nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

VID ETT KÄLLFLÖDE...


Ibland blir jag nyfiken på rätt märkliga ting.
Lite vardags-vanliga och kanhända på sitt sätt ointressanta, men
jag gillar när min barn-(sliga)nyfikenhet tar över.

Det skedde förra söndag. Vädret var mer än fint. Riktigt så där höstsoligt
som det bara kan vara en septemberdag. 
Hela dagen ledig - bara tid för mig själv - hur härligt?!!

Jag hade planerat att ta en långpromenad på något fint ställe, men 
så tyckte min sjuka häl att det där med promenad är nåt jag skall skippa...

Men jag ville så ut, någonstans, vartsomhelst,  hitta nya vägar, nya stigar.
Om det så skulle bli med hjälp av bilen.




Jag har en speciell känsla för vattendrag, så landkrabba jag är.
Jag kan ständigt längta mig sjuk till havet, jag älskar att vandra kring sjöar, 
men det vatten jag har närmast mig i vardagen är åar.

Åar som blivit så vardagliga under hela mitt liv att de nästan blivit osynliga för mig.
Det är som så ofta, man ser inte det fina man har nästan under näsan på en.

Jag bor alltså ett stenkast från Kervo å. Jag går flera gånger i veckan längs dess stränder
på mina hundpromenader, men jag hade ingen aning om varifrån den startar, hur dess väg till
mina hoods ser ut.

Sagt och gjort, jag sökte upp Kervo å:s källflöde - där allt startar.


Då kommer vi hit, till Ridasjärvi i Hyvinge.
Här startar den 65 kilometer långa ån som går ihop med Vanda å vid gränsen till
Helsingfors och som mynnar ut i Finska viken vid Gammelstadsforsen.
Området fick namnet Gammelstaden först på 1950-talet, men urspungligen kommer det 
ju från att det var här man grundade staden Helsingfors år 1550. 

Men nu går vi framåt i tiden tills dags dato och motströms tills vi
kommer till källan av Kervo å.



Det är här det börjar.

Kervo å är den största sidoån - biflod kanske det heter på riktigt, 
men "flod" känns lite tilltaget - till Vanda å. 

Hur som helst är den här det startar. 

För ca 12 000 år sedan släppte istiden sitt grepp om området. Efter det var området hav
dit otaliga mäktiga glaciärflöden rann till.  Stenar, grus och sand som frigjordes från isens grepp
sjönk snabbt till botten och lagrades där. Vi känner det fenomenet som våra istids-åsar, medan det finkornigare jordmaterialet (leran) flöt vidare och bildade ett lager av lera som på sina ställen
kunde vara tiotals meter djup. 

Tiden och landhöjningen gjorde att havet sakta drog sig längre söderut och det 
uppstod fåror i den lerjord som istiden "dumpat" av sig och dit ytvattnet 
sökte och fann sina vägar att rinna längs med. 
I runda tal 3000 år har den nu runnit längs samma fåra, men sakta, så sakta,
söker den sig till nya - enklare - vägar att ta. 




Men detta vardagliga, lite tråkiga, smått gråa fenomen till å
som så många inte skänker någon större tanke åt när man är ute 
och går med hunden eller cyklar till jobbet är egentligen 
rätt fantastiskt!

Från den här sjön, med dess källor, har det runnit vatten i en 
jämn ström i tusentals år. 



EN FÖDIS-GÅVA...



Ett tag redan har vi, i familjen, roat oss åt att ge upplevelser istället för saker till gåva vid
fördelsedagar och jular och så. 

Förra hösten fyllde ju lillungen myndigt och då fick han ett fallskärmshopp som
present. Nu var hans födelsedag så sent på hösten, så hoppet flyttades över till denna
säsong. Sedan hann det av olika orsaker bli sensommar innan det blev av att boka en
lämplig hopptid. Och då började vädergudarna motarbeta oss.

