nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

EN DÅLIG OVANA...?

...som dessutom går i arv!

När jag var barn rotade min mamma en "dålig" ovana i mitt liv. En ovana som jag dessutom fört vidare till mina barn!

När jag var barn var man inte borta från skolan om det inte var verkligt tyngande skäl för det. Som mässling eller kikhosta, minst.

Och ändå gjorde jag och mamma det - vi "rymde" för en dag. Och gjorde något riktigt nonsens istället:). Vi kunde ta bussen eller tåget "nånstans", eller så fnittrade vi så vi dog en heldag på varuhusets hattavdelning och smällde i oss bakelser mellan varven. En dag på hösten och en dag på våren stal vi oss. Och berättade inte för nån vart vi tog vägen. Redan då upplevde jag en lätt berusning av tanken att ingen vet, bara vi, var vi var och vad vi gjorde just denna speciella dag. Ännu i vuxen ålder kunde vi förverkliga dessa "rymningar" - fast vi ju inte egentligen hade något att rymma i från. Och denhär dåliga ovanan har jag då fört vidare till ungarna mina:)

Det behöver inte vara något stort och märkligt (eller dyrt) vi gör - går lite på känsla och undviker att planera så mycket...




I fredags snodde vi vår hemliga dag åt oss, lillungen och jag. Vi steg upp i ottan, körde in till Helsingfors och satte och oss på en färja söderut. Om någon timme (vi valde en långsam färja) var vi framme.

I Tallinn.


Det komiska är att jag som bott hela mitt liv i Södra Finland har inte besökt Tallinn tidigare. Jo, när jag var fyra år eller så, men det räknas inte. Har ibland en känsla av att precis alla andra utom jag varit där. Mångas reslust har säkert styrts av den billiga spriten, men Tallinn är faktiskt mycket mer än så!


Den vackra gamla stan är verkligen värd ett besök, tycker jag. Och åker man på hösten dit, är det inte fullt så fullt av turister på gatorna, utan det finns utrymme att beundra de vackra, historiska husen och en lugn stämning har lagt sig över de små gränderna.




Gamla stan känns tillräckligt stor att traska runt i, och ändå lagom liten så man hinner med en hel del under de sex timmar båten låg i hamn.

Och gick gjorde vi...Riktigt skönt med små trevliga antikbutiker lite här och där, som man ju absolut måste gå in för att kolla lite...

Det är värt att ta sig upp för de branta backarna, däruppe kan man se över hela stan och över havet. (Vem månne glömde ta en bild därifrån??? Vem???)


Här går det uppåt...


Medan jag yrar runt med kameran i högsta hugg passar lillungen på att vila fötterna. Så på- passligt med små bänkar i muren:)


Kyrkor och annat intressant hittar man runt varannat hörn. Och i September var det inte kö någonstans:) Så rysligt många kyrkor var vi inte inne i, lillungen var lite lagom road av det...


Fick nästan nackspärr av att gå och kolla in alla fina detaljer på husen. Det gäller att ha bra skor när man tar sig fram över kullerstensgatorna. Har man inte det, kan man ju gå in här och köpa sig ett par...Bra skyltning!

Imponerad är jag över de estniska eller ryska kvinnor som hastade över kullerstenarna med hiskelig fart i skyhöga klackar. Sådana klackar skulle kräva min totala koncentration - och då talar vi om att gå på ett plant golv...


Och dehär lamporna blev jag helt störtkär i .De är bara så häftiga!! Lillungen bara skakade på huvudet och undrade nog om jag var helt rätt vaccinerad...Fina???Dedär???

Men, vadå då? Själv stod han fascinerat och kollade in en cementbil som fyllde på en annan som i sin tur puffade iväg cementen höööögt upp till en taklucka och den vägen in i huset.

Men under dessa hemliga dagarna får man göra just vad man vill!


Less som jag var på allt ogräsrensande i trädgården, njöt jag av fulla muggar av lite stadsmiljö emellanåt...Och log brett åt att jag även här, av alla ställen, stöter på maskrosor...

Men, vet ni - jag lät den vara...Den är inte min;)

Hade tänkt klämma in lite historia om Tallinn, men nu tror jag nog jag har babblat tillräckligt för idag;) Faktarutan kanske kommer en annan dag - vi får se?

Men Tallinn är nog värt ett besök - och dåliga ovanor kan vara riktigt bra ibland!

Må så gott alla! Fyll lungorna med den härliga kyliga luft som strömmar in. Aaaah!

Kram M.

HÖSTVÄRME...

...är härligt men mentalt är jag helt inställd på kalla, klara höstdagar med hög himmel och frost i gräset. Men istället rensar jag ogräs som aldrig förr och klipper gräs iklädd tunn t-skjorta. Jag längtar efter tjocka tröjor och stövlar.


Visst njuter jag av värmen på något vis också, men jag saknar de där riktigt syrefyllda dagarna och den höga, klara, kalla hösthimlen.

Min höstkappa hänger redan redo - har hängt så några veckor nu...


Medan jag morgon efter morgon valt jeansjackan istället. Men det finns något med denna varma höst som jag verkligen uppskattar. Vet ni, jag har ätit precis alla mina frukostar ute sedan maj! Att kunna gå ut i bara morgonrocken med sin kaffemugg är lyx!

Men ändå...


Inomhus väntar ett och annat projekt på att jag skall ta itu med det. Och det skall jag också, men än pockar trädgården på uppmärksamhet.

Idag har jag rensat ogräs från gångarna som en tok. Rivit upp blommande maskrosor från trädgårdslandet och plockat in en liten bukett lupiner...Känns lite..fel?


På höstarna brukar mitt matlagningsintresse vakna. Eller kanske stiga till följande "level". Men jag har inte ro att stå inne och laga mat när ogräsen växer så det knakar...


Jag är som denhär fjärilen, som inte heller tycktes veta om den skall gå i ide eller fortsätta fladdra på.


Jag vill tvätta och packa ner alla sommarkläder för gott - för i år.

Jag vill krypa ner i en varm tröja och dra på mig benvärmare och vira en halsduk om halsen.

Jag vill säga go'natt till min trädgård. NU!!!

Hehe, frågar någon mej just idag om jag kunde tänka mig flytta till lägenhet, så skulle jag nicka hysteriskt frenetiskt.

Till och med Lillungen påpekade idag vid middagsbordet att hans kompisar undrar varför vi har så stor trädgård.

-Ja, varför?

Just nu är jag bara så himla trött på alltsammans. Men det går över - bara frosten skulle komma!

Lite flyktiga tankar i lördagskvällen blev det denna gång...

Ibland är det så - tankarna vill inte riktigt samla sig, de bara yrar omkring som hösttrötta fjärilar.

Kram! M.

10 000 STEG...

...eller ännu hellre 12 000 steg borde man traska om dagen för att må bra. Med ett relativt stillasittande arbete, även om jag emellanåt springer som en skållad råtta mellan datorn, printern, kopieringsmaskinen och inte att förglömma kaffeautomaten, har jag fullt upp att nå upp till 10 000 steg. Puh!



Mina arbetskompisar lyckades utan större ansträngning lura med mig på någon form av kampanj som går ut på att samla ihop så många steg som möjligt under en månad. Och så gick det till att jag utan att (igen, än en gång) alls tänka efter utropade:

- Ja, men det är KLART att jag är med!!!

Följaktligen finner jag mig numera traska mer eller mindre planlöstomkring varenda lediga stund för att få ihop mina 10 000 (helst 12 000 ) steg varje dag.


Lillungen och hans kompis samlade in ekollon igår, och undrade om jag ville hjälpa dem.


- NEEEJ, hinner inte - jag skall ut och gå! Hejdå!


(Vad exakt de skulle ha ekollonen till förblev lite oklart, men jag hittade dem på verandabordet i morse. Kanske det var lite oklart för dem med?)


Söndagsmorgonen inledde jag med att städa upp vid mitt arbetsbord - och lite höstmysa till det för mig. Inte för att jag lär ha tid att sitta där inte...men ändå;)


Nixnax. Ut och traska - steg efter steg efter steg. Nu kan jag ju inte påstå att det skulle vara en sådär väldans stor uppoffring för mig när jag ger mig ut i det alldeles underbara september vädret - snarare tvärtom!

Idag valde jag ändå att kasta mig på cykeln och trampa iväg. En halvtimmes cykling ger 2700 steg. Så nu vet ni det också:)


Jag gillar att cykla för då kommer man liksom lite längre än bara i hemknutarna och nu behöver jag faktiskt inte cykla så rysligt långt för att komma till verkligt intressanta miljöer.



Det blev en tur runt i kulturbyggden...Bland annat cyklade jag förbi Sjundby slott. Har haft möjligheten att besöka slottet (som alltså är ett privat hem) några gånger under årens lopp - och jag lovar er, om det inte spökar här - då spökar det inte nånstans. Ett tag när jag var där med några barn (egna och andras) tog slottsfrun ner barnen till källaren och berättade kuuuusliga historier. När ungarna kom upp igen stod håret på ända på dem allihop, ögonen var stora som tefat och en av pojkarna viskade:

- Jag var så rädd, så jag trodde mitt hjärta skulle svimma!





Här skall ni få lite historia om slottet serverad:


Sjundby slott
På åavsnittet mellan Tjusträsk och Vikträsk finns en fors intill vilken Jakob Henriksson (också kallad Jakob Hästesko) ca år 1560 lät bygga ett gråstensslott. I Sjundby slotts historia talas både om ätterna Horn och Tott liksom även om Karin Månsdotters dotter Sigrid. Ätten Adlercreutz, som härstammar från Lojo, har redan i nästan trehundra år ägt herrgården med undantag av Porkala-parentesen, då ryssarna hade det i sin besittning.
På en av uthusbyggnaderna kan man fortfarande läsa en rysk text som är en order till de sovjetiska soldaterna. Efter grundliga reparationer fungerar slottet igen som privathem för ättlingar till släkten Adlercreutz.
Invid bron över forsen står ett spannmålsmagasin från 1700-talet. Längre ned finns ett kraftverk, vars elturbiner producerar elektricitet till slottet då vattentillflödet är tillräckligt.


Sedan trampade jag vidare på mer eller mindre gropiga sandvägar. När jag tar den här rundan kommer några riktigt mördande backar emot. Jag ler varje gång jag trampar med blodsmak i munnen uppför dessa helvetesbackar när jag kommer ihåg hur jag engång för många år sedan hade lillungen bak på cykeln och han knackade mig otåligt i ryggen och påpekade att han gärna nog åkte lite fortare för att känna vinden i ansiktet!

- Vänta bara, pust, flämt....väste jag mellan tänderna.

Numera vägrar han cykla med mig den vägen. Men så sitter han ju inte heller därbak numera, muahahahaaaa...


Efter cykelturen hade jag tänkt ta itu med att rensa lite på gångarna i trädgården. Ogräsen vägrar ju att tro att det är höst och de skall SLUTA VÄXA!!!

Men hur det nu kom sig så hittade jag mig själv fotande diverse blad och spindelnät och fröställningar och bär istället. Men, tänkte jag - man samlar in massor med steg när jag knatar omkring i trädgården. Istället för att relativt stillastående rycka i ogräs...Logiskt?

Nja, kanske inte, men vad gör det?

Efter att ha dansat i köket till takten av "du tror inte på dethär eller hur, men visan handlar om okända djur..." framförd av lillungen, medan han åt sitt kvällsmål, har jag kommit upp till 13 399 steg i dag. Nu är det bara för mig att krypa i säng - då blir det 17 steg till;)

Ha en skööön vecka alla sköööna!

M.

HÖSTSYSSLOR...

Djupt inne i mig bor en liten bondgubbe med jordiga, nariga händer och plirande blick. Kanske han är något jag varit i mitt tidigare liv?
Han finns där, har jag tänkt, för att göra mig medveten om årstiderna. På höstarna får han mig att se över mina verktyg, han påminner mig om att det kommer en ny vår, och då jag kommer att behöva mina verktyg igen, är de i gott skick.


Plastsekatörer och all ära (nja, inte ens det...jag undviker plast i precis allt jag kan!)

Men visst finns det en skön tillfredställelse att sköta om sina träverktyg. Att det blev just nu för mig, berodde på att jag hittade en bortglömd flaska med rypsolja i skafferiet vars bäst-före-datum hör till historien. Långt tillbaka i historien, för att vara ärlig.

Eftersom jag sommartid kan vara lite slarvig med att lämna både sekatörer och övriga redskap lite här och där känns det bra att sköta om dem lite extra så här på hösten. Jag erkänner; det kan ju hända att de fått utstå både en och annan regnskur. Likaså en stekande sol.
Visst kommer jag ännu att använda en del av dem. Alla lökar har jag ännu osatta (oplanterade kanske det heter???)
Men sedan är det bara att torka av dem och önska dem en god vintersömn!

Inoljade och upputsade.
Då måste man ju må om man är en liten sekatör. Och bondgubben i mig myser...
Innan jag doppade ner mina sekatörer i oljan var jag ute en sväng och plockade in en av de sista rosorna som trotsar hösten därute.
Även om dagarna varit sommarvarma och underbara, kan jag berätta att just nu i skrivande stund sitter jag och småhuttrar härinne. Ännu har jag inte tagit in innerfönstren, och nattkylan kommer krypande genom det tunna fönsterglas som skiljer mig från höstnatten därute.
Det börjar nog vara dags att höst-se över sitt hus så småningom. Men någonstans måste man ju börja. I år var det sekatörerna som stod först i kön för höstvård.
Vad är din höstritual? Som får höstkänslorna i rullning?

Ha en skön vecka, njuuuut av värmen som ännu finns. Min bondgubbe inom mig säger att det snart blir kallare. Han är lite väderkänslig...han ser sånt som vi andra inte ser. Kanske?
Kram M.

SEPTEMBERLYCKA...

...för mig, är dessa dagar i skogen. Sen har det inte så stor skillnad för mig om mitt "byte" består av bär, svampar eller foton eller bara en skön promenad med hunden. Oftast är jag utrustad för alla eventualitet och släpar med mig korg, kamera och hund till skogen.


Sedan är det bara att ta för sig det som kommer emot. Lite knepigt blev det nu när det fanns gott om både bär, svamp - och allt möjligt intressant att fota. Tur att min hund redan är så till åren, så det störde henne föga att vi nästan hela tiden stannade upp för att plocka bär, svampar eller annars bara krypa omkring i terrängen för att fota det ena och det andra. För något år sedan skulle hon efter en stund gett till ett otåligt "vuff" om jag stannade för länge på samma ställe, men nu lade hon sig förnöjt ner i mossan och njöt av den varma septembersolen.



Ibland var det glest mellan lingonen, men sedan fanns det ju dehär röda tuvorna som bara lyste som stoppmärken i mossan.


Och så svamparna...Jag brukar roa mig med att ibland ta en bild av svampen innan den åker ner i korgen. Men jag har också fotat svampar som jag inte har en aaaning om vad det är - annat än att det är en svamp. Så plocka för guds skull inte alla de svampar jag visar här...då kan det bli väldans, väldans ont i magen...


Soppar tycker jag om! De är liksom så sympatiska i sin form, och så blir det ju väldans mycket svamp av bara några stycken.


Vid stugknuten har lite vildvin förivrat sig och gett sig på upptäcktsfärd uppför tallen stam. Fint! Egentligen strävar jag till att ha det riktigt naturligt runt stugan, inga rabatter (på berget...) eller buskar, men ett litet vildvin kunde jag inte motstå...



Små, små anspråkslösa svampar får ställa sig i rampljuset för en stund.


Andra små svampar verkar vara riktiga doldisar, som dessutom sett till att ett skyddsnät riggats utanför ingången...;)



Okej, små sniglar! Kalasa ni på dendär så tar jag nån lite fräschare svamp om det passar?


Som de här till exempel...vem är det som gömmer sig där???


Och sen - en hel kantarellstig! Alla är inte så blyga av sig...


Tja...så mycket lingon blev det ju inte plockat. Det finns ju så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet därute i skogen...


Hösten är så mycket mer än bara färger, den är doft och smak och stämning och ljud.

Jag vill hålla fast i dessa härliga september dagar...men det känns nästan som om de skulle fly för hastigt.

Jag håller med Tove Jansson som sagt:

*Det är alldeles för lätt att älska våren. Med tiden tycker man mer om hösten*

Så är det för mig. Fast inte riktigt - jag har nog alltid älskat hösten.

Kram, M.

VÅGA VÄGRA VITT...

Hur det nu kom sig, så hittade jag mig vid tidningshyllan, när jag bara skulle rusa in efter lite socker, kattmat och aprikosmarmelad från butiken på vägen hem. Där stod jag och bara lite bläddrade i någon inredningstidning. Och så fick jag ögonen på rubriken:
Våga vägra vitt!
I mitt stilla sinne har jag undrat när det skulle komma en motvåg. Men vita hem är ju ett medvetet val? Och frivilligt - hihi.
Själv har jag nångång funderat på varför just jag tycker så om det vita. Och jag vet, det känns lugnt och rofyllt. Jag behöver det som en motvikt till allt det nojsiga i vardagen.
Så när jag sedan kom hem så såg jag mig igen omkring i mitt hem sådär som om jag kom hem till nån första gången. Har jag ett vitt hem? Egentligen?
Ljust, jo men inte vitt. Hur skulle det med en familj som strör ting omkring sig;) Trots att ingen av oss skulle tillstå att vi skulle vara slarviga av oss. Nä-ä! inte vi! ;)
I köket lyser ett berg med tomater och parikor på arbetsbänken, på golvet en rödbrokig matta.
Skolböcker på köksbordet och en glad grön ryggsäck hängande på stolsryggen. I tamburen en röd matta till och mer eller mindre färggranna utekläder, och skor...väskor.
Och eftersom jag älskar böcker så finns det bokhyllor runt om i huset lite här och där. Smockfulla med böcker i regnbågens alla färger. Kan det vara så att när man ser alla uppstylade hem och bilder i tidningar och på bloggar, så blir det bara lite för mycket. Fast verkligheten, vardagen, är en annan?
Jag tycker det är urskönt med vita hem, och vackert!
Färgerna kommer nog i allafall...
Hos oss gör det det i allafall, vare sig jag vill eller inte...hahah!
Bilden nedan är alltså inte arrangerad - det ser ut så hos oss en vanlig tisdagskväll.
Det skrivs ju mycket om den avslappnade stilen - och ja, så är det nog hos oss:) Lite vitt - och mycket avslappnat. *fniss*
Vad jag IBLAND kan bli liiiite irriterad på är mina vita golv (som jag haft i sju år snart, tror jag). Jag överdriver inte hemskt mycket om jag säger att det faktiskt inte är den mest praktiska golvfärg med ungar och hundar - och numera katter, och en ytterdörr som står på vidgavel från maj till oktober...
Mängden skräp skulle ju förstås vara densamma som dras in av tassar och fötter, frön som flyger in. Men jag kunde kanske kunna blunda liiite längre innan jag drar fram dammsugaren och skurtrasan? Eller så är det bara önsketänkande;)
Men tanken har slagit rot...när det blir dags att måla över golven nästa gång - då blir det nog en dovare färg.
Men fortfarande tycker jag maten ser godast ut på vitt porslin!
Och ugnsbakad vitlök är gott!
Kram M.