nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

UTFLYTTSKLARA




 Sent i går kväll, när solen höll på att gå ner, gick jag för att bevattna odlingslådorna. 
Inte så stor idé att vattna på dagen när det är trettio grader varmt, det bara avdunstar. 
Fast kanske det avdunstar lika mycket på kvällen då det knappt är svalare då. 
Nå, hur som helst så när jag kom tillbaka från mitt vattningsuppdrag så satt en liten
svartvitflugsnappar-unge på stigen och blinkade i kvällssolen. 
Hade märkt redan ett par dagar att flugsnapparföräldrarna alltmer sällan kom till
holken för att mata ungarna. 
Bra sätt att lura ut dem. 
Hunger. 

Vi har två holkar alldeles intill stugknuten och det verkar som om snapparna turas
om, endera året i den ena holken, och nästa år i den andra. Holkarna ligger 
för nära för att de skulle samtidigt vara bosatta. 

Jag antar att det var den sista ungen i kullen som hoppade ut i går kväll. 
Var borta på dagen, så de övriga hade säkert lämnat boet tidigare under dagen. 
Idag är det tyst i holken, också det alltid lite vemodigt. 

I övrigt verkar sjöfåglarna inte lyckats speciellt bra med häckningen, 
inte häromkring i alla fall. 
Har ganska många svanpar så svårt att veta vem som är vem, men har sett
endast ett par med ungar, men flere helt utan. 
Skrakarna som brukar ha mängder av ungar har i år få eller inga. 
Vi vet att vi har mård på området, så med största sannolikhet är det den,
och havsörnen, som är den skyldiga. 
Eller skyldig och skyldig. Alla behöver ju mat, så det är nu hur man tar det. 

Inte helt övertygad att den lilla snapparungen heller kommer att klara sig,
den verkade inte riktigt förstått det där hur vingarna fungerar och så satt den på marken. 
De ungar jag tidigare sett flyga ur boet lyckades ofta ta sig till en gren. 
Gjorde så med den här att jag lyfte upp den på en tallkvist, men när jag svängde om 
mig hade den hoppat ner igen. Gick bort för att inte störa och efter ett tag kom 
pappa-snappare och matade ungen. Sedan blev det så mycket skymning att jag inte längre 
kunde urskilja ungen bland lingonriset, och i morse var ungen borta. 
Klarade den sig eller inte får vi aldrig veta. 

Det är så med naturen. Vi kan inte styra över den. 

INTE SÅ MÅNGA KNOP


 Med midsommaren kom hettan. 

Och jag är hemskt tudelad till den. Visst är det skönt med sommarvärme, 
och jag vill verkligen inte klaga, men jag är inte längre så bra på
det här med hetta. Kanske jag aldrig ens varit det. 
Här ute i skärgården finns det ändå lite lättnad, då det blåser. 
Men vinden saknas också nu. Så ja, det är hett...

Har en liten tilläggsbyggnad som borde målas, en del sten som (fortfarande) 
borde bäras på plats, lite stengångar till som borde färdigställas. 
Med andra ord inte en sysselsättning som lockar en i denna hetta. 

Vill helst bara dåsa och läsa. 
Så tillvaron går inte i så många knop. 
Men så får det ju gärna vara när semestern står för dörren. 

Snubblade över en sådan där "svara-på-frågor-blogg-grej" som 
var rätt så vanliga när Bloggolandien var en ny värld. 
Jag tycker de var lite charmiga, så här kommer mina svar på tolv
sommarfrågor. Ta gärna och kopiera en dag då man vill göra ett inlägg, 
men värmen sätter stopp för all hjärnverksamhet. Alla med blogg vet den
känslan. Skrivlust, men skrivblockad. 

Så här kommer de tolv: 

1. Bästa badstället?

Nu är jag ju extremt bortskämd med egen strand på stugan och egen 
strand också vid husbolaget dit vi flyttade för ett år sedan så kan inte
direkt säga att jag söker mig till andra stränder just nu. Men det finns ett par 
platser i huvudstadsregionen som jag från tidigare år gillat och det är 
Kaitalampi i Esbo. Det är något med hela platsen som tilltalar. Så gillar jag också
Mustalampi, Valklampi och Haukkalampi som finns där rätt nära. 
Det är något alldeles speciellt, närapå trolskt, att simma i vatten som är nästan 
svartbrunt av vatten från kärren. Och att simma bland näckrosor! 
Alla borde någongång simma i en skogstjärn. Det är magiskt!
I Vanda där jag bodde innan var nog Kuusijärvi (Hanaböle träsk) en favorit. Synd bara att 
där är jättesvårt att hitta parkeringsplats i och med att man för ett par
år sedan öppnade upp en ny vandringsled till Sibbo storskogs nationalpark från samma
plats som simstranden, vilket ledde till att inte bara simmare längre parkerade där utan
också alla som ville vandra i nationalparken. Liten miss, men den skall väl 
åtgärdas så småningom. 
Ovannämnda stränder är sådana som också har en fin natur och jag 
tar gärna en tur till dem även off-season. 
Som ett barndomsminne måste jag nämna simstränderna längs Vanda å. 
Lite annorlunda att få känna "suget" av ån när man tar sig en simtur. 
Och här i sommarkommunen Bromarf - måste ju bara nämna Padva stranden. 