Flera gånger blev hopptiden annullerad i sista stund på grund av
väder och vind. 
Och sedan blev det att boka ny tid igen.

Men i morse sken solen och vinden var lämplig för ett hopp
 - även om oroväckande moln tornade upp sig i horisonten.





I princip kan vem som helst hoppa ett tandemhopp.
Man får några instruktioner om hur man skall göra, vad som sker när och 
vilka tecken man skall veta.

I korta drag; 

I  planet kopplas man med sin hoppsele fast i hoppmästaren.
Vid tummen-upp-tecken från piloten sätter man sig vid den öppna
dörren och liksom "hänger utanför" planet fastspänd via selen, 
det är alltid hoppmästaren som bestämmer när man hoppar och 
som också tar avstampet från planet.




Efter instruktionslektionen bär det av till det väntande flygplanet. 
Kommandot kom snabbt, tre minuter till start.

De som bestämmer håller hela tiden koll på väder och vind.
Nu var det läge att starta.


Min största fara var att hamna under någon nerdumpande hoppare.
Jag skulle hålla mig undan, på lämpligt håll satte jag mig och vänta.
För ja, så var det bara att vänta. På att grabben skulle komma ner.
För ner skulle han ju komma. Det var klart.




Och så var de uppe i luften då.

Någonstans vid tre eller fyra kilometers höjd sker hoppet ut i luften.
Däruppe är det,sommartid i alla fall, ca 20 grader kallare än nere på marken, så 
även om det är riktigt varmt och skönt på marken, så är det rejält kyligt däruppe.



Någonstans här försvann flygplanet in i molnen och jag tappade ögonkontakten.

Någonstans ovan, eller inne i, molnen skedde själva uthoppet.
Efter det är det fritt fall i knappa minuten. Under den tiden hinner 
fallhastigheten stiga till över 200 km i timmen...

...så det går undan! 



Vid 1500 meter så löser hoppmästaren ut fallskärmen och så är det väl "bara" att 
njuta av vyerna. 

Med en lindrigt sagt väl tilltagen höjdskräck är det här kanhända
inte det som ligger högst på min bucket-list...







In för landning.

Under vägen ner har man också möjligheten att få känna
på hur det är att styra en fallskärm. 
Inför landning lyfter man upp benen, för som "passagerare" 
landar man "med rumpan före". Förmodligen minskar detta 
landningsättet en hel del stukade vrister och så.


Och så slutligen, tillbaka på Moder Jord, hel och lycklig och en erfarenhet rikare! 

Nästa gäng som skulle hoppa fick tyvärr höra att både vinden och molnigheten hade
tilltagit så det blev inga fler hopp förrän framåt eftermiddagen.
Eller som en av personalen uttryckte det, dock lite beklagande över vinden:

- Men det är så mycket bättre att vara på marken och längta till luften, än att vara i
luften och längta till marken.

Bra point! 


*

Och jag tänker...

...en upplevelsegåva är inte alltid bara något mottagaren har glädje av.
Givaren hade i detta fall synnerligen fina stunder bakom kameran.

*
P.s
Vi anlitade
om någon kände att det där skulle ju vara skoj.







STÄDA I VÄXTHUSET...




Ja, ja...det är ju ännu inte helt tid att packa ner hela sommaren
och alla krukor och sådant stuff, men eftersom jag är en sådan där
som hellre befinner mig höstveckosluten ute i skog och mark än i trädgården
så är det fullständigt naturligt att städa undan sommaren en dag som denna.

Utemöblerna, de somriga, åker upp på stallvinden för skön vintervila.
De sista sommarblommorna åker för återbruk i komposten och
växthuset städas så där höst-rent som känns skönt.





Kanske jag bara är en sådan där som hela tiden är lite före
när det gäller årstider. En tid redan har jag  klätt mig alldeles
för varmt när jag gått promenader eller på små vandringar.

