…eller så inte.
Öppnar jag dörren, så kan jag höra havet ryta, träden sucka, mörkret gny. Stänger jag dörren är ljudet borta. Öppnar jag dörren är ljudet, stormens ljud åter där. Jag stänger och öppnar dörren några gånger, och inser något nytt, som jag inte märkt innan.
Under en stor del av mitt liv har jag bott i gamla hus där naturens ljud, i synnerhet regn, vind…storm och dess ljus lyckats smyga sig in genom gamla fönster, spisluckor, plåttak. Jag vet inte, det har bara hittat sin väg in. För länge sedan kunde en lämplig vindpust blåsa ut ljuset på skrivbordet invid fönstret.
I det här huset är ljudet borta. Jag insåg idag hur starkt det ljudet stängs ute.
Det här lilla huset, som faktiskt mer än många moderna hus, lyckas förmedla en "rätt sorts" gammaldags stämning, är en jäkel på Med sina äkta fönsterspröjs, sina brädgolv, sin höga rumshöjd och paneltak är det så nära gammalt som nytt kan vara på ett bra sätt. Tycker jag då. Kanske jag är jävig?
Hur som helst så insåg jag idag, varför min gammelmoderna eller moderngamla koja har en så barnsligt liten elräkning, bland annat. Sedan jag flyttade hit för två och ett halvår sedan har jag inte haft ett enda (!) värme-element på. Har klarat mig med öppen spis och luftvärmepump. Och det här huset
Och nu vet jag varför. Det här huset är så otroligt durabelt byggt att rytandet från vinterstormen därute bara inte når in. Och när jag insåg dethär, kunde jag inte låta bli att som ett litet barn stå och leka vid dörren. Öppna och stänga. Hörs, hörs inte, hörs...
Men ekonomiskt är det att bo så här. Det är inte någon spökhistoria det, utan raka, kalla fakta när det är som bäst. Huset må vara lite wannabe gammaldags, men plånboken tackar - även en sådan här mild vinter som det varit hittills. Och en riktig vargavinter då? Hur underbart är det inte med ett hus som liksom håller lite tätt? Inte för mycket för att bli ohälsosamt, utan så där lagom.
Om jag börjar tänka i just de banorna så känns avsaknaden av stormljuden inomhus helt okej.
Så vill jag bara nämna…nej, det här huset har inga lustiga plastfunderingar i väggarna, det är bara byggt bra - för att vara modernt.
De enda som är lite mer svårlurade när det gäller gamla-hus-charmen-men-ändå-helt-modernt, är blommorna. Har haft Mårbacka-pelargoner i år, efter år, efter år under alla mina varv i gamla hus och aldrig stött på problem att övervintra dem inomhus. Men här vill de inte sova sin vintersömn.
Har väl fått dem att överleva, men inte så mycket mer än det. Om man skall vara ärlig, så har mina pelargonen saknat de gamla, dragiga husen från förr.
Känner att det är snudd på pelargonplågeri att hålla på såhär. Men det blir man väl inte anmäld för? Väl?
Kanske är det luftvärmepumparnas torra, varma vindar i kombination med avsaknad av ljus (som i och för sig inte är husets fel, mer liksom breddgradernas fel då…) som gör att det blir för mycket av det ena för lite av det andra?
Men för en gammal Jack Russell-herre, med lite början av problem med lederna och någon
annan liten krämpa som hör åldern till, ja då är en dragfri tillvaro nog bara bra!
Och i det läget får man väl ändå ta och offra sina Mårbackor?
För vem önskar liksom inte en sådan här charmig hundherre det bästa av sina pensionärsdagar?
Eller hus?….nej, huR?
*
P.s och ja, Mårbackorna har flyttat ut till komposten (ja, det är så!) och hyacinterna vet inte riktigt hur de skall bete sig. Aldrig har jag haft hyacinter som kryper omkring längs borden…Verkligen inte! Det här var nytt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar