nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

MELLAN JUL OCH NYÅR...

...Må lilla Vilse här representera favoritställningen (skulle gärna kalla det favoritsyssla, men det är lite att ta i...) såhär dygnen efter julafton.



Nu börjar det ändå krypa i kroppen av all överloppsenergi som samlats där under några riktigt dåsiga dygn. Jag talar nu om mig - inte katterna, de verkar tycka att sofftillvaron skulle kunna fortsätta ännu någon dag till..



Min sötaste favorit i jul var ändå chokladtårtan vars recept jag hittade i en gammal tidning. Inget för dem som räknar kalorier - då skulle man bli tvungen att räkna ruskigt länge, så det är bäst att inte ens börja...Tur att ungdomarna dök upp en sen kväll gjorde slut på resten av tårtan, annars skulle jag känt mig tvungen att smälla i mig resterna - och räknat kalorier långt in i februari;)


Men gudomligt god är den, med sina 250 g choklad och lika mycket smör.......Ah!!!



I år har lillungen rätt så långt stått för juldekorationerna här hemma, så man kan hitta små överraskningar lite här och där...som små änglar i blomkrukorna...



Tulpanerna får stå för det lilla tomteröda som smygit sig in hos oss. Trots allt så sprider det en härlig värme isynnerhet när det ute är riktigt mycket vitt...och kallt!



Inte alldeles lätt att vara turturduvor när vinden viner och snön vräker ner...Riktigt kalla vintermornar brukar jag vakna till att det rasslar utanför sovrumsfönstret. Numera vet jag att det bara är duvorna som söker skydd för vinden på fönsterblecket. Eller så falskar mina gamla fönster ut så mycket värme att det till och med värmer upp några frusna duvfjädrar i kylan.


Inte så ekonomiskt, eller ekologiskt kanske, men djurvänligt är det definitivt:)



Tomtevänligt har årets pepparkakshus varit. Små pyttetomtar kryper och krälar och tassar omkring i ett sött pepparkaksland tills den dag små ungar börjar tulla på godisarna där...och ojdå - där rök en skorsten...och en gran...och en pepparkaksgris.


Men det är ju så det skall vara :) En liten pepparkaksgris till en gottegris!


När julenhelgen är slut skall jag påbörja lite fixande här i huset...ett tonårsrum skall bli barnrum, ett barnrum skall bli "bibliotek", ett kontor skall bli gästrum. Hur det skall förverkligas tar vi sedan nästa år, hihiii!


Än sålänge är allt bara på tankestadiet.


Skall ta en chokladpralin och fundera vidare!


Kram M.

FRIDFULL JUL...

...till er alla!

Nu skall jag tillbaka till köket...det är där en del av julens under sker;)

Varmaste julkramen!

M.

Lyssna och njut:

Petit papa Noël

http://www.youtube.com/watch?v=yBHE9slvtlY&feature=related

JULSNÖ...

Hej alla raringar! Vet ni, det är så vackert ute att det tar andan ur en! Den lättaste pudersnö har dalat ner hela dagen och lagt sig på minsta lilla tunna gren. Det finns inget julpynt i världen som slår det som naturen kan åstadkomma - om den är på det humöret vill säga:)



När det vräker ner såhär, och när kylan knäpper i knutarna finns det inget bättre än att få krypa upp i stolen brevid brasan. Isynnerhet som nu efter att jag skottat fram gångar som gömts under pudersnötäcket. Men innan jag gav mig ut med skyffel och borste i högsta hugg...



...bakade jag året jultårta:

Den till småfåglarna:)


God jul alla små bevingade vänner därute i kylan!



I dag har lillungen och jag pyntat det sista. Julgranen är inburen och pynt av diverse slag har funnit sin plats lite här och där....Lillungen morrade lite över att det bara finns silverpynt till julgranen. (Vilket nu inte heeelt stämmer!)


- Vi kan ju skaffa en silvergran nästa år, så är den också silver! mumlade han


- Hahahaa! Påminn mig om det nästa år!