Samtidigt vet jag att jag snart helst är ute i skogen, i naturen varenda 
ledig stund jag har och med tanke på det är det läge att städa undan sommaren
i god tid, så sedan när hösten är här på riktigt är det bara att ta för sig.

Jag längtar höst...



Så är det bara.

Välkomnar en ny årstid av hela hjärtat - älskar hösten! 





SMAKER, DOFTER OCH SINNEN....


Om jag lyssnar noga kan jag höra skillnader i regnets ljud. 
Dropparna låter annorlunda då de tar sin väg ner mot marken via de
gamla ekarnas lövsalar. Ekarna som står där som gigantiska famnar och tar emot
tusentals vattendroppar i minuten. 
Det är som om dropparna skulle delta i ett naturens eget flipperspel.

I motsats till dessa lekfulla flipperspelsdroppar i eklövssalarna är utgångsläget 
totalt annorlunda för de droppar som tvingas kasta sig nerför stupet av ett tegelklätt 
mansardtak och något våldsamt träffa träbron under mitt öppna 
fönster. Jag kan tydligt höra skillnaden. 

En droppe låter annorlunda om den träffar marken hårt, som koncentrerat från hög höjd, 
eller om den får glida stilla genom en sil av löv mot sitt mål - marken.

Också droppar som direkt regnar på marken låter annorlunda.

Så här i begynnelsen av hösten överraskas jag alltid av 
regndropparnas samklang som på något sätt får det att låta som 
en vacker körsång av sinnesro. 

En måste bara älska hösten. Och alla dess smaker, dofter och ljud.
Att ta dessa till sig och till sina sinnen.

Det är lite lycka det! 



FLYTTLÅDOR OCH SÅDANT...


Skönt trött...
Det var flyttdag på jobbet idag, och i ett huj
bytte mappar, datorer och människor ett par våningar upp.

Jag känner sällan ett sötsug, men idag var en sådan dag.
Jag hade gärna huggit tänderna i en morots-muffins, men dessa
som jag bakade för någon tid sedan var uppätna sedan länge.

Lika så bra. 

Jag han ju alltid titta på bilden en stund och minnas vad den smakade.
Muffinsen.



REGNVÄDER...


Vanligtvis brukar jag inte roa mig med att klä (ut) mina hundar.
Helt medvetet har jag valt att ha så kallade "pese ja pidä"-hundar som 
är möjligast vädertåliga på alla sätt.

Riktigt alltid kan man ändå inte få allt och min borderterrier hör till
de individer i rasen som nästan saknar bottenull i sin päls, 
vilket gör att hon kan vara rätt 
så frusen trots att hon ser ut som en lurvhög då hon har lång päls.

Fördelen med hennes sträva päls är att det fastnar väldigt lite skräp i den
och att den torkar rätt så snabbt. Sommartid är det med andra ord inga
problem alls med att hon blir våt, hon luktar inte ens "våt yllesocka" 
speciellt länge just tack vare den glesa bottenullen.
Och hon har sällan för varmt, tvärtom är hon den som ligger var i gassande
sol när alla andra individer, inklusive katten, redan dragit sig till skuggan.


Men så här när det börjar bli kyligare i luften så märker jag att hon 
då hon blivit våt under våra skogspromenader ofta ligger och småhuttrar i
bilen när vi kör hemåt. Det är ju inget hon tar större skada av men, 
knappast är det så skoj för henne heller.






För många år sedan kom det sig att jag köpte en "oljerock" åt
min dåvarande hund. Minns inte ens längre var jag köpte den, men
att det var ett kvalitetsköp är helt klart! 
Märket är samma som gör de där klassiska austalienska hattarna som 
skall hålla en hel livstid. Undrar om inte den här "oljerocken" kommer att hålla
både en och två hund-livstider.

Idag var det första gången för i år jag plockade fram den från lådan med höst-stuff.