2. Bästa utflyktsmålet?

Är själv en sådan där "tema-person". Jag behöver liksom ett tema, helt för mig själv,
då jag drar iväg på utfärd. Kan vara nationalparker, vandringleder, parker.
En av de större tema-utfärderna var då jag försökte hitta så många platser som möjligt
där man fortfarande kan hitta kopplingar till kungsvägen mellan Åbo och Viborg. 
Det projektet blev till min andra blogg:  Min kungsväg. (klick så kommer du dit)
Saknar att jag inte just nu har ett motsvarande projekt. Har tänkt på ett sådant som 
Finlands alla kuststäder? Från Torneå till Fredrikshamn. 
Men det bästa utflyktsmålet är väl att bara ge sig iväg och upptäcka? 
Lite får man tänka till med dessa stigande bensinpriserna.

3. Bästa picnic-korgen? 

Picnicar i traditionell mening rätt sällan. Delvis säkert för att jag har de där stränderna
sådär inom lagom räckhåll. I alla fall när barnen var små, så kopplade jag ihop picnic
med dagar på stranden. Numera är jag också hundlös men de senaste och mysigaste picnic-minnen 
är nog utfärderna med Aida. Valde ofta utfärdsmat som vi kunde dela. Knackkorvar tex. 
En korv åt hunden och en åt mig, typ. Oftast gjorde jag så att jag backade bilen till någon fin plats 
och så satt vi med bakluckan öppen på bilen och "delade" matsäck. 
Ett picnic-korg-minne som jag minns så här spontant är då jag var med lillungen på en dagsutfärd och
vi hade packat med lite väl mycket i matväg, så det blev både bulle och kaffe över. 
På hemvägen råkade vi i en bilkö som bara stod stilla pga en svår trafikolycka längre fram. 
Så vi var rätt nöjda när vi plockade fram smörgås och bulle, kaffe och kakao 
och hade picnic i bilen. Bilarna i filen bredvid som sakta sniglade sig framåt hade roligt
åt vår dukning ovanpå instrumentbrädan. Aldrig fått så många tummen upp för en picnic. 

4. Bästa utomhus-läsningsplatsen? 

Har nästan identiska korgstolar både hemma på balkongen och här på
stugans glasveranda. Båda är i skugga största delen av dagen vilket passar 
mig dessa heta dagar, men också för att jag numera läser det mesta i bokväg på en padda. 
Och den sortens "paddor" gillar inte heller sol. Vill jag av någon orsak sätta
mig i solen så tar jag en ljudbok i öronen. Eller ett korsord. 

5. Bästa musiken en sommarkväll? 

Här är jag bara extremt dålig. Lyssnar sällan på musik ute, sommar eller inte. 
I skrivande stund, 23.18 på kvällen så består min ljudvärld av måsarna som skränar
på skäret ett stycke ut i viken. Och mitt knappande på tangenterna. Saknar sällan musik. 

6. Bästa på grillen? 

Nu blir det inte någon höjdare precis! 
Gav precis igår bort vår gasgrill. Har inte använt den på ett år. 
Inte heller vår kolgrill - och inte den elektriska vi har på balkongen i stan. 
Så ja....jag tar nästa fråga...heh! 
Men OM jag skulle grilla så är det nog gott med grillade grönsaker,
ibland en grillkorv (men gärna då på någon marknad eller sommarteater) och 
så kan jag vid vissa tillfällen nog smaka på gott grillat kött, men det 
händer inte speciellt ofta. 
(Jag hade ju lämnat bort köttet helt i många år, men är numera flexitarian
och kan ibland unna mig en lyxig bit kött. Men det skall vara lyx - inte
vardagsvara.) 

7. Bästa sommarmotionen

Skulle gärna nämna en hel del här, men eftersom min rygg fortsätter trilskas så
kan jag nästan känna för att ställa en motfråga: 
Vilken sommarmotion? 
Men just nu skulle det nog vara trädgårdsarbete, skogspromenader och 
simning (bara vattnet blir varmt nog). Men det beror på dagskonditionen. 
Så är läget just nu. Surt! 

8. Bästa sommarfågeln?

Det här blir svårt...finns ett antal. 
Jag gillar ju alla fåglar! 
Men just nu är nog svartvita flugsnapparen en favorit för dagen. De häckar
alltid i våra holkar här runt stugan och skall i dagarna precis 
få ut sina ungar ur boet. Man ser det på hur föräldrarna beter sig runt holken. 
Älskar sången av koltrast och näktergal, men mina största favoriter är 
våra övervintrande mesar och sparvar. 
Tofsmesen och gråsparven gillar jag alldeles speciellt. 

9. Bästa sommarfrukten/-grönsaken/-bären

När det är riktigt hett så gillar jag att käka både melon och persika. 
Men skulle vara fel att inte nämna nypotatis. Är inte speciellt förtjust i potatis
så där överlag, men nypotatis är ju rent guld! 
Och så de där egna tomaterna...Vissa år har det inte blivit fler än en handfull,
men åååh och aaahhh! 
Tycker nog om bär också, men har ingen speciell favorit. 

10. Bästa glassen? 

Eh...är inte speciellt förtjust i glass, men om jag måste så tar jag en softice. 
Och så har jag hittat en vegansk pistaschglass som är god. 
Inte så söt. Nämnde jag att sött inte är min grej? 

11.Bästa sommarplagget? 

Uff....känner att jag kanske borde uppdatera min garderob efter corona-åren. 
Känner att jag blivit något "snäv" i min "stil", om jag nu ens någonsin haft en egen 
stil, alltså. En del av mig är ju fladdrig linneklänning, en del tights och tunika (gärna i simpelt svart)
och så en del som trivs i fritidskläder. Märklig mix. Men när man nu är allt detta???
Men oberoende så löst och ledigt! 

12. Bästa sommarläsning? 

Ja, men...deckare? Vem läser liksom inte deckare på sommaren?
Kan i och för sig svara själv på det - resten av min familj. 
Men jag är nog en obotlig vän av bra deckare. 
Just NU skall jag stänga ner och krypa ner i sängen som finns här på 
glasverandan och ta en Malin Person-Giolito- deckare som sällskap. 

MIDSOMMARTRADITIONER

 


Ibland kan jag känna mig lite ambivalent till det här med traditioner. 
Upplever kanske att jag gillar traditioner nog, men är inte främmande för att 
bryta dem heller. Ju äldre jag blir, desto lättare har jag att skippa dem. 
Som yngre var jag nog mer traditionsbunden, kanske för att man ändå 
vill skapa traditioner för sina barn. Traditioner som man tagit med sig från sin
egen barndom, men också skapa nya. 
Råkade lyssna på ett radioprogram någon av de där sista arbetsdagarna innan semestern
och där diskuterades midsommarmat-traditioner. Det var mycket det här
måste vi ha på midsommarbordet alla år - annars "blir det inte midsommar". 

Kanske man med åren blir med flexibel i sitt tänkande och kan leva
(gott) med att allt inte alltid är på samma sätt, och att det också är ganska skönt. 
Minns första gången jag överlät stugan till ungarnas förfogande över midsommar
och stannade själv i stan. Och det efter att årtionden alltid firat midsommar i skärgården. 
Det var ganska skönt, vi åt en sjudundrande middag på en restaurang i Helsingfors och 
vandrade sedan bara omkring i stan medan midsommarnatten smög sig på. 
Eller den gången gubben blev magsjuk och vi skippade allt vad midsommarmat hette. 
Joggade runt en sjö i närheten där vi bodde på kvällen och gjorde mitt bästa att väja för
att midsommarfestande gäng med sina terräng-grillar. 




I år blev det en väldans småskalig midsommar, inte för att vi brukar ha jättefester 
annars heller för den delen. Men efter brorsans bortgång kändes det bara skönt att
få komma till stugan och inleda semestern utan någon som helst midsommarhets. 

I sista minuten hakade äldre sonen med, hans flickvän är hemma i Sydkorea och först tänkte
grabben min ha en stadsmidsommar med vänner, men ändrade sig och kom med oss. Att det
utlovats riktigt heta temperaturer kan ha en bidragande orsak till att skärgård lockar mer
än en stekhet stadsvåning? Det passar sig mer än väl, grabben är en hejdundrande kock nämligen. 

Själv hade jag tänkt göra midsommaren enkel och bestämt en färdig midsommarkasse från ett 
företag som erbjuder sådana. Har använt mig av densamma tidigare också och aldrig blivit
besviken. Grabben som gillar det asiatiska (både då det gäller mat - och kvinnor) rörde
ihop en middag på torsdagkväll med asiatisk touch och så blev det 
matkasse-meny på midsommarafton. 

Mycket gott båda två. Och ibland är det så skönt med mat som andra lagar, 
men också skönt med en meny som andra funderat ut - även om man sedan själv
tillreder den. Och jag måste säga det att matkasse-menyn var synnerligen lyckad. 
Lämpligt med traditionella smaker, men också med en slags ny smak-kombo. 
Förträffliga råvaror. 

(Ingen reklam, men matkasseföretaget heter Anton&Anton, rekommenderas). 

Det är härligt att få umgås med den där förstfödde lite längre stunder. 
Han är familjens stora filosof och diskussionerna ringlar sig från
det politiska dagsläget i världen, till miljöfrågor, till religion och livsåskådning, 
till...you name it! 

I skrivande stund har han smitit över till den sk gamla stugan på andra sidan udden
där lillungen med sina kompisar huserar midsommar. Gubben stack iväg för att 
identifiera en holkbyggare hos sin barndomskompis som råkar ha stuga här rätt nära. 
Eftersom båda är rätt så pratglada av sig, lär det dröja innan de dyker upp igen. 
Sitter på stugverandan och känner hur det blir varmare för varje timme. Brisen
från havet svalkar skönt. Skulle ha hur mycket fysiskt arbete att fixa till här på 
stugan, men en trilskande rygg ger en helt legitim orsak att inte göra någonting alls. 






TANKAR OM ATT SÖRJA


 Det finns inte ett rätt sätt att sörja. Det vet man ju. 
Och man sörjer varje sorg lite olika. Och varje människa - eller djur - på olika sätt. 

Allt levande kommer att dö, så är det bara. Och varenda en av oss kommer att sörja, 
vara i den situationen då ordet saknad får en helt ny dimension och man står inför ett sorgearbete
som man bara måste ta sig igenom. Och för varje genomlevd sorg blir man 
visare på hur man själv bäst tar sig igenom sorgen och saknaden. 

Däremot har jag ofta överraskats över hur starkt, nästan lite negativt, jag har reagerat på hur 
människor ibland kommenterar eller kondolerar. Jag tror ju att alla menar väl. 

Och förstår att det är svårt att hitta något vettigt att säga. Jag är ju själv likadan! 
Ställs jag inför en situation där någon är sönder av sorg har jag svårt att hitta de ord
som skulle lyckas forma sig till en vettig mening med något värde alls. 
Ord stora och kloka nog att verkligen betyda något och 
på riktigt ge en lindring och lättnad i det den sörjande går igenom. 
Så jag har slutat med plattityder, för de har inget äkta i sig. 

En kram räcker. Mer än väl. Är man mitt i en sorg är det 
faktiskt också jätte skönt att bara tala om alldeles vanliga vardagliga saker. 
Inte prata bort sorgen, men också för en stund ge ett andrum åt annat i sorgen. 
Eller ge utrymme för den sörjande att berätta. För där finns alltid en berättelse.
Den avlidnes och den sörjandes gemensamma. Bara att det nu finns bara en
som kan berätta. Den andra rösten har tystnat. 
Tystna inte ner berättarens röst i rädslan att framkalla tårar. 
För tårar läker då de får flöda fritt. 

*

Minns då min mamma dog och någon sade något i stil med
att "det var ju hennes tur nu" eller "hon fick ju leva ett långt liv i alla fall". 

Och det var ju så. Hon stod först i kön att tassa vidare med "ålderns rätt" och 
hon hade fått leva ett långt liv men det kändes som om hennes död på något sätt
förminskades med dessa kommentarer - fast det inte var personens mening. Det vet jag. 
Det var menat att logiskt förklara hennes bortgång, och på det sättet minska min sorg. 
Vilket det ju ändå aldrig gör. 

Sorg skall aldrig förminskas. 

Nu, då min bror gått bort, har jag redan sörjt så många andra att jag visste
hur jag skulle komma att reagera, och hur jag ville möta sorgen. 
På det sättet är man mer redo. Det ger en trygghet.
Att möta en sorg efter att någon dör är lite som att föda barn. Fast tvärtom, förstås. 
Men båda gör ont och är en känslomässig bergochdalbana. 
Första gången har man ingen aning om vad som kommer att hända inom en. 
Vilken smärta och vilka känslor som kommer att finnas i ens kropp och själ. 

Men för varje gång blir man mindre rädd, mer förberedd och har en ökad kunskap om
vad man kommer att möta och hur man (förmodligen) reagerar. 

Under mitt liv har jag både sörjt personer som dött en plötslig död och de som
sakta tynat bort i en sjukdom. Sorgen är nog lika stark och likadan men i den långsamma 
döden ges möjligheten till samtal och en slags förberedelse.
Det förminskar inte sorgen, men det tar bort chocken. 

Som sörjande är man inte fullt så handlingsförlamad när man vet vad som är på kommande. 

Vilket leder till att jag funderat en hel del på det här med eutanasi. 
Men det tar vi i ett annat inlägg. 

HAN FATTAS MIG


 Det är många år sedan nu som jag här på bloggen skrev att min bror insjuknat
i en obotlig sjukdom. Det var bara några år efter att vi förlorat vår mamma och 
det kändes på sitt sätt helt absurt att också min bror skulle tas ifrån mig. 

Det visade sig ändå att sjukdomen hans lade sig i ett läge där den framskred långsammare
än alla prognoser hade förutsett. För varje år blev hans möjligheter att klara sig själv 
trots det mindre, men det gick ändå så mycket längre tid än vi någonsin tänkt! 

Fysiken hans blev stadigt sämre, men det gick. Han flyttade in i en lägenhet med matbutik och
apotek i samma hus. Med rullator kunde han ta sig till dem och behövde min hjälp främst
till utfärder, till läkarbesök och då det behövdes införskaffas något större. 
Ända tills den där stormnatten i september 2020. 

Jag hade fyllt på hans kylskåp, ringt honom och kollat att allt väl, 
för jag skulle vara på stugan några dagar. Det hade utlovats rejäl storm som jag älskar. 
Oväder är som att lite rensa själen. 
Till all tur hade jag glömt något från butiken så han gick dit för att hämta det och det var i 
butiken han säckade ihop. Hade det skett hemma hade han aldrig fått hjälp i tid. 
Jag hade nog inte ringt honom förrän dagen därpå...
Och då hade han ännu inget larm att kalla hjälp med. 

Det blev ett antal veckor på sjukhus för hans del, och väl hemkommen var det bara
att inse att det någorlunda självständiga levernet var historia. 
Efter det blev han rätt bunden till hemmet, och det som inte hans sjukdom
begränsade honom till så gjorde alla corona-restriktioner det. 
Under nästan två år kan de gånger han kunnat vara utanför hemmets väggar räknas
på ena handen. Var och varannan dag åkte jag hem till honom och skaffade hem mat och 
mediciner och höll honom sällskap en stund. För på grund av hans sjukdom så kunde
han inte ta emot besök av vänner och bekanta så ofta. Under perioder inte alls. 
En corona-smitta hade betytt slutet för honom. 

Sjukdomen, eller sjukdomarna, tärde alltmer på hans fysik, men aldrig på humöret. 
Undrar hur han ens kunde hålla kvar sin positivitet när livsutrymmet bara blev än mer begränsat. 
Han klagade aldrig på något. Och det låter klyschigt - jag vet - men det gjorde han faktiskt inte. 
Har själv inte ens tillstymmelsen av den förmågan. Kan ganska enkelt få till
en liten klagovisa över en sticka i fingret. Typ. 

