ATT MÅ BRA...

Det är så lätt hänt att man tar det som en självklarhet, tror jag. Nu tänker jag inte på förkylningar eller musarmar eller sånt. Utan att man mår bra i själen. Hur fragil är inte vår själ? Våra muskler skyddar ben, hud skyddar muskler, ben skyddar organ,

men vad skyddar själen?

Var får man hjälp om själen går sönder? Och får man den? Lika lätt som man får hjälp om man bryter benet? Ja, får man det?

Jag har inget svar på det. Det är så lätt att tvivla just idag, när sonen min, tillsammans med många, många vänner följde Hugo till den sista vilan. En vila och ett lugn som denna begåvade 21-åring själv valde - framom att må dåligt, när ingen hjälp fanns inom räckhåll för en trasig själ.

Vi, som mår bra, kan nog aldrig förstå det stora mörker som kväver och handlingsförlamar så totalt. Jag känner att vi nog borde uppskatta mer att vi har förmågan att jaga mörknet på flykten - att vi kan tända ljus. Att inte mörknet tar över och blir för stort.

För gör det det, hittar vi då rätt, orkar vi ropa så högt att hjälpen hör oss? Eller går vi bara mer och mer vilse i mörknet, tragglar på tills krafterna inte längre räcker till? När orkar man inte mera sträcka sig efter händer som kunde hjälpa?

Jag berörs så djupt av dessa unga som mår dåligt, de som inte har den livserfarenhet som vi har. Livserfarenhet som kanske, kanske, ens lite, hjälper oss att ta oss igenom våra mörkerperioder.

Årstidsmörkret är ändå så mycket enklare att jaga på flykten. Och det jobbar jag på heeela tiden.

Och så har jag tagit in en liten, liten gran fast jag egentligen inte hade tänkt göra det riktigt ännu...men ibland kan man ändra sig. Sakteligen börjar nog julkänslorna ta över...

...och lite inspiration från ifjol har plockats fram,

och pepparkaksformerna dammats av.

Och om jag inte missminner mig så skall det finnas lite glögg i skåpet - från i fjol. Tror ni man skulle kunna damma av det också? Skall gå och testa det tror jag.

Hej så länge, ta vara på er själva och varandra!

Kram M.