Vi gick en sväng i skogen, jag testade min anorak som jag oljade här för en tid sedan. 
Jag höll mig torr och större delen av hunden hölls torr.  
Det spöregnade därute. Det var ingen som helst trängsel på stigarna...

*

En liten detalj på "oljerocken" är den lilla ficka på ryggen.
Då vi går längre turer brukar jag ha med lite gott åt hunden också, naturligtvis!

Med samma princip som då ungarna var små och vi gick ut i skogen med matsäck; 
man bär något själv, får också hunden bära sin matsäck.
Som om det skulle ha någon betydelse för vare sig min eller hundens del.
Det är bara lite småvitsigt med en hund i oljerock med matsäck på ryggen.
Det brukar väcka muntra kommentarer. 

Men i övrigt så klär jag aldrig (ut) min(a) hundar...heh! 



SOMMAREN SOM VAR...


Nu är det väl ändå bara att inse att sommar är liksom so-last-season! 

Och dags för ett litet sammandrag. 

Det blev inte så himmelens många heta sommardagar i år nej.

Det har både jag, och det lilla jag odlat, märkt. 
Tomater som mognade blev - inte så många. Vill helst inte ens tänka på
vilket dess kilopris hade blivit om jag skulle ha behövt köpa dem.

Nåh, jag hade förmodligen inte köpt dem till det priset. 
Det säger redan något...


Squash är en annan favorit att odla som man liksom inte
kan gå på minus med. Sätt ett ynka frö i jorden och du får ett halvdussin 
squash i utbyte. Normala somrar ja...

I år har till och med squash-skörden upplevts lite exotiskt. 
Vanligtvis brukar en så här i september inte veta vad 
man skall gör (av) med all squash...
Men i år har det inte blivit så mycket skörd att jag behövt leta
 efter nya recept på nätet. Nej då.
Jag har alldeles utmärkt klarat mig med de recept jag prövat tidigare år
och konstaterat fungerande och smakliga. 


Och så en annan raritet i odlingarna:
Bönorna....NO comments. Vi tar nya tag nästa år!
Jag vill inte ens räkna hur många bönskidor det blev att skörda.
Vi talar tiotal - med optimistiskt lagd nöd och näppe. 

*

Bara att inse att den här sommaren aldrig riktigt kom igång.
Det var ett evigt väntades på värme, på värme och på lite mer värme.


Jag vet inte, men tycker att det varit lite klent med 
sådant som sommarhetta redan något år nu. 
Vanligtvis välkomnar jag hösten eftersom jag av erfarenhet vet
att det är min favoritårstid och oftast brukar jag vara rätt så trött 
på sommarvärmen såhär i september och välkomna hösten på alla plan.

I år känner jag ett märkligt vemod i att behöva släppa taget om sommmaren.
Känns lite som orden i Lisa Nilssons låt "Långsamt farväl".

Man vet att det är över även om man vill stanna i det ännu en stund, ännu ett tag.
Man vill så ha ännu en dag med barfota-fötter i skorna, ännu en natt med vidöppna fönster.
Ännu en dag utan ytterrock och ännu en natt för katten att vara ute. 
Och inte att förglömma; ännu en tomat eller squash att mogna! 

Vi lever ett långsamt farväl.


SÅ MYCKET GODARE ÄN UTSEENDET...


Det har knappast undgått någon att jag gillar att traska
ut i skog och mark. Oftast blir det på grund av tidsbrist 
bara någon timme eller två och då känns det onekligen 
lite löjligt att ta matsäck med. 

Och när det bli någon lite längre tur så är det oftast kaffe och 
smörgås som åker ner i ryggsäcken.

Sedan kan jag tycka att just det är lite tråkigt, och att man gott 
kunde, också på dagsturerna, ha lite rejält käk med sig.
Och tänka lite utanför korvgrillning, liksom.

