nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

INGEN VÅR UTAN LJUV ROMANTIK...


…men också riktigt tuffa tag bakom kulisserna.

I min vik, eller ja min å min, men ni vet vad jag menar, kuttrar svanparet.
Är det samma par som i fjol? Det kan jag inte veta. Men kanske? 
I alla fall är det rätt så oskygga, precis som de i fjol.

I viken skyddande vrå kuttras det på så en gammal romantiker bakom kameran 
blir riktigt till sig.

Plötsligt ändras stämningen! Runt udden kommer att annat svanpar sakta seglande.
Pappa-svan burrar upp sig ger sig iväg för att kolla in nykomlingarna.

De två svanarna som kommit visar ingen som helst reaktion på aggression eller
revirmedvetenhet. Efter en stund lugnar pappasvan ner sig och plötsligt betar alla fyra
lugnt tillsammans i viken. Jag funderar kan det vara ungarna från ifjol? 
Eller varför byttes upprustningen till loj samvaro?


De fyra håller ihop en god stund och allt verkar lugnt och skönt. 
Medan de fyra betar kommer ett svanpar till seglande in i viken. 
De håller sig lite vid sidan om och väcker föga uppmärksamhet bland de fyra.

Allt verkar lugnt och så där rofyllt som det bara kan vara en solig, lite loj vårdag.

Sedan händer något. Från vänster, runt en annan udde kommer ett par till.
Plötsligt är det åtta svanar på ett rätt så litet utrymme. Spänningen börjar kännas...

En efter andra börjar svanarna spänna "musklerna" och en spänd väntan tar över.
De cirklas runt och blickar möts och mäts.
Svanarna cirklar runt som den kända katten kring het gröt 
( inte för att jag tänkt mig att katter verkligen skulle gilla gröt - men ett talesätt är ett talesätt….)

Det är en tidsfråga innan någons nerver inte håller och en sammandrabbning är ett faktum.



Isynnerhet två hanar verkar vara extra måna om att visa sin styrka för den andra.
De andra drar sig sakta tillbaka. Fortfarande uppburrade men avhållande, 
avvaktande. Lite på håll, så där.


Sedan plötsligt, utan någon speciell förvarning anfaller den ena och överraskar. Den 
uppburrade som visserligen intagit en lätt försvarsställning, blir ändå totalt överraskad.
Och de övriga ser på, lite på avstånd, som om de inte riktigt visste vad de skall göra?
Uppburrade som de är verkar de hotfulla, men inte så mycket mer…

*

Jag vet inte varför jag tycker att jag läst om det här i tidningarna den senaste tiden?
Fast det kanske inte var just svanar de skrev om - utan något helt annat?

Kanske har jag läst fel? På något sätt hoppas jag det!
Fast vad vet jag? 

Det återstår att se - vem av dem blir herre på täppan.
För det verkar som om viken inte skulle vara stor nog - fast den är stor.
Skulle man tycka…

…så där som åskådare.
Men det är nu så lite man förstår…eller ja något.

*

Nä, dags att dra täcket över öronen - ny dag i morgon!
Go´natt smultron.


DE NYA...



…i viken ja. 
Eller en sjöfågel är en sjöfågel är en sjöfågel.

Jag kan stundvis tycka att det är nästan komiskt att jag kan hitta mig själv, 
visserligen lojt tillbakalutad, på klipporna, så där lagom i skymundan bakom 
en undernärd tall. 

Hur i hela fridens dag kommer det sig att jag plötsligt drabbats av detta 
intresse? Ja, man kan undra!

I tjugo års tid var allt som simmade i stugviken för mig en and. 
Om den var storväxt kunde det kanhända vara en gås. Så tänkte jag.

Mannen min har alltid varit fågelintresserad så brist på läromästare hade
jag då minsann inte! Det fanns bara absolut inget intresse.
När barnen var små och vi var på stugan så stack han ofta iväg
tidigt på morgonen på skogspromenader för att kolla fåglar.
Och jag valde nästan alltid att stanna kvar och sova.
Som den utpräglade kvällsmänniska jag är känns all morgonaktivitet, som gör
att man måste lämna sängen alltså, bara…jobbig!