Och visst, julpynten har nog blivit mer sparsmakade med åren, och medan vi dök ner i pyntlådorna med energisk julfrenesi, lillungen och jag, kommenterade han att han nog blivit påverkad av mig lite grann - han gillar nog ändå mest vår stil.


-Ha! Påverkad? Lite grann? Det är högt utvecklad hjärntvätt!!! :)



Även om det inte blivit så mycket pyssel i år för min del, så måste jag bara få fixa till tändsticksaskarna som ju ändå hela tiden dräller framme än här och än där.


Små skyddsänglar som påminner om att man nog skall vara lite extra försiktig med alla levande ljus.



När jag idag tände det fjärde adventsljuset funderade jag på vart alla dessa fyra adventsveckor egentligen tagit vägen? Det är inte alls som när man var barn, december var nog årets längsta månad då...men nu känns den som den kortaste. Är det bara jag som upplever det så?


Ändå har jag år för år dragit ner på alla julmåsten. Och det har onekligen varit skönt - även för en julmänniska som jag. För mycket är ändå för mycket hur mycket man än gillar allt som har med julen att göra. Det har tagit mig några år att förstå att jag inte behöver göra allt alla år...



Men glögg, det blir det varje år - och flere gånger!


Och nu, söta vänner skall jag ge mig ut i rymden och läsa allt jag missat hos er under mina veckor av ofrivillig bloggpaus! Skall ladda upp med glögg, pepparkakor och pepparrotsost (jättegott, tro eller inte) och bara njuta!


Och ute faller snön...


kram M


HAN ÄR PÅ VÄG...

...han har startat! Inte en dag för tidigt skulle jag säga! Men nu är han äntligen på väg.
Aj vem då?
Nej, nej, det är INTE tomten, han trimmar nog sina renar fortfarande på okänd ort, utan killen från DatorBolaget som skall leverera min nya dator!
Snart go´vänner är jag tillbaka med förnyade krafter.

Jag har saknat er!
kram, M.

P.s Ni tror inte, men under dessa veckor har det hänt att jag torkat damm (!) från min kamera. Oj, det trodde jag aldrig kunde ske...Och så har jag så mycket att ta igen hos er alla! Det blir en låååång kväll när jag väl kopplat den nya. Härligt!

SMÅ LIVSTECKEN...