Tänkte nämna här på bloggen några av mina favoritrecept på
mat som funkar riktigt bra som utflyktskäk. 
Och är lite mer än "all-in-one-pås-pasta".
Själv har jag några kriterier som bör uppfyllas.
Käket skall:

a) smaka fantastiskt gott 
(skall man släpa riktigt käk ut i naturen, skall det vara värt 
varenda steg med extra tyngd i ryggsäcken)

b) hålla sig fräscht fast temperaturen är rejält på plus
(det är ju så att jag rör mig mest ute i behaglig temperatur och 
då är färska grönsaker helt i egen klass. Behövs ingen svalförvaring.)

c) vara enkelt att tillreda
(all-in-one är det bästa, men utan att tulla på smaken.
Och vem vill diska mer än nödvändigt - någonsin, någonstans?) 

d) vegetariskt, men så att de som är icke vegetarianer lätt
kan tillföra kött om de så vill
(köttet skall funka som ett tillägg, inte som huvudingrediens)

Och här kommer en favorit.
Funkar också utan det där med friluftsliv och att äta ute i naturen.
Käkade det senast idag och smakade lika bra i stadsmiljö.
Och då vet man att det smakar ännu bättre ute i naturen - heh! 

Här kommer receptet:
För fyra personer

5 stora potatisar
1 burk eller tetra kokosmjölk
1 burk eller tetra kikärter 
1 påse (två rejäla nävor) färsk spenat
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
1 msk grön currypasta (eller motsvarande)
2 tsk paprikapulver
salt och peppar
olja att steka i
färsk persilja


Dela potatisen i mindre bitar och koka den klar. 
(Ibland har jag tagit med färdigt kokt potatis, men har man 
tid och bränsle så kan man ju också koka potatisen därute i skogen :))

Stek finhackad lök och vitlök i lite olja och blanda i spenaten.
Låt steka en stund. 
Blanda i kryddor, kikärter och den kokta potatisen.
Häll på kokosmjölken. Låt puttra på svag värme en liten stund
så allt blir varmt, men passa på att det inte blir för mycket 
kokas i det här skedet.
Kokosmjölken har nämligen en tendens att bli lite rinnig 
om den den kokar för häftigt för länge. 

Mina köttätade medtraskare brukar ha färdigstekta 
kycklingstrimlor att ha i.

*

Ja, här alltså ett tips på en gryta som jag gillar skarpt.
Är lite lagom "hot" en sval höstdag,  och en kall vinterdag är den perfekt! 

Ja...och så smakar den riktigt bra också en alldeles 
vanlig måndag hemma, som hos mig idag.



URSKOG...


Så fort de första björklöven börjar gulna och asparnas löv börjar prassla i vinden,
så får jag varje år en sådan galen längtan till skogen att det knappt är sant! 
I snart ett par månader har jag haft en akillessena som mottarbetat mig 
när jag försökt gå lite längre sträckor. Men nu...NU...verkar det släppa! 

Tack för det till arbetskompisen som tipsade om att ta till brödkaveln! 
(Alltså ja, ett lite förtydligande; man sätter sin på golvet med brödkaveln under
akillessenan och så "manglar" man på. Det är inte speciellt skönt, om man 
uttrycker det så, men det hjälpte!) 

Så nu äntligen bar det ut till skogs efter en låååååång paus! 



Jag har lyckan att bo rätt så nära en alldeles fantastiskt skog, dit jag gärna 
återkommer för att upptäcka nya stigar och vandringsleder. 

I ungdomen kände jag dessa stigar utan och innan, men efter många år 
på andra orter har jag onekligen glömt vilka stigar leder vart, naturen har 
vuxit till sig, ändrat sig och nya stigar har bildats. 
Men skogen är sig lik. Och jag har på något sätt hittat hem igen. 
Också här.

Nu skall jag bara återupptäcka alla små stigar och stråk igen.


Jag dyker in i urskogsområdet.