Så för mig var en sjöfågel antingen en and eller en gås. Punkt.

Sedan kom våren 2008. Jag tror det var då något startade.
Min mamma hade dött någon månad tidigare och jag kände att jag mer
än någonsin behövde mina funderingsstunder vid havsstranden.
Och där simmade och flög den ena "anden" efter den andra.
Och de såg väldans olika ut.


Så jag dammade av min gamla (och urdåliga) kikare och började följa med.
Snart lärde jag mig lite om deras beteende. Och allt blev genast så mycket mer intressant!
Ändå dröjde det länge innan jag riktade min kameralins första gången mot en fågel.

Vid det här laget känner jag rätt bra till alla bevingade sommargäster i viken.
Faktiskt så till den grad att när jag såg dessa två på håll, utan vare sig glasögon eller
kikare, så tog jag för givet att det var paret skäggdopping som huserade ute på 
fjärden som två små prickar - de brukar vara där.

Men det var det ju inte alls!

Utan helt nya gäster i viken.


Förmodligen hade de bara stannat och rastat en stund, för enligt vad jag läst på så
häckar de i insjöar och lugna, frodiga havsvikar.
Nå, visst har vi ett och annat vasstrå men så där himla frodig skulle jag inte säga att våran
vik är. Och inte är där speciellt lugnt heller, när vinden ligger på så känns det minsann!

Men få se. På besök var de i alla fall och eftersom arten blivit mer och mer 
sällsynt så är det ju ännu mer skoj att ha dem på visit i viken.

En and är inte alltid en and, fast jag trodde det så länge….;)


Ha en skön vecka alla!

NI VET DE DÄR SMÅ, SMÅ, FÅNIGT SMÅ TINGEN...

… i vardagen.

På facebook snurrar för tillfället ivrigt en utmaning om att fota sin vardag i fem
dagar. Många tycker att det är en återvändning tillbaka till det vad facebook
i tiderna var tänkt för. Andra river sig i håret åt bilder på morgonkaffet -
gärna i en Muminmugg…vi är ju från Muminland vi!

Jag tycker själv att det på sitt sätt är rätt skoj.
Det är ju det vi vardags-bloggare håller på med.
Delar med oss av vår helt vanliga vardag.

Tänk bara på framtidens forskare som förmodligen har en enorm
mängd information om vårt sätt att leva här och nu, både i text och bild, att plöja
igenom. 

Tänk nu, kanske någon forskare någon gång i slutet av 2000-talet
hittar mitt foto om hur vi i vår familj firar påsk.
Ofta, ofta har det varit invigning av stuglivet på samma gång.
Mina barn kommer att minnas hur de letat påskägg i 
mer eller mindre isande havsvind, i vårblek skärgårdsnatur.

Gömställen för äggen är begränsade men alla år lyckas jag påskharen
hitta några nya ställen….

Är havet öppet till påsk, vilket händer nu och då, är det obligatoriskt
invigande av kastspöet som står på programmet.
Oftast är fiskelyckan så där…sååå ivriga fiskare är ingen av oss att vi skulle
lita på att det blir färsk fisk endera dagen…

Men det är njutbart att bara testa in kastknycken. Den brukar bli 
bättre fram emot midsommar. Och då serveras det färsk abborre lite
nu och då. Jag säger bara färsk fisk och nypotatis. 
Också det ett fånigt litet vardagsting att bli lite lycklig över, liksom!

Och när vi nu är inne på de där små vardagliga tingen så går det inte att 
förbise vår "vädersten". Invid bryggan finns en ensam sten som 
med skarp tydlighet visar vattnets höjningar och sänkningar.
När det ser ut så här betyder det att det blir fint väder även följande dag.

Vi kollar in stenen utan att tänka desto mer på att vi läser naturens
egna väderleksrapport. 


Så här på våren blir det att "kolla in" att vikens alla invånare hittat hem från sina vintervisten.
Även de återkommer till "stugan i norr".

Strandskatan var på plats. Check.


Än så länge var hen/den ensam.
Däremot hade många andra vik-invånare återkommit med sina partners.
Endel hade inte helt kommit underfund med vem de nu sen riktigt skall bilda familj med, men
allt det där var på gångs med en härlig aktivitet!

Framtida historiker och forskare må undra men även om jag är rätt
med på kartan om vad som händer ute i världen, om kriser, både ekonomiska och
geopolitiska, så är det ändå de där små, små, fånigt små vardagstingen
som kryper över nyhetströskeln i den här bloggen!

Här kommer nu och för alltid att presenteras en alldeles vanlig
medelålders-kvinnas alldeles vanliga vardag.

I mer än fem dagar, hahhahaaa...

Sorry…det får ni leva med :D!


ETT STORT TACK TILL VÄDERGUDARNA...


…man kan ju inget annat än ödmjukt ta emot en påskledighet med sol och värme
och spegelblankt hav och god mat och ja hela paletten.
Mellan varven hann jag in till storstan på en 50-årsfest som
var precis så varmhjärtad och glad som mannen som firades själv är.
Skratten, och talen och musiken lämnade jag kvar i stan och styrde
tillbaka ut till stugans tysthet.

*

Det var mycket tranor i farten, men också sjöfågel - till och med några alldeles nya
bekantskaper i viken, och det var ju en härlig överraskning det!

Nu har jag åter landat i mitt soffhörn, helgens sol och havsvindar hettar på kinderna.
Säger bara igen - ett sådant väder! På sina ställen nästan 20 grader även
om det ute vid havet var helt okej med dubbla tröjor…

Till natten öppnade jag de dubbla fönstren ut mot havet och lät brisen
ta sig in. Dubbla täcken och man sover som en stock!

Bara det att jag har den dåliga ovanan att sova med ena armen utsträckt under 
huvudet då jag sover på sida. Vilket jag oftast gör.
Så även denna natt då temperaturen ändå kröp ner till nollstrecket.

I sömnen drog jag då armen in under täcket och….iiiiikkk!!! 
Den var så iskall att i min yrvakna förskräckelse så ville jag ta tag i armen och 
- slänga ut den!
Började sprutskratta när jag insåg att den där isiga saken liksom sitter fast i mig...

Innan jag somnade om djupt inkrypen bland mina täcken hörde
jag orrspel på håll, men var alldeles för sömnig (och frusen) för att stiga 
upp så okristligt tidigt…

Somnade om medan ejdrarna kuttrade på i viken, 
och även om jag kan förbanna vintern i detta norra hörn av världen,
så lika mycket älskar jag vårens skådespel i naturen.

Låter som världens mest uttjatade plattityder, men 
alla har vi vårt…inte sant!




INGEN PÅSKHARE I ÅR...



…istället en Påsk-ekorre som onekligen påminner om en koalabjörn.
Men det är nu som det är under påsken, allt är möjligt.
Tanter flyger till Blåkulla med en katt på kvasten, haren lägger ägg,
och Jesus uppstod från det döda, lite så där bara...

Med andra ord, mycket märkligt kan hända, varför då inte en påskekorre?

Skönaste påskhelg till er alla!

önskar,


LÄNGTAR SÅ HJÄRTAT SPRICKER...

…nu, eller alldeles om någon dag så får jag än en gång styra motorhuven mot
paradiset i mitt liv. 

En vinter har åter passerat och när jag bläddrar i bilder från i fjol kommer
en längtan över mig som får mitt hjärta att skrynkla ihop sig en aning.

Längtar så. 
Efter doften av hav och gammal vass, efter tystnaden och ljuset, efter 
öppenheten i landskapet (eller kanske havskapet…) 

Efter det enkla i allt.

Att man ändå kan sitta och nästan räkna timmarna efter något man
upplevt i större delen av sitt liv. Varje vår. Inget exotiskt alls, inget
spännande eller speciellt.

Och ändå så att hjärtat nästan spricker.
Av längtan.

Helt stolligt!

tycker,


HEMMA IGEN...

…efter en weekend i Oslo.
Fast det kändes som så mycket längre för alla fina minnen som 
som kommer att stanna länge, länge.

Familjen sammanstrålade på flygfältet och precis innan planet skulle gå, 
kunde det konstateras att ett stycke kostym liksom hade blivit glömd,
så en av tre herrar saknade festklädsel.
Med andra ord var programmet för fredagskvällen "fixad". Det blev kostymjakt
i Oslo city.  Men det ordnade upp sig, och medan herrarna jagade kostymer, kravatter och annat stuff
hann jag med en liten sväng på stan, jag med. Satte mig på en uteservering, och i den sena kvällssolen,
åt jag en fantastiskt god ravioli, lite gott rött till och bara njöt av att det var vår, buskarna
knoppades, och även om träden ännu vara kala, så kände man att något var på gångs.

Vid Akerelvas stränder var det lite smått parbildning på gångs. 
Det låg i luften. Det kände man. 
Gick en promenad längs älven innan jag tog mig till hotellrummet och
bara njöt av den spirande, skira våren.

Morgonen grydde med regntunga skyar, men det är inget att bekymra sig över.
Regn på bröllopsdagen lär betyda lycka. Säger de som vet.

Vigseln var i Akershus-slottskirke , och så vacker att redan vid de första tonerna
kunde jag konstatera att jag är försedd med alldeles för lite näsdukar, dvs inga.
Det var bara så vackert! Och jag blir tokrörd av sådant!
Ja, suck - sådan är jag!

I samband med vigseln, blev också brudparets lilla dotter döpt.
Den sötaste lilla tös, omringad av sina tre halvbröder, blivande 
faddrar och så de alldeles, alldeles nyvigda, 
lyckliga och härligt kära föräldrarna!

Åh, bara så underbart för en gammal romantiker som jag.

Bröllopsfesten hölls i Sand i Nord-Odal, och sällan har jag varit på en
bröllopsfest då det varit så mycket vackra och rörande tal! 
(Senare på kvällen fanns det inte så mycket till smink kvar, liksom…)

Brudens och brudgummens far höll verkligt fina tal, men det fanns tre tal som
smälte hjärtan hos precis alla! 
Det första var av brudens son, under tio år gammal, som säger att han har den
finaste mamman i världen, och att hon gjort ett bra val, för brudgummen är det bästa som
hänt dem.
Jag lovar! Inget öga var torrt! Inget!
Han var festens yngsta talare, men också festens äldsta talare, brudgummens
mormor (min svärmor för övrigt, för att få ordning på det här)
nyss fyllda 90, förorsakade en inte så liten snyftorgie i sitt tal till brudparet om
hur viktigt det är att se sig själv, och varandra, långt i framtiden, 
tillsammans på en bänk i trädgården,
åldrandes,
vetande om att man gjort sitt allt för varann och för sina barn.
Det är dit man skall sträva.

Eller som min bordsgranne, syster till brudens mor, sade;
Tänk att det skall vara festens äldste som är den som ser längst framåt i framtiden.

Och så brudens tal till brudgummen…så kärleksfullt, äkta och rörande!

Jag minns när han som igår stod brudgum ringde till mig och berättade om
att han träffat denna kvinna och sade att han kan tala i timmar och
åter i timmar med henne och alltid finns det nytt att tala om.
Jag svarade att så vitt jag vet, så är det kanske det absolut viktigaste tecken på
att en förälskelse har en chans att överleva och bli till kärlek.
Att det alltid finns något man vill tala om, tala med, tala för, just den personen.
Det är liksom koden. För kärlek. 

De här två har precis startat sin vandring tillsammans och jag
tror att de har valt rätt - för båda har de hjärtat på rätt ställe.
Och inte bara för varandra utan också för andra.

När jag själv stod brud, för 25 år sedan, var detta bröllops brudgum
brudnäbb på mitt bröllop. Då var han, ja..vad kan han har varit…7 år?

*

Nu har jag landat rörd och glad och lycklig och fån-varm-i-hjärtat i mitt soffhörn igen.
Och nej, jag har inga bilder från bröllopet. 
Jag velade länge och väl om jag skulle släpa kameran med mig eller inte. 
Men jag gjorde inte det, jag valde att resa riktigt light denna gång.
Jag visste att det skulle finnas många duktiga fotografer på plats, så jag kommer att få bilder.
Alla bilder behöver man inte ta själv…;)

*

Hunden är hemkommen från hundhotellet och har krupit ihop i en lycklig knut i 
andra ändan av soffan, den med.
Katten, som stannat hemma som "husvakt" ligger lika nöjd i en fåtölj invid brasan.
Den äldre sonen är lyckligt hemma hos sin käresta och lillungen har ramlat
in i sitt eget lilla rike i övervåningen. Skratt över skype hörs ner hit till soffhörnet.

Vardagen är tillbaka, allt är som vanligt - bara med ett guldkorn av minnen rikare.
Igen.

 Söndag kväll hos,

DET KNOPPAS...

…även om Karin Boye var av den åsikten att det gör ont när knoppar brister,
och dikten är galet vacker, så händer något helt annat i mig - och banne mig inte gör det 
ont inte…tvärtom!

Packar min kappsäck medan eftermiddagssolen försöker lysa in genom mina
otvättade fönster. I morgon sätter jag mig på ett plan och åker till Oslo
på bröllop. När jag själv gifte mig för tjugofem är sedan, då var brudgummen
en liten, glad kille på 6 år (ungefär) och vår brudnäbb. 
Och han var så söt så man kunde äta upp honom.
Nu skall han gifta sig.

Oj, oj, vad det sätter perspektiv på tid. 
En och annan vår har knoppats här emellan.

Jag känner tiden som ett kapital som ingen kan ta ifrån mig.
Ingen lågkonjunktur, ingen inflation i världen kan äta från det.

När jag packat (nästan) klart tar jag krattan i vacker hand och går ut en sväng i trädgården.

Från plommonträdet följer en sällskaplig rödhake med vad jag sysslar med.
Han (jag tror det är en han) har redan ett dryga par veckor flaxat omkring i mina
buskar. Efter att det blev kyligt igen, och flugorna försvann, har han varit en
ivrig gäst bland de kvarglömda talgbollarna. 
Han är modig - kanske till och med lite dumdristig - för kattens närvaro bekommer
inte honom nämnvärt. 
Men det är ju så det är i livet. De modiga, de kanske lite dumdristiga, får ta för sig 
först. Rödhaken har redan koll på sitt revir. Att katten vässer sina klor precis
intill verkar störa honom föga.
Är det mod eller är det dumhet? 
Återstår att se.
Våren har ju bara börjat.

(till saken hör, att förutom min egen katt så finns här fyra-fem andra katter
som håller min trädgård lite som sitt revir, de med….)

Jag skulle ju vilja att min katt bara skulle ta möss i mängder, vilket hon i och för sig gör.
Det är sällan hon lyckas med att ta en fågel, men det händer.
Jag vill så gärna tro att hon bara lyckas fånga fåglar som är försvagade av någon orsak…

Men jag vet ju inte.
Jag uppskattar alla fåglar, som vill bygga bo hos mig, och jag uppskattar att se katter få
gå fritt och leva ett för dem naturligt liv.
Det blir en liten kollision där.
Katter hör ju inte naturligt till vår natur.
Men…ändå.

Det blir knepigt, hur man än svänger på det!

Så jag matar min katt med godiskattmat, så hon åtminstone inte på grund av hunger
ger sig på fåglarna. Å andra sidan…hon tar inte möss heller för hungern, det vet jag
eftersom jag brukar hitta mössen snyggt uppradade framför min bil(!)dörr...
Det här ÄR knepigt!


Sätter mig en stund på den solvarma mossan på det som någon gång varit gräsmatta,
numera moss-matta bakom bastuknuten.
Där har scilla och någon enstaka snödroppe erövrat åt sig ett alldeles eget revir, de med.

Om någon dag, eller vecka, kommer hela området att vara täckt av blå scillor.
Här kan man inte kratta - det förstår ju vem som helst!

Går in tillbaka. Bjuder katten på gourmetkattmat och packar det sista.

I morgon är jobb och köra hund till hundhotell och hämta barn och stämma träff och 
sedan är det Oslo som väntar.
Och bröllop. Och dop. Och fest. Och vår. 

Och jag tycker så om tiden när knoppar brister!

av,

DET ÄR MED VÄNSKAP...


…som med så mycket annat, lite patina på ytan och det blir bara vackrare!

