mina söner.

Den yttre, min förstfödda: Lite längre kommen, lite större, lite längre, lite tyngre, med lite mer tyngd i sitt inre redan. 

Den inre, min lillunge: Lite försiktigare, lite mindre, lite kortare, lite lättare, ännu lite närmare hemmets strand, men ändå redan en bit ifrån. 

De skall få varsin namngiven bryggkista i julklapp. Åh, jag menar hur högt kan liksom inte det smälla när, isynnerhet tonåringen, blir tillfrågan om vad de fått till julklapp då svarar: "Ja…ja liksom en kista i havet då." Ja, det kan ju låta lite…så jag hoppas de förklarar för dem som inte vet vad det egentligen är frågan om, för även om vi har lite morbid humor ibland så kan det bli lite…fel.

Så här gör vi ibland. Skojar till om det här med julgåvor. För vi har nog alla lite svårt att ta julklappar så där seriöst som kanske många gör. I detta läge med så mycket överflöd som ändå finns os oss i väst, så känns varje onödig pryl bara väldigt fel. I tiderna var säkert tanken på julgåvor fin, men har den tanken inte förändrats och lite tappats bort på vägen? Tänk om vi bara kunde strunta i att köpa strunt åt varandra och i stället satt de pengarna på något på riktigt behövligt. Till välgörenhet till och med! 
Och tänk om barnen kunde växa upp med att några efterlängtade gåvor känns lika bra som ett berg där man i slutet av julklappsutdelandet glömt vad man fick till först. Jag har varit med om det. Och det är verkligen osmakligt! 
För det finns ju något mellan nöd och frossa. Tänk om man skulle sträva efter något sådant? Något precis lagom.

Förvisso tror jag att de flesta av oss faktiskt har saker och ting som skulle vara jättetoppen att "få", men samtidigt tror jag att många, många av oss helst av allt skulle vilja välja sina "ting" själv - för att utbudet blivit så stort att det snart är omöjligt för någon annan att köpa "rätt" pryl åt "rätt" människa.
Tänk hur mycket mindre ångest det skulle finnas innan jul om man slapp försöka hitta rätt på saker som passar någon annan? 



Lite ångestframkallande verkar det också vara för min katt då jag plockar fram Den Stora Kassen.
Den betyder att vi är på väg till stugan - för en lite längre tid.

Nå, så var det ju inte alls denna gång, jag bara packade ner lite lakan och nya handdukar och annat smått och gott som skall transporteras dit sedan när det börjar våras. Men det kunde ju inte Myrra veta, som demostrativt placerade sig på kassen som en försynt påminnelse om att hon minsann vill med hon också!

Få se om det blir någon lite längre vistelse på stugan, då skall hon få åka med! Beror helt på hurudan vintern blir. En mild och snöfattig en möjliggör en och annan stugvistelse. Så vi får se.

Men bryggkistor - det har vi nu. Det är liksom dagens stora nyhet…;)

NÄR MAN BARA KAN LÄNGTA...

…eller ni vet den där känslan som ibland kan infinna sig någonstans efter eftermiddagskaffet, när dags-skymningen övergår i kvälls-mörker och det är fredagskväll och klockan är lite för mycket för att det skall vara idé att ta itu med några större jobb-projekt, men alldeles för lite för att man skall kunna packa ihop och gå hem. Dessutom kan det bestämt hända att min chef skulle höja på ett litet ögonbryn om jag bara traskade ut. 

Det är vid det skedet som jag plockar fram de där jobben som måste göras, men som inte har någon tidtabell direkt. De där jobben som man kan göra samtidigt som man längtansfullt tittar ut genom fönstret, förbannar klockan som går så långsamt och tänker på annat. Längtar bort helt enkelt.

På jobbet har vi en sådan där julgröts-tradition där vi bjussar in en del samarbetspartners på glögg och risgrynsgröt och håller lite lagom korta tal om året som gått och vad det gett och dunkar varandra lite i ryggen och oj-oj så bra ändå! 
För att ändå lite, lite klämma in (äkta) julstämning också i den här tillställningen, så spelade vi lämplig julmusik från youtube via min laptop. Det gick fint tills den började bräka en reklam mitt i allt om hushållsmaskiner till fantastiska priser. Ja…

Köpa, köpa, köpa…och sälja, sälja, sälja…och det får sedan vår värld att gå runt och snurra. Snurrigt! 
Egentligen. Men det är nu så som världen är. Och den världen får mig tidvis att längtansfullt blicka mot något helt annat. Att längta efter en annan tillvaro. På något sätt.