...vart försvann jag nu då?
Ofta går vardagen, om nu inte direkt som en dans på rosor, så ändå något sådär utan större mankemang. Men så en dag är det som om hela världen (minst) skulle ha fått för sig att nu skall vi bråka lite med den där kvinnan i det lilla huset...
Först åkte lillungen och jag på svininfluensa. En vecka gick galant i feberdimmornas luddiga tillvaro. Vi hostade i kapp och flämtade oss igenom eländet.
När febern lättat och jag rätat upp mig från fosterställningen jag befunnit mig i sedan första feberdagen hasade jag mig fram till min trotjänare (nu talar jag om datorn) sedan ett år tillbaka och skulle med stor iver kasta mig ut i cyberrymden kom följande kalldusch.
Den var bara blå...hela rutan. Så hickade den till en gång eller två och - dog. Men den var ju baske mig just på service! Kanske det bara var något som går över, det också? Godtrogen och optimistisk som jag är, prövade jag nästa dag, och nästa och nästa, tills jag till slut insåg att den behöver bättre vård än jag kan erbjuda.
Så när jag kände mig tillräckligt stadig på benen att jag vågade mig ut en sväng traskar jag då iväg med eländet till datorakuten.
Efter en dag fick jag diagnosen: Slut, kaputt, fini - skrället är utom all jordisk hjälp.
- Men, men...men mina foton då? Jag har ju några stycken...stammade jag med ängslig röst.
- Du har väl en extern hårdskiva för sånt? sade den barska datordoktorn.
- Joooo-ooodå...men...
- Ja, vadå men?
- Jag har inte flyttat över dem - ännu...pep jag.
- Oj, det var ju inte så bra det då...för här kan vi inget göra. Inte alls bra.
- NEJ! DET ÄR JU INTE SÅ BRA!!! INTE ALLS, kraxar jag med en röst som åker upp i falsett.
Snopen kom jag hem och tänkte att jag får väl sätta igång det gamla tröskverket (denhär datorn) och åtminstone få lite foton från kameran överförda här då så länge. Lite mysiga adventsbilder till bloggen - ni vet?
Men nej! Här skall inget tekniskt fungera tydligen...Tröskverket vägrar ta emot mina bilder!
- Vad är det här nu då? muttrar jag och känner hur temperaturen börjar stiga i mig - och det är inte feber denhär gången...Tills jag kommer på att jag ju städat bort alla fotoprogram härifrån när jag skaffade mig den lilla fina...Just precis, så tänkte jag då ja, vad smart av mig????
Och nu tänker jag inte börja ladda ner de programmen på nytt, med detta tröga verk kommer det att ta fem timmar och tjugo minuter innan jag kommer så långt att jag skulle kunna bifoga en endaste futtig liten bild på bloggen. Så det gör jag inte...
...jag tänker gå och värma mig en mugg med het glögg och knapra på en torr pepparkaka och försöka glömma att den tekniska världen är emot mig, skall tänka vackra tankar för det skall man göra såhär innan jul.
Borde kanske passa på och önska er alla en God Jul redan nu, men eftersom jag är både godtrogen och optimist hoppas jag att jag får en ny liten platt sak om jag tillräckligt viftar med garantikvittot i morgon när jag skall träffa importörens representant
(Om inte, finns det en uppenbar risk att jag begraver min kära lilla dator djupt nere i strupen på den stackare som vågar sig på att påstå att garantin gick ut i typ förrgår! (ups, det om de vackra, snälla tankarna...hihih.)
Nu, mina sköna! Glöggen väntar!
Kram på er,
Milda M.

NOVEMBER...

Olust står målad i dragen.

Man håller sig lätt för skratt.

Piggnar man till frampå dagen

så är det redan natt.

- Alf Henriksson-


Är den inte slut snart? November, alltså? Dikten av Alf Henrikson säger det mesta som finns att säga om november, hihi.

Jag tror jag skall införa en ny adventskalender - en som räknar ner dagarna TILL advent. Inte FRÅN advent.

Efter en mörk kvällspromenad satt jag och förhörde lillungen som har ett miljökunskapsprov på kommande. Tänk att solenergi finns egentligen i allt vi äter- följaktligen måste man äta MER nu på vintern när ingen solenergi finns att få i annan form...Hur logiskt som helst, eller hur???

Så det blev italienska Panforte :

100 g torkade fikon

100 g mandel

100 g hasselnötter

100 g valnötter

1 tsk kanel

1 apelsin

1 dl vetemjöl

2 1/4 dl socker

1 1/2 dl flytande honung

150 g mörk choklad

Florsocker till garnering.

Sätt ugnen på 150 grader. Hacka fikonen ganska grovt, bland i en skål fikon nötter, mjöl och kanel. Tvätta apelsinen och riv ner yttersta skalet i skålen. Värm upp socker och honung i en kastrull. Rör om till sockret smälter, låt det sedan koka någon minut (passa att det inte bränns.) Blanda i chokladen och låt smälta ner. Nu gäller det att vara snabb i vändningarna annars stelnar alltsammans till en svårhanterlig smörja. Blanda det du har i skålen med sockerhonung blandningen och häll upp det i en bakplåtsklädd liten (15x25 cm) plåt eller liknande. Man behöver inte få det så snyggt, för smeten breder ut sig i ugnen. Grädda i mitten av ugnen ca 35 minuter. Låt alltsammans svalna ordentligt innan du lyfter upp det från plåten och skär små "fingerstora" stavar med vass kniv. Mmmm...

Det doftar jul och smakar italien - inte en helt fel kombination;)

Och plötsligt känns det inte alls så novemberligt mer...En liten godbit fylld med solenergi, nice!

Kram på er som tassar in här!

M.

ATT MÅ BRA...