Igår morse steg jag upp och genomförde de alldeles vanliga morgonsysslorna i
alldeles vanlig ordning och i alldeles vanlig takt.
Hade småplanerat in en långpromenad i skogen, i det nästan kriminellt fina vårvädret.
Visserligen var vinden lite kall, men ändå.

Någonstans när jag är inne på den andra koppen kaffe och en halvläst morgontidning, 
ringer telefonen.
Och en väninna, som vi haft så himla mycket skoj tillsammans med då någon gång i 
tidernas begynnelse, är i andra ändan.

- Hej, vad gör du? Tänkte om jag skulle sätta mig i bilen och komma åkande ditåt? 
Var bor du förresten? Jasså, i Ingå!
Det tar några timmar, men om jag startar nu borde jag vara framme fram emot tolv!

Nu kan det här ju låta som om vilket samtal mellan vänner som helst, 
och det är det i och för sig. Det är bara det att vi inte setts på 15 år!
Femton år! 

Visst har vi snarvlats vid i telefon nu och då, men inte ens det speciellt ofta. 
F e m t o n  å r - jag kan knappt tro det - att tiden går så rasande fort.

Och så är hon plötsligt där i andra ändan av samtalet, 
en alldeles vanlig lördag morgon och
redo att sätta sig i bilen och komma susande.

Man blir ju så glad av sådant att man nästan slår knut på sig!
För det är ju så som det är med de där guldkornen till vänner.
Tiden som går biter inte på sann vänskap.

Och så kom hon, lika underbart sprallig och glad och underbar som alltid.
Vi satte oss i solen, flyttade korgstolarna efter solens gång, och pratade, skrattade,
asgarvade så tårarna rann och det var bara helt magiskt.
Timmarna, alla sju, gick som sekunder. 
Pratet bara inte sinade, inte skrattet heller!
Hur det ändå är möjligt att avstånd, både i tid och rum, inte har en chans att 
sudda ut en riktigt djup vänskap.

Jag blir så in i själen lycklig av det!
Visst har vi båda fått ett skimmer av vacker patina på oss sedan de där underbart yra
åren i början av 80-talet, då vi träffades.
Men inombords är vi precis lika som då - och jo, jag har sagt det tidigare, men 
det finns inget som slår en sådan vänskap. 
Inget!


Någon gång skall jag samla alla dessa underbara människor som 
på ett eller annat sätt kommit att betyda så mycket för mig 
och bjuda dem på en sjudundrande fest.
Because they're worth it!!!

Jap, det skall jag göra!


ETT NYTT TRÄDGÅRDSÅR...



…och en sväng i trädgården på jakt efter de där småsmå efterlängtade tecken på liv.
Någon liten krokus här, kärleksörtens knoppar. Klematisen ser inte så himla levande ut, men
det brukar den inte göra ännu den här tiden.

Den kvarglömda urnan med taklök talar sitt karga språk, allt övervintrar inte.
Kanske en liten rostig urna ändå var för kargt för den tuffaste av alla?

Solen har gått i moln och innan jag ger mig ut på promenad med hunden kryper jag upp
i mitt älskade soffhörn med en kopp kaffe och bläddrar i några trädgårdstidningar.

Har nog viktigare saker som jag borde ta itu med, men lite verklighetsflykt nu och då
skadar väl ändå inte, eller hur?

Var skall jag placera mina nya pallkragar? 
Skall jag ha utemöblerna på samma plats i år som
i fjol? Visst var det en bra plats, med vandrande skugga från pilträdet?
Vad skall jag satsa på i blomlådan vid "lilla parkbänken". Pelargonerna borde
få ny mylla! Skall jag ta itu med det idag? 
Eller skall jag istället såga de där brustna grenarna från
aroniabusken? Jag ser grenarna från min plats i 
soffhörnet, de hänger där lite ledsna.

Jo, jag skall nog ta itu med det just nu! Annars är risken stor att jag fastnar
här i världens bästa soffhörn…

…men var lade jag grensaxen nu då…?

Sen drar jag iväg på promenad innan jag packar skolväskan min inför
kvällens kurs. 

Inga stora nyheter, eller tankar, bara skön avslappnad vardagstillvaro, 
lite sådant idag, från soffhörnet hos