Sakta började han tyna bort, fysiskt. Han magrade så som jag aldrig förstod att en människa kan 
magra. Bara skinn och ben är inte bara ett uttryck. Man kan faktiskt bli bara skinn och ben. På riktigt. 
Försökte med att köpa och fixa mat som han tyckte om. Men det hjälpte inte. 
Bort-tyningen hade börjat. Sjukdomen hade fått ett övergrepp. 

När musklerna försvinner försvinner också styrkan och till slut var det ett faktum
att han inte längre klarade sig hemma, inte ens med min och  min familjs, hemvårdens 
och hemsjukhusets hjälp. Så för någon vecka sedan blev han intagen på sjukhus. 

I morse väcktes jag av samtal från sjukhuset att min älskade bror somnat in. 
Idag har jag gråtit alla tårar som jag kanske hållit tillbaka under åren
då jag sett honom sakta försvagas för att bara bli en skör skugga av vad han varit. 
Tårar jag hållit tillbaka för att verka stark inför min svaga bror. 
Tårar är sköna - och förmodligen livsviktiga - att släppa loss. 
När tid är. 

Fick med mig från sjukhuset idag då jag var efter min brors grejer ett 
litet häfte om sorg. Där skrivs väldigt vackert om tårar: 

"...inget glimmar så vackert som rena tårar"

Har meddelat hans vänner om det skedda och varje svar, varje samtal, 
varje hälsning om deltagande i sorgen öppnas tårkanalerna. 
Och det är som det skall vara. Tårar renar och helar. 

Men varje liten tanke på hur jag kommer att sakna honom bildar åter nya tårar. 

Men det är som livet är. 
En dans på rosor kanhända, men rosen har, som vi vet, även taggar. 

Kommer så att sakna hans alltid lika glada
- Nå men go´ morron på dig!
när jag ringde honom för att kolla att natten gått väl. 

I morgon behöver jag inte ringa. 
Kan bara hoppas att han har det bra - var än han är. 


TAPAS PÅ TORSDAG



Av olika orsaker har min lust till matlagning legat lågt ett bra tag redan. 
Bör nämnas att jag är galet nöjd att vara tvåsam igen efter några årtionden 
där emellan med barnrumba och hela den där familjebiten. 
Men...det är mer skoj att kocka för en lite större publik än gubben å mig. 
Dessutom är gubben hur nöjd som helst med att sno ihop något enkelt 
av det som det nu råkar finnas i kylskåpet. Ibland blir det bra, ibland lite märkligt. 

Men själv har jag tappat lusten till matlagning. 
Och jag vet inte än om jag saknar det, eller om det bara är skönt! 

Kanske den annalkande semestern återställer lusten till matlagning.
Återstår att se! 


 

Men ikväll, denna helt vanliga torsdagskväll, var gubben bjuden på en 
tapaskväll med de i vårt husbolag som talar, eller studerar spanska. 
Eftersom min spanska vokabulär är något mager så avtackade jag för inbjudan, 
som nu bara kom till mig av pur artighet - det inser till och med jag. Heh! 

Släpade mig till butiken och insåg hur jag även denna dag kunde smita 
från att kocka i köket. Inspirerad av gubbens spanska tapaskväll köpte jag mig en 
tapas-tallrik for one. Dukade upp på balkongen, kvällssolen värmde skönt. 
Måsarna skränade över sjön, och svalorna detsamma över himlen. 

Klämde i mig lite oliver och soltorkade tomater. 
Doppade bröd i en galet god vitlöksdipp, och kände att nu är det minsann lite sommarkänsla.
Och jag har sluppit köksturen - idag igen. 

Halv"fabrikat" är inte alltid fel.



 

TROTJÄNARE


 Samtidigt som jag nu håller på att bygga upp en småskalig skogs-/skärgårdsträdgård runt
sommarstugan så är det också en försöksträdgård. 
Här testas växter som skall klara av hårda vindar, bistra vårvintrar, gassande sol, karg växtplats
på alla sätt och vis. Samtidigt skall växterna liksom passa in i den omkringvarande naturen. 
Att det sedan finns ytterligare utmaningar som hjortar och harar är bara...bonus? 

Till hösten (senast) kommer jag att publicera min växtlista så man kan kolla och 
följa upp vilka växter jag upplever klarar detta något utmanande läge. 

Men kan förstås börja med de som jag redan haft här i många år. 

Eftersom det är mycket berg här och jordmånen på sina ställen är obefintlig så har jag 
valt att helt enkelt ha växtlådor där jag vill ha växter, men där det bara är berg.

Vid pergolan som finns vid den terrass som vi har på sydsidan mot skogen har redan
i snart tio år vuxit både klätterväxter och buskar. 

Storleken på växtlådan är cirka tre pallkragar efter varandra och tre pallkragar hög. 
Efter så här många år har pallkragarna börjat smått tröttna och har i år byggt in dem med
bättre och starkare virke. De gamla lådorna fick bli där innanför - hade blivit besvärligt att 
söndra dem och med tanke på alla klätterväxter som växer där hade det varit enda 
alternativet. Annars hade man ju bara kunnat lyfta bort dem. 

Min ursprungliga tanke var ju att testa om det alls gick att övervintra växter i dessa lådor,
och det har ju lyckats hur bra som helst. 

I de här lådorna växer vildvin och alpklematis som får klättra längs pergolan och
som "marktäckare" i lådorna har jag stefanandra ( Stephanandra incisa) som är 
en buske som tål att växa på ställen med karg jord och är torktålig vilket är ett måste om 
man skall växa i en låda i söderläge. Dessutom är den galet fin på hösten med sin
gyllene höstfärg. Blomningen märker man knappt, så anspråkslös är den men 
växtsättet med sina gracila grenar som är smått hängande är vackert hela växtsäsongen. 

Och så ratar hjortarna den. Inte en tugga har åkt i deras glupska käftar. Bara det! 

Så har jag rådhusvildvin här. På ett annat ställe har jag klättervildvin, men där
vildvinet inte behöver suga sig fast med sugkoppar så föredrar jag rådhusvildvin 
för den mer mustigt röda höstfärgen. Klättervildvinet är mer tomterött. 

Eftersom vildvinet är lite sent i starten på våren så har jag också planterat här 
en rosablommande alpklematis för att ge den där tidiga grönskan och lite blomning. 

Min tanke har varit att hålla blomningen - oberoende är det buskar, klätterväxter lökväxter eller
perenner - mer sparsmakad med tanke på att smälta in i den karga omgivningen. 
Också blomfärgen har jag lite tänkt på och håller mig till samma färgskala som 
den omgivande ljungen, blåbärsblomningen och linnean har. 
Och det vita från den viltväxande skogsstjärnan, från rönnarna, tuvullen och getporsen.  
Och det subtila från ekorrbären och alla gräsen. 

Från enarna har jag tagit det blågröna och har också tänkt på att välja växter som 
tål den mer surare jord som alltid finns i en skog. Har valt vissa arter som inte är
direkt surjordsväxter, men vill där också lite utmana och se vilka klarar av det 
utan att varje år behöva "tok-kalka". Något år är okej, men inte hela tiden. 
Trädgården skall vara lättskött och inte kräva så mycket underhåll när den väl är etablerad. 

Här är det ofta mer att välja bort då man står där i handelsträdgården. 
Vem blir liksom inte charmad av en gräddbakelsepion? 
Den är ju galet vacker...men nej. 
I en annan trädgård, men inte här. 

Bara i vår har jag fnissat åt mina något "bleka" växtinköp som knappt sett ut
till något alls i jämförelse med andras kärror  fyllda med gula, röda, granna 
färgexplosioner av främst sommarblommor. 
Och jag förstår att många vill ha det så, det är mer jag som väljer annorlunda. 
Men roligt var det nog att se tjejen i kassan nästan kasta sig ut genom 
betal-luckan när hon såg vad jag hade köpt och utropade: 
- Det där kommer att bli så sjukt snyggt! Vilsamt med lite mindre av allt, 
och gav mig tummen upp med ett brett flin. 

Kanske är det så att när man jobbar, eller som jag jobbat, inom branschen så
blir man liksom mätt på allt det där extra allt och börjar se det vackra i det 
mer dämpade och tystlåtna. Sådant som känns hemma i en trädgård granne
med skog och hav. Som inte tar över utan sjunger samma visa. 

*

Främst som en minnepinne för vad jag har där i min trädgård 
kommer jag i sommar att ladda upp en hel del blombilder på mitt
vanligtvis ganska sömniga instagram


Ps. 
Om de där lådorna med buskar och klätterväxter. 
Jag har aldrig bytt ut jorden där under alla dessa år, men 
jag fyller på med ny jord och hästgödsel (i påse) varje vår. 
Dessutom gödslar jag den här lådan med guldvatten i juni. 
I juli är det ettåringarnas tur att få guldvatten. 
Men mer om det i ett annat inlägg. 









SOMMARKVÄLL


 Ett par veckor sedan jag varit på stugan och där jag lämnade en sent uppvaknad skogsträdgård så
hade nu det mesta i rabatterna tagit fart, och nästan gjort en riktig växtspurt. 
Trevligt! 

En nyanlagd trädgård ser alltid lite nakupelle ut den första sommaren innan växterna hunnit etablera sig
och börja växa in i varandra. Jag har varit generös med mängden plantor, 
men slösaktig behöver man ändå inte vara. Vissa nävor, 
och timjansorter vet jag sprider så snabbt på sig att det är ingen idé att
plantera lika tätt som jag gör med arter som tar lite längre tid på sig att breda ut sig. 

Hittills har hjortarna lämnat trädgården ifred. Jag har dock flitigt använt medlet Trico Garden på
varenda en nyplanterad planta. Antingen funkar medlet, eller så har hjortarna bara inte
haft vägarna förbi så här på sommaren? 
Nämnas bör att trädgården ändå ligger i det hjort-tätaste området i Finland. 

Går en sväng runt rabatterna och inser att jag behöver ta en första runda med
den eviga kampen mot ogräs. De kommer ohjälpligt, och just dessa första åren 
i en trädgård är det så viktigt att hålla dem borta så gott det går. 
När sedan rabatterna vuxit igen är det svårare för fröogräsen att gro,
och förhoppningsvis har man inte fått en invasion av rotogräs...

Det här är ändå en så liten plätt på jorden, så det skall mycket till att
jag inte skulle lyckas vinna den matchen. 

I holken intill stugknuten har flugsnapparparets ägg säkert kläckts. 
Hörs inte ljud än, men både mor och far flyger in och ut i holken. 
Inte med den frenesi som de kommer att göra det om ett tag när ungarna
växt till sig och är så där tonårshungriga. 

Men tillbaka till trädgården. Det mesta har som sagt tagit sig och ser bra ut
förutom det faktum att jag, som så många andra, inte sett skymten av 
de tulpanlökar jag grävde ner i höstas. Många säger det, att vintern varit 
svår för lökarna - i synnerhet de där lite mer exklusiva sorterna har inte gillat läget. 
Men lite överraskande så ser också mina stora allium-bollarna (nå, lökar även de) 
ut att inte riktigt orka krysta fram några bollar i år. Också bladverket är tanigt
och har redan börjat vissna, vilket de ju gör efter blomning, men nu saknas 
blomningen. Har en knopp på kommande och den är mager den med. 

Och bland det ätbara så ser det bra ut. Förutom grönkålen och palmkålen.
De vintersådde jag och det funkade finfint, planterade ut dem för två veckor sedan men
nu när jag kom ut till pallkragarna igen så var de nästan helt uppätna av jordloppor. 
Bara att rensa bort sk*ten. 
Alltid går det inte som i Strömsö - som förövrigt firar 20-års jubileum just detta veckoslut. 
Det trodde jag nog inte då de började, att ett finlandssvenskt feelgood-tvprogram skulle
leva och må bra så länge. Heja Strömsö! 

VECKOTIDNINGEN SOM ÅLDRAS MED MIG


 Hur knasigt det än kan låta så minns jag stunden då jag för första gången i mitt liv 
bläddrade - och läste - i en veckotidning. 
Det skedde hemma i mitt barndomshem en sommarkväll när det regnade ute
och jag förstrött började bläddra i en Hemmets Veckotidning som min mamma
prenumererade på. 
Tidningen hade blivit framme på bordet i köket och 
min mamma stod och bakade något enligt ett recept i tidningen. 
Minns inte helt hur gammal jag var, kanske runt tio år?
Och det första jag läste var något som jag tror hette "veckans kriminalfall" eller
något sådant? Tyckte nog att det var lite spännande och läskigt då. 
Mord och lagom med våld. 

Min mamma, hon läste nog allt. Tror jag. Och lagade mat enligt recepten. 
Och stickade någon tröja också. Och löste korsorden. 
Vid något skede minns jag att jag också läste de där romantiska novellerna
tills jag någongång som 14-årig insåg att alla sjukskötare nog inte har det ihop, 
än mindre gifter sig, med någon snygg läkare. Barbara Cartland- genren kom och gick 
i mitt liv under en kort, regnig sommar på en gudsförgäten ö i Ålands hav
i de tidiga tonåren. Bra så. 

Men kriminalnovellerna och -fallen bestod. Rätt länge. 
När jag flyttade hemifrån så försvann veckotidningarna från mitt liv,
men passade ibland på, då jag besökte mamma, att riva ut något intressant
recept från hennes tidningar. Gör fortfarande ibland knyten av
smördeg med fyllning av räkor, dill, vitsås och rejält med cayenne.
Mycket 80-tal och mycket gött. 

Eftersom det här med korsord hade varit min mammas grej hade jag aldrig 
själv ens testat på att lösa korsord. Inte innan jag träffade mannen som kom att 
bli min livspartner och insåg att det var ju ganska skoj att lösa korsord. 
På sommaren. Och under julhelger. För det var då vi hade tid att syssla 
med sådant. Och ens tillgång till tidningar. Min mamma, och min svärmor, 
som naturligtvis också prenumererade på veckotidningar, dumpade
av en hel årgång på stugan där i början av sommaren. 
Alla korsord var inte lösta - till all tur! 
Alla recept var inte heller utrivna - till all tur! 

Sedan gick det årtionden då jag inte bläddrade i en endaste veckotidning. 
Det börja utkomma inrednings- och trädgårdstidningar som intresserade mig
så mycket mer. Och så efter ett tag kom det här med bloggar. 
Och sociala medier. 
Det här med renodlade modetidningar har jag lyckligtvis blivit skonad från i hela mitt liv. 
Heh! 

Men för något år sedan fick jag ett infall och köpte en Hemmets Veckotidning, 
eller en Allers, Allas eller vad de nu heter då jag var på väg till stugan i ett 
anfall av pur nostalgi. Pappret var av sämre kvalitet än jag mindes, men 
till min stora förvåning var innehållet precis som det varit så länge jag kan minnas. 

I den tidningen gjorde jag korsorden. Recepten där kändes kanske lite föråldrade
och så där lite "last season". Kanske jag på den tiden ännu orkade bry mig om trender och så? 

*

För någon vecka sedan gjorde jag det på nytt. Köpte en veckotidning. 
För korsordens skull. Men blev sittande på verandan i kvällssolen och tänkte att nu
banne mig skall jag läsa en av de där romantiska novellerna! 
Det var han och det var hon, och små förstulna blickar och trevande 
samtal som slinker in på känslor och så tvivlar man lite om man tolkat rätt, 
om ens egna känslor verkligen är besvarade, skall detta sluta lyckligt?...

...precis som det alltid varit i dessa kärleksnoveller. 

Men där de oftast slutade - då för länge sedan när jag knappt kunde stava
till vare sig kärlek eller passion - i eldiga kyssar och erotiskt pirr i kroppen, slutade 
denna novell med att han tog sin käpp och hon sin rullator och vandrade sakta mot
solnedgången. Och jag skojar inte. Novellen slutade så. 

Och jag inser att även om veckotidningsmålgruppen förmodligen är
snäppet mer till åren än jag så åldras tidningarna med mig. 
Jag skall ta det till en ritual att köpa mig en veckotidning varje sommar. 
Och se om de följer trenden. Åldrandets trend. 

Varför inte? Känns som om inrednings- och trädgårdstidningarna inte heller 
har så mycket nytt och intressant att erbjuda. Alltmer ofta blir de också kvar i tidningshyllan. 

Om allt gått väl och gubben min inte hittat min veckotidning då han vistades några
dagar på stugan nu i veckan så har jag en del korsord att lösa då jag kommer dit på fredag. 
För novellen - den har jag ju redan läst.


DÅSIG MÅNDAG



  Ibland är längtan att få sätta sig ner och skriva större än idéerna om vad jag skall skriva om. 
Det har varit så en tid. Finns sådant i livet som inte kommer på pränt här, inte än, kanske aldrig, 
men som är på ytan och under huden hela tiden. 
Som dämpar och tar energi och liksom styr allt just nu. 

När det känns så tror jag att det är troligt viktigt att ta sig egen tid.
Hur man än är den som vill hjälpa och vara till hands och stöda och medleva så 
behövs dagar då man känner att det är okej att ta igen sig lite. 

Idag är en sådan måndag. 
Hade en del del inbokat, men av olika orsaker blev det annullerat och uppskjutet, 
så bara en liten del av det inplanerade kom att bli förverkligat så resten av dagen 
fick bli en dåsig dag på balkongen med en bra bok och 
rejält med tid för kontemplation. 



Jag blundar och låter hängbjörkens prassel liksom vagga mina tankar vidare på
nya stigar och längs nya spår. 
Det är skönt att dåsa i eftermiddagssolen. 
Den börjar vara nästan lite somrigt varm. 

Skratten - och tjuten - från den intilliggande allmänna 
stranden får mig att le då jag tänker på ungdomarna där som
 tar allt ut av de första lediga sommarlovsdagarna. 
Och testar hur kallt vattnet är - och det är det - efter denna kalla vår. 
Och det hörs! 
- Iiiiiik!, skallar över sjön. 

Solen bryter fram mellan björklöven och fladdrar ljus över doftpelargonen på 
bordet. Sträcker ut handen och gnuggar sakta på bladen, de doftar mynta och lite lakrits. 

För en stund har det där tunga som funnits med en tid redan dragit sig undan
och lämnat rum för tankarna att fritt svaja lite hit, lite dit. 
Så där som tankar skall få göra. 
En dåsig måndag. 




VI HAR EN SMED I FAMILJEN


 Examensveckoslut.

Ser hur glada, fladdriga lågstadiebarn skuttar hem
från skolavslutningarna. 
Och alla studenterna, dessa unga som faktiskt större
delen av gymnasietiden studerat på distans pga coronapandemin. 
Kanske är jag extra glad över att de nu får fira med
familj och vänner så där på riktigt sin examen. 

Och så har vi Lillungen vår som också blev klar med sin examen. 
Nu har vi en smed i familjen. 
Tycker det är lite kul, faktiskt. 

Har under åren han studerat till smed sett det ena alstret efter det andra
där stålrör och järnklumpar förvandlats till yxeggar och andra verktyg. 
Till snirkliga krokar och vackra konstföremål. 

Att behärska ett gammalt hantverk och tämja stål.
Det är lite häftigt, tycker jag. 

Men nu skulle det gärna få bli lite sommarvärme, tycker jag. 
Så det känns som sommar också, inte bara att det står i kalendern 
att det är det. 

CITYRÄVEN


 Det var häromdagen då jag satt ute på balkongen och läste en bok som jag hörde
hur otroligt kraxiga kråkparet, som har bo i en närliggande tall, lät. 
För det mesta är de ganska tystlåtna så detta enerverade kraxande fick
mig att lägga boken åt sidan och stiga upp från korgstolens sköna famn
för att kolla vad det var som gjorde dem så upprörda. 

Orsaken fann jag precis nedanför vår balkong. 
En räv stod där i branten ner till sjön och kalasade på en sork. 
En snygg cityräv. 

Dessvärre haltade den på vänster framtass (vilken den också på bilden håller högt)
då den kilade vidare över vår gräsmatta mot följande skogsdunge. 
Här i omgivningen finns nog områden av skog för en och annan cityräv att
ha sina revir. Och räven hör ju till de djur som det finns betydligt mer av i 
städer än man tror - det är bara inte så ofta de visar sig så här dagstid. 

Kanske var det den stukade tassen som tvingat den att jaga även dagtid?

Hoppas dess tass läker och att skadan inte ger bestående men. 

Har själv också klinkat och klankat mig fram den senaste tiden. Fick en 
bula på fotryggen som plötsligt bara en dag var där och var rejält sjuk en 
vecka ungefär. Sedan lättade smärtan och foten blev nästan som vanligt igen. 
Men oj vad sådana där små krämpor blir till påminnelser om att man inte 
skall ta något för givet. Det må vara en liten skavank i hälsan, 
men det är ändå en påminnelse om att saker och ting inte behöver
vara som det alltid ha varit. Man kan få sina törnar som överraskande 
nog med åldern inte läker ut fullt lika snabbt och bra som - ja, då tidigare. 

Jag har fått vara frisk i hela mitt liv. Och det är jag tacksam för. 
Känner mig lite som "min" cityräv här. 

I god hälsa, 
hyfsat fin i pälsen, 
gott om hull 
(mer hos mig än räven, men ja...)
Med god aptit på mat och livet
och blicken fortfarande riktad framåt. 

Lite halt på tassen. 
Men det hoppas vi är övergående. 
För oss båda.