Det är så lätt hänt att man tar det som en självklarhet, tror jag. Nu tänker jag inte på förkylningar eller musarmar eller sånt. Utan att man mår bra i själen. Hur fragil är inte vår själ? Våra muskler skyddar ben, hud skyddar muskler, ben skyddar organ,
men vad skyddar själen?
Var får man hjälp om själen går sönder? Och får man den? Lika lätt som man får hjälp om man bryter benet? Ja, får man det?
Jag har inget svar på det. Det är så lätt att tvivla just idag, när sonen min, tillsammans med många, många vänner följde Hugo till den sista vilan. En vila och ett lugn som denna begåvade 21-åring själv valde - framom att må dåligt, när ingen hjälp fanns inom räckhåll för en trasig själ.
Vi, som mår bra, kan nog aldrig förstå det stora mörker som kväver och handlingsförlamar så totalt. Jag känner att vi nog borde uppskatta mer att vi har förmågan att jaga mörknet på flykten - att vi kan tända ljus. Att inte mörknet tar över och blir för stort.
För gör det det, hittar vi då rätt, orkar vi ropa så högt att hjälpen hör oss? Eller går vi bara mer och mer vilse i mörknet, tragglar på tills krafterna inte längre räcker till? När orkar man inte mera sträcka sig efter händer som kunde hjälpa?
Jag berörs så djupt av dessa unga som mår dåligt, de som inte har den livserfarenhet som vi har. Livserfarenhet som kanske, kanske, ens lite, hjälper oss att ta oss igenom våra mörkerperioder.
Årstidsmörkret är ändå så mycket enklare att jaga på flykten. Och det jobbar jag på heeela tiden.
Och så har jag tagit in en liten, liten gran fast jag egentligen inte hade tänkt göra det riktigt ännu...men ibland kan man ändra sig. Sakteligen börjar nog julkänslorna ta över...
...och lite inspiration från ifjol har plockats fram,
och pepparkaksformerna dammats av.
Och om jag inte missminner mig så skall det finnas lite glögg i skåpet - från i fjol. Tror ni man skulle kunna damma av det också? Skall gå och testa det tror jag.
Hej så länge, ta vara på er själva och varandra!
Kram M.

SNÖ, INTE SNÖ, SNÖ...

Jag vet inte om jag skall vara sur eller lättad över att snöstormen som skulle täcka in hela tillvaron med tiotals centimeter vitt och vått tog en annan väg och bara snuddade vid denhär landsändan. Jag har ett aningen ambivalent förhållande till snö faktiskt. Det är vackert och ljust och det dämpar alla ljud så underbart. Men det är också så kallt och (oftast) vått och ja, jag vet inte riktigt...Jag gillar ju också senhöstens bleka färger, och skulle gärna njuta av dem ännu en tid. Problemet är bara att det känns som om ljuset inte riktigt skulle räcka till att hinna uppleva "färgerna" såhär i november.

Känns ibland som om dagsljuset skulle komma vid tiosnåret på förmiddagen och försvinna sisådär tjugo över tio - på förmiddagen. Och då kan det ju i och för sig lika gärna snöa.;)

Ni förstår mitt stora snödilemma?


Eftersom jag inte pysslat det minsta lilla här hemma, så tänkte jag släpa med er på en inte alldeles färgsprakande novemberpromenad istället:) Hur skoj som helst!

Om man vet var man skall hoppa över diket från landsvägen så hittar man en liten åkerväg som håller på att växa igen eftersom ingen längre kör på den. Till och med traktorn genar över åkern så ni förstår att vägen blir till en liten stig bara.

Snart kommer vi till sjön.


Kolla! En hjort som är ute och simmar! Tyvärr är bilden mer än suddig, för när jag försökte smyga mig närmare (i rasslande vass - hur lätt som helst, hehe) så satte den fart och förvann in i en vik utom räckhåll för min kameralins.

Det måste ha varit ett kylig simtur, för de små vågornas tröga rörelser skvallrar om att det inte dröjer länge innan isen lägger sig.