Det må vara ett begränsat område urskog, men man kan ändå
förnimma känslan av skog som får leva sitt eget kretslopp utan
beblandning av människans tycka och vilja. 
Träd faller av stormar och av ålder och får murkna och dö. 
Eller återgå till det kretslopp som heter natur.

Nya plantor tar vid där förutsättningarna ger möjlighet.
Så där som det skall va...!




Här finns en helt egen stämning och det är som om hela skogen skulle
vara ett annat väsen än annars. Kanske jag bara inbillar mig? 

Men det känns som om skogen skulle vara lite mer skog just här.
Lite djupare, lite mörkare, lite mer mystisk, lite mer...ja, andlig på något vis.



Och ändå. 

Det här är en skog jag delar med dryga miljonen andra människor som bor 
i Storhelsingfors. Vi är i Helsingfors Centralpark.

Tänk, 700 hektar fantastisk skog att bara traska ut i.

Går jag söderut härifrån, 10 km sådär,
så kommer jag till Tölöviken i centrum av Helsingfors.

Från urskog till city. Och tvärtom.

Helt fantastiskt område, nästan så man inte begriper
vilken fantastisk pärla det är! Och jag vill återupptäcka de
stigar jag engång här gått.



TOTALT EGEN TID...


Ibland stjäl jag någon alldeles egen dag åt mig, bara åt mig själv. 
Eller stjäl och stjäl, det finns inte så många som skulle komma 
på att hindra mig, men det känns lite mer festligt om jag tänker
mig denna totala egentid som något värt att stjäla.

Kom ut till stugan igårkväll direkt från jobbet. I morgon skall jag sitta på
en fotofestival och insupa kloka ord och stämningar och bilder och snack av
alla de som snöat in sig på fotografering lika mycket som jag - och mer! 

Men det är i morgon det. Idag har bara varit min dag.

*

Vaknade vid halv åtta och drack kaffet ute på verandan medan gässen sträckte 
över viken. Det är september - och jag älskar det! Älskar den månaden! 

När jag satt och sörplade på kaffet flög en flock med änder förbi stugan ner
mot havet, de måste ha övernattat bakom stugan! Det hade jag inte tänkt att de skulle göra! 

I samma ögonblick hör jag havsörnarna. 

Hinner snabbt ta en bild, innan de drar vidare till en närliggande kobbe och käkar
upp sin abborre.

Själv drar jag ut i skogen med svampkorgen. Har dock inte överdrivet höga förhoppningar om 
att hitta kantareller, eller annan svamp, för just på den här lilla plätt av jorden har
det inte regnat så himla mycket i sommar. Och inte har det varit varmt heller,
ifall det faktum undgått någon...




Nåväl, hem kommer jag några timmar senare med några kantareller och någon trumpetsvamp
i korgen - så helt tomhänt blev jag ju inte.

Och inte utan sällskap i håret heller - för den delen.

Plockade nästan fler älgflugor från håret än det fanns kantareller i korgen, men trots det
så finns inget som kan hålla mig från skogen när det blir höst.

September, alltså:

Man kan fortfarande, som nu vid halv tio på kvällen, sitta ute och skriva med ett 
fladdrande ljus som enda ljus- och värmekälla. 
Kvällen mörknar så vackert omkring mig. Himlen glöder som en falnande brasa.
Tokvackert!  

På dagen är det sällan för varmt att klampa runt i skogen och personligen klarar jag 
hellre älgflugor än mygg faktiskt! 



Jag är ingen stor bastuvän. En het sommardag så finner jag inte riktigt mening
med att elda och sätta sig i en het bastu, men när höstmörkret kryper intill och vinden
från havet börjar viska kyla är det få saker som vinner en varm, doftande bastu! 




Men ikväll värmde jag bastun och satt där och lyssnade
på eldens sprakande och vinden där ute, hur tungt vågorna slog mot
klipporna, hur gässen sträckte förbi, hur syrsorna spelade i gräset.

Tänker att alla borde få stjäla sig lite egen tid nu och då.