Men vad skulle det vara? 
Vad skulle vara den optimala nivån av konsumtion kontra hållbarhet? För mig och för de lite större cirklarna. Jag kan fundera mig lite yr av sådant här ibland. Om jag kommer till något uttömmande svar? 
Tyvärr inte…

Så jag lämnar tänkandet, på den saken därhän och koncentrerar mig på jobbet en stund. I alla fall lite.
Mest längtar jag ändå hem. Till grabben, till djuren, till honom som kommer efter ett par veckors exil pga av influensa, till räkor som jag skall testa på att röka i ugn (städar i frysen, för att ge rum för lite jul-mat som kan göras innan och frysas in. Vi tar det i ett annat inlägg). Till att det är fredag och första friska veckoslutet på två veckor! 

Men jag längtar också efter snö och ljus. Frost. Jag längtar till stugan, till tystnaden där. Jag längtar efter vinterstormar och möjligheten att få fota ett brusande hav. Jag längtar efter att isen lägger sig. Att vintern gör allting tyst och mjukt. Jag längtar efter vandringar i naturen, efter det rosor på kinderna och trötta ben. Efter glögg i muggen och härliga samtal vid öppen spis och allt det där övriga underbara…
som hör vintern till. Som hör veckoslut och fritid till.

Lite så tänker jag stundvis när klockan en fredagsmiddag börjar luta mot eftermiddag.
Gör ni det? Längtar? Nu och då? Någon annanstans?



STORMEN LÅTER...

…eller så inte.

Öppnar jag dörren, så kan jag höra havet ryta, träden sucka, mörkret gny. Stänger jag dörren är ljudet borta. Öppnar jag dörren är ljudet, stormens ljud åter där. Jag stänger och öppnar dörren några gånger, och inser något nytt, som jag inte märkt innan.
Under en stor del av mitt liv har jag bott i gamla hus där naturens ljud, i synnerhet regn, vind…storm och dess ljus lyckats smyga sig in genom gamla fönster, spisluckor, plåttak. Jag vet inte, det har bara hittat sin väg in. För länge sedan kunde en lämplig vindpust blåsa ut ljuset på skrivbordet invid fönstret.

I det här huset är ljudet borta. Jag insåg idag hur starkt det ljudet stängs ute.
Det här lilla huset, som faktiskt mer än många moderna hus, lyckas förmedla en "rätt sorts" gammaldags stämning, är en jäkel på Med sina äkta fönsterspröjs, sina brädgolv, sin höga rumshöjd och paneltak är det så nära gammalt som nytt kan vara på ett bra sätt. Tycker jag då. Kanske jag är jävig? 

Hur som helst så insåg jag idag, varför min gammelmoderna eller moderngamla koja har en så barnsligt liten elräkning, bland annat. Sedan jag flyttade hit för två och ett halvår sedan har jag inte haft ett enda (!) värme-element på. Har klarat mig med öppen spis och luftvärmepump. Och det här huset

Och nu vet jag varför. Det här huset är så otroligt durabelt byggt att rytandet från vinterstormen därute bara inte når in. Och när jag insåg dethär, kunde jag inte låta bli att som ett litet barn stå och leka vid dörren. Öppna och stänga. Hörs, hörs inte, hörs...
Förvisso kan det hända att min bondromantiska själ faktiskt saknar naturens ljud som kryper in där de bara kommer åt och får huset att verka levande i ett eget liv. Kanske till och med lite spökligt, med lite fantasi? På ett bra sätt.
Men ekonomiskt är det att bo så här. Det är inte någon spökhistoria det, utan raka, kalla fakta när det är som bäst. Huset må vara lite wannabe gammaldags, men plånboken tackar - även en sådan här mild vinter som det varit hittills. Och en riktig vargavinter då? Hur underbart är det inte med ett hus som liksom håller lite tätt? Inte för mycket för att bli ohälsosamt, utan så där lagom.
Om jag börjar tänka i just de banorna så känns avsaknaden av stormljuden inomhus helt okej.
Så vill jag bara nämna…nej, det här huset har inga lustiga plastfunderingar i väggarna, det är bara byggt  bra - för att vara modernt. 