Här brukar jag stanna en stund. Någon har hämtat en bänk och placerat den ute på den lilla bergsudden varifrån man har utsikt över sjön och fälten. En riktigt liten funderarbänk! Så skönt att slå sig ner här och bara låta blicken vila och tankarna flyga fritt.


Är man lika tuff som hjorten kan man alltid ta sig ett dopp - själv är jag nog så mesig så jag föredrar att syssla med det en het sommardag.

Men nu känns sommaren så långt borta, och just därför känns det extra roligt att stuva ner lite blomlökar i krukorna. Lite fin mossa på toppen, som ett litet duntäcke och så får de stå där på verandan heeeela, lååååånga vintern...


... det är bara att vänta och vänta och vänta.

I morgon skall jag ändå gå och köpa lite tasettlökar - så jag inte behöver vänta sååå länge på det där ljuvliga späda gröna!

Och en bamsig amaryllislök lär nog slinka ner i korgen, den också!

Och mossan är hemma från skogen - så nu får det snöa, eller inte snöa, för min del.

Må gott i tisdagskvällen!

M.

SKRUTTIGA TING...

Hejhå! Länge sedan sist, men här är jag igen!!
Det är inte så att jag skulle ha blivit däckad av svininfluensa eller så, som många andra. Däremot hade datorn blivit smittad av helt andra virus, men nu verkar den vara sitt gamla jag igen:)
Utan dator i flere dagar skulle man ju tro att jag hunnit göra både det ena och det andra, men tji heller! Det är inte bara datorn som varit skruttig - också jag har lyckats utveckla en datorrelaterad inflammation. Musarm...tjo, vad skoj!??
Sitta uppkrupen i stolen och sticka sockor - nix. Pyssla lite julpynt? Binda kransar? Nix! Fixa lite gott i matväg - jo men det skall väl gå bra? Bara jag inte behöver skära nåt som är hårdare än mjukost...
Det känns bara fånigt! Plötsligt är det en massa simpla saker som man inte klarar av. Att knacka ett blogginlägg med vänsterhand tar så lång tid att jag hinner tappa den röda tråden som kanske ibland visar sig i mina inlägg....hihii.
Nu skall jag ta mig ett litet glas rött, krypa upp i stolen och njuta brasa - och bläddra i lite tidningar för inspiration. Mmmm. Det hjälps inte att det börjar klappa lite extra i ett julhjärta såhär års. Att planera för julen är halva glädjen, för mig åtminstone - och just nu kan jag inte så mycket annat än planera...Men det är inte så tokigt det heller, här i brasans sken!
Hoppas ni alla har det bra därute!
Stor kram, M

HALLOWEEN ORANGE...

Ni som traskar in här nu och då, vet redan att jag inte är speciellt förtjust i gult - och orange är NÄSTAN gult, så det är verkligen sällsynt att man hittar det här hos mig - inte ens till halloween;)
Så jag nöjer mig med lite "minipumpor" i form av mandariner på köksbänken. Men jag har faktiskt engång köpt en riktigt gigamegasuperjätte-pumpa som jag karvade ut ett par tre timmar sisådär...*puh*.
När jag äntligen gjort det så stod jag där med en stor hink med pumpainnehåll som jag inte hade en aning om vad jag skulle göra med. Skall man göra nåt alls??? Pumpa har liksom inte riktigt hittat till mitt mathjärta. Gubben som dessutom äter det mesta utan urskillning som han hittar på tallriken - men nåt av pumpa, NO WAY!
Den gången hamnade innehållet direkt ner i komposten så det bara schmaskade om det och pumpan, utskuren och fin placerades på trappan i väntan på att få ett ljus i sig ett par dagar senare. Min äldre unge var då ganska liten, och stolt som en tupp över vår fiiina halloween-pumpa.
Det blev natt, en riktigt grymt kall höstnatt, med temperaturen ner mot minus tio. Vad tror ni vi hittade på trappan följande morgon???
Jo en halloweenpumpa i något flytande form, bestående av en trög smörja som bredde ut sig över, och rann ner för trappstegen...yäk!
Vi stod något snopna där, både ungen och jag, den gången och ja...efter det har det inte blivit några nya pumpaäventyr för vår del...
Numera är det gulorange, som sagt en liten dust bara. Några löv från vinrankan fick idag stå för stämningen på matbordet - och så hade den allra första lilla, pyttelilla, pyttepyttelilla, ljusslingan slingrat sig upp från källarskrubbens mörka skrymslen.
Hjääälp!!! Vad ÄR detta? Riktigt ruskiga halloweenvarelser som skall ge sig ut i oktobernatten för att skrämma slag på allt och alla?!! Huuu!!!
Medan lillungen och hans kompis roar sig med det tassar jag runt och tänder ljus i lyktor och i ljusstakar. Ikväll möter mörker ljus och det är enslags brytning mellan höst och vintern. Kontraster på många plan.
I morgon skall också min trädgård uppleva kontraster. Nämligen kontrasten mellan krattat och okrattat. Jag har nu i en veckas tid tvingats vada i eklöv för att ta mig till bilen på morgonen, och från bilen till ytterdörren igen på kvällen...Men i morgon, då jäklar skall det krattas...tills armarna trillar av!
Nu blir det en kopp kvällskaffe, och sedan skall jag kanske plocka fram lite garnnystan. Om inte katterna far iväg med dem kanske det till och med resulterar i ett par sockor! Man vet aldrig...
Må så gott, alla söta därute i oktobernatten!
Kram M.

