nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

TRASTENS ÅR...

…eller vad vet jag, kom bara att tänka på det när det formligen dräller av trastar runt husknutarna sedan det blivit kallt, och vinter "på riktigt". Ute är det runt -10 grader och ett underbart väder att vara i.
Om man är frisk vill säga.

Det har på sitt sätt blivit så där extra tydligt den här julhelgen, hur det också kan vara så annorlunda.
Min bror, som just nu är relativt stabil i sin sjukdom, kan inte egentligen alls vara ute i kyla. Julhelgen hade vi honom mesta tiden nerbäddad i soffan under filtar och täcken. Han var frusen och fast vi lade på mer fyr i värmesystemet och eldade brasa så kinderna blossade hos oss andra, så frös han ändå.
Man känner sig så hjälplös på något sätt. Fast direkt ont har han inte, bara svag. 

Särbon, han är annars i prima skick han, men väntar på en knäoperation nu på tisdag. Så att få en kompis på långpromenader av honom är inte att räkna med. Och om man skall vara riktigt ärliga så har jag själv en märklig kramp i ena vaden som kommer och går och stundvis gör mina promenader mindre angenäma…Och så mina muskelfästen i höger axel som gått och inflammerat sig och gör alla rörelser med armen ovanom axeln mycket kännbara, om vi lindrigt uttrycker det så. En och annan liten svordom har kommit över mina läppar då jag stundvis glömt min axel och sedan försökt lyfta in en skål i ett ovanskåp i köket… Aaaaarghhh!!!
Men så vi ändå skrattat åt vilket kryck- och protesgäng det är här iår. Vad kan man annat?
Lillungen är ändå frisk han, men avskyr snö och kyla, så att få honom medlurad är inte det lättaste…

Så har vi hundarna, min ivriga, tokiga, överenergiska fyraåring som ääääälskar att rusa runt i snö, och som skulle kunna gå hur långt som helst! Och så har vi brorsans redan till åren komna gentleman till hund, som har en medfödd skada i sin led i det ena bakbenet som gör att den springer på tre ben. Har alltid gjort det.
Samtidigt tycker jag mig märka nu att även den börjar bli styvare i sin framfart. Snö och kyla var till exempel inte alls lika skoj för den som för min. Medan min hund plöjde sig fram i den djupaste snö så att hela hunden täcktes av allt det vita ibland, så klinkade den andra fram från fotspår till fotspår och började frysa rätt snabbt. Så där "pälsmässigt" är de båda rätt lika, och jag vet att brorsans hund innan tyckt om att vara ute också vintertid. Nu är det annorlunda. Bäst att bädda ner den i soffan, den med när vi kommer in. 
Så det börjar luta åt att vi behöver omorganisera hundpromenaderna. Så att vi går en kort först med dem båda, och sedan en sväng till med min. Så alla blir nöjda. 

Om man nu skall behöva kika bakåt på året som var, så kommer vi inte från det faktum, att det varit krämpor och sjukdomar som fått spela en stor roll, tyvärr. Både egna smärre åkommor och andras sjukdomar har satt sin prägel. Kanske inte så att de märkts så mycket här på bloggen, men de har funnits där hela tiden och färgat tillvaron. Ibland lite mer i skymundan, ibland riktigt akut. 

I år var det ett sådant år. 

Kanske just därför har jag kommit till den fantastiska insikt (som knappast någon före mig kommit fram till…eller?) att det där med att vara okej och att de flesta armar och ben (och rygg) funkar i alla fall något så där, att inte någon sjukdom tuggar sönder en sakta men säkert, är faktiskt helt toppen. 
Åh, det här har ni också hört förr…; men man tänker aldrig på det - innan något händer.

Jag minns då min mamma blev sjuk och orken började tryta på allvar, hur mycket jag kom på att vi ännu hade "ogjort" med henne! Det var mycket vi gjorde, men det blir alltid kvar det där ogjorda.
Här i helgen när jag gick ner till havet (förra inlägget) så funderade jag på hur innerligt gärna jag skulle ha tagit brorsan med. Visat honom mina stjärnställen. Han som älskat att fiska, sommar som vinter. 
Jag funderade på att packa ner honom i bilen och köra så nära jag kunde med bilen, men det skulle ändå ha blivit att gå någon hundra meter. Och när jag vid frukosten såg vilken ansträngning det var för honom att ta sig från soffan till matbordet, så skrotade jag den tanken. Och åkte ensam.

Men när jag klättrade upp på berget, stundvis nästan kröp fram i snö och halkade över hala klippor, och ångande av ansträngning stod där ovanför trädtopparna och såg ut över havet då blev jag så där nästan lite religiöst tacksam över just det.
Min kondition skulle knappast palla för några häftiga långvandringar i ödemarkerna, och jag vet inte ens om det är det där extrema som jag är ute efter. Men på något sätt känns det som om jag aldrig mer kommer att ta den där tanken på att man klarar (nästan) vad som helst så för given. 

För visst har detta trastens år, om vi nu kan kalla det så, fått mig mer ödmjuk för vad jag har och vad jag är. Att små saker är på riktigt viktiga. Och att det finns så mycket som man inte skall skjuta upp till "sen någon gång", om man kan förverkliga det här och nu. 


Tänker hon, som inte brukar se tillbaka på vad som varit...




Inga kommentarer: