ÄNTLIGEN REGN

 


Vill bara skutta in här helt snabbt och skriva några rader. 

Att bo så här med sjön ett stenkast ifrån (bilden tagen från balkongen) så måste jag bara meddela att idag så försvann isen från sjön. Ännu på morgonen flöt några tunna isflak omkring men nu efter kvällens regnskur så är även de borta och sjön är fri från sin ismantel. 

Det har varit en mycket torr vår, med väldigt lite regn, så eftermiddagens och kvällens regn var mer än välkommet. Nog för att det finns fukt i marken efter all snö som smält ner, men gator och trottoarer är så dammiga att även jag som inte i vanliga fall reagerar på gatudamm så är både rödögd och täppt i näsan av det. Efter den besvärliga is-vintern finns det mängder av sand som städer och kommuner uppenbarligen  inte hinner sopa upp i samma takt som vi varit vana. 

Men ett vår-regn fräschar upp och lindrar lite gatudammet att virvla hejdlöst runtrunt. 

Nu i kvällningen ligger sjön spegelblank och rodnar sakta i den än lite bleka solnedgången. 

 

KALL VÅR


 Det är kallt för årstiden. I natt var det flera minusgrader och tills i morgon har det utlovats regn, 
möjligen snö...!

Hade egentligen denna kväll tänkt åka iväg och lufta kameran lite, men ljuset är gråslött och
dessutom är jag solokvist hemma, vilket jag gärna utnyttjar till att skriva. 
Inte för att gubben skulle vara speciellt störande, men ibland behöver jag ensamhet för
att skapa text lite mer än ett Facebook-inlägg eller några rader i bloggen. 
Ingen som tassar i köket, tömmer diskmaskinen eller tar sig en dusch. 
Usch - vad jag är krånglig, heh! 

Under många år redan har jag gjort årsböcker om vad som hänt i familjen och däromkring. 
Lite som bloggen, men mer inkluderande de övriga i La Familia. 
Av bekväma logiska skäl har årsböckerna följt kalenderåret, men idag när jag skulle
börja skriva så kändes det avigt att börja från januari. Inom mig är det som om
året innan 24.2 liksom inte räknas. Även om mitt lilla liv tuffar på med
samma lugna lunk som innan, så ändrades världen då Ryssland anföll Ukraina. 

Det blev en ny era, helt enkelt. 
Och det känns underligt att skriva om en tid då detta inte ännu hänt. 
Lite överraskad över hur mycket det i det fördolda ändå påverkat mig. 

Verkar som om Finland (och kanske eller förmodligen också Sverige) kommer att gå med
i Nato under våren eller sommaren. Finland har väl varit ett steg närmare redan innan, men
som vår statsminister Sanna Marin sade innan i en intervju att Finland inte skulle söka
Nato-medlemskap "on her shift". Detta så sent som i slutet av januari i år. 

Så radikalt kan allt ändra. 

*

Oaktat av det politiska läget i världen, oaktat om våren envisas med att vara kall, 
allt detat oaktat kommer flyttfåglarna, parbildning sker, blåsipporna blommar 
i skogsdungen på andra sidan vägen. Allt oaktat går livet sin gilla gång. 

VINTERSÅDD


 Visst har jag under tidigare år hört om vintersådd, men har inte själv testat på det innan. 
Och för att vara ärlig så har jag till och med varit lite småskeptisk till det hela. 
Vet inte varför, men det har känts "fel" med att utsätta små frön för frost och kyla,
men det här funkar ju alldeles utmärkt. Mer än utmärkt! 

Mitt "experiment" innehåller egentligen två olika sorters vintersådd. 
Men vi tar dem i ordning. 

Det första jag sådde i år var kronärtskockan, utan större förhoppning att det skulle bli bra utan
tilläggsbelysning och att ha plantorna i ett fönster där endast kvällssolen kommer åt att lysa
kunde vara lite utmanande så där i slutet av februari.
Men kronärtskockan behöver få ta tid på sig. Och tid är ju i och för sig gratis. 

Sådde bara två frön och de grodde fint, växte också helt glatt, men var fasligt rangliga och veka. 
Då kom jag att tänka på ett tips som jag hört om gällande luktärter och tänkte testa samma
på kronärtskockan. 

Sådde också mina luktärter i god tid, eftersom de frön jag sådde för ett par år sedan
tog all världens tid på att gro, men de här, som jag faktiskt fått av en polsk samarbetspartner, 
grodde i ett nafs. Suck - det är just så här med växter, de gör lite som de vill...

Och det var då jag mindes knepet med plastpåsen! 
När luktärterna grott och kommit upp en bit (som pekfingret ungefär) så ställer
man dem i en plastpåse med öppningen öppen och för ut dem. Då var det
någon plusgrad på dagen, men frost på natten. Och de klarar sig hur bra som helst. 
Ränner inte iväg och blir rangliga utan stannar lite upp i växten, men blir stadigare. 

Tänkte att mina rangliga kronärtskocksplantor kanske skulle behöva samma 
härdning? Sagt och gjort - ut med dem också i en öppen plastpåse och samma 
fenomen, plantorna stannade upp i växten men blir tuffare och grövre hela tiden. 
Dessutom avhärdas de både mot vind och sol. 

Dessa har alltså grott inne och fått växa till sig inne, men så gjorde jag också en 
regelrätt vintersådd. Eller vårvintersådd. 
Sparade några tomat/vindruve/blåbärs-askar som hade hål i botten och sådde i dem. 
Köpte faktiskt en sådan där plastback med lock som skulle få agera "växthus". 
Det skulle ju vara logiskt att borra lufthål i locket, men fick tipset att göra det på backens
sidor istället så eventuellt regn eller snö inte skulle rinna in i backen och förorsaka en 
ödesdiger översvämning - det vill vi ju inte. 

Finns det snö, kan man lägga snö på sådden (inne i lådan) som får smälta i sinom tid, och på
det sättet naturligt bevattna sådden. 
Hade nog snö kvar på gården då jag sådde, men tänkte 
a) testa med att bara fukta ytan och se hur det funkar och 
b) det hade känts lite knasigt att gå ut på gården och bära IN snö för att ha den på balkongen. 
De flesta människor gör liksom tvärtom...hahahaaa. 
Inte för att jag bryr mig ett skvatt vad andra tänker, men det blev nu bara bekvämare såhär. 

Men ja, det jag sådde var palmkål och grönkål. Drivsallad och persilja. 
Så inget fancy speciellt. Ville bara liksom testa om det verkligen fungerar.
Och ja, nu har båda kålarterna grott och salladen ät rejält på gång. 
Endast persiljan, som nu är lite trög i starten har inte grott. 
Men det var att vänta. Och jag är glatt överraskad hur bra det gick! 
Nu slipper jag ha dessa sådder inne på det redan något fulla fönsterbrädet, och när
vintersåddens plantor vuxit sig stora nog för att skolas om, så är det säkert redan mer 
vår därute, så de kanske inte alls behöver komma in en sväng. 
Perfekt! 

Man lär sig nytt så länge man lever. 



ÄNTLIGEN GRÖNT GRÄS


 Pysslade med min vintersådd (mer om det i ett annat inlägg) på balkongen häromkvällen. 
Koltrastarna rafsade i perennrabatten som löper längs huset och det var ett sådant där härligt vår-ljud. 
När de med energi och frenesi river och drar i fjolårslöv för att se om det inte skulle 
gömma sig en eller annan mask eller insekt därunder. 

Plötsligt låter rafsandet lite annorlunda och när jag kikar så är det ett par harar som skuttar runt och är alldeles uppslukade av 

de där första gröna stråna som börjat dyka upp genom fjolårsgräset. 

Bara klicket av min kamera får den ena att för en stund höja på huvudet, sluta tugga och vaksamt blicka omkring. 

Återgår till mitt pysslande med sådden. I år har jag sått mer än jag gjort på många år. Lite märkligt med tanke på att jag bor i höghus nu, men hoppas ju tack vare det att kunna vara mer på stugan än under tidigare år. Än finns vissa "förpliktelser" som gör att jag inte kan helt flytta ut till landet från vår till höst, men det är nu så som livet är. 

Sjön här hemma är ännu istäckt men för varje dag som går så blir isen mörkare och mörkare, så en tidsfråga när också sjön ligger fri. Vackert att se och följa med. 

Som allt med våren. Så fint! 

ÖPPNA DÖRREN MOT VÅREN


 Visst är det ju ändå så att påsken är en målstolpe i årets vandring. Inte bara den kristna utan annars också. Redan de goda gamla hedningarna insåg att den här tiden på året så börjar det hända grejer i naturen. 

I går kväll, då jag förde ut vår pascha på balkongen för att det är så fullt i kylskåpet, så hörde jag
kattugglan ropa ett stycke ifrån. Då var det redan i övrigt tyst, vårnattens mörker hade lagt sig. 
På morgonnatten vaknade jag av att gräsänderna, som nu kommit till det lilla öppna stråket vatten vid stranden, ilsket och upprört kvackade. Kanske det var en räv som strök förbi och kändes hotande? 

Mot morgonkvisten vaknar stararna, koltrasten, måsarna börjar skräna. Sångsvanarna drar in över
sjön med sin "sång". Mesarna visslar. Kunde ligga hur länge som helst och bara lyssna på 
ljudvärlden utanför fönstret. Det är våren som låter. 

*

I veckan kommer jag att ta ut ett par lediga dagar och åka till stugan för att vårstäda. 
Jag brukar inte  städa så där väldans på hösten, och i synnerhet i år då där varit hantverkare som 
förnyat våra element så tänkte jag att det kanske är lite onödigt. 
Och vintern behövs alltid ändå skuras ut. 

Och jag gör det gärna ensam. Det är en rätt meditativ syssla. Att damma sängkläder, 
Plocka fram borddukar från skåpet. Skura gammal flugskit från fönsterbräden. 
Ha dörren öppen, det blir lite kyligt men friskt inne. 
Bära ut utemöblerna, placera krukorna i väntan på planteringar. 
Ta en kopp kaffe mot den varma (förhoppningsvis) söderväggen. 
Lyssna på de fåglar som finns där i skogen. 
De är delvis andra än de som kvittrar utanför
hemmet här i stan. 

Aj jo, och så skall odlingslådorna på plats. Bokashin tömmas och...och...och...
Vi öppnar dörren mot en ny vår och sommar! 

PÅSK-YRSEL


Ja, alltså det är nog mer så att det är en synnerligen lugn påsk i och med att jag har drabbats av yrsel.
Har haft det tidigare också, nåt med kristaller i öronen, så helt ofarligt, men ack så störande när världen
snurrar vad än man gör - eller låter bli. 

Satt, mycket påpälsad, en stund ute på balkongen och njöt av vårvindar friska. 
Slöläste en deckare i 'sällskap' med min påskhöna och hennes betongägg. 
Lite tystlåten är hon, hönan! 

 

Däremot hörde jag ett ljud som jag inte hört på ett tag nu. 
Ljudet av små kluckande vågor, och rinnande porlande små smältvattensbäckar. 

Det här är stranden precis nedanför vår balkong och nu äntligen verkar isen släppa greppet. 
Längtar efter att gå på en promenad, men det får bli till en annan gång. 
Skall krypa upp i det där soffhörnet nu en stund och fortsätta läsa om mord och elände. 
Ibland är det läge för det också. 

VARDAGSLYX


Det där med vardagslyx är säkert lite olika för var och en. 
Med dessa bensinpriser börjar det verkligen vara en sann lyx att kunna
hoppa i bilen och åka någonstans lite utanför stan för att kolla in
flyttfåglar och även annars lite komma bort från vardagslunken. 

Inte så exotiskt med gäss på en åker, men stillar vårlängtan, 
det gör det i alla fall! 

Och känner att själv behöver jag inte så mycket mer. 
Däremot kände jag att det var läge att lite skämma bort den äldre sonen. 
Under årens lopp så har han till och ifrån haft skägg och nu igen inne
i en period av skägg på tillväxt, så tänkte passa på
och bjuda på en liten vardagslyxgrej. 


Lite utanför mitt kunskapsområde detta med skägg-accesoarer, men en kam
till skägget har han nu och då talat om. Skulle säkert funkat med vilken kam som helst
(hans uttryck) men det kan ju vara lite extra festligt med en äkta skäggkam? 
Och så det där vaxet. Har förstått att det är något han tidigare använt för han har tydligen en
rätt "spretig" skäggväxt, men vill hålla det i styr. Och det undrar jag inte alls om han alls
ärvt mina hårgener. Nu talar jag inte om skägg, men mina ögonbryn är bångstyriga som bara den.
Och det är hans fars också. Den sistnämnda håller sitt skägg kortkort och jag...ja, tar väl till pincetten
nu och då...(heheheh). 

 

Men ja, alltså doften på det där skäggvaxet är Helt Underbart! 
Undrar om inte gubben min också skall få en lite burk till födelsedagen. 
Inte för att han behöver till sitt korta skägg, men så jag kan dofta på det! 

Och så var texten på kam-lådan lagom lämplig. Grabben jobbar hårt på
att få sitt företag att få luft under vingarna, så helt säkert har han minst 99 andra bekymmer. 
Och då behöver ju skägget inte vara ett av dem. 

Vardagslyx. 

*

Nu skrev jag ju i förra inlägget att det skulle vara bra att rensa ut, och nu då skriver jag
om att skaffa vardags-lyxartiklar. Lite motstridigt kunde man tänka sig. 
Jag är ju på inget sett extrem i mitt minimalism-tänk och
tycker faktiskt att grejer som ger en glädje - även om de inte är något man inte kunde leva utan - 
kan försvara sitt varande. Det är mer de där grejerna som bara tar plats, men inte är vare sig till 
nytta eller lust som jag anser man kan skippa för ett enklare liv. 
Asketism är inte för en livsnjutare. 
Men att avstå från allt som inte får en att njuta av livet är eftersträvansvärt. 

BOKTIPS


 Numera är det sällan jag köper böcker. Jag laddar ner dem. Har vant mig vid att inte sakna strukturen av papper, eller ljudet av att vända ett blad. Det har minskat mängden böcker i hemmet. Inte bara köpta böcker utan också bibbaböcker som ju också tar sin plats. Och eftersom jag gärna läser fler romaner på en gång så finns de alla nu i min padda på nattduksbordet och tar samma fysiska plats om jag så hade fem eller femton (nå, det har jag ju inte...) på gångs på en gång. 

Men så finns de böcker som måste finnas fysiskt. Som natur-, foto-, och trädgårdsböcker. De man återkommer om och om igen. De där visuella. 

Förr hörde inredningsböcker också till denna grupp, men hela den kategorin har försvunnit. Lite av sig själv faktiskt. Kanske för att jag har de prylar jag behöver och allt mer inser att jag snarare behöver mindre än mer. 

Och där kommer vi in på mitt boktips - som faktiskt blev en fysisk bok - men boken kändes så intressant så jag valde att skaffa den nu, och inte vänta på e-boken (om den ens kommer, vilket skulle vara mycket lämpligt, med tanken på temat). 

Men ja, jag var otålig. 

Det är boken 'Tingen' av Ulrika Nielsen. 

Så här står det på bakpärmen: "Vi omger oss av ett oräkneligt antal ting. Vad gör vi med dessa ting och vad gör de med oss? Bouppteckningen efter en död faster innehåller armbandsur, medaljonger, halsband, bestick, spadar, spinnrockar och en askoppmed rullskiva. Tingen har blivit ett problem för de efterlevande, men bär också på ett sammanhang. Ulrika Nielsens diktessä är ett försök att hitta fram till föremålens väsen. I den materialistiska världen är tinget guld. Vad är då människan?"

En mycket läsvärd bok om man ens det minsta är intresserad hur alla ting, all material kanske på verkar oss, på ett sätt som man inte ens tänker på. Jag har, som jag kanske nämnt rensat ut och rensar ut - för det är en process, det har jag insett. Men det blir lättare varje gång och färre saker kommer till. Jag är, och kommer säkert aldrig att bli en renlärig minimalist, men i dagens läge har jag väldigt få saker som inte skulle motivera sitt varande hos mig. Antigen praktiskt eller rent estetisk. Och det tycker jag inte heller man skall glömma. Ett hem skall vara just så man trivs där, men om man sätter tid, eller att man upplever att man sätter för mycket tid till att ordna upp (innan man städar tex). Att det finns saker som inte har en egen plats utan bara flyter - då har man för mycket omkring sig. 

Jag minns faktiskt väldigt tydligt när jag allra första gången tänkte att så här kan jag inte leva. Skam att erkänna att det inte ens gällde mina egna prylar utan mina barns...(Mammapoäng där, liksom!)

Mina pojkar har aldrig varit så mycket för gosedjur, mjukisar. Men det var ju det som var så enkelt att ge som gåva till ett barn. Ett litet - eller stort - gosedjur. Det kom gosedjur från mina kompisar, från kusiner, och grannar till födelsedagar och jul. Min egen mamma kanske i spetsen. Minns att jag en kväll packade en hel svart sopsäck full med gosedjur och förde den till källaren för att upplevares där en tid ifall något barn skulle sakna någon nalle, delfin eller tusenfoting. Det hände inte. 

Någon gång då min äldre redan gick i högstadiet så minns jag att en flicka på hans klass (hon kanske var lite förtjust i honom) kom med en GIGANTISK mjukisnalle till julklapp och jag minns att jag inombords skrek: 

-Neeeeeejjjj!!!! Jag som just har rensat ut mängder av lurvfigurer. 

Tack och lov tog grabben giga-nallen med sig när jag flyttade till studentlyan efter ett tag. 

Det var nog min första insikt att allt inte behövs sparas. Och för de som oroar sig över hur mina barn tog det, så kan jag säga att de aldrig frågade efter mjukisarna i soppåsen, med undantag för en delfin, som fick komma tillbaka till rummet. Visst fanns det mjukisar som pojkarna hade. Bland annat en gris som man kunde knåda till de mest underhållande utryck och som faktiskt hör till de saker som finns i pojkarnas memory-låda. Blir lika fnissig av tanken på alla skratt vi haft med den grisen.

Så allt skall ju inte rensas ut, men mycket nog. Bland annat sådant som man tror att bär på ett minne, fast det egentligen kanske mer är frågan om att man kanske har lite dåligt samvete för att man ger det vidare, eller bara slänger bort det. 

Tycker det är otroligt intressant det här med vad tingen gör med oss. 

Nallen på bilden förresten, den är min. 

Köpt i mogen ålder (avskyr det uttrycket, men det är ändå så talande) och införskaffad just i de tiderna då ungarna började bli vuxna och nallen kom att bli som en slags "symbol" att inga småbarn längre är i knutarna och på något sätt en "vuxenversion" över diverse mjukisdjurs minne - istället för att hundra som funnits. Så kan man också göra. Dessutom gillar jag skinnknutte-nallen skarpt. Och då, fast han inte tillför något praktiskt alls så får han stanna. 

Men ja, boktips var det. Om man vill snusa på att kanske ha lite mindre grejer i sitt liv. 


VINTERNS JÄRNGREPP


 Jädrans vad segt det skall vara att sparka igång lite vår i år! 

Kom till stugan en sväng med lillungen, jag behövde hämta lite grejer inför påskfirandet här och grabben hängde med som sällskap. Väl här blev jag lite fundersam om det skall bli något påskfirande här, eller om man bara skulle stanna hemma i den varma lägenheten. Laga god middag i ett rejält kök och ja...gå på en innetoalett. Det är inte vår alls här ute i skärgården. 

Visst snön har smultit lite, lite sedan jag var här senast, men rabatterna är ännu snötäckta och likaså den kommande uteplatsen där jag har planerat lite stenläggning (som männen i mitt liv skulle hjälpa till med under påskhelgen). 

Fjärden ligger isbelagd ännu, bara längs råken i isen simmade ett knip-par. 

Det är så kallt att vi har inte ännu kunnat koppla vattnet, så det där med att smälta snö till diskvatten är...ja lite jobbigt faktiskt. Det går ju om man är ensam, eller som nu bara vi två, och dessutom väljer att laga mat som är mest så där fingermat. Men att skruva ihop en påskmiddag här känns just nu inte speciellt lockande. Usch vad trist jag låter, men en vinter som inte vill släppa sitt grepp har den inverkan på mig.

Förlåt! 

Lite flyttfåglar såg vi ju ändå på vägen hit. De har nog redan varit här ett tag, men rätt tyst är sången i skogen än. En rödhake-hane kvittrade lite försiktigt i gammelskogen bakom toan, men det var också allt. 

På åkrarna ser man lärkor, starar och tofsvipor. På flere ställen såg vi också tranor som par om par traskade runt med sina majestätiska kliv. Tranorna har verkligen ökat i antal under bara den relativt korta tid som jag mer medvetet börjat iaktta fågellivet. 

Lärkan som är filuren här på bilden, är en av de allra första flyttfåglarna. Och jag såg mina första lärkor för snart en månad sedan. På finska finns det ett ordspråk som i stora svängar går ut på att från första lärkan är det en månad till sommaren, och från första svalan inte ens en dag. Nå, skall det där med en månad hålla sträck får våren nog sätta lite fart! 

På svenska finns det ordspråk som: 

"Först när lärkan har snöat ner tre gånger blir det vår." Och DET, gott folk, har det gjort med råge redan denna "vår". Och mer lär det komma än...


FRÖER SOM TRILLADE GENOM BREVLUCKAN


Sitter i soffhörnet och är så där förkyld, ni vet? Så där som man var förr. Lite hängig, hostig, snuvig, ingen feber, ingen halsont - och ingen corona - alltså. Gammeldags förkyld. 

Borde egentligen ha varit på teater ikväll, efter en paus på två (corona-)år, men även om jag efter ett par tester inte är corona-positiv så känner jag att det oaktat är det risk för lite dålig stämning i publiken om jag sitter där och hostar. Så jag skickade iväg gubben med ett stycke son istället. 

Jobbade bara en liten stund med sådant som jag inte ville lämna till nästa vecka, men hjärnan kändes såpass snortyngd och tankeverksamheten rätt trög så det blev att sjukskriva mig resten av dagen. Det är ju rätt sällan det klämtar till i vår brevlucka då jag inte beställer på någon tidning och räkningarna slinker direkt in i nätbanken, men idag låg det ett brev på golvet i alla fall. 

Hmmm....hade jag beställt mer frön? 

Uppenbarligen, för där låg ett gäng påsar med diverse frön. Faktum är att jag totalt glömt att jag gjort denna beställning, men visst hittade jag det i min mailbox från ett par, tre månader sedan. Alldeles tydligt hade jag ett visst "färgtema" i tankarna när jag beställt dessa. Och en förhoppning på tidig vår, som jag nämnde om i förra inlägget. 

Av det här gänget sådde jag idag Chilipepparn, Auberginen och Basilikan. Resten får vänta på att jag får hopknåpat mina odlingslådor. Däremot skall jag testa på att vinterså vissa fröer, men det tar vi sedan när jag är på fötter och tagit mig ut till stugan. Tanken är att vintersådden skulle få lite sköta sig själv där på stugan i och med att jag har begränsat med utrymme här hemma av fönsterbräden och så är jag inte hemskt sugen på att transportera en massa sådder (det blir det ändå...hahhhahahaa) hemifrån till stugan, utan att allt sådant som kanske kan få gro där skall göra det. 

Bara jag kurerat mig så skall jag åka efter lite plastbackar att vinterså i, några stallhinkar som får agera groplats för dahliorna och som sedan, då dahliorna fått flytta ut i rabatten, få agera växtplats för tomater och auberginen - om den hunnit gro. Känns lite sent att få fröna till den först nu, den tar ju sådan tid på sig att utveckla frukter, men man får hoppas att denna 'Patio Baby' är lite snabbare. 

Återstår att se! 

P.s Och nej, jag har ju inget växthus (än) men nog en sådant där "tak" som man kan lägga på odlingslådorna, så därför vågade jag mig på fröer som kräver lite varmare växtplats. 

 

STICKER INTE UT NÄSAN IDAG


 Visst vet jag att aprilvädret kan vara nyckfullt, men en snöstorm (som dessutom skall pågå någon dag) känns inte så där uppmuntrande precis. Lite tröst i min vårlängtan ger de där kvistarna som jag köpte häromdagen där små fina blommor en efter en börjar slå ut. 

Hellre vita små flingor av kronblad på borduken än tusental i skogen...

Jag har alltså inte stuckit ut min näsa idag. Bilden är tagen från balkongen då jag smög mig ut i stormen för att plocka in sittdynorna som jag i min naiva våriver redan hunnit placera ut i korgstolarna. Så där i väntan på att man skulle kunna dricka sitt morgonkaffe där...Nu torkar de i badkaret. Suck! 

Vårivrig verkar jag nog i och  för sig varit tidigare i vintras också, för idag kom det ett mail om att de nu postat mina frön som jag beställt. 

- Jaha....har jag beställt frön? Och det är inte alldeles lite frön jag beställt, om man säger så. Jag har kanske, kanske varit aningen för optimistisk med att hinna få allt fixat inför sommaren. Ja, men liksom de där odlingslådorna på stugan. I en annan (fantasi)värld hade det varit lite mer vår ett bra tag redan och jag hade fått dem på plats och fyllda med läcker ny jord och min bokashi som jag sparat på under mörka vintermånader. 

I verkligheten är ju lådorna fortfarande ihopsatta och fastfrusna i ishård snöskorpa och hela tiden, medan jag skriver, vräker det ner  ä n n u  mer snö. Jordsäckarna är antagligen djupfrysta de med, liksom bokashin som jag körde till stugan för ett par veckor sedan. Nu KAN det ju svänga och gå fort, det vet jag nog. Man har ju en ansenlig mängd vårar i bagaget, så allt är möjligt. Men det oaktat känns det inte skoj, detta väder!