LJUS OCH MÖRKER...

Först av allt vill jag tacka er för era varma kommentarer! De värmer skall ni veta!!!
Livet fortsätter sin sakta lunk, så är det alltid, också om något sorgligt händer. Och sorg och saknad hör till livet, på något sätt berör det oss alla vid något skede. Med olika styrka.
Visst blir det blir tomt när ett djur som man delat sin vardag med många, många år dör. Det är ett tungt beslut att ta, och att veta när det är dags att ta farväl. Men en dag märker man bara att svansen inte längre vispar riktigt lika ivrigt, att blicken är trött...
En dag möter man just denhär blicken och då bara vet man att det är dags.


Man måste ta det där osjälviska beslutet för en som hela livet varit en så osjälvisk vän. Som en klok gammal man engång sade till mig; det är en rättighet som djuren har. Och det är vår skyldighet att förverkliga den rättigheten, att hjälpa dem gå vidare innan smärtorna som det inte finns bot för tar över.

Att vara osjälvisk.


Allhelgona helgen hör till mina absoluta favorithelger. Jag tycker att det är så lugnt, vacker och rofyllt att gå till gravgården och tända ljus, vandra bland alla dessa dekorerade gravar medan ljusens lågor lyser upp den höstmörka kvällen.

Även den minsta lilla låga lyckas jaga bort litet av mörknet. Många lågor jagar bort mycket mörker. Alla dessa ljus som berättar om att någon, någonstans minns någon som gått bort med värme och saknad.
Bland alla gravar på "vår" kyrkogård finns en allmän minnesplats, inringad av täta, klippta idegranshäckar. Man går liksom in i ett slutet rum. Därinne finns ett bord, till allhelgonahelgen sprängfylld av ljus. Det blir en nästan overklig känsla att stå där i oktobermörkret, bland täta idegranshäckar och uppleva all värme och allt ljus som dessa hundratals små lågor sprider omkring sig.
I veckan har jag lagat kransar att lägga på gravarna i morgon. Till minne för dem som inte längre är...

Och så fick jag en så vacker dikt i veckan, här kommer den, tillägnad alla de, djur (och varför inte människor också, för den delen) som gått vidare över Regnbågsbron:
Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.
När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron.
Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans hela dagarna.
Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.
Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar. Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran.
Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt flyger hon iväg över det gröna gräset. Hennes ben bär henne fortare och fortare tills hon återförenas med den hon älskar. Ni möts i en omfamning som varar för evigt.
Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hennes huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.
Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas...

Vem som skrivit dikten har jag tyvärr ingen vetskap om. Men jag vill gärna tro på att det finns ett regnbågsland. Både för djur och människor - nånstans.

Ha en fin helg alla!
Jag lovar att återkomma med piggare och gladare inlägg nästa gång, det är bara det att det här är just nu så på ytan här hos oss. Alla de som inte längre är...
Stor kram, M.

ETT SKALL HAR TYSTNAT...


10.01.1996 - 26.10.2009
Farväl min älskade lilla hund!
Sov gott!

TIDENS GÅNG...

Sällan blir jag så medveten om tidens gång som när jag nångång tar itu med tråkjobbet att storstäda upp i skafferiet. Jag blir alltid lika förvånad över att till exempel den där ingefära-sirapen som jag precis just köpte för att ha till....öh, vänta..vad var det nu jag skulle ha den till???...har bäst föredatum 11.04.07. Jamen, jag köpte ju den nyss?! Jag looovar!!!


Och de torkade fikonen som jag använt till Fikon Noël, en gudomlig efterrätt som jag brukar sno ihop nångång i december. Men just dessa torkade fikon väcker ingen lust att göra något alls med...bara att konstatera att det är snart ett år sedan jag använde halva påsen.




Jag har ett sånt där underbart inbyggt skafferi i mitt kök. Jo, jag vet att ni ser framför er välordnade hyllor, med vackra syltburkar, spetsband längs hyllkanterna och fyllda korgar med färskvaror.


Njaa...riktigt så är det nog inte - tyvärr!!! Oftast är det så att jag nästan måste ta till skosleven för att få in kaffepaketet, müslin, eller senapstuben där. När jag nu släpat hem en hel del torrvaror från stugan var det bara för mig att bita i det sura äpplet och ta itu med att rensa ut - och ordna upp...




Den fina Skafferiskylten har jag köpt hos Annica på Home Nr 1 som textar dessa underbara skyltar (länk till henne hittar du här till höger!) Jag har faktiskt beställt en till av henne. En som det står Städskrubb på. Härligt!!!

Nu är det ju inte så att jag elller någon annan i min familj inte skulle hitta till skafferiet utan skylt, men jag kan ju alltid hoppas på att någon annan förutom jag skulle hitta till städskrubben om där skulle vara en skylt...hahhahahaa!!



Ofta bakar jag faktiskt mitt knäckebröd själv, men minst lika ofta kastar jag mig l a t och köper knäckebrödet hos en lokal bagare som bakar det mest underbara speltknäckebröd. Ahh!

För att lite spara utrymme i mitt lilla skafferi hängde jag upp knäckebrödet i taket. Och litelite också för att jag tycker det ser så fint ut :)

Nu finns det ingen större risk att det skulle hinna bli särskilt dammigt där, för vi gillar alla att knapra i oss knäckebröd, så det dröjer inte länge innan detta "skådebröd" är försvunnet.


Nu när jag fått detta måste undanstökat tänker jag ägna morgondagen åt att skutta i gummistövlarna och ge mig ut i skogen och plocka mossa, ris, kottar...ni vet? Sånt som kan behövas till både det ena och det andra. För en gångs skull är jag ute i god tid. Det har funnits år då jag blivit tvungen att gräva fram riset ur snödrivorna och bända loss mossan som frusit fast.

Om jag nu sedan skulle ramla över några små övergivna trattkantareller, så får de givetvis komma med hem till mig ;)

Men i år är jag ute i god tid. Eller så beror det på att hösten är sen? Oftast brukar jag ha gården krattad till Allhelgona helgen, men ännu sitter hälften av löven segt kvar, vilket jag tycket om, för ljuset (fast det är mörkt) är ett annat när det finns annat än bara kala grenar som sträcker sig mot den gråa himlen.

I morgon får jag sova en timme längre:) Det blir vintertid här hos oss, och för ett morgonsömnigt murmeldjur som jag, är det sann lyx att få sova dendär extra timmen - och ändå stiga upp i nästan vettig tid!

Ha en sköööön lördagskväll och en sköööön söndag!

Stor kram! M.

DÅSIGA DJUR...