De enda som är lite mer svårlurade när det gäller gamla-hus-charmen-men-ändå-helt-modernt, är blommorna. Har haft Mårbacka-pelargoner i år, efter år, efter år under alla mina varv i gamla hus och aldrig stött på problem att övervintra dem inomhus. Men här vill de inte sova sin vintersömn.
Har väl fått dem att överleva, men inte så mycket mer än det. Om man skall vara ärlig, så har mina pelargonen saknat de gamla, dragiga husen från förr.
Känner att det är snudd på pelargonplågeri att hålla på såhär. Men det blir man väl inte anmäld för? Väl?
Kanske är det luftvärmepumparnas torra, varma vindar i kombination med avsaknad av ljus (som i och för sig inte är husets fel, mer liksom breddgradernas fel då…) som gör att det blir för mycket av det ena för lite av det andra?


Men för en gammal Jack Russell-herre, med lite början av problem med lederna och någon
 annan liten krämpa som hör åldern till, ja då är en dragfri tillvaro nog bara bra! 

Och i det läget får man väl ändå ta och offra sina Mårbackor?

För vem önskar liksom inte en sådan här charmig hundherre det bästa av sina pensionärsdagar? 

Eller hus?….nej, huR? 

*

P.s och ja, Mårbackorna har flyttat ut till komposten (ja, det är så!) och hyacinterna vet inte riktigt hur de skall bete sig. Aldrig har jag haft hyacinter som kryper omkring längs borden…Verkligen inte! Det här var nytt!




BACK IN BUSINESS...

…ja eller i morgon då. 
Idag var det ännu skönaste hemma-dagen, vilket var väldans välkommet, för idag var det den första dagen som jag kände att förkylningen verkligen släppt greppet om mig. Lillungen är också på rätt köl.
Vi är helt back in business igen. 

Jag måste säga att det känns lika fantastiskt varje gång som man känner att man igen är sig själv, man orkar och man upplever sig själv så där som man skall och som man är van. 
Nu har jag ju, till all lycka, aldrig varit allvarligt sjuk, så att hojta av glädje över att övervunnit en förkylning kan ju kännas lite…blekt. 
Men jag tänker lite som så att om jag faktiskt ärligt gläds så här mycket över att jag blivit kvitt en ynka förkylning, hur otrolig är inte den känslan när man golvat något mycket värre…?

Nu är ju en förkylning som sagt ingenting. Visst, den har däckat mig, jag har inte kunnat vara på jobbet, men framför allt så har jag inte kunnat besöka brorsan min, som ju tampas med lite värre grejer än en förkylning. Honom skall vi inte släpa några som helst virusar eller baciller åt! 
Till all tur verkar hans sjukdom nu vara inne i en stabil fas och även om det inte blir bättre, så blir det inte heller sämre just nu, vilket faktiskt nästan får det att kännas som om det var en förbättring ändå! 

Och jag tror, att oberoende hur sjuk man är, och hur litet steget mot tillfriskning eller i alla fall mot en tillvaro utan försämringar än är, så känns det stort, jättestort för den som det berör.

Så på något sätt just därför känns det extra "stort" att nu känna tillfrisknandet. Eller kanske det bara är första gången jag riktigt tänker på det? Hur fantastiskt det egentligen är….att bli frisk.

*

Eftersom vädret därute idag inte riktigt kunde bestämma sig om det skulle vara fint (på snölös decembervis är fint väder samma som uppehåll, alltså inget regn) eller ösregn, så blev det inte av att ge sig ut i naturen idag. Även om längtan fanns. Om det bara inte börjat ösregna en gång i halvtimmen…

Nå, istället blev en massa saker som av olika orsaker blivit på hög, nu äntligen gjorda! Den främsta orsaken till att de blivit ogjorda är ju att de är så, så, så tråkiga! 

Det ena är att stryka. Jo, jag vet att jag skrivit någonstans att jag älskar doften av nystrykta kläder, av lakan, av handdukar. Jag älskar när det är så där prydligt som det bara kan vara när något fått sig en sväng under strykjärnet. Jag älskar när linneskåpet ser ut som om textilerna där genomgått en  liten arméutbildning. Jag har alltid sagt att jag säkert i ett tidigare liv har varit en liten hemhjälp med ansvar för linneskåp, så till den grad stark är tillfredsställelsen när allt ligger så där prydligt där de skall.
Det är bara det att komma så långt…som är utmaningen. 
Jag avskyr att BÖRJA stryka. När jag väl gör det så är det väl okej, men att börja! 
Men. 
Idag strök jag undan Precis Allt. 
Och jo, linneskåpet skulle klara en stuggranskning. Nu händer ju just det här inte så ofta. Att allt skulle ligga så där fint i prydliga högar. Senast var visst när jag precis hade flyttat in här för…två och ett halvår sedan. 

Sedan gick jag igenom en sned liten hög med papper som bett att få komma in i sina mappar en längre tid nu. Det hör också till det där som bara liksom halkar och slintar längst ner på min to-do-lista. Gång på gång händer det. 
De som känner mig vet ju att jag sysslar till vardags med papper, en massa människors papper, och där är det liksom en helt annan grej. Förutom att jag får betalt då. Det är ändå en annan grej. När jag är hemma vill jag tusenmiljoner gånger hellre gå ut i skogen, i trädgården, till stranden, laga mat, äta mat, prata med grannen, krafsa katten, men på jobbet ja, nå ibland KAN det hända att jag kunde tänka mig hellre vara ute i skogen då med. Men pappren har jag koll på! 

Min hemmakontorskatt, som älskar att ligga och dåsa på mitt skrivbord dagarna i ända, ger mig en lite misstänksam blick. 

Men jo, det är faktiskt så! Jobb är jobb och här hemma är jag lite mer liberal i mitt förhållande till papper om man säger så. Men! Också det är fixat nu. Visserligen satt jag och pratade ett maratonsamtal samtidigt som jag skulle städa upp bland alla mappar och fixa nya och ja…jag skall visa hur det blev en annan dag! 

Och så hann jag faktiskt snurra ihop lite fudge också. Det är visst ett par år sedan jag kokade det första gången, men det har blivit ett absolut måste till julen här hos oss. Käkar man av det här så är man sockerberusad till februari, men oh, oh, oh…så gott det är. 
Den första satsen skall åka iväg till exilsonen i Salzburg med lite annat smått och gott. 


Det övriga goda är bland annat lite läsbart. Inget mindre än färska mottagaren av Finlandiapriset, 
Jussi Valtonens "He eivät tiedä mitä tekevät ", en riktigt, riktigt bra bok. 
Ja, annars hade den kanske inte vunnit Finlandiapriset kan man ju tänka, heh. Nå, hur som helst så hade jag beställt boken innan det blev klart att det var vinnaren, innan jag ens visste att boken var nominerad, bara för att den verkade vara så galet intressant. Den tar upp saker som känns lite framtid, men som kanske ändå delvis redan här? En del är en del inte, eller är det så?  Lite Orwellskt men ändå inte så mycket i framtiden att det skulle kännas främmande, tvärtom det är väldigt här och nu. Och kanske just det där att det som händer i boken inte alls känns så utopistiskt, inte alls så skuffat in i framtiden som gör att den kryper under skinnet lite grann. Hoppas den översätts till många språk - det är den minsann värd! Ja, och nu åker den och lite fudge iväg då. Till sonen.

Usch, klockan har hunnit bli äckligt mycket och det är jobbedag i morgon. Det blir så här när jag är antingen ledig eller sjuk, jag knuffar i ett nafs mitt dygn framåt med några timmar. Och eftersom det redan hunnit bli måndag i min ända av världen och det kommer att ringa en veckarklocka avskyvärt tidigt i morgon bitti så är det nog bäst att önska go´natt.

Så, ja….go´natt!