...Det är oktoberslöhet och -dåsighet för hela slanten här hos oss.
Djuren tycks kunna ta mörkret som kommer krypande ur alla vrår på rätt sätt.
Tänk att bara få krypa upp någonstans och ta en lite tupplur när hösttröttheten gör sig påmind.
Jag blir nästan lite smittad av dessa dåsiga djur. Har en och annan tanke på vad man kunde göra, men att sedan ta itu med det...njaaaa-eeeee....imorgon...kanske....eller nästa vecka...
Jag har tänkt att det kanske finns inbyggt i oss, såsom i djuren, behovet att ta det lite långsammare på senhösten. Som våra förfäder gjorde - typ? Tänkt om jag i år skulle hörsamma det? Ta det riktigt piano några veckor?
Samla lite energi - och inspiration inför julen ? Jag som egentligen blir lite småirriterad på att julen redan börjar synas i oktober lite här och där, den droppar in i postlådan varochvarannan dag i form av reklam...Jag vill inte ha den julen - och absolut inte än!
Det blir ju lite tudelat dethär nu...jag som älskar adventstiden och väntan på julen mer än själva julen faktiskt bromsar ändå allt vad tygen håller. Jag vill hinna njuta av den dåsiga hösten, innan allt det hetsiga som julen onekligen för med sig kommer stormande...
Jag vill och vill inte...
Lite som katt och hund i samma fåtölj...;)
Vill sätta igång med alla idéer jag har, men ändå vill jag hålla avstånd till allt juligt en tid till och koncentrera mig på hösten, och dess dåsighet.
Ja-a om ni inte somnat över mitt dåsiga inlägg nu så...
...önskar jag er alla därute sköööna höstdagar, mysigt mörker - och småsmå julfunderingar (för de lär ändå komma smygande, som små tomtar ur mörkrets vrår.)
Må gott! Tänk pepparkaka, tänd en brasa, kratta löv - eller ta en tupplur!!!
stor kram
M.

LYSSNA...

...hör ni?


Just det! Det är total tystnad. Att det bara kan vara så tyst?

Efter en stund börjar det brusa i öronen, det är som om min uppladdade hjärna inte skulle klara av så mycket tystnad på en gång. Men själen njuter! När det blir så här totalt tyst märker man hur mycket ljud man omges av hela tiden - också då man tycker att det är tyst.


Stod på stranden och bara lyssnade på - ingenting. Så ett svischande ljud. Vad är det? En sjöfågels vingslag - så långt borta att jag inte kunde se vad det var för fågel - men jag hörde vingslagen!



I tystnaden går jag omkring och känner att också sakerna omkring mig är tysta. Alla små saker som hör sommaren och stuglivet till har liksom tystnat som om flyttfåglarna också tagit de ljuden med sig.

Jag hör ett barr falla ner från tallen. Tyst går jag en sväng i skogen, försöker gå tyst. Men trots att mossan dämpar det mesta känner jag att jag för ett otroligt oväsen.

Ensam på stugan, inga ungar, ingen gubbe, inga katter - till och med hunden stannade hemma. Det är totalt vindstilla, inte det minsta rassel från vassen. Ingenting! Jag är helt fascinerad av att inte höra nåt alls. Jo, nu....vänta ett ängsligt litet pip hörs från skogen.

En domherre som inte låter så mycket annars lyckas fylla hela skogen med ljud för en stund. Så flyger den djupare in i skogen och också det ljudet är borta.

Tänder en tändsticka och söndrar tystnaden, brasan tar fart och bruset från elden känns nästan öronbedövande. Kunde sitta såhär i tystnaden länge, länge och bara förundras.


Men nu när stugan sakteligen börjar bli varm skall jag börja med tömma skåpen på sånt som kan locka små vinterhungriga möss. Stänga för vintern.

Känner mig nästan som en inkräktare i allt detta som redan gått i vila. Från öppna spisen hör jag hur elden håller på och falnar. Bäst att gå och mata den med lite nya klabbar.

I morgon blir det att dra upp båten.

Må gott därute - i eller utanför tystnaden.

